DR. Karins Blogg

Imorgon ska jag flyga från japan till sverige med min dotter. Jag tror att det är dags att börja fundera på att ta ur min kniv ur min handväska. Jag älskar min kniv och har alltid med mig den. Det är möjligt att det är olagligt men så länge man håller sig ur trubbel är det nog ok att bära omkring på kniv. Vem vet när man behöver en kniv? (tänk om det blir tredje världskriget helt plötsligt och allt man har för att överleva är det man har med sig. Då gäller det att minsann bära omkring på rätt saker!)

Jag är inte så orolig att planet skall störta eller så. Nix. Värre är det med oron att försova sig så man missar flyget. Det har hänt förr och det kan hända igen…

Jag var i Helsingfors på kurs men bodde i Reykjavik. Jag hade fixat en träff med en amerikansk kille som bodde i Lund, men vi var tvungna att träffas i Göteborg. Så jag skulle åka från Helsingfors-Göteborg stanna där några dagar och sedan flyga Göteborg-Helsingfors-Reykjavik. Samtidigt var det den sista dagen i Helsingfors och jag hade precis fått reda på en jättebra ravefest som skulle hålla på hela natten. Sagt och gjort: vi gick på festen, festade, dansade, kom till hotellet och somnade. Jag vaknade först ungefär en timma efter det att mitt flyg till Göteborg gått.

Det var pinsamt jobbigt att på flygplatsen förklara vad som hänt. Jag sa sanningen givetvis: att personalen på hotellet glömt väcka mig. Hm….ok det var ju rätt nära sanningen iallafall. Först ville personalen inte alls ge mig en ny flygbiljett till Göteborg. De påstod att jag skulle betala. Jag var envis, bakfull, törstig och trött och ville inte alls lyssna på det örat utan stod på mig. Stackars mig som missade flyget och nu inte kan träffa mina släktingar, jag är bara en fattig student. Efter en stunds bearbetning av personalen lyckades jag få mig nya flygbiljetter och hann precis till Göteborg för min amerikanska dejt. Hur den gick är en helt annan historia och knappast speciellt intressant heller. Men jag skall undvika vilda ravefester natten före en flygning i fortsättningen

Mitt liv som alien i Japan

Annika Jägerbrand

En rolig bloggbok om att leva i Japan

Denna bok finns också att ladda hem som pdf eller i wordformat HÄR.

Den går också att köpa i pocketformat med bilderna på www.vulkan.se

OM BOKEN: Glöm manga, samurajskildringar, Murakami och annat du tror dig veta om Japan. I den här boken får du titta in bakom den japanska fasaden på ett personligt och ett mycket roligt skrivet sätt. Annika Jägerbrand åkte till Japan för att jobba som forskare utan att kunna ett enda ord japanska och utan att känna till det japanska samhället. Kulturkrock är bara förnamnet när en svensk ensamstående mamma möter ett samhälle där de allra flesta kvinnors högsta mål är att bli hemmafru. Genom att att skriva av sig i en blogg så dokumenterade Annika inte bara det absurda i vardagen utan det hjälpte henne även att behålla förståndet och sitt sinne för humor.

Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by-nc/2.5/se/ eller skicka ett brev till Creative Commons, 171 Second Street, Suite 300, San Francisco, California, 94105, USA.

Prolog

Folk frågar ibland varför jag flyttade till Japan. Jag kan bara säga sanningen: genom att flytta till Japan kunde jag fortsätta göra det jag tycker är kul (forska) och slippa gå arbetslös eller ta jobb jag är överkvalificerad för. Att söka eller ha vanliga jobb när man har gått en lång och dyr forskarutbildning som kostat samhället miljoner kronor känns lite som att man slösar bort både skattepengar och sin egen kompetens. Men jag har naturligtvis inget emot att jobba med andra saker och det har jag gjort förr i tiden. Jag är nu en ekolog som jobbar i alpina miljöer, det vill säga uppe på berg. Berg i Sverige, berg i Island, berg i Japan. Jag gillar berg helt enkelt.

Dottern var först lite skeptisk när japanflytten kom upp till diskussion. Hon var då en 5-6 år. Det hela löstes lätt och smidigt med att jag lovade att vi skulle åka till Disneyland J Så, den 20:e Juni 2006 tog vi våra resväskor och flyttade iväg till Japan och blev riktiga ”aliens” trots att vare sig jag eller dottern någonsin varit i Japan, ingen av oss kunde ett enda ord japanska och jag visste väldigt lite om japansk kultur och samhällsliv. Alla utlänningar som bor i Japan får ett personligt registreringskort där det står alien på. Jag är alltså en alien här. Redan innan jag och dottern flyttade till Japan började jag blogga och har fortsatt när vi bott i Japan. Det finns ett enormt intresse för japan och japansk kultur och jag är glad att jag genom att skriva om händelser i min vardag kan ge insikt i hur det är att bo i detta exotiska och underliga land.

Förutom den totala kulturkrock som uppstod på dotterns dagis så gick det mesta relativt bra. Mina egentliga problem började efter en fjällvandring upp på Taisetsubergen då jag fick världens förkylning och sedan fick allt ondare inuti käken. Det blev antibiotikakur efter antibiotikakur, massor av värktabletter och 2 operationer på sjukhuset och 2 rotfyllningar, och lite antibiotika igen. Nu, först 1 år och 3 månader senare är jag helt utan symptom och behöver inte äta värktabletter. Det var en mycket jobbig period i mitt liv och ett tag hade jag så mycket biverkningar av min antibiotika att jag inte kunde röra en muskel utan fruktansvärda smärtor. Det är extremt påfrestande både psykiskt och fysiskt att leva med kroniska smärtor och många kan aldrig förstå hur detta skulle kännas. Ett tag så kunde jag inte ens skriva och det var verkligen hemskt för jag är en väldigt passionerad skribent.

Jag skriver inte blogg för att jag vill göra min röst hörd, bli berömd eller för att få människors råd och kommenterar. Jag skriver och utelämnar mig själv och min värld bara för att jag älskar att skriva. Jag kunde lika gärna skriva bara för mig själv i min egen dagbok som jag gjort sedan jag kunde lyfta en penna och krafsa ner nåt som såg ut som bokstäver, men om jag genom att låta andra ta del av mina erfarenheter faktiskt kan göra någons liv bättre, kanske bara genom att de har lite kul en kort stund, eller för att de funderar över saker de inte brukar fundera på så är jag genuint lycklig och tacksam över det. Då har mitt skrivande varit till nytta för någon annan än mig själv och vad skulle vara meningen med att skriva (eller leva) om det inte var just i detta syfte?

Jag älskar att skriva, jag älskar att känna bokstäverna flöda under mina fingrar och att orden inuti mitt huvud finner en väg ut mitt framför mig och materialiseras som svarta symboler på en vit bakgrund där de bildar unika mönster. Jag skriver för att jag verkligen tycker om att skriva. Att skriva gör att jag känner mig levande och jag funderar inte direkt på vem som läser det. Det är en utmaning att få orden ur huvudet och att de hamnar i precis rätt ordning och form och med det exakta budskapet man tänkt sig som en skiss inuti sitt huvud. Det är som att bada en varm sommardag i mjukt böljande saltvatten och känna nervöst kittel i magen när man tänker på Hajen filmerna. Så är det att skriva. Att skriva är som att leva. Ibland när någon person säger att de haft nytta av det man skrivit, att de funnit tröst, kunskap, rikedom, eller nöje i det man skrivit, då fylls mitt hjärta med en intensiv värme som är kärlek till orden och kärlek till äran i att få lov att skriva orden och dela med sig av dem.

Den här boken innehåller en del av de blogg-inlägg jag gjorde mellan sommaren 2006 tills december 2007. Att blogga har betytt mycket för mig för att jag får kommentarer och råd av människor, uppmuntran, medlidande, frågor, nyfikenhet, hjälp, får nya kompisar, finner själv värdefull information, håller mig á jour med vad som händer i Sverige och så lär man sig enormt mycket om hur olika människor fungerar. Och att även om man känner sig isolerad och ensam så är man aldrig det.

2006

Jordbävningar

28 juni 2006

Tydligen måste man registrera sig till ambassaden när man bor i Japan, eftersom det är ett seismologiskt aktivt land. I worst-case-scenariot är det jordbävning i Tokyo, snacka om mardröm! Det ironiska är, tycker jag, är att när jag bott på Island (totalt cirka 1,5-2 år) var ingen minsta intresserad av mitt boende, trots att Island förmodligen är mycket mer seismologiskt aktivt än Japan! Och dit måste man inte ha visum (bara visakort!), så ingen har koll på hur många svenskar som är där.

Jag har en bunt papper med instruktioner om vad man gör vid en jordbävning. Man skall ta skydd under ett bord. Men mitt bord är endast cirka 40 cm högt. Antar att jag får hitta på nåt annat. På kontoret vet jag inte alls. Sitter på 7:e våningen. Under min tid på Island var det många små jordbävningar som inte märktes så mycket, ett vulkanutbrott som jag missade, och en jordbävning på 4,2 (på Richterskalan). Den kändes! Dataskärmen började dallra och grejer ramlade ner från hyllorna, och hela huset skallrade ungefär som när en lastbil kör förbi precis utanför. Tydligen skall man limma eller tejpa fast grejer man är rädd om!

Men jag anar att det kan vara lite opraktiskt att limma fast böcker och annat man regelbundet använder i bokhyllorna.

Tyst och lugnt

4 juli 2006

Är det i Sverige. Här i Japan pratar allt och alla konstant. Man kan inte åka hiss, köpa parkeringsbiljett eller gå in och ut ur en vanlig affär utan att det pratas en massa från maskinerna. I Sapporos köpcentra är det inte en tyst sekund när maskiner och TV-apparater och folk (försäljare) pratar om vartannat. Efter besök där igår fick jag migrän. Men det är kanske en vanesak att lyssna på tjattret? (ungefär som hönor vänjer sig vid kackel?) När man köper något snattrar expediterna på som de aldrig varit födda till annat än att prata. Jag fattar noll. Men jag ler och ser glad ut och ger dem pengarna. Det funkar. Undrar vad de egentligen säger ”hallå barbar, ge hit pengarna, annars ringer jag migrationsverket!” och ler? Fast de flesta blir extremt tysta när man säger något på engelska. Ska pröva att prata svenska med dem nästa gång. Väldigt exotiskt och u-landsmässigt kanske? För så är det ju. Europa är exotiskt. Men även ekonomiskt underutvecklat jämfört med världens andra största och starkaste ekonomi.

Är Sverige dyrast i världen?

15 juli 2006

Jag har bott och vistas i många länder, varav en del är globalt sett kända för att vara dyrast! Inte slår det Sverige! För även om det är dyrt att till exempel äta på restaurang så finns vanliga affärer med billigare mat än Sverige. Jämför enskilda saker och där är kanske andra länder dyrast, men då köper man annat, en inhemsk produkt som kanske är bättre (exempelvis när det gäller frukt och grönsaker).

Men, när det kommer till generella priser, hur man lever vardagsvis, slår Sverige alla andra länder på ekonomivis. Två länder med kosmopolitisk ryktesvis prishög nivå har aldrig stört mig på någon prisplatå. Island är fiskens och rotfrukternas land men även annat är billigt ibland. I Japan är man många och äter fantastiskt fin och fräsch mat, men inte alls dyrt och gör dessutom gemene man mer smart! Ändå är svenska lönen inte särskilt hög, så vi svenskar arbetar verkligen betydligt mer för vårt dagliga bröd!

Ring, klocka ring

18 juli 2006

Jag känner mig lite dum. Faktiskt. När vi var i Taisetzu området (höga berg, vild natur, Japans finaste natur och vulkaner), hörde jag hela tiden bjällerklockor som folk hade. Tror jag läste någonstans att det var för att de skulle hittas om de gick vilse, och jag tänkte: vad löjligt! Det gäller ju nämligen att någon inom hörselavstånd skall lyckas höra deras bjällra vilket är ologiskt om man gått vilse….

Så nu igår läste jag en broschyr om Asahi-dake berget (det är det högsta berget i Hokkaido, 2290 möh), där de klart och tydligt varnar alla vandrare från att gå utan sin (töntiga) bjällra- eftersom det finns vilda BJÖRNAR där. Det var minsann en annan femma. Jag måste genast köpa massor av bjällror! De japanska björnarna ser inte det minsta kramgoa ut som våra svenska björnar gör! Även om de japanska björnarna är mindre och svarta så ser de rätt farliga ut. Inte alls nåt man vill krama. Tvärtom!

Jag skall aldrig mer göra narr av andra kulturers underliga vanor! JAG lovar!

Alien och freak

18 juli 2006

På grund av utrymmesbrist lämnade jag fin-skorna och sandalerna kvar i Sverige när vi emigrerade till Japan. Lätt att köpa någon annanstans….trodde jag. I skoaffären insåg jag efter diverse kalkylerande med de japanska skostorlekarna i cm att jag faktiskt har för stora fötter för att hitta några damskor här. Och jag har cirka 40! (i svensk storlek, ej cm). Största storleken här i Japan (LL) är ungefär 2 cm för liten! Så, man är inte bara bevisligen alien (har officiellt alien kort), utan man är även ett freak. Inte konstigt att folk stirrar. Det skulle jag med gjort.

Annars så var det långhelg här i Japan, från fredag tills idag, tisdag. Så, vi var på berget Teine 1024 möh. Och igår fastnade vi i en åskstorm under en bro när vi skulle kolla på ekorrar med de tjeckiska grannarna.

Lägenheten vi bor i är extremt dåligt ventilerad, tapeterna lossnar ifrån väggarna, kläderna möglar i garderoben och allt inomhus möglar sakta och säkert, ibland snabbt och osäkert. Mat som blir liggandes kvar utan plast runtom blir direkt förstörd och fuktig. Till och med jordnötter kan bli mjuka av för hög luftfuktighet! Jag börjar definitivt tröttna på att bo i en fuktig bastu. Kläderna är alltid blöta och klibbiga och man vill duscha konstant. Och vi bor i den kallare delen av Japan! Folk brukar gå omkring med en rektangulär handduk runt halsen eller runt huvudet för att kunna svabba upp lite av all svett.

Den här konstanta höga luftfuktigheten har fått mig att inse hur viktigt det är med de engångsförpackningar som alla produkterna är förpackade i. Utan engångsförpackningar för kakor, plommon, godis, ris-kex och allt möjligt så skulle man ju varit tvungen att äta upp hela paketet på en gång eller använt en massa extra plastpåsar. Japaner verkar älska engångsförpackningar till sina små katrinplommon medan den största dödssynden är att äta mer än några plommon eller kakor på en gång. Då kan man ju bli fet.

Andra direkta intryck är att alla japaner är vänliga, glada, och hjälpsamma! Inte alls som folk är normalt sett i Sverige! Även om de inte fattar nåt av vad man säger så ler de, är glada, bugar och ber om ursäkt…och försöker ändå hjälpa till. Jag misstänker att japanska är ett av de mest givande språken att lära sig, eftersom ALLA japaner blir så glada, överraskade och jätteimponerade bara man säger ett enda ord på japanska (som man säkert uttalar fel). Deras vänlighet är slående, men inte bra för min dotters godismoral och tandtroll! Vi har en regel om lördagsgodis (som inte finns i Japan!) och varje gång på buss eller spårvagn får hon karameller och godis av äldre och yngre kvinnor…

När vi var på berget Teine, tog vi liften uppför berget till toppen. Jag tänkte att vi skulle promenera ner för att uppleva landskapet och naturen bättre. Men väl däruppe var dottern trött och ville inte gå på vandringsleden nerför i regnet, åskan och leran. Utan regnkläder. Så jag försökte köpa biljett till liften för att åka ned. Men liften var tillfälligt avstängd på grund av ovädret. Så istället kom lift-killen ut och sa att han kunde skjutsa oss ner med sin bil! Sagt och gjort, vi åkte jeep nerför. Inte fick jag betala nåt heller. Frågade den unga lift-killen i bilen om det kommer många utländska turister till Teine. Nix- aldrig.

Japansk update på försök till rim

19 juli 2006

I Japan är allt bra, här kan man köpa vad man vill ha! I spelhallen kan barnen spela bort sin veckopeng, och sen sova sött i sin futonsäng. Konnichi-wa säger de och niger, här finns inte några intriger. Artighet, vett och etikett, är obligatoriskt att behärska på rätt sätt. Konsten att använda en blöt servett är en av grunderna i Japansk etikett.

Kallt kaffe köps i tetrapack, och ger kollosal koffeinattack! Fina frysta apelsiner i frysen säljs, men vad tusan de används till är inget som förtäljs. Här bär folk kimono när de vill, och äter ALLT med pinnar utan minsta lilla spill! Alla barn ska se lika ut, ingen får sticka ut! Svart hår i skolan ska alla ha, annars får de färga tills det blir bra! Skoluniformen är oftast vit och blå, med långa strumpor över benen de små.

Folk från väst, tolkas alltid som gäst. Lika udda bemött som en handikappad albinoelefant i kyrkan, men den som vill han kan: förtränga fördomar och rasism, utan minsta lilla ansiktscynism. Europa är kanske bra att ha, åtminstone på avstånd går det bra. Exotisk mat och annan kultur, lockar japaner på åktur.

Från Kina sker direktimport, så att köpa billiga grejer är snabbt gjort! För cirka 6 kr/st kan du få; solhatt, badring, tofflor och paraplyer som är blå. Sapporo är paraplyernas utopistad, här regnar nog för att på bilvägen ta sig ett bad.

Vid en japansk bankomat strulade jag, sån tur att man inte behöver pengar var da’. Allt på japanska och siffror, jag förstår absolut inget av dessa niffror. Det blev kö, 4 personer lång, de måste ha tänkt att ”hon är minsann helt ding-dång”. ”I’m sorry, I’m sorry” sa jag, detta var definitivt inte min da’! Någon stackars man på min japanska mobil rang, vi förstår inte alls varann!

Äntligen blev jag en cykel rikare, och japanerna mer ”liknare”. Gamla cyklar vill inte japanerna ha, men det är ju för oss andra himla bra. Allt gick bra tills jag skadade min fot, nu gör den himla ont och känns som ett stort klot.

Om vad som finns innan livet. Gud är också med litegrann

21 juli 2006

Vad finns innan livet? Min 6-åriga dotter delgav mig SIN syn på saken igår. För barn finns inga själar då de inte kan tänka abstrakt, så istället pratar min dotter om osynliga bebisar. Hennes version är en av de bättre jag hört.

Från början sprängs diamanter i en osynlig rymddiamantgruva. Så, små, små osynliga och magiska kristalldiamantkorn med miniben, och diamantfötter och tår bildas. De kan gå ända till solen. Innan de kommer till solen är de kalla, men på solen blir de varma och svettiga (och ombildas från små osynliga diamantkorn till osynliga bebisar), så att de kan ta sig till molnen på jorden och där sova. Där kan de sova tills Gud uttalar trollformler över bebisarna så att de får vingar och kan flaxa ned till jorden och födas som riktiga, synliga bebisar.

Men, det finns även de bebisar som trollformlerna inte fungerar på, Gud klarade inte av att ge dem vingar. De faller därför ner i jorden och låtsasdör. Egentligen kan de ofödda bebisarna äta god mat och leka med de andra ofödda barnen. Sen hamnar de alla av sig själva i havet, där de får luft av havet och mera liv. De snälla fiskarna gör luftbubblor och ännu mer liv och då somnar de osynliga bebisarna. De vaknar sedan på molnen och kan få vingar av gud igen, för att flaxa ned och födas som riktiga barn.

Paradiset och 1 månad i Japan

25 juli 2006

Idag skall jag och dottern till nåt som bör liknas vid ett paradis: Japansk ölfestival bredvid en lekplats! (Beer Garden kallas det). Jag tror jag drack en hel (burk) öl för typ 1 år sedan sist, så det är väl minst sagt på tiden. Vi har nu bott här i Japan i mer än 1 månad, och det mesta jag hade fördomar om var helt osant precis som fördomar brukar vara. Till exempel att japaner inte dricker mycket alkohol. Helt fel. Tvärtom. Det finns happy hour med fri sprit i 2 timmar på rätt ställen! (I Sverige hade nog baren kursat omgående). Att Japaner inte har hår på kroppen (typ på armar och ben). (Jag vet inte var tusan man hör allt dumt!). Att det inte finns några feta japaner: finns det visst, dock ej många. Man måste leta. Att de är blyga och lite tysta, delvis sant, men det är för att de är artiga. Har aldrig tidigare stört mig så mycket som på deras ”skriktennis”. Tennisspelarna skriker konstant under spelets gång och tennisbanorna är rakt utanför mitt jobb! Att inte det är förbjudet?

Konsten att köra bil på ”fel” sida vägen

15 augusti 2006

Jag har kommit över min vänstertrafikrädsla. Faktiskt så var det bara att köra. Japanerna kör så snällt och artigt (lugnt) för det mesta, så det är liten chans att nåt händer. I början var det lite nervöst, och hela tiden måste man koncentrera sig på att man kör på ”andra sidan”. Vid ett tillfälle (eller ok, ärligt talat flera) råkade jag av vana köra på fel sida (det vill säga höger) flera gånger, dock inte bland trafik som tur var. Men det gjorde andra som jag mötte också ibland! (kanske var det också utlänningar?). Bilen var automat och pedalerna satt åt rätt håll. Det hade varit svårt om gasen och bromsen satt på fel håll. Däremot är det lite lurigt när man svänger vare sig det är vänster eller höger- ett bra måtto är: lämna alltid företräde. Det värsta som kan hända är att någon irriterar sig. Bättre irriterad än krockad!

Här på Hokkaido är det relativt glest befolkat och på landet är det absolut inget svårt att köra. I resten av japan vet jag inte, men det är nog svårare. Tyvärr är det dock så att kartan, gps och vägskyltarna inte alltid stämmer. Men fram kommer man ju alltid, annars är det bara att fråga någon. Oavsett engelsknivå förstår ju folk att man vill komma till någonstans. Alla är vänliga och vill hjälpa till. Det är en del av kulturen. Annat är det att köra inne i stan.

Det mest häpnadsväckande var att jag inte ens kunde identifiera bensinstationen…alla tankmojänger (slangarna) hängde nämligen i taket! Såg inte minsta lilla skymt av en tankmaskin som är normalt i Sverige och alla andra länder jag varit i. Kanske för att spara plats. Men var tusan förvarar man bensinen? I våningen ovanför kanske? Där skulle inte jag vilja jobba.

100 sätt att använda handdukar på

16 augusti 2006

Det tänker jag definitivt inte räkna upp, men det finns det säkert. Här i Japan använder alla handdukar hela tiden. Alltså hela tiden. Istället för servetter har man en liten handduk, och torkar barnen med eller sig själv i ansiktet. På restaurangen eller flyget får man en blöt handduk (varm eller kall), det är kutym. Standard för japanskt samhälle. På dagis måste barnen ha cirka 3 småhanddukar varje dag. Folk ute i samhället har en handduk runt nacken som en liten halsduk eller: runt huvudet eller över huvudet eller liggande på huvudet. Varianterna är många!

Och jag förstår varför. Luftfuktigheten är så hög att man hela tiden är supersvettig och kladdig! Min mamma hade varit stolt: jag har aldrig förr i hela mitt liv köpt så här många handdukar! Mini, mellan och jättestora. Massor. Det behövs! Men jag har fortfarande inte lagt en handduk runt nacken som scarves, där går gränsen. Måste nog bo i Japan några år till först (kommentar gjord 2007: det räckte med ett år för att börja använda handduken konstant runt halsen när det är varmt). Ibland funderar jag på hur vi gör i Sverige. Har vi också handdukar runt huvudet, eller halsen? Det är möjligt att vi också gör det fast jag aldrig reflekterat över det? Men jag tror inte det. Det känns onaturligt men vem vet?

Nya revolutionerande inköp och typ kontaktannons

18 augusti 2006

Jag har minsann gjort det nu. Har köpt en ny plånbok. Verkar inte som någon stor grej, men jag gillar INTE att köpa nya grejer. Min nuvarande plånbok är från 1998. 8 år alltså. Jag har dessutom kläder som är ännu äldre…

Dottern uppmuntrar mig att köpa nytt som tur är. Ur hennes perspektiv är ju allt supergammalt (hon är 6 år). När jag visade upp min 8 år gamla plånbok för de japanska expediterna skrattade de. I Japan vill man bara ha nytt, fräscht och tufft. Inte en snuskig, missfärgad, söndersliten och utnött 8 år gammal bakteriehärd. Men mjuk och go är den! Bäst att inte kasta den, bättre spara i reserv. Plånboken innan dess var hemmagjord av ylle (som en slags påse), men helt ofunktionell: gick aldrig att hitta nåt och pengarna ramlade ur. Men rånad har jag aldrig blivit, för ingen annan vill ta i mina plånböcker (förutom x:et när han ville ha mina pengar!).

Undras vad man skall satsa på för nåt härnäst? En ny jacka kanske? Min jacka är äldre än 8 år. Lappad och lagad och mjuk och go. Pålitlig och bekväm. Varför skall man hela tiden ha nytt? Det är ju inte alls bättre! Min superdyra (!) 3-lagers high-tech fleecejacka håller utan problem i säkert 8-9 år till (om man lagar den ibland). Och jag älskar den!

Det ironiska är dock att man under samma period bytt pojkvänner oftare än kläder/plånböcker. Man borde kanske söka en pojkvän som vill köpa kläder (till mig)? Finns det någon därute kanske?

Sökes: Någon välbärgad, givmild och singel tillika mode-freak? Mejla mig då: dr.karin@hotmail.com. Bakgrunden är ej nåt hinder. Bara om du är död.

Berget Muine -mitt nya hatobjekt

7 september 2006

Ja, jag älskar berg. Oftast. Nu har jag hittat ett berg att inte gilla. Muine heter det och ligger på cirka 1 timmas bilresa utanför Sapporo, i närheten av Jozankei. Första gången jag och dottern åkte dit hittade vi ingen campingplats utan fick tälta på parkeringen vid grinden till vägen till berget. Inte så superkul eftersom marken mest bestod av stenar. Parkeringsplatser har ofta den egenskapen tyvärr.

Jag visste då inte om att man måste skaffa en nyckel för att åka på den bilväg som finns på kartan, så istället vandrade vi timma efter timma bilvägen upp…bland mygg. Bland massor av mygg, mygg och mygg. I skuggan. I värmen. I den otroliga tropiska supervärmen som var här i Japan för 3 veckor sedan. När vi väl kom fram till där vandringsleden efter 4-5 timmar insåg jag att det inte fanns tid att börja på den ens! Vi var tvungna att vända om för att vandra ner igen och åka till nästa berg. Ja, det var ju väldigt lyckat. Inga prover. Ingen fin natur. Bara tropisk värme, mygg, svett och bilvägen plus ormar att stirra på. Och dotterns konstanta klagomål att hon var varm, trött, irriterad på alla mygg och så vidare.

Inför nästa avresa till Muine planerades rejält. Jag skaffade nycklar till grinden och stugan som fanns uppe i skogen. Jag handlade massor av mat att ta med. Vi åkte dit. Glad i hågen låste jag upp grinden och åkte FÖRBI den. Vi slapp ägna timmar åt en meningslös och trist promenad. Då började besvären. Bilvägen var inte så jättebra. Mera som en gammal traktorväg på en åker-fast bredvid rasbranter som stupar längre ned än jag vill tänka på (men som definitivt betydde en 100 % död om man åkte ner där). Fick köra sakta, sakta uppför. Jag var ändå glad för att jag övat off-road på Island…(trots att det är förbjudet), och dessutom fått övat många gånger på syrrans bilförstörar-väg. SÅ vi kom fram utan att hamna döda i någon ravin bredvid vägen.

Vandringsleden kantades av nedfallna träd som vi fick klättra över, men det gick ju ändå fint. Man kan ju inte förvänta sig en asfalterad vandringsled ute i vildmarken. Vi nådde den jättefina stugan innan lunch och smet ifrån myggen in i den svala stugan. Efter lunchen skulle vi upp på själva berget. Till toppen. Äntligen skulle det gå. Trodde jag. Vi började vandra. Det var cirka 3 km att gå vilket är rätt långt för en 6-åring, i alla fall när man skall avverka 400 höjdmeter i en djävulsk tropisk värme och med mygg överallt (myggmedel glömdes ju såklart bort!) och ju längre vi gick desto fler blev de. I ögonen, näsan, håret, händerna, bet igenom kläderna….Men vi vandrade på. Man ska inte ge sig så lätt, för då kunde man ju lika gärna jobba på kontor istället för att vara fältbiolog. Då började ettriga flugor att anfalla och även en slags broms. De ville bitas. Men vi vandrade på. Med våra högljudda klockor för att björnarna skulle höra oss. Pling-plong, pling-plong. Plötsligt försvann vandringsleden och istället var det en stor brant av orangefärgad lera framför oss.

Vandringsleden hade försvunnit i ett jordskred. Kvar fanns typ inget. Utom orangefärgad lera. Och några omkullkastade träd. Ok. Så himla farligt kan det väl inte vara. Vi hade ju ändå gått på massor av berg innan Muine. Så jag och dottern bet ihop och började försiktigt trampa på i leran. Uppför. Höll tag i små grenar och träd och drog oss upp. Ramlade och höll på att åka nedför branten (japanska berg är VERKLIGEN branta!). Vi hade inga linor att hålla oss fast med och jag fruktade för första gången för våra liv, mitt eller dotterns.

Myggen, flugorna och bromsarna attackerade i ett. Min ryggsäck tyngde ner mig och jag tappade balansen hela tiden. Dessutom var jag lätt yr. Sluttningen var SÅÅ brant att om man ramlade skulle man lätt åka 15-20 meter nerför i rasande takt i den blöta leran och landa mot hårda stenblock. Vi höll tag i smågrenar längs lervällingen när vi stapplade upp. Skorna blev tyngre och tyngre för varje steg när den klibbiga leran fastnade.

Till slut fann jag ett parti där de hängt ut linor för att man skulle kunna dra sig uppför lerbranten. Trodde det skulle gå lättare men hade fel. Inte f-n hjälper linor för en 6-åring?! Hon trodde ju att det var på skoj och att det var typ hopprep. Inte heller hjälpte linorna för mig med en supertung ryggsäck i halkig lervälling. Men, vi kom, vi vandrade/halkade och vi segrade över lerbranten. Glada att vi överlevt men skakis i hela kroppen. Först NU var jag faktiskt allvarligt bekymrad om vad som egentligen kunde hända ute i vildmarken när vi är helt ensamma. Att gå NER är nämligen mycket svårare än att gå upp! Ingen visste exakt var vi var. Ingen mobiltäckning. Vilda arga björnar. Ler-rasbranter på vandringsleder japanerna själva aldrig går.

Nåväl. Vi klarade oss. Denna gången. Så vi gick vidare. Toppen hägrade några hundra höjdmeter eller så framför oss. Stigen fanns på riktigt igen. Fast den blev smalare och smalare (ibland endast 30cm bred bredvid en rasbrant), blötare och blötare och ravinen högre och högre… på blöta stenar. Massor av insekter som ville äta oss levande. En del vet jag inte ens vad de var. Vi slogs mot dem genom att fäkta med armarna och höll nästan på att tappa balansen på varje steg. Så kom nästa parti med jordskredsvälling….och linor att hålla sig i. Men denna gång ännu högre upp och ännu längre fall nedför.

Ok. Jag är rätt modig. Men inte tillräckligt modig. Inte ensam mamma med en 6-åring ute i ödemarken. Skit i jobbet. Jag vill inte riskera att dö i en lerbrant. Inte utan någon bättre anledning i alla fall. Vi vände. Jag vill aldrig mer till Muine. Jag vill inte dö.

Dagligt liv i Japan: kolhydratkosten

11 september 2006

Varför ska man ha kostcirkel eller matpyramid? Och försöka följa dessa slaviskt? Större delen av världens befolkning lever endast på kolhydratkost (det vill säga ris, jams, hirs, bovete, majs, potatis, och så vidare). Visserligen är de ofta lite småväxta (och svältande), men tjock lär man ju inte bli på endast kolhydrater (och inget annat). Faktum är att kolhydrater är både mättande, fettsnålt och nyttigt. Och så enformigt att man inte vill äta särskilt mycket i längden (förlåt om du lever på kolhydratkosten och läser detta). Jag tror därför att det är ett perfekt bantningstips. Testa att ät bara råris i en vecka och se…

I Japan äter man ris till ALLA måltiderna. Det serveras i mängder av olika former och på olika sätt: kallt, varmt, med/utan sojasås eller de säkerligen hundratals tillbehör som finns. I runda bollar, i trekanter, i långa små rullar, i tjocka korta rullar, med nori (alger), utan nori, eller med lite nori…Möjligheterna är oändliga. Varför ens fundera på potatis och bröd?

Fast jag har sett korv i bröd säljas i närbutikerna. Bland brödet. Kallt. Inbakat. Det ligger där hela dagen tror jag. Kanske är det bara vi svenskar som tycker att kött måste vara varmt och sedan förvaras kallt mellan uppvärmingen. Det kanske är en myt att kött blir gammalt och dåligt när det förvaras i värme? (Fast det vet jag ju att det inte är, men de kanske behandlar det på nåt sätt. Japanska matregulationer är i övrigt perfekta och extremt noggranna).

Sist prövade jag och dottern nåt som såg ut som korvbröd med någon slags ost. Trodde det skulle smaka som pizza. Hm. Ungefär 75 % av gångerna vi prövar nåt nytt är det inte alls som vi tänkt oss. Denna gång var det i verkligheten korvbröd med potatisbitar tillsammans med majonnäs, toppad med lite ost….Det var väl ingen direkt höjdare. Däremot har jag upptäckt ett nytt sätt att äta potatis på: man tar en rund potatis…sätter på någon slags sötad frityrsmet och friterar den. Smaskens. Som en stor tegelsten i magen. De säljer den som en godisklubba med tre potatisar på rad. Nåt att pröva även i Sverige!

Dagligt liv i Japan: den skumma chips historien

12 september 2006

I Japan säljs massor av chips. Antar att det är huvudsakligen gjort av potatis…trots att potatis inte finns i några stora mängder att köpa…Det finns dock pseudochips också: det ser ut som chips men är gjort på ris.

En fredag för några veckor sedan fick jag syn på chips som såg ganska goda ut. Som utlänning som inte fattar vad som står på förpackningarna får man ju utgå från bilderna…

Glad i hågen öppnade jag chipspåsen. Stanken var speciellt. Ungefär som rutten fiskmat. Nåväl tänkte jag. Inte kan man ha fördomar mot mat bara baserat på lukten! Nej, här ska minsann ätas chips. Jag provade. Smaken var först mild. Sedan brännhet! Sedan kom fiskmat smaken. Den ruttna. ”Ok”, tänkte jag, ”kanske är nästa chips bättre?”

Nix. Det blev bara än värre. Trots den brännheta smaken som dödade smaklökarna smakade det fortfarande rutten fiskmat. Ja, den ruttna fiskmats-smaken blev till och med starkare och mer distingerad. Jag undrar om det verkligen var chips för människor. Det kanske var hundgodis? För chi-hua hua hundar. Vår chi-hua hua brukade gilla stark mat. Det får jag väl aldrig veta. Tror inte ens jag vill veta. I alla fall så kastade vi chipsen i soporna och där låg de och stank i flera dagar när vi kom hem. Vi kunde naturligtvis inte förstå vad det var som luktade så förskräckligt? Minnet är bra, men kort. Till slut åkte de ut med soporna. Normalt har jag dåligt samvete för att vi kastar bort mat. Men inte den här gången.

10 saker du (kanske) inte visste om Japan

19 september 2006

1. Japanerna är tokiga i baseboll.

2. Japanerna är oftast rejält blyga inför att prata engelska.

3. Japanerna älskar förpackningar! Ju fler desto bättre. Exempelvis katrinplommon förpackade ett och ett eller Mariekex 3 och 3.

4. Inga elledningar här är nerdragna i marken, istället går de härs och tvärs över hela staden. Å andra sidan har de bara 100V, inte 220V som vi har.

5. Taxibilarna har automatiska dörrar.

6. Köp biljett innan tåg och tunnelbaneresa, men ta nr-lapp och betala efter resan vid buss och spårvagnsresa.

7. I Hokkaido finns massor av dammbygge överallt- för att reglera vattenflödet. Inte för att producera ström.

8. I Japan finns glass med smak av grönt thé.

9. Frukt är en dyr lyx och en fruktkorg är en mycket lyxig present att ge bort till någon.

10. Ris utan salt går bra till allt. Även till pommes frites, pizza och nudlar. Helst allt på samma tallrik.

Nej, jag är ingen terroristfinansiär eller pengatvätterska!

19 september 2006

Jag var på banken. Denna gången tog det ”bara” cirka 1,5 timmar.

Jag skulle ”bara” föra över pengar till mitt svenska konto från Japan. Det kan verka som en enkel sak. Men det är det inte! Först förstod damen i entrén inte ens vad jag ville, så en snäll japansk kille kom till hjälp och tolkade. I och för sig hörde jag knappt vad han sa heller. Vet inte vad det beror på (men så himla bra engelska pratade han egentligen inte). Jag fick fylla i ett papper som var på japanska, med en engelsk kortfattad översättning (på väggen). Väl framme i kassan svamlade tjejen (hon kunde minsann engelska!) om IBAN, BIC och andra koder. Jag sa bestämt och kanske argt 3-4 gånger att jag minsann inte behövde IBAN eller BIC, Swift ska räcka enligt min bank i Sverige.

Hon gav med sig. (Tydligen var BIC samma som swift, men hur tusan ska man veta det?). Hur många som läser detta vet ens vad swift är? Jag hade i alla fall Swift koden-förstod hon då (!). Det var tydligen noga med att fylla i rätt kontonummer, vem pengarna var till och adress i landet man skickade dem till. Dessutom kontaktade de den svenska banken och la in uppgifterna i nåt internationellt (och säkert nationellt) register.

Men inte för att pengarna skall komma rätt…Nix. För att kontrollera om JAG (det vill säga alla som för över pengar) tvättar svarta pengar eller gör transaktioner till terrorister… Precis som om man skulle kunna ha någon slags brottslig verksamhet som utlänning i Japan (byråkratins högborg) och behövt tvätta pengarna till SVERIGE!!

Så dum är väl ingen? Däremot kan jag förstå varför de vill kontrollera att pengarna inte går till de ökända 3? (icke-) terroristerna i Sverige…Nåväl. Det är bara att tacka 3 gånger (”arrigato”) och gå därifrån med ett väluppfostrat leende. Nej, jag är inte en pengatvätterska. Inte terroristfinansierare heller. Jag ville bara föra över lite pengar för mina svenska utgifter…

Japansk update om taxiresa och hur det är i japanska affärer

19 september 2006

Här i Sapporo börjar det bli lite kallare. Tydligen drar en gammal tyfon över oss i dagarna, så det blir regn och lite blåsigt.

Vi, det vill säga: jag, mamma, syrran och dottern skulle ta en taxi till en affär. Vi hade karta och utmarkerat vart vi skulle. Inga problem eller? Trodde vi. Vi knödde in oss i taxin med väskor, paraplyer och påsar och visade chauffören kartan. Han förstod ingenting av den. Han tittade och tittade på den och till slut sa han nåt om att den inte var japansk. Namnen stod inte på japanska! Han kunde inte hitta nåt som vi pekade på. Han viftade ut oss (det vill säga kastade ut oss med rätt bestämd uppfattning om att vi inte skulle åka med honom). Vi fick bråttom ur taxin. Och råkade få med oss hans gamla petflaska med té! Det finns nästan inga japanska tjuvar. Bara svenska. Som stjäl taxichaufförernas té.

I Sapporo finns en superstor affär med elektronik och sånt som jag brukar besöka. Där finns allt man kan önska sig ungefär. För att kunna gå in där och ens fundera på vad man vill titta på måste man förbereda sig, mentalt och fysiskt. Man måste ha ätit innan och ställa in sig på att gå in i shoppingvärldens tredje världskrig: i denna affär står försäljarna på rad och pratar i mikrofon, ibland gapar, samtidigt som musik eller reklam spelas ur högtalarna plus ur stereos och radios och dvd, som står överallt i affären. Det är extremt förvirrande och stressande för en västerlänning som är van vid lugn och ro i affärerna. Man blir stressad, förvirrad, disorienterad, glömmer varför man gick dit. Orkar inte fundera på vad priserna är i sek.

Om man vill fråga nåt måste man förbereda sig på en halvtimmas ”hjälp”. De är mycket artiga och säger nåt japanskt och springer iväg som en blixt bortigenom i vimlet i affären. I början följde jag efter. Men inte nu längre. De försöker bara hitta någon som kan prata bättre engelska än vad de själva gör- oavsett vad man vill….Ibland hittar de någon, ibland inte.

En gång tog det en halvtimma för expediten för att komma fram till att de faktiskt inte hade det jag ville köpa: en liten dvd väska. Visste de inte det direkt? Jovisst, men artigheten tvingade dem att springa omkring som yra höns, försöka hitta någon som kunde engelska, fann ingen, visade mig runt i alla diskar på hela våningen för att se om det fanns någon annan väska som gick bra att använda och bad konstant om ursäkt för att de inte kunde hjälpa mig bra nog. Tydligen är inte tid=pengar i Japan, helt uppenbart.

När jag tänker efter hände ungefär samma på min bank. De kunde inte heller engelska. Jag fick ingen riktig hjälp, bara låtsashjälp och hundratals ursäkter. Det tog också över 30 min. Tur att man är lika artig och förstående som japanerna är. ”Thank you! Thank you! Thank you!” (för inget)

Mitt gästspel i Konsumbloggen om japanska affärer

23 september 2006

Rapport från Japan. Jag har gästspelat i Konsumbloggen om japanska affärer: Inlägget kommer här:

Just nu bor jag i Japan. Här i Japan förutsätter man nästan att folk inte stjäl. Det finns dock goda möjligheter att göra det. Det är mycket förvirrande i affärerna i början. Man vet inte riktigt var affärerna slutar och börjar. Större affärer har kassorna mitt i liksom och det som de säljer är lite överallt. Eftersom ingen egentligen stjäl måste man ju inte avgränsa affären för att ha stöldlarmen efter kassan!

Jag tror att jag förstår systemet nu: affärsgränsen verkar gå när golvet ändrar struktur och form! Däremot finns stöldlarm vid utgångarna på vissa ställen men jag tror att det är ifall man skulle glömma betala! När man betalar pratar de konstant. Även om expediten ser klart och tydligt att man är västerlänning. Har ingen aning om vad de säger!

De väntar ofta ett tag på att man skall ta fram exakt växel – väntar och väntar. Till slut måste man peka vänligt på pengen man lagt i en speciell skål och le. Då först förstår de att man inte har någon växel och när de ger tillbaks kvitto och växel pratar de igen…. massor.

En stor skillnad mellan Sverige-Japan är att man här oftast inte plockar ner i påsar vid kassan. Istället finns speciella packdiskar efter kassorna, dit man skall ta sin korg och packa. Det är väldigt smart eftersom man sparar in packningstiden som är vid själva kassan.

En annan sak är att i en del närbutiker finns kassor som har som riktiga dataskärmar vid kassan så att man ser summan och enskilda utgifter, samtidigt som de visar reklam eller vädret på samma skärm (det är som TV). Det är lite förvirrande i början och man fastnar lätt i TV:n. Kanske är det därför de pratar konstant?

Om religion i japan: buddism, shintoism och båda delarna

23 september 2006

Under min exil i Japan har jag bara hört en enda Japansk person prata om gud och religion, då vi på toppen av ett berg hittade en guda-staty (berget Hirayama). Tydligen är den normale japanen måttligt religiös och personligen tror jag att de utövar sina religiösa riter i ungefär samma utsträckning som den normale svensken gör (det vill säga typ på dop, bröllop och begravningar). Skillnaden är dock att de även har som tradition att gå till sina ”shrines” och tempel även på nyårsdagen.

I Japan har religionen blivit påverkad av flera religioner, buddism och shintoism är de största. Men japanerna är inte så noga med att separera de olika inriktningarna. Många anser sig tillhöra båda religionsinriktningarna (har jag läst). En hel del yngre vill gärna ha kristna/västerländska bröllop för att kunna bära de dyra fina vackra brudklänningarna vi i väst antas använda, så då passar det bra att även låtsas vara kristen.

Jag tycker att detta stämmer även väl överens med japanernas mentalitet: tolerans och artighet, varför välja en religion och vara ”osams” när man kan välja två och känna gemenskap med båda inriktningar?

Mitt första möte med en förespråkare för en speciell religion var när jag blev ”påhoppad” av en finslipad förespråkare för (kanske) Livets ord här i centrala Sapporo. Han var amerikan.

Men härmed inte sagt att japanerna inte är religiösa. Det finns med all säkerhet de som är djupt religiösa och de som är mindre djupt religiösa. Skillnaden mot Sverige tror jag ligger i att ingen debatterar och deklamerar att de är ateister…och argumenterar emot de religiösa. Man moraliserar inte mot varann och fördömer varandras religiösa livsåskådning (det är lite emot den japanska mentaliteten). Men jag kan ha fel.

Om blogg och japanska tandläkarbesök

11 oktober 2006

Jag har funderat på det här med att bloggen skall beskriva en plats, en person eller nåt annat. En livssituation kanske? Eller nåt mytiskt, eller påhittat.

Vi är ju flera som bloggar från utlandet och man undrar ju lite hur lika vi är. Är det samma för alla att bo utomlands när man bor i samma land? Om man till exempel vill beskriva ett land skriver man naturligtvis om det. Men bara för att 2 personer bor i samma land och vill skriva om det betyder ju inte det att man skriver identiska saker. För det är ju så att man upplever saker ur sitt eget livsperspektiv och sina personliga erfarenheter. Sedan har man ju olika intressen. Själv tycker jag att det är intressant med kulturella och tekniska skillnader. Även byråkratiska skillnader är intressanta. Sånt som gör att landet fungerar och inte havererar. Det mest intressanta är nog vad som gör att vissa länder har det mer ekonomiskt bättre än andra. Svaret är inte solklart….någon som har nåt tips?

Att jag sedan jobbar på vulkaner gör ju att jag sett betydligt mer av Japanska bergen än vad ens en normal Japan har! Att vara ensamstående med barn och heltidsarbetande ger HELT ANDRA livserfarenheter av ett land än om man är medföljande hemmafru. Till exempel finns inga bra språk kurser i japanska för oss att gå på…Så det är svårt att lära sig språket även om jag skulle vilja. Så, det är jobbigare. Man måste göra allt själv. Tålamod är nyckeln, men man måste givetvis ha en vilja också. En väldigt stark och envis vilja…

Att vara mamma till en flicka som räknas som en exotiskt, söt och gudomlig dotter tar verkligen på krafterna. Hon får folks uppmärksamhet och börjar leka med dem var vi än är! Sedan övergår leken till rena trakasserier, men de artiga japanerna bara ler och skrattar och är glada. Hur ska man kunna förklara att hon gör fel när de skrattar? ”Nej, det är inte ok att du drar henne i håret”, eller ”nej sluta nu att klättra på den stackars tanten, hon är gammal och trött”.

Vid mina två första besök hos japanska tandläkare hände följande: i väntrummet hade min dotter jättekul: hon kom åt receptionistens dator och började knappa hej vilt på tangentbordet. I någon form av avledande skenmanöver tog personalen fram diverse saker: klistermärken (som hon och en stackars gammal farbror satt och klistrade på varann i väntrummet), de gav henne papper, stämplar och ritdon och så lekte de med henne såklart. Stämningen i väntrummet var matt när jag färdigbehandlad steg ut dit. Jag var glad att hon bara klistrade klistermärken på folk och inte stämplade dem i pannan eller något sådant.

Vid det andra tandläkarbesöket fanns en TV-skärm. Yippi tänkte jag och trodde energiknippet kunde sitta stilla en stund. Hm. De visade samma film om och om igen och den tröttnade till och med jag på! Dottern hittade snart en japansk tjej att leka med: de kollade på hennes mobil och tjejen visade massa grejer. Jag var tvungen att lämna henne i väntrummet återigen. Kom ut en gång under behandlingen: då hade hon hittat en ny japansk lekkompis: denna gång en äldre välsminkad och välklädd tant med en ännu flashigare mobiltelefon. De tog kort och sådant. Den välklädda damen lärde dottern nya japanska ord och damen verkade ha mer kul än dottern.

Sista delen av mitt tandläkarebesök ägnade dottern åt mer fysiskt aktivitet. Det regnade så alla hade med sig paraply. Utmärkta hjälpmedel för att göra hinderbanor. När vi skulle gå därfrån ville inte en karriärkille i perfekt kostym och fint svart paraply ta ner det, utan han tyckte det var jättekul att sitta där och hålla det så dottern kunde hoppa hinderbana över det. Fram och tillbaks i väntrummet. När vi gick efter 1,5 timmar där ropade alla i personalen mycket glatt och lättat ”Bye, bye” och Sayonara!

När jag får återbesök hos tandläkaren blir det alltid när dottern är på dagiset. Undrar varför?

Högtalar- och utsläppsincidenten

25 oktober 2006

Det har hänt något som avviker från vardagen. För några timmar sedan hörde jag något konstigt ljud och sedan började någon japansk kille babbla som bara den i högtalare ute i korridoren här på universitetet. Jag blev givetvis förvånad då jag inte ens visste om att det fanns högtalare här i huset. Däremot förstod jag inget av vad som sades…och hoppades att det inte var nåt viktigt. Det var i alla fall inte brandlarmet. Åtminstone trodde jag att det inte var brandlarmet för det borde låta betydligt högre och värre.

Jag fortsatte att jobba på datorn men besvärades av att ögonen kliade vilket var ovanligt. Ologisk som man är tänkte jag att det berodde på att jag kanske blivit irriterad i ögonen av datorn (min enda pålitliga manliga vän). Fastän det aldrig någonsin hänt förr. Efter någon timma eller så, så dök en sekreterare in till mig och försökte på knagglig engelska förklara att det varit utsläpp av nåt från huset intill och att man skulle öppna fönstren och stänga eller öppna dörren (jag förstod inte riktigt allt hon sa). Det var irriterande för ögonen och halsen. Det var ändå dags att gå ut en sväng och på vägen ut insåg jag att jag var ensam på 2 våningar. Alla andra hade rymt fältet och de farliga kemikalierna!

På vägen ut funderade jag på det här med högtalare. Jag har sett här i Japan att det finns även ute på stolpar och sådant i stan. Detsamma har jag sett flera gånger i vissa forna öststatsländer. Det hör väl till standarden i välorganiserade länder antar jag, att kunna sprida information snabbt över större områden ifall nåt skulle hända. Däremot så används nog inte högtalarsystemen i samma syfte; att sprida kommunistisk diktaturpropaganda och ibland dansmusik på fredagar och lördagar som i de forna Öststatsländerna…får man hoppas i alla fall. Även om japanerna är nog så artiga så hade de nog inte accepterat vad som helst!

Sapporos uteliv och helgen

4 december 2006

Tja, vad hände i helgen då? Kom man på någon revolutionerande lösning på att lösa globala energi- och miljökrisen som leder till att jordens ekosystem förändras och förstörs oåterkalleligt? Nix. Inte denna helg heller. Antagligen axlar jag mitt moraliska ansvar som världsmedborgare mycket dåligt när jag faktiskt inte direkt tänkte på globala världsproblem, utan på mer personliga och ytliga saker.

Däremot har jag lärt mig vissa saker under helgen, vissa bra, vissa konstiga, vissa mindre bra.

Jag skulle ha en liten fest. Det hela började med en underbar planering från min sida. Jag skulle åka och lämna dottern hos en barnvakt och hann inte hem förrän första gästen var här hemma hos mig. Och då sprang jag konstant mellan barnvakten-tågstationen, från tågstationen-hem, men kom ändå för sent. Genomsvettig och kall (det är kallt här nu), funderade jag på om detta verkligen var så bra eftersom jag dessutom är dubbelt upp sjuk. Men att röra på sig är ju alltid bra….?

Förfest?

Vi var fyra japaner och två svenskar. Det fanns mat, alkohol och musik i stora mängder. En perfekt förfest tyckte jag. Problemet var väl att japanerna inte direkt brukar ha förfest eftersom de aldrig fortsätter till den ”riktiga” festen. Alltså riktiga festen så som en svensk skulle se det. I Sverige går man ju ”ut”. Alltså ut för att dansa/dricka. Det är helt uppenbart inte så vanligt här i Japan. I japan kan ”gå ut” betyda vad som helst som man gör utanför sitt hem, det vill säga bio, karaoke, restaurangbesök, dricka öl på en pub, eller att dansa.

En av de japanska tjejerna på min fest avslöjade att hennes bror (underförstått farliga och omoraliska) sysslade med att gå ut på klubbar. Hon berättade också att han brukar använda parfym och rakar sina ögonbryn. Tydligen ett måste om man skall gå ut bland Sapporos uteklubbar. Jag tyckte det lät mystiskt, men å andra sidan är det mycket som faktiskt är mystiskt här i Japan.

I alla fall så var inte mina japanska gäster tillräckligt moraliskt depraverade och såpass underliga att de faktiskt gick ut på nattklubb (vilket man enligt dem måste vara för att gå ut). Så de stack hemåt, medan jag och svensken gick ut ändå. Alltså cyklade ut. Jag fick skjuts på hans cykel på pakethållaren vilket inte är nåt att rekommendera. Om man är van att cykla ensam och fort bryr man sig inte så mycket om is och snödrivor och inte heller gupp i vägen, trottoarer odyl. Det gjorde ont och gör det fortfarande.

Det lustiga var att svensken kände bättre till Sapporos uteliv än de japaner som bott här i hela livet. Dessutom påstår samme svensk att han inte är ute särskilt mycket. Det är flera saker som inte verkar stämma, men vem bryr sig tillräckligt för att reda ut det?

Utestället

Huvudsaken var att vi kom till ett ställe med bra musik. Och bra musik var det. Däremot är techno-klubbar inga ställen man hänger på för att lära känna folk, vare sig i Japan eller Sverige. Jag insåg att jag vet typ inget om utelivet i Japan när jag såg folket där. De flesta tjejerna såg inte alls ut som de jag sett i normala (japanska) samhället. Större delen av tjejerna hade färgat sitt hår ljusbrunt och hade samma frissa som min mamma har på fotografier från 50-60 talet. Det vill säga en sprayad fluffig uppstoppad frisyr. Den berömda bullen frisyren (man använde tydligen bullar inuti håret för att få lagom höjd på frisyren). Väldigt bisarrt tyckte jag. Det känns ju lite gammaldags för oss som sett våra föräldrar i dessa frisyrer. Vad gäller killarna så hade en del kostym och vit skjorta, en hel del hade solglasögon och de mera hippa hade färgat håret ljusbrunt, fluffat upp det och var härligt solbrända (eller hade använt brun-utan-solkräm). Jag antar att jag inte direkt passade in, men å andra sidan är jag utlänning så hur jag än hade klätt eller frisserat mig hade jag ändå inte passat in.

Enda gången jag fick någon slags kontakt med en japansk kille var när en kille slängde åt mig ett 500 yen mynt i baren av oförklarlig anledning. Jag försökte ge tillbaks pengen, men det gick minsann inte. Kanske trodde han att alla utlänningar är fattiga. Vilket i och för sig är delvis sant om man tänker på det sett ur BNP. Mitt sällskap fick kontakt med en japansk tjej: hon försökte dansa med honom men föll ihop istället. Det är sånt som händer ibland. Det mest tragiska av allt är att jag inte hittar på nåt när jag skriver detta. Allt har verkligen hänt.

Ärligt talat

Trots att jag precis påbörjat en antibiotika kur bestämde jag mig för att det nog inte var så farligt att dricka lite vin. Och det var det inte heller även om jag inte rekommenderar sånt beteende, generellt. Men detta var ett specialfall. Faktiskt så dricker jag extremt sällan och det är inte heller särskilt ofta man har både barnvakt och någon att gå ut med (för min del max 1-2 ggr/år). Antibiotika koncentrationen i Japan är dessutom rätt låg och jag hoppade över några doser så att jag inte hade full effekt av både medicin x alkohol. Det gjorde inget att hoppa över eftersom jag precis börjat med medicinen. Den var dessutom fel sort. Jag var därför tvungen att söka upp min läkare under nästa dag (det vill säga lördagen) eftersom han gett mig fel sorts antibiotika. Då hade jag också förlorat min röst på grund av en förkylning kombinerat med en hel natt av dansande i extremt rökig lokal (och mycket pratande). Trött var jag såklart eftersom jag inte sovit mer än 2,5 timmar. Jag hade inte ens duschat bort feströken ur håret.

Jag såg därför ut som ett vrak när jag gick dit. Min läkare blev chockad och bekymrad speciellt som jag inte kunde prata fastän jag försökte. Han skyndade sig att skriva ut ny medicin medan jag halvsov i väntrummet. Sedan började han prata med mig: ”Du ser förskräcklig ut. Hur mår du egentligen?”. Jag kraxade fram att det är nog bara min förkylning och kände mig dummast i hela världen. Inte kan man väl berätta sanningen att man var bakfull, led av sömnbrist och hade varit på nattklubb hela natten…lixom. Det verkar ju inte vare sig ansvarsfullt eller moget eller ens som att man egentligen är sjuk. Å andra sidan kan man ju inte sluta leva bara för att man är lite sjuk. Vilket var bäst; att säga sanningen (att jag struntade i hans felaktiga antibiotika, struntade fullkomligt i att jag var sjuk och festade istället) eller bara låta honom tro att jag faktiskt var sjuk? Gissa 2 gånger. Men jag har noterat i mitt minne; gå inte bakfull med sömnbrist till läkaren om du inte vill att han skall tro att du är dödssjuk. Å andra sidan verkade han åtminstone denna gång ta mig på riktigt allvar, så helt fel var det kanske inte.

Epilog

Sviterna var rätt svåra. Jag kan knappt sitta ner (på grund av min privata obekväma cykeltaxi), jag hade huvudvärk hela lördagen (vilket jag personligen tror beror på att mitt utesällskap hade en viss egenhet att prata om sina svettiga underkläder hela tiden. Alltså bara prata om dem. Inte på något perverst eller sexigt sätt, bara vulgärt ointressant. Vem skulle inte få ont i huvudet av det?). Har dessutom träningsvärk i ryggen efter många timmars intensivt dansande, är fortfarande hes och kan knappt prata, blir helt väck av den nya medicinen och har sovit större delen av söndagen. Jag måste ut snart igen!

Vad är sanning och vad är lögn?

19 oktober 2006

Man blir itutad att det finns en ultimat och äkta sanning om allt, och att alla avvikande sanningar är detsamma som lögner. Men, när det gäller händelser finns knappt två personer som har samma sanning om samma händelse. Därför är mänskliga vittnen helt opålitliga (för det mesta).

När de kulturella skillnaderna blir alltför stora ökar oförmågan att leva sig in i en annan del av verkligheten. Således har en del akademiker, rika, politiker och så vidare extremt svårt att förstå fattigdomsproblem eller situationer som kan uppstå i andra samhällskikt (och vice versa). Då oförmågan är helt total tolkar man det som om folk faktiskt ljuger och far med osanning.

Till exempel:

1. En person som är sjukskriven blir friskförklarad, men kan inte jobba (på grund av sjukdom), och går i botten ekonomiskt. På grund av reglerna i samhället hamnar denna person utanför alla sociala och ekonomiska ramar…

Vem ska tro på det? Sverige är ju välfärdens ultimata land där alla på ett rent av mystiskt sätt antas ha en hel årslön på banken och en stadig ekonomi…

2. Stölder av kriminella ses ofta som en utförd handling av en/flera enskilda kriminella som går på knark. Att det finns väl organiserade kriminella nätverk är ju tydligen nåt som bara finns på film?

3. Ett direkt exempel som hänt mig är när jag spelat Arash för japanerna och sagt att musiken är svensk. Det tror de inte på och tittar väldigt förvånande och misstroende på mig. De tror att jag ljuger. Nej minsann, Abba är svenskt, Ace of Base är svenskt, Roxette är svenskt. Men inte Arash.

Våra föreställningar om den goda och moraliska och snälla omvärlden fångar och begränsar vår syn. Ibland till den grad att vi tror att folk ljuger när de hamnar utanför våra gängse ramar. Påstående verkar då ologiska, felaktiga och lögnaktiga, men beror kanske bara på okunskap och på att de inte alls passar in i våra föreställningar. Så länge man rör sig inom vissa satta ramar är det inget problem: till exempel inom ett land, inom ett samhällsskikt eller grupp, eller inom vissa företeelser (till exempel politiska världen). Man vet ju vad som är rätt och fel, sanning och lögn DÄR (om det nu ens finns nåt rätt och fel där?)

I vetenskapen till exempel finns ju klart satta ramar för hur forskningen skall gå till (som gäller de flesta ämnesområden).

Det är när man kommer i kontakt med människor med en annan kulturell bakgrund och med en annan syn på världen och annorlunda livserfarenhet som tveksamheter om sanning och lögn kan uppkomma.

I slutändan måste man bestämma sig för om man skall tala sanning: fast folk då tror att man ljuger, om man skall hålla tyst eller om man skall modifiera sanningen litegrann för att verka trovärdig (det vill säga ljuga).

Det kluriga är:

-Säger man sanningen tror folk att man ljuger.

-Säger man inget är man helt osocial.

-Modifierar man sanningen ljuger man, men blir betrodd att säga sanningen.

Alltså: sanningen tolkas som lögn och lögnen blir sanning.

Så hur ska man göra?

I praktiken kan man börja med en modifierad sanning. Alltså med en liten lögn. Då är man ju relativt säker. Ett tag. Om inte samma sak kommer upp för diskussion igen. Om man då säger något annat är det ju liksom kört. En lögn=ok. Två lögner=minst en riktig lögn. Men då brukar det fungera rätt bra med ”I’m a foreigner, I don’t understand”. Väldigt välkänd fras även i Sverige.

Sett ur detta perspektivet är det kanske inte så konstigt att invandrare, tjuvar, och så vidare ofta anklagas för att ljuga? Men det beror ju helt och hållet egentligen bara på vad som är majoritetens sanning! Fast jag brukar minsann försöka hålla mig till en generellt kosmopolitisk sanning….om det nu verkligen finns sådana?

Rasismen sett ur olika kulturers synvinkel och min egen

27 november 2006

PS om du är rasist avråder jag dig starkt från att läsa detta! DS.

Om man har en grundläggande humanistisk värdering om att alla människor är av lika värde så kan man inte vara rasist. Om det hade varit så att vi alla sett likadana ut från början (färgmässigt), så undrar man vilka andra uttryck rasismen fått istället. Kanske hade man som rasismersättning ogillat personer av andra nationaliteter, eller personer med andra dialekter, eller personer som kom från andra sidan ån. Eller personer med krulligt hår istället för rakt.

Rasismen bygger på att man skall förakta och smutskasta folk som från början har en annorlunda genetisk uppsättning än vad man själv har. Hur den genetiska uppsättningen egentligen ser ut är rätt oviktigt. Poängen är att man skall hata någon för att den är född med andra föräldrar…typ.

Det lustiga är att när rasismen i Sverige diskuteras antas det, automatiskt, att vi svenskar är ett folk med djupa rasistiska värderingar. Dessa måste naturligtvis, enligt politikerna, slås ned och motarbetas. Tystas ihjäl, eller pratas ihjäl. Allt är naturligtvis relativt, så även rasistiska åsikter och ibland undrar man hur mycket rasister vi är i Sverige jämfört med hur rasistiska andra folkslag är. Det är nämligen rätt populärt att tycka mest om sitt eget folk och tycka lite mindre om andra folk. Det är ett vanligt beteende som återfinns hos de flesta kulturerna, antar jag?

MEN, vissa uttrycker sina rasistiska åsikter så till den milda grad att de dödar eller förtrycker andra som de inte gillar. Det är inte heller nåt ovanligt dessvärre. Rasistiska mord (och folkmord) förekommer i många länder och rapporteras då och då i massmedia.

Vad jag egentligen ville skriva om var inte alls om folkmord utan istället om hur konstigt det är att vara ljus svensk i utlandet. Jag tycker att alla människor har lika värde. Jag bryr mig inte om ifall mina grannar är från Indien, Nigeria eller nåt okänt land i typ Asien (och det är de).

Problemet för mig är att det finns en slags dubbelmoral vad gäller rasismen som man möter som ljushyad, ljushårig och blåögd. I länder där de flesta är betydligt mörkare är man extremt exotisk. Man blir positivt särbehandlad på grund av detta. Man får saker man inte skulle fått annars, man blir mer fördelaktigt bemött, man får kommentarer om sitt utseende och så där. Det känns extremt främmande eftersom man aldrig råkat ut för samma i multikulturella Sverige!

Man undrar givetvis varför de gör så?

Varför skulle jag som ser annorlunda ut bli behandlad bättre jämfört med deras egna landsmän? Det är ju en form av ”omvänd” rasism. Antirasism kan man inte kalla det eftersom antirasism är motsatsen till rasismen. Positiv särbehandling av vissa måste ju därför vara en slags mild form av rasism.

Jag är naturligtvis tacksam för det, men det känns ju inte bättre! För MIN grundläggande inställning om att alla människor har ett lika värde sätts ju ur spel när vissa tycker att jag skall särbehandlas åt det positiva hållet. Det känns inte bra. Det känns orättvist. Det kan verka futtigt, men ändå så uppstår ju rasismen alltid ur någonting.

Här i Japan tycker alla att man har ett extremt exotiskt utseende. Om någon här har en ljusare nyans än becksvart så har de förmodligen färgat sitt hår. Att inte vara japansk är också annorlunda, eftersom Japan inte alls har nåt speciellt mångkulturellt samhälle. Det är typ bara japaner här. Även här blir vi positivt särbehandlade, men här känns det inte riktigt som en form av positiv rasism. Det beror antagligen på att japanerna tycker att vi utlänningar är lite korkade (med all rätt! eftersom det japanska samhället och kulturen är mycket annorlunda för oss). Dessutom är ett ljust utseende något som många japaner kanske bara sett på TV-reklamen! Speciellt ljusa barn har de flesta nog aldrig sett i verkligheten. En del vill ta kort, en del måste absolut känna på håret, och de flesta utropar med förvåning ”SÖT”. Ja, inte om mig alltså (tyvärr!) utan om dottern.

I början tyckte jag att det var lite rasistiskt. Varför ropar de ”söt” om min dotter stup i kvarten men inte om sina egna (mörka) barn? Sedan förstod jag att det är för att det är så extremt ovanligt med utlänningar att de antagligen aldrig förr sett ett ljust flickebarn. En annan viktig aspekt är också att: oavsett hur ljushyad make/maka en japan väljer är det svårt att få riktigt ljusa barn. De bruna/svarta anlagen är dominanta, så sannolikheten för en japan att få till exempel blåögda barn är extremt minimal. DÄRFÖR är min dotters anlag extremt exotiska. Det är inte avundsjuka eller rasism, det är bara en enorm förvåning och förundring som de visar över ett extremt annorlunda och exotiskt barn. Inga moraliska aspekter alls läggs in. De blir nog mest chockade! Vid fler än ett tillfälle har de chockade bilisterna vinglat fram på vägen efter de sett oss (och varit tvungna att vända sig om och kolla igen), så jag antar att vi utgör en ganska påtaglig trafikfara.

Förmodligen var det väl ungefär samma mottagning när folk med andra utseende kom till nya platser, även förr i tiden (i Sverige och världen). För det fanns ju egentligen ingen som helst anledning att tycka mindre om andra människor, oavsett var de kom ifrån eller hur de såg ut. Men förvånad och förundrad kan man ju bli!

Så man undrar ju egentligen varför rasismen finns. I själva verket skall vi istället vara lyckliga över att människan har stor genetisk mångfald eftersom det är jättebra för den framtida överlevnaden. Ju mer mångfald, desto bättre! (det gör större chans för anpassning till förändrade levnadsvillkor).

Svenska konstiga traditioner och svensk kultur. Om Luciafirande.

11 december 2006

Sweden Hills Center utanför Sapporo, Japan.

Jag har blivit insyltad i att vara med i luciafirandet här i Japan. Faktiskt så är det Sweden Hills utanför Sapporo som anordnar händelser med svensk traditionsanknytning. Som namnet avslöjar ligger Sweden Hills på en kulle/berg. Här finns mängder av svenska hus, de flesta (typ alla) är röda. Varför man bestämmer sig för att bygga mängder av röda svenska hus utanför Sapporo är lite underligt. Skulle man till exempel gjort samma sak i Sverige och byggt en by med japanska hus? Knappast. (Ett bra skäl är att japanska hus nästan helt saknar isolering och ventilation och är rätt små.)

Kommentar 2007: Numera vet jag att en svensk ambassadör eller liknande besökte området och sa helt sporadiskt att det påminde om Sverige. Då bestämde man sig för att bygga upp ett svenskt samhälle där.

Tydligen fungerar Sweden Hills bra som turistmagnet. Så klart! Det är ju betydligt billigare att åka till Hokkaido och Sweden Hills än att åka till Sverige! Vegetationen, landskapet, husen ser likadant ut, men fördelen är att där bor bara Japaner så man behöver inte kommunicera på främmande, mystiska och svårbegripliga språk. Dessutom firar man ju svenska högtider fast med japansk förklaring som gör allt mycket mer logiskt och förklarligt med våra skumma, underliga och exotiska traditioner.

Jag har också lärt mig saker om Sverige och svensk kultur. Till exempel visste jag inte att pepparkakor hette Gingercookies på engelska. Lite missvisande eftersom man inte bara har ingefära i dem. Å andra sidan: varför heter det pepparkakor på svenska? Det är ju ingen peppar i dem! Jag har också lärt mig att vi i Sverige firar Lucia för att vi lever i mörker och därför vill ha ljus (hm, antar att det förklarar alla ljusen) och att Lucia egentligen är en prinsessa. Det heter ju ”Prinsessan Lucia”. Om man nu inte visste det (det visste inte jag).

Min svenske kompis yrande nåt om att vi firande Lucia för att hedra nåt helgon eller liknande…men jag är tveksam till den förklaringen. Och även om den nu skulle vara korrekt så behöver den ju inte vara korrekt för just mig.

När japanerna frågar VARFÖR vi firar Lucia i dagsläget i Sverige så svarar jag sanningsenligt:

1. För att dricka alkohol (glögg).

2. Äta (pepparkakor och lussebullar).

3. För att få ledigt från jobbet en stund.

4. För att dricka alkohol (glögg och annan) på kvällen när det är lussefest.

Jag tror jag skall säga ungefär detsamma när de frågar om hur vi firar jul (men lägga in ”för att äta” på de flesta punkterna och naturligtvis för att shoppa). Jag har också lärt mig att böckerna om Lilla Anna och Långa Farbrorn är väldigt berömda här i Japan. Vem visste det? Man trodde ju snarare att sagorna av Astrid Lindgren var mer berömda utomlands.

En extremt stor Dalahäst.

En svensk flagga som symbol för orten Ishikari-Futomi, den som ligger rätt nära Sweden Hills.

En äkta svensk obligatorisk pepparkaksjulgran hemma hos en familj som bor i Sweden Hills (det vill säga i ett svenskt hus).

Jag såg också mängder av svenska julsaker och annat som de säljer på Sweden Hills. En del saker hade jag aldrig sett förrut. Till exempel dalahästar stora som schäfrar, träugglor till prydnad och juldekorationer i någon slags nettelhantverk. Undrar vem som egentligen är mest svensk? Jag, som svensk, eller de som försöker ha svenska traditioner? Man känner sig rätt så osvensk i jämförelse. Undrar om det är för att man som svensk är så multikulturell, eller varför? Eller så kanske jag bara inte är svensk trots allt.

Av någon konstig anledning fick jag betalt för att vara Lucia. Det skulle täcka reskostnader och sånt. Jag försökte först avvärja betalningen, men personalen insisterade. Ok. Vill någon absolut ge mig pengar för att göra nåt roligt så får jag väl gå med på det även om min svenska moral säger mig att jag inte gör det för pengarna. Dessvärre lyckades jag och dottern bara pricka in en enda övning och då framkom följande: jag skulle läsa en svensk gammaldags dikt. Och jag skulle sjunga ledsång i en sång. Jag hade typ 1 dag på mig att lära in dikten utantill. Det klart jag försökte göra det, jag fick ju ändå betalt. Jag tänkte skriva den här och nu. Men jag minns den inte nu heller. Hade en fusklapp tack och lov.

Det där med ledsången urartade givetvis också. Jag kom på att jag nog inte visste hur man sjöng sången och den var bara 4 rader (2 rader var dessutom exakt samma: ”Lusse lelle, lusse lelle…). Men det märktes. Barnen fick sjunga den istället. (De vet inte att Lucia inte brukar sjunga, men det gör inget).

Luciaförberedelserna på Sweden Hills. Alla japanska barnen sjöng på svenska.

Under förberedelserna satt jag mest på en stol medan 6-8 vuxna japanska kvinnor grejade med min Luciakrona som hade riktiga stearinljus. Under tiden sjöng barnen igenom alla sångerna (på svenska: de var otroligt duktiga!). Luciakronan var för stor, stearinljusen var oskyddade, ljusen vinglade på mitt huvud liksom luciakronan. De hade långa utläggningar och hur den skulle vara och gjorde tyg för att lägga inunder kronan för att skydda mitt huvud mot smält stearin. Eftersom stearin åtminstone inte brinner kände jag mig rätt lugn. Att ta eld är ju inte nåt jag brukar ägna mig åt eller ens vill ägna mig åt.

Själva Luciaprocessionen gick väl bra, antar jag. Inga klagomål framkom. Ingen började brinna, ingen ramlade, ingen svimmade, och ingen kom av sig i sången. Barnen var fantastiska! Jag lyckades gå rätt väg och försökte hålla rätt takt med de rader av barn som marscherade militäriskt i takt bakom mig (hur tusan lyckas de med det?). Det gick bra med andra ord.

Det var först efteråt som jag insåg att allt stearin från ljusen runnit ut i mitt hår. Mitt långa hår. Som jag sparat i flera år. Jag hade främst oroat mig för att ta eld vilket inte hade varit så kul. Att mitt långa hår skulle vara extremt attraktivt för smält stearin, tja, den tanken slog mig aldrig. Trodde att japanskornas skyddsåtgärder räckte. Jag hade superfel. Efter att ha stått i badrummet i 5 minuter eller så med 2 hjälpande japanskor insåg jag att uppdraget ”rädda håret från floder av smält och stelnande stearin” var utsiktslös. Innan vi ens kom hem fick jag ta en sväng till hårfrisörskan. Jag insåg att jag inte kunde gå omkring med mängder av smält stearin på skallen. Det ser inte så himla fint ut. På håll ser det nog ut som extremt stora mängder av mjäll även om det utomhus kan misstas för att vara snö.

I Sverige hade det förmodligen inte varit speciellt konstigt om en person kom till hårfrisörskan med håret fullt av stearin i Luciatider. Men detta är Japan. Här brukar man inte ha stearinljus i håret. Inte på Lucia…ja, faktiskt aldrig någonsin. Överhuvudtaget. Det är ju inte så smart att ha stearinljus i håret…(oavsett om man är prinsessa eller ej och oavsett om man vill ha lite mera ljus eller ej). Det är rätt dumt att ha stearinljus på huvudet. Alltid. Det är väl därför typ inga andra länder firar Lucia?(men jag kan ha fel). (Hörde att de firar Lucia även i Norge).

Jag gick in på frisersalongen och fick dem att förstå att jag ville klippa håret. Jag visade stearinet. Det var nog första gången de sett något liknande. De såg otroligt chockade ut. De försökte fråga om det var en olycka…(typ efter festade under lördagen kanske? Vem vet vad vi galna utlänningar hittar på om vi får tag i några ljus och en tändare…). Hela personalen samlades för att diskutera om mig, de stod där i en fin grupp bakom disken och stirrade på mitt hår och pratade lågmält (artigt). Sedan fick jag kollat en katalog och pekade på en bild hur hon skulle klippa. Då ville hon tvätta mitt hår. Även om jag inte brukar tvätta håret hos frissan i vanliga fall…så kändes det ännu mer oangeläget att göra det med ett halvt kilo smält stearin i håret. Vad jag vet så löser sig inte stearin upp av schampo. Om det inte finns ett speciellt Luciaschampo? Å andra sidan är jag inte säker på att hårfrisörskan verkligen förstod att det var stearin. Hon trodde kanske att det var nåt annat. Eller så frågade hon på rutin. Nej, ingen tvätt. Nej tack.

Innan hon började klippa kom personalen fram igen för att kolla in mitt stearinhår och för att förundras över läget. Jag bad då om papper och ritade hur en luciakrona ser ut och försökte förklara att det var en olycka. Jag vet inte om de trodde mig. Förmodligen trodde de nog att det hela handlade om någon slags sadomasochistisk händelse som involverande eld och stearinljus som urartat…Vem vet? Det verkar ju mer logiskt än att man skall gå omkring med stearinljus på skallen…Det tycker ju till och med jag. Trots att jag är svensk (eller tror att jag är svensk).

Slutklämmen är: ta alltid emot pengarna även om det verkar onödigt. Man vet aldrig ifall man behöver gå akut till en dyr hårfrisörska eller extra pengar för att köpa varma vintermössor för att ersätta sitt långa och isolerande hår.

Varför är det bra att kunna flera språk?

29 december 2006

Om man skall kunna andra språk än sitt eget modersmål är det viktigt att man kan det såpass bra att man behärskar det någorlunda. Annars blir det lätt fel och man blir helt okommunicerbar (eller bara konstig).

Enligt en forskningsstudie är det en fördel för barn att redan i tidig ålder få lära sig två olika språk eftersom man då använder hjärnan mer effektivt när man lär sig språk (jämfört med de som bara har ett enda språk som modersmål). Det kan jag acceptera och förstå. Men varför är det egentligen BRA att kunna massor språk?

Visst är det bra att någon kan kommunicera med en massa folk av olika slag, men vad är egentligen själva syftet med det? Förutom att bara prata. Är det en egentligen en bra eller dålig egenskap att kunna flera språk? Om man antar att den mänskliga hjärnan och kapaciteten är begränsad (vilket den oftast är? men det finns ju unika genialiska undantag naturligtvis), så betyder det att ju fler språk man lär sig desto mindre i varje språk kan man. Jag undrar hur bra detta egentligen är?

Vad är då bäst; att kunna ett eller två språk obehindrat eller att kunna litegrann av 9 olika språk? Naturligtvis beror det på situationen, men är det någonsin bra att kunna ett språk lite och inte mera? För min egen del ser jag dagligen att det uppstår mer missförstånd när man använder lite av det språk man inte kan. Om jag däremot låtsas att jag inte kan ett enda ord så vet ju folk att man faktiskt inte kan nåt, då försöker de inte ens prata sitt språk; de vet att jag inte fattar något.

Ett annat problem i sammanhanget är att de flesta, helt fördomsfullt och otolerant antar att man är DUM för att man inte pratar deras egna modersmål helt perfekt. Man kan vara snäll, artig, vänlig, charmig och trevlig. Det spelar ingen som helst roll när folk drar upp dumhetsstämpeln i pannan på en innan man öppnat käften. Detta är naturligtvis inget unikt i just min situation, men endast de som reser utomlands och försöker kommunicera eller har bott i annat land där de inte behärskar språket vet vad jag menar. I Sverige är ju dumhetsstämpeln mycket mer tydligare än i till exempel Japan; vi anställer inte invandrare på arbetsmarknaden och många är direkt oartiga mot folk som pratar lite dålig svenska. Man kan säga vad man vill om japanerna men artiga är de alltid. (Så länge man inte gör nåt olagligt.).

En kompis till mig från Västkusten talar cirka 9 språk flytande (jag tappade räkningen efter de första 5) varav svenska är ett. Han är trevlig och normalt begåvad i övrigt. Men det är inte normalt att kunna prata 9 språk flytande, speciellt inte som han aldrig gått i skolan, inte ens gymnasiet.

Naturligtvis skryter han inte om sina språkkunskaper. Han tycker ju bara att det är roligt att kunna massa olika språk. Det lustiga är dock att folk (det vill säga svenskar) som inte vet om att han kan tala 9 språk flytande lätt dömer honom efter hur han är som person i det svenska språket…vilket automatiskt ger honom dumhetsstämpeln inom loppet av några sekunder.

Det är nämligen så att om man kan många språk är det lättare att blanda ihop ord…(så det är roligt att prata med honom tycker jag), men det tyder också på att man inte behärskar ett språk. De vet dock inte att han kan 8 andra språk på samma nivå. Det är kul att prata med honom, då man alltid lär sig nåt nytt, vare sig det är grekiska, ryska eller vad det nu är. Fast egentligen har jag ju ingen aning om hur bra han kan dessa övriga språk. Om han ens kan dem. Det kan ju bara personer som verkligen behärskar de övriga 8 språken tala om. Och hur stor är sannolikheten att vi alla skulle träffas samtidigt? Nada.

Ad rem! Så min poäng är väl egentligen att det finns en mycket bra idé bakom att alla människor i hela världen skall prata ett gemensamt språk. Synd bara att aldrig någon kan enas om vilket språk det skall vara. ”Quot homines, tot sentientiae” (Så många människor, så många meningar).

2007

Tillbaka till verkligheten?

1 februari 2007

Jag är nu nyopererad och borde vara ok och frisk och energisk att ta itu med allt jag skjutit upp de senaste månaderna. Men tyvärr så är det inte alls så. Det enda positiva är att min läkare numera börjat argumentera samma som jag ungefär: ”Ok, du kan jobba även om du inte känner dig frisk och dessutom har jätteont. Se till att ta ordentligt med värktabletter bara. Har du tillräckligt mycket tabletter för att klara dig? Annars kan jag skriva ut mer. Och sov minst 5-6 timmar/dag.” Före operationen var det ett evigt tjat om att jag skulle vila, vila och sova. Fast man undrar ju varför: för då var jag ju sjuk men jobbade och sannolikheten att bli frisk automatisk var minimal. Nu borde jag ju vara frisk så då borde det vara viktigare att man vilar och verkligen blir frisk. Äh, strunt samma. Jag gör ju som jag vill ändå Det är möjligt att läkaren insett det oxo.

Det är lustigt hur läkare fungerar i samverkan med patienterna. De tror verkligen att vi patienter skall göra som de säger. Och det får man väl göra. Oftast.

Innan operationen var jag och en kompis ute och skulle göra ett oskyldigt besök på en spelhall. Om man inte är frisk och är beordrad att vila så var det väl det enda möjliga alternativet till uteaktiviteter när jag nu faktiskt hade en barnfri vuxenkväll. Det vill säga hemma i säng tidigt. Men det där oskyldiga besöket slutade ett halvt dygn och MÅNGA öl senare…jag kom hem vid halv 7 på morgonen. Jag minns inte hur mycket jag egentligen drack (vilket beror på min kassa förmåga vad gäller att räkna och för att ölen här i japan inte är speciellt dyr), men det var jättetrevligt och jag pratade med flera japaner, japanskor, australiensare, amerikaner, någon ryss, någon britt…tja faktiskt blev det rätt många som jag pratade med. Jag gav till och med bort min emailadress till någon.

Fast jag kom inte ihåg den riktigt och han har fortfarande inte skrivit.

Nackdelen var förstås att jag skulle hämta dottern från övernattningen på dagis exakt kl. 10.00 dagen därpå. 10.15 ringde min telefon och då undrade dottern var jag var eftersom alla andra barnen gått hem. Tusan vad pinsamt: att försova sig till dotterns dagishämtning! Jag flög upp, tog cykeln dit trots att det då var 2-3 dm snö och cyklade som en toka. Jag tyckte dagispersonalen tittade lite konstigt på mig, men vaddå, visst får man vara lite ur formen när det är lördagsmorgon? (I alla fall i Sverige). När jag kom ut från dagiset med dottern såg jag att mitt silverfärgade skärp hängde nästan ända ner till marken från brallorna…

Den andra nackdelen var att mitt hälsotillstånd förvärrades betydligt efter ölnattens festande på Sapporos nattklubbar. Jag fick öka dosen med värktabletter. Min teori om att alkohol faktiskt skulle vara bra mot infektion föll därmed. Fast å andra sidan är den väl värd att prova igen. Kanske redan denna helgen. För att veta nåt säkert är det ju mycket viktigt med många replikat! (OBS Jag skojar bara. I helgen skall jag faktiskt vila. Åtminstone officiellt.)

Är maten verkligen, verkligen likadan mellan länder?

8 februari 2007

Att matprodukter skiljer sig åt både inom och utanför länder är kanske inte så konstigt. Till exempel kan man i Spanien köpa mjölk som står framme i rumstemperatur och som är behandlad på nåt vis att hålla sig lika länge som coca-cola eller någon annan dryck. I en av affärerna i min svenska hemstad brukade affärsinnehavaren ta sina egna eller någon annans äpplen och sälja i affären. Det blev maximal vinst. Träden och äpplena fanns ju redan i trädgården så varenda krona han tjänade var bara vinst. Men att hitta liknande äpplen någon annanstans vore svårt. Äpplens smak bestäms ju av både sorten och odlingsförhållande.

Här i Japan blir man ständigt förvånad, road och ibland chockad när man går i mataffären. Även fast jag bott här i över ett halvår nu. Det är så annorlunda! Det som jag reagerat mest på är dock följande skillnader som för mig verkar helt ologiska och som inte har någon rimlig förklaring. Inte mig veterligen. Först och främst så ser äggen här exakt likadana ut som de i Sverige och övriga världen. Ja, alltså förutom miniäggen.

Men skillnaden är att äggen i Japan har mycket kortare hållbarhet (max 2 veckor). Dessutom förvaras de alltid kylda. I Sverige brukar de sätta fram ägg i rumstemperatur ibland ett kort tag. De blir nämligen inte dåliga så fort att det spelar någon roll. Tänk själv: äggen ligger ju varma i en massa veckor för att utvecklas till kycklingar. Om de då ligger i rumstemperatur några timmar så spelar det ingen större roll. Och hållbarhetsdatumet är oftast 3 veckor. Hur kan hållbarhetsdatumet skilja sig en vecka eller mer mellan länderna? Är japanska höns långsammare med att värpa så att äggen är äldre när de ploppar ut? Eller är det de svenska hönsen som är mer sterila och därför inte för med sig några bakterier när de ploppar ut sina ägg? Eller är det helt enkelt så att japanerna vill försäkra sig om förstaklassiga och färska ägg och därför skriver att hållbarhetstiden är kortare än den egentligen är så att folk äter gamla ägg på egen risk?

Vad gäller grädde däremot är det exakt motsatt förhållande. I Japan har grädden en hållbarhetstid på många månader (2-3), och i Sverige är grädde en färsk produkt som man måste använda inom några dagar. Detta är ännu mer underligt. Antagligen behandlar japanerna grädden på nåt högteknologiskt vis så att den håller sig typ för alltid. Å andra sidan, om det är så att de har reducerat hållbarhetstiden för att vara på den säkra sidan så kanske grädden egentligen inte blir dålig förrän om 4-6 månader. Tja, det enda sättet att veta helt säkert är att utföra ett eget experiment och köpa massvis av gräddpaket.

Köttvaror i Sverige har strikt kylförvaring för att man skall försäkra sig om att de inte blir hälsovådliga när man äter dem (på grund av bakteri tillväxt). I Japan ligger korv med bröd och majonnäs framme i snabbköpens brödhyllor i rumstemperatur (eller varmare) hela dagarna. Jag vågar inte ens fundera på om de ligger framme flera dagar i sträck. Varför blir inte japansk korv full med bakterier och orsakar magsjuka ifall den svenska korven blir det vid samma behandling? Vad skiljer? Är det korvens renhet, hanteringen eller tål folk olika mycket bakterier. Ja, inte tusan vet jag. Men nåt är lite fel och konstigt känns det som.

Myten om Japan som ett dyrt land och utveckling.

9 februari 2007

Många tycker att Japan är ett dyrt land att leva i. Speciellt utlänningar (aliens). Innan jag flyttade till Japan visste jag att det var dyrt. Fast innan jag flyttade till Island visste jag att det skulle vara dyrt där också. Det är ett mysterium hur dessa jämförelser mellan länder räknas ut eftersom jag levde billigare i både Island och Japan jämfört med Sverige. Att det skulle vara dyrt stämde alltså inte alls med hur jag uppfattar det. Här i Japan är inkomstskillnaderna mellan folk betydligt större än i Sverige, så det finns även många japaner som tycker att saker och ting är dyra. Studenterna exempelvis har det inte så fett. De måste ju även betala avgift till universitetet för att få lov att studera där.

Förra veckan var jag och åt middag på universitetets dyraste, finaste och snofsigaste restaurang som heter nåt med ”Elm”. Min middag kostade cirka 60 sek. Om man däremot går till en billig studentrestaurang kan man få en bra måltid av japansk nyttig mat för kanske 18 sek (eller ännu mindre om man tar det allra billigaste). För att japan skulle vara dyrare än Sverige måste man antagligen bo på extremt stor yta (motsvarande samma boyta i Sverige) i typ Tokyo och äta typ Europeisk specialimporterad mat varje dag. Och 1 kg frukt/dag (frukten är faktiskt dyr, men jättegod!). Men om man själv lagar mat med de ingredienserna som är mest vanliga i det land man bor i blir maten så klart billigare.

Jag påstår därför att jämförelser mellan hur dyrt det är mellan länder inte är helt sanningsenliga. Som svensk tycker man att det mesta här i Japan är väldigt billigt, kanske också för att de endast har 5 % moms på allt. Även om prisläget egentligen är samma som i Sverige så är allt 20 % billigare eftersom momsen är lägre. Det känns inte direkt angeläget att handla tax-free eftersom det ju går ut på att man skall slippa betala moms i det landet man turist-shoppar i och sedan betalar rätt moms i hemlandet (vilket de flesta naturligtvis inte gör).

Det känns SVÅRT att inte köpa ipod, ny dator, fler playstation spel och så vidare när det inte kostar speciellt mycket. Även om man vet att det moraliskt är felaktigt sett ur ett globalt helhetsperspektiv med tanke på den hållbara utvecklingen. Nu finns dessutom sådana här multifunktionella småsaker som kombinerar GPS, mobil och handdatorns funktioner i ett paket. Att ha en liten mojäng som har allt och man kan jobba var och när man vill med och som man kan koppla ihop med datorn och bara föra över texter, data och jobbfiler till, det vore ju himmelriket!

Jag tycker att det känns mer och mer som att gränsen mellan datorer och andra saker mer och mer suddas ut så man undrar vad nästa steg i utvecklingen egentligen blir? En litet fyrkant där man trycker på en liten knapp och så vips får man fram en TV, nästa knapp ger en dator, och nästa mobiltelefon, och så vidare. Men den är så liten att den bara är som en tärning och ryms i plånboken. Frågan är bara hur mycket den kostar och hur man hittar den om man tappar bort den?

Jag har nya planer. Jag vill bli en japansk NEET.

19 februari 2007

Min starthemsida är Japan Today som har japanska korta nyheter skrivna på engelska. Det är bra att hålla sig lite ajour med vad som händer därute utanför mitt skrivbord. Då kanske man inte missar ifall Nord Korea skulle få för sig att slänga iväg bomber eller kärnvapenmissiler över Hokkaido. Igen. Inte för att man kan göra nåt direkt. Mer än möjligtvis ducka bakom nåt stort föremål, hålla tummarna och se glad ut. Samma strategi som vid vulkanutbrott alltså.

Idag stod det en kort notis om ”NEET”. Denna förkortning betyder ”inte i utbildning, arbete eller träning”. Det vill säga det är vuxna människor som bor hemma hos sina föräldrar och lever av dem. Antar jag. En av ”NEET”arna säger (33 år och bor fortfarande hos sina föräldrar): ”För mina föräldrars skull antar jag att jag borde skaffa mig ett jobb. Men det har jag intalat mig själv i flera år nu. Faktum är att jag får mat och kläder vare sig jag arbetar eller ej.”

Detta har tydligen upprört många personer och debatten går hög och låg på hemsidan om:

A. Hur dålig person man är om man lever som en föräldraparasit och är fullkomligt oambitiös.

B. Att det kunde varit värre (typ brottsling, knarkare eller någon som inte betalar tillbaka sina skulder).

C. Att det är bra att inte alla vill ha jobb eftersom det då finns jobb för alla de som verkligen vill ha jobb.

D. Om man är superduperrik så kritiserar ingen att man inte jobbar utan bara spatserar omkring som en riking. Så varför kan inte de som ekonomiskt kan bli försörjda av sina föräldrar bo kvar hemma och slappa om de nu vill det?

E. Att ha ett jobb är inte meningen med livet. Kanske behöver dessa personer en riktigt bra mentor så att de kan upptäcka sin kreativitet och egna vilja.

På sätt och vis verkar det naturligtvis oambitiöst och oengagerat att bara slappa hela dagarna och leva av sina föräldrar. Men om man kunnat göra det, vem hade inte gjort det? Tänk att ha ALL tid fri åt vad du vill. Vilken underbar utopi. I och för sig hade jag nog ändå suttit och jobbat med det jag brukar eftersom det är det som jag tycker är mest roligt. Men ändå. Tanken är i alla fall fin. Det är synd att man är vuxen, men kanske har man tur och kan bli adopterad av någon rik japansk familj så att man kan ändra karriärinriktning och bli NEET?

Fast man undrar lite hur föräldrarna tänker? För även om man trivs med sina barn hemma så kanske det börjar bli lite konstigt och lite påfrestande när de fortfarande bor hemma och börjar närma sig medelåldern och ännu inte jobbat en enda dag…

Sluta röka med en robot?

22 februari 2007

Den nya anti- rökroboten.

Igår lanserades en ny robot här i Japan. En robot som kan spåra upp rök, vare sig det är brandrök eller ciggarettrök. Även om man antar att det är för att den skall kunna identifiera och släcka bränder så misstänker jag att den här roboten kommer att vara rökpolis på offentliga rökfria platser. Den ser lite läbbig ut med ett stort brett rött och vitt huvud, så den skulle nog fungera utmärkt även som ”rökvakt” hemma. Speciellt om den pratar argt på sträng japanska och sedan börjar att larma högljutt om man inte släcker cigaretten. Ungefär som när bankomaten skäller på mig när jag glömmer ta ut pengarna den spottat ut eller när man av någon anledning inte ser de röda stora enkelriktade skyltarna och ändå går in på fel håll i rulltrapporna.

Jag är glad att jag inte kan titulera mig rökare, för den här roboten kommer nog att göra livet svårare för dem som röker.

Ärlighet och demokrati. Liten jämförelse mellan moralen i Sverige-Japan

22 februari 2007

Jag slutar aldrig att förvånas av den enorma ärlighet som avslöjas i Japansk massmedia. De flesta i Sverige minns ju hur politikerna brukar svara på olika frågor och hur ärliga de som skulle bilda den nya regeringen var. Trots bevis om att de faktiskt gjort fel kunde de inte erkänna detta. Innan Göran Persson blev statsminister var han på möte med dåvarande statsminister och efteråt frågade en reporter: ”Ska du bli ny statsminister?” Göran svarade: ”Nej, det ska jag inte.” Efter några dagar offentliggjordes det att han skulle bli det.

Här i Japan är ärligheten stor, grundläggande och självklar. Tydligen så stor och stark att individer utan tvekan erkänner sina misstag även om de offrar sina karriärer när de gör det. Det känns uppmuntrande fräscht, moralisk sett.

Några exempel som varit på tapeten när vi bott här i Japan är:

· Lärare i skolan erkänner att han startade mobbningen som ledde till att en elev tog självmord. Han var mycket ledsen och ångerfull och bad om ursäkt till föräldrarna.

· Vid flera tillfällen har anställda och politiker erkänt att de råkat använda pengar från fonder som de ej hade rätt till. De måste betala tillbaka och får stränga reprimander. Brukar också be om ursäkt för sina fel i TV och be om förlåtelse.

· En VD för ett gammalt energibolag har erkänt att fabriken sedan starten (i mitten av 1900-talet), förfalskat siffrorna för energiproduktionen. Man har till exempel gjort det till rutin att skriva falska siffror för hur mycket vatten man använde för att producera vattenkraft. Han bad ödmjukast om ursäkt och lovade att hela bolaget skulle se över sina rutiner och sluta förfalska sina siffror!

· En journalist som skrev ledare i sin tidning blev avslöjad. Han har många gånger kopierat ledarna av andra tidningar. Direkt av eller omformulerat sig lite. Den nye chefredaktören bad om ursäkt och meddelade att det inte blir fler ledarinlägg förrän de tagit fram ett system att undvika plagiering i framtiden.

· Det fall som jag tyckte var mest tragisk och samtidigt mest förvånansvärt att de inblandade medgav sin aktiva roll i händelsen skedde på ett japansk sjukhus. En nyopererad ung hjärtpatient råkade ramla ur sin säng och då gick slangen med blodtillförsel till hjärtat av. Det tog en stund innan någon märkte detta…så den unga killen fick svåra hjärnskador av syrebristen. Men för att göra saker och ting ännu värre: nästa dag när den unge killen skulle opereras råkade de glömma att koppla på hans respirator, så han låg utan att andas i 8 min innan någon upptäckte felet. Detta orsakade ännu grövre hjärnskador. Killen ligger nu i koma, kanske för alltid? Sjukhuset och läkarna hade en presskonferens där de öppet berättade vad som hänt, bad uppriktigt, sorgset och ansvarsfullt om ursäkt till de anhöriga i medtagna ordalag och tog på sig allt ansvar för händelsen.

När man har ett öppet samhälle med demokrati är det viktigt med ärlighet. Men också med att ta ansvar för det man gjort, vare sig det är rätt eller fel. I Sverige saknas mycket av det här ansvarstagandet när politiker eller VDs ljuger och aldrig tar nåt ansvar. Å andra sidan är det ju samma attityd i resten av samhället också. Ingen vill ta ansvar för fel som blivit begågna. Ingen vill offra sin egen karriär för att ta ansvar. Sverige är ett samhälle där ingen (eller få) vill ta ansvar men samtidigt kräver vi att alla skall vara ärliga. Den ekvationen går inte alls ihop.

Jag undrar faktiskt om man kan få ett ärligt och öppet samhälle när det är praxis att ingen någonsin begår nåt misstag eller gör nåt fel.

Orsaker till mord och hur massmedia rapporterar det

23 februari 2007

När massmedia i olika länder skriver om mord skiljer det väldigt mycket när de går till de bakomliggande orsakerna till mordet. I Sverige brukar de analysera vad som rimligen kan vara skäl till dessa fruktansvärda brott, till exempel att den som utförde mordet var drogpåverkad, psykisk sjuk eller kanske hade blivit brutalt misshandlad under en längre tid. Här i Japan får jag känslan att skälet till mordet spelar mindre roll när man faktiskt utfört det. Massmedia vill inte att mördarna skall kunna ursäktas eller få nåt slags medlidande eller förståelse för det dem gjort. Istället blir förklaringarna ofta väldigt underliga och omotiverade. Till exempel så mördade ett par sin 2-årige son genom att förvägra honom mat när han var olydig. Pojken svalt till döds. En kvinna i Tokyo mördade sin man genom att banka på honom med en vinflaska för att de alltid grälade och hon tyckte inte skilsmässa var ett ekonomiskt rimligt alternativ. En rånare av en juvelerarbutik band 6 kvinnliga anställda under rånet. Istället för att bara lämna dem där hällde han även ut bensin i butiken och tände på. Varför var oklart. Alla 6 dog.

Skillnaden mellan Sverige och Japan är förstås att man här har dödsstraff. Många tycker att lagen är för slapp och vill att fler ska dömas till dödsstraff, så det har gått inflation i dödsstraff utdelningen. Att fler vill ha hårdare straff är inte alls konstigt när man har i åtanke hur massmedia rapporterar brotten. Personerna som utför morden verkar ju ha begått brotten helt omotiverat och det är svårt att känna någon som helst förståelse för dessa hemska brott, baserat på massmedias skildring av dem. De framstår som onda monster vars mening med livet är att vara råa dödsmaskiner.

Personligen tror jag dock att det inte är någon skillnad mellan mördarna mellan länderna utan det hela handlar nog snarare om en tradition. Fast det är ett mycket tydligt manipulativt sätt av japansk massmedia att styra folkopinionen mot att vilja ha hårdare straff. Å andra sidan behövs kanske ingen sympati för mördarna eftersom de ändå blir dömda efter erkännande (!) till livstidsfängelse eller till döden. Dem kommer med all säkerhet aldrig att bli fria igen, så att skylla på exempelvis psykisk sjukdom är helt lönlöst.

Flyktingar!

7 mars 2007

Jag tänker inte skriva en massa politiskt tjafs här. Vill bara klargöra EN sak: att ta emot flyktingar är en humanistisk plikt för alla länder som har någon som helst empati och förståelse för att människor i andra länder inte har det så bra utan blir mördade, förföljda och utsätts för omänskliga och tragiska övergrepp. Sverige klassas inte som rikt ekonomiskt, men vi är det nog när det gäller medmänsklighet. Japan däremot räknas som det andra rikaste landet i världen (i pengar). Andra skillnader finns också, befolkningsmässigt är den Japanska befolkningen mer än 10 gånger så stor som den svenska. (Sverige cirka 9-10 (?) miljoner, Japan 127miljoner).

Statistik:

Antal behandlade flyktingärenden:

· Japan 954 (år 2006).

· Sverige 21325 (år 2005).

·

Antal beviljade asylärende (det vill säga som får stanna i landet som flyktingar):

· Japan 34 (för år 2006. Ja, du läser korrekt! 34 var dessutom 12 färre än året innan).

· Sverige 2838 (för år 2005).

Lite om japansk grundskola och japansk supergemenskap.

16 mars 2007

Min dotter skall börja japansk grundskola, 1:a klass nu i april. Eftersom jag ville veta lite mera exakt vad dem skall lära sig så bad jag att få se skolböckerna innan skolan börjar. Delvis för att kunna se ifall jag måste fixa många svenska skolböcker och lära henne själv det hon missar i motsvarande svensk skola, men också för att jag var nyfiken…

Under första året i klass 1 har de fyra skolböcker. En i matematik, en i att lära sig de tre japanska alfabetena, en i musik, och en i ritning (eller pyssel kanske). Målet med första året i matte är att barnen skall lära sig räkna med tvåtaliga siffror (heter det så? siffror som har 2 nummer alltså, till exempel 11, 20 och så vidare.).

Då jag är fältbiolog behöver jag göra en del fältarbete på aktiva vulkaner och i de centrala oåtkomliga bergsmassiven här i Hokkaido (Taisetsubergen), så jag behövde veta ifall det är ok om min dottern råkar missa en del i skolan ifall jag måste ta med henne ut i fält. Det var ok bara jag sa ifrån innan och ifall jag försökte planera in vistelsen så att hon inte missade gemensamma aktiviteter (till exempel friluftsdagar och utflykter och dylikt). Jag blev lite förvånad, men vid närmare eftertanke så stämmer detta rätt väl in med japanska traditioner…gemenskapen är det som sätts först.

Gruppmentaliteten

Även om det finns mycket negativt med att tänka som en grupp så finns det också mycket positivt. Det är kanske nåt för oss individuella svenskar att lära oss. För hur ska man kunna vara stolt och positiv över sitt eget land, sin egen stad, sin egen skola och så vidare när man inte känner att man har NÅT som helst gemensamt med dem som finns där/här. För att folk inte skall känna att de är anonyma i det gemensamma sammanhanget så har man extremt välplanerade och långdragna ceremonier; inträdesceremonier i skola/fritis/dagis, när man slutar är det avslutningsceremonier. Vid dessa tillfällen är det den enskilda individen som sätts i centrum en liten stund: men poängen är också att alla samlas för att göra detta.

I början av min vistelse i Japan tyckte jag sånt här bara var jobbigt och tidsslöseri (vanlig svensk inställning förmodligen). Skillnaden här mot Sverige är naturligtvis att Japanerna är mycket stolta över sitt land, sin skola, sin stad, sitt samhälle, sina traditioner, och så vidare, och så vidare. Nåt jag aldrig hört särskilt många svenskar säga (alltså att de är stolta över nåt i Sverige). Det är ju lite synd, för om inte vi svenskar kan säga att vi är stolta över Sverige, vem skall då säga det?

Ok. Jag bryter isen. Jag är stolt över mitt land (nu menar jag Sverige). Faktiskt mer nu än när jag bodde där. Det skall bli roligt att åka hem till Sverige nästa vecka, och det är jag stolt över att tycka. Man måste veta vad man förlorat för att uppskatta det (kanske?)

Här inemellan var vi på Sverigebesök.

Passet och förfalskningsregler

9 april 2007

När jag skulle checka in på flyget på landvetter gillade inte flygtjejen bakom disken mitt pass. Hon sa att det höll på att falla isär. Jaha, tänkte jag, vad spelar det för roll? Själva den där plastsidan med allt viktigt har börjat lossna från resten av passet. Inom EU spelar det väl mindre roll att ha ett giltigt pass, men när man bor permanent utomlands är -passet, -visumet, -andra små märken som ser ut som frimärken men kostar typ 500 spänn (jag minns inte exakt och kan inte öppna passet i onödan), och dessutom -embarcationcardena (flera om man varit utomlands flera gånger) enda vägen att ens få sätta ned en enda fot på utländskt territorium.

Enligt flygtjejen på landvetter blir mitt pass ogiltigt, kasst och värdelöst om min plastsida lossnar helt. ”Jaha”, sa jag. ”Det går väl att tejpa fast den, eller?” Hon tittade surt på mig: ”Då blir ditt pass ogiltigt och betraktas som förfalskning” (förfalskning=fängelse, handbojor, bli ivägdragen av elaka tullsnutar, typ). Jag fortsatte: ”Men, men det går väl att lägga på ytterst lite lim, sådär utan att det syns, väl?” Svar: ”Nej, nej, nej. Även det betraktas som förfalskning. Hur ska tullen/passkontrollen veta om passet är original eller förfalskning om folk går och tejpar eller limmar sina pass hur som helst.” Passet måste tydligen vara orört av mina händer mer eller mindre. Så hennes råd till mig var: använd passet så lite som möjligt. Åtminstone tills jag skaffat mig ett nytt.

Jaha, använda det så lite som möjligt. Man skall alltså inte resa då? Själv sitter jag ju inte kväll efter kväll och öppnar passet och kollar på det. Det är ju bara andra som vill se det hela tiden. Och att undvika att de tittar på det är rätt svårt. Om man inte slutar resa då. Fast det jag undrar är varför svenska myndigheter gör pass som är så dåliga i kvalité att folk intuitivt tänker på att laga dem och riskera att bli falskt (?) anklagade och fängslade för förfalskning. Det är ju inte alls bra.

Jaha, det blir helt enkelt att låta bli att resa och försöka fixa nytt pass via ambassaden. Det kan ta flera månader så det är bäst att låta bli att läsa i passet varje kväll med andra ord och lyda order från flygtjejen på Landvetter. Jag önskar innerligt att någon okänd person kunde skicka/ge mig mig nåt annat att läsa då jag redan läst ut alla svenska böcker som jag tog med mig till Japan. Det är kanske ett tecken på att det är dags att börja lära sig japanska?

Skumma bokhändelser och japanska alkoholförtäringstraditioner

10 april 2007

Igår skrev jag av en tillfällighet att jag inte längre kunde läsa mitt pass varje kväll eftersom det håller på att falla sönder, och att jag önskade mig nya böcker. Tro det eller ej, men samma dag kom en doktorand till mitt rum och frågade om hur det var i Sverige och så vidare och överlämnade en bok till mig som present! Hon vet visserligen att jag bloggar men eftersom hon inte läser svenska kan hon omöjligtvis veta att jag var i desperat behov av ny litteratur!

Boken var väldigt passande för mig: en pekbok med bilder för att lära sig japanska. Ungefär som japanska för dummies. Perfekt. Nu vet jag hur man säger ”Jag har ont i ögat”. Fast jag har ju inte ont i ögat, men man vet ju aldrig när man får nytta av att säga så på japanska. Faktiskt så har jag bara haft ont i mitt öga en enda gång i mitt liv och då uppsökte jag inte ens läkare. Men som sagt, man vet ju aldrig vad som händer…Vem vet, kanske får jag ont i ögat om 10 år och råkar få en japansk läkare i Sverige? Eller så kan jag ju säga ont i ögat till min käkkirurg och peka på käken. Risken är mycket stor att han inte förstår att jag skojar (japanerna förstår sällan ironi eller riktigt sjuk humor) och ringer en ögonläkare på stört! Ungefär som när han ville konsultera med en hjärnkirurg när jag hade ont i en tand och i käken. Och det var på fullaste allvar.

I boken var dessutom flera sidor om japansk kultur, sånt där som folk generellt sett aldrig berättar öppet. En sån sak är japanernas inställning till alkohol. I Sverige vet vi ju att det inte alls är bra att dricka mycket alkohol. Men gör det ändå. Om man dricker mycket skryter man inte direkt om det eftersom det är moraliskt förfall att hänge sig åt så dåliga och onyttiga saker (och dumt). Möjligtvis berättar man för kompisar om sup-kvällen men knappast för sin chef.

I Japan är det totalt tvärtom. Man ska dricka mycket och ofta, det är liksom coolt. Många affärsnubbar går till baren efter att ha jobbat mer än hela dagen. Många dricker varje dag. Många dricker mycket varje dag och gärna med chefen och sina kollegor. Om man blir full och gör bort sig har alla full förståelse för detta. Det händer alla och är inget att prata om (sägs det, jag har ju ingen aning egentligen). Tydligen finns begreppet ”plattforms pizza” myntat som en japansk företeelse. När man kräks offentligt, på en plattform till exempel vid tåget. Det är tydligen helt ok att göra, och verkar vara vanligt (enligt boken!). Ofta tillsammans med kollegorna.

Japansk inställning till alkohol skildrades rätt tydligt i en nyhetssändning denna veckan. En undersökning visade att om man avstod från alkohol bara 3 dagar i veckan så ökade ens överlevnadschans mycket! De flesta män som blev intervjuade avslöjade att de inte kunde tänka sig att avstå från att dricka alkohol en enda dag i veckan! Att det skulle vara mycket svårt och inget de var villiga att göra. Detta sa de i TV! Undersökningen visade också att om man dricker mer än 4,5 liter risvin (cirka 16 %, rätt gott vin) per vecka, så spelar det ingen roll om man avstår från alkohol 3 dagar /vecka. Risken att dö är ändå lika stor.

Vad som förvånar mig är hur någon liten japansk kille skulle kunna klara av att dricka 4,5 liter risvin i veckan! Det blir ju jättemycket per dag! Och de flesta är ju fysiskt ganska små, relativt sett. Hur KAN de ens dricka så mycket, är det fysiskt möjligt ens? Hinner de ens göra något annat än att dricka? Och var är alla dessa kroniskt superfulla japanerna någonstans?

Jämställdhet i Japan och kvinnornas roll i samhället

11 april 2007

Nåt som irriterar mig enormt när jag bor som ensamstående förälder i Japan är att folk alltid antar a) att jag är någons hemmafru eftersom det är mycket ovanligt med kvinnliga forskare, b) att jag är gift och om jag inte är gift är jag skild, c) att det var min man som tog med mig till Japan. Dessa fördomar är grunden till hur jag blir bemött överallt och är nåt jag är väldigt, väldigt trött och irriterad på.

Generellt sett trodde man att Japan som är ett ekonomiskt välmående land med hög utveckling frigjort sig från konservativa värderingar. Men tyvärr är det inte alls så. Om man har barn är man hemmafru. Punkt slut. Eller jobbar deltid för sitt nöjes skull. Enligt bekanta håller detta på att ändras och de påstår att det finns japanska kvinnor som faktiskt vill jobba och inte vara hemmafruar. Men jag är tveksam. Tydligen är det också extremt svårt för kvinnor att slå sig fram på arbetsmarknaden och de får oftast nöja sig med deltidsjobb. I Japan finns nämligen inga lagar mot diskriminering i någon form. Blir man särbehandlad för att man är kvinna får man acceptera det och söka sig vidare. Därför är det många ambitiösa japanskor som gör (akademisk) karriär utomlands. Till exempel i Sverige och USA. I Japan är det nästan omöjligt. Det finns nästan inga kvinnliga professorer eller forskare alls!

För en svensk är sån här konservatism mycket svår att förstå (i dagsläget). Det här med att kvinnan skall vara hemmafru genomsyrar HELA japanska samhället, och när man då som ensamstående och utlänning försöker att vara delaktig i det…så är det inte så lätt. Exempelvis så är de flesta privata dagis endast öppna några timmar per dag, vilket gör det omöjligt att arbeta heltid. Föräldraledighet för pappor existerar inte. För mig var nog den största chocken att jag som förälder var tvungen att varje dag fylla i en hel sida i en bok om massa detaljer om mitt barn; när hon vaknade, vad och hur mycket hon åt, när hon åt lunch, hur mycket…och så vidare. Sånt där går väl bra att göra om man är hemmafru och inte har nåt viktigare för sig. Men när man inte är hemmafru är det inte alls möjligt. Min dotter gick på japanskt dagis i 8 månader ungefär och jag skrev aldrig en enda rad i den där boken.

Om man sedan går ett steg längre med hemmafru rollen och betänker att männen är de som bygger upp samhället, rent ekonomiskt, så skulle man ju knappast bli förvånad om det sker diskrimineringar i resten av samhället. Till exempel i affärer och på sjukhus. Männen är de som har pengarna och som ansvarar för familjens inkomst. Och bingo! Om jag tar med mig en manlig bekant ut till affärer vänder sig alla expediterna till honom. Vad gäller sjukvården så undrar jag varje gång jag är på sjukhuset ifall de hade varit lika överseende med mitt (sjuka) hälsotillstånd om jag vore man?

I alla fall så ser jag nåt positivt i att alla antar att jag är hemmafru och gift. Det är att alla alltid tappar hakan när jag berättar att jag inte är gift, hemmafru eller någons medfölje. Jag är den som är forskaren. Men, i fortsättningen skall jag nog göra som en australiensisk skum snubbe föreslog: ”säg att du dödade din man!” Och tja, varför inte? Om alla japanerna alltid måste anta att jag är gift så kan väl jag anta att jag dödat mannen jag aldrig haft. Det blir roligt att se deras miner! (Jag hoppas bara att ingen ringer japanska migrationsverket!)

Lite av varje

16 april 2007

Dottern har ju börjat japansk skola, första klass. Nu är det ju rätt längesedan som jag gick i skolan, men som jag förstår är det inte bara praktiska skillnader mellan skolorna i Sverige och Japan. En av grundpelarna i Japanska samhället är att man skall smälta in i en grupp, och det liknas ofta vid spikar: ingen av spikarna får sticka ut, då hamras den in tills den inte sticker upp mera. Detta får sitt uttryck både i dagis, skola och fritidsverksamheten. Mycket av japanska uppfostringsmentaliteten går stick i stäv med den svenska, europeiska och amerikanska individualismen. Det finns inte bara negativa sidor av detta, utan även positiva. Till exempel så hjälps barnen åt i större utsträckning, och toleransen för avvikande och störande beteende är rätt låg. I de flesta skolor är de cirka 30-40 st förstaklassare i ett klassrum. (Jag hörde att om det är fler än 40 elever i en klass så har skolan rätt att sätta in en extralärare som hjälp. Annars inte.)

Men till saken: i skolan har de rätt stora väskor som ser ut som skokartonger. Mycket starka och robusta väskor. Dotterns väska hade en 6 års garanti vid köpet, så jag antar att den borde hålla ett tag. Hela veckan som gått har jag försökt att få dottern att lägga ur sina skolböcker och så vidare i skolbänken i skolan. Men nej. Hon säger att ALLA har med sig sina skolböcker i väskan hela tiden. Detta är visserligen bra eftersom de aldrig lär glömma ta med sig läxböckerna hem, men det verkar så himla jobbigt bara! (Alla andra föräldrar kan läsa schemat så deras barn slipper bära alla böcker varje dag.)

Sedan är det massor av saker som de hela tiden måste ha med sig. En tygpåse med förkläde, huckle och liten hand-handduk (som en tvättlapp). Regnjacka, skolskor (inneskor, alltså gympadojor), skydd och varningstriangel överdrag till skolväskan, larm att ha med sig ifall något händer (en liten dosa med ett snöre i som man drar i ifall nåt händer). Till fritis efter skolan är det dessutom ännu fler saker att ha med: extra ombyte kläder, mugg, en bok som skall skickas med fram o tillbaka och skrivas i. Jag misstänker även att dottern borde ha en extra uppsättning med förkläde, huckle och hand-handduk till fritis, men vet inte helt säkert ännu. Det är viktigt att vara ren och fin.

En teoretisk historia om mig som narkotikasmugglare

18 april 2007

Anta att man skulle ha olika lagar angående användningen av vissa läkemedel mellan länder, så att man skulle kunna få tag i exempelvis medicin med opioider från läkare i Sverige eller köpa receptfritt över apoteksdisken i vissa andra länder. Anta sedan att samma substans är totalförbjudet att använda i vissa länder och att det dessutom är förbjudet att ta med sig det in i landet.

Nu säger jag naturligtvis INTE att jag tagit med mig illegala droger in i nåt land någonsin eftersom man då kan bli straffad som narkotikasmugglare och riskera att bli utvisad och få fängelse. MEN om någon skulle råka få med sig en illegal drog, utan att veta om att den är illegal så skulle nog japanska läkare reagera lite konstigt när man berättar om vilka mediciner man tar. De skulle kanske höja lite på ögonbrynen…och titta lite skumt på en….

Och ifall detta nu någonsin hänt i verkligheten så är sannolikheten rätt stor att medicinen någon gång skulle ta slut och man behövde ny medicin. Så då skulle man fråga läkaren om att få mera, ja alltså rent teoretiskt sett. OM man skulle fråga en läkare om en medicin som är illegal så skulle han/hon eventuellt säga att det inte finns att få tag på. Åtminstone inte PÅ sjukhus…Men kanske inte säga direkt att den medicinen är illegal och rapportera till myndigheterna. (Men vad vet jag?). OM nu detta någonsin hänt och man var sjuk och hade jätteont så skulle man givetvis inte ge upp bara för att EN läkare säger så här. Alltså om man inte vet om att medicinen egentligen är illegal.

Så anta att man frågar ytterligare en läkare om samma medicin och han/hon då säger mer uttryckligen att denna substans är illegal i detta landet men laglig utomlands. Och sedan rekommendera (teoretiskt sett) att det är bättre att man äter överdoser av andra mediciner (som vanliga huvudvärkstabletter) som orsakar skador på lever och njurar hellre än att ta ”illegala” droger.

Detta kan säkert hända även om jag nu inte säger att det hänt mig. Vad man funderar på är hur det kommer sig att vissa substanser är legala i vissa länder och illegala i andra. Och varför man inte får ta med sig medicin ens för personligt bruk när man faktiskt behöver? Sedan hände en konstig sak på flygplatsen när vi kom till Japan sist. Som naturligtvis är helt orelaterad till ovanstående text som ju bara var ett teoretiskt fall utan anknytning till verkligheten. När jag och dottern skulle gå igenom kontrollen med knarkhundarna så var den söta vovven jätteglad att se oss! Hunden var jättefin och ville gärna hälsa på oss. Till slut fick tullkillen dra iväg den snälla och söta hunden eftersom han hade ungefär 300 andra passagerare att kolla.

Jag tycker att det är jättebra att tullen är så noga att de alltid använder knarkhundar för att hitta all narkotika som kan tänkas komma in i landet (oavsett om det är Sverige eller Japan). Allt knark och narkotika är av ondo och det är viktigt att man har nolltolerans.

Om nu någon är så dum att den blir sjuk så får den väl skylla sig själv om den måste käka överdoser av värktabletter och få njur- och leverskador lixom, för är en substans en illegal drog så är den det! Oavsett om det är en mer kraftfull medicin utan de biverkningar som gör att man i värsta fall måste gå på dialys resten av livet. Och det tycker nog alla här i detta landet antagligen. Så det är bäst att hålla sig frisk.

Min första jordbävning 5,5. I Japan alltså.

19 april 2007

Inatt runt midnatt var det en jordbävning här på Hokkaido, jordbävningen var av magnituden 5,5 (rätt mycket!) och en 4 på den japanska seismiska skalan (av max 7). Epicentret var faktiskt strax söder om Sapporo och denna jordbävning märktes! Förra gången jag märkte en jordbävning var en som var 4,3 men då bodde jag på Island.

Igår när jag märkte att sängen skakade funderade jag ett kort ögonblick på om det eventuellt kunde vara en jordbävning eller om det bara var inbillning. Jag har som vana att då kolla på klockan för att kunna veta efteråt ifall det var en jordbävning eller ej. Det är ju alltid bra att veta ungefär hur det känns, IFALL det någon gång skulle komma värre jordbävningar när man måste skydda sig och så vidare. Men den här gången var det ingen fara och jordbävningen orsakade inte heller några större skador.

Jag har läst flera broschyrer om vad man skall göra vid en jordbävning. Man skall ställa sig i dörröppningar. Eller var det ”inte stå i” dörröppningar? Var ramlar hus ner först, tro? Knappast där väggarna är. Eller? Man skall alltid iaktta försiktighet när det är jordbävningar eftersom efterskalven oftast är större. Men jag glömde snart bort att det kanske var jordbävning och la mig i lugn och ro och sov efter en stund. Så mycket för den kunskapen.

För övrigt skall man stänga av gasledningarna om det skulle bli en kraftig jordbävning för att förhindra uppkomsten av bränder. Fast jag misstänker att om husen ramlar ihop så spelar det nog inte så stor roll om jag stängt av mina gaskranar i min lägenhet. Sedan vet jag att man inte skall ta hissen för det kan ju bli strömavbrott och då sitter man där, medan kanske nästa jordbävning gör så att så hissen lossnar och störtar ned. Inte bra.

Vad man inte förstår här i Japan (som är extremt jordbävningsdrabbat) är varför de alltid bygger jättehöga höghus, använder gas till både matlagning, uppvärming och varmvatten, och dessutom har elledningarna hängandes överallt. Det verkar ju vara precis tvärtemot hur man borde bygga och bo i ett land med massor av jordbävningar hela tiden.

Fast å andra sidan sker ju inte jordbävningarna så där jätteofta. Det är väl bara några stycken varje dag någonstans i Japan. Jag undrar ibland vad som skulle hända om det blev en riktigt stor jordbävning när jag är på kontoret o jobbar. Jag sitter på 7e våningen. Undrar om man kan göra som Madicken och hoppa ut med ett paraply som flyghjälp om huset skulle rasa ner? Säkerheten här i huset är nämligen inte så imponerande.

En student berättade att när det var en brand i huset så låstes alla dörrarna så man inte kunde gå ut ur huset via trapporna. Alla fick istället ta sig till nödtrappan. Fast nödtrappan finns bara på en enda sida av huset så många fick gå längs hela korridorerna runt huset liksom för att komma dit. Hm. Det verkar inte sådär jätteoptimalt med brandsäkerheten. Hade det varit en värre brand skulle nog huset sprängts i luften rätt snart eftersom det finns en massa laboratorier här med skumma tuber. Ja, ja, det är nog bästa att inte tänka alltför mycket på sånt där.

Man får hoppas att japanerna har koll på läget, även om de nu inte hade det vid kemikalieutsläppet här i höstas när ingen berättade för mig att det vore bra om man gick ifrån kontoret eftersom det var farligt att sitta kvar. Men det går kanske bättre nästa gång? Optimist? Javisst.

På begäran: skillnader mellan samhällena i Sverige-Japan.

25 april 2007

Jag fick ett mejl med en förfrågan om jag kunde berätta om samhällsmässiga skillnader mellan Sverige och Japan. Det ska jag försöka göra. Alltså så som jag uppfattar dem.

Myndigheter.

Japanska myndigheter är extremt byråkratiska och relativt omutbara. Om de tar mutor så händer det att det uppdagas och de ansvariga ber offentligt om ursäkt. Sedan får de kanske aldrig mer nåt jobb, blir skyldiga enorma mängder pengar och blir uteliggare? I kontakt med myndigheter på person-nivå märker man snart att Japan är ett rikt land som har stora ekonomiska klasskillnader. Det finns pengar att anställa byråkrater som gör allt jobb effektivt och med byråkratisk precision. Det finns inget sätt att driva på den byråkratiska processen och inte heller finns det mycket till flexibilitet. Myndighetsväsenas moral är därför ganska lika mellan Sverige och Japan.

Polisen och lagen.

Om man undrar om nåt är olagligt i Japan behöver man inte fundera så länge. Är man tveksam är det olagligt. Eftersom polisen inte alls fungerar på samma vis som i Sverige skall man i högsta grad undvika ALL inblandning med dem. I Japan hänger polisen och åklagarväsendet ihop och de samarbetar direkt. Lagstiftningen tillåter polisen att hålla en misstänkt i flera veckor utan att väcka åtal. Den tiden brukar räcka för att få fram erkännande, oavsett vad det gäller. Typ 99% av de som blir förhörda brukar erkänna.

I Japan finns det dödstraff vilket ger ännu större skäl att undvika polisen. Nuvarande presidenten Shinzo Abe (president i Japan 26 september 2006-26 september 2007) vill ha hårdare straff och det vill också de flesta privatpersoner. Jag tror att det beror på massmedias oflexibla beskrivningar av brott. Alla brott framställs som helt meningslösa och det finns inga ursäkter för några brott. Sedan är mentaliteten i Japan att om man noterar nåt misstänkt eller skumt så ingriper man. Alla är alltså mer eller mindre poliser. I Japan är det svårt att få tag i vapen och kriminaliteten är superlåg. Jag har aldrig känt mig hotad någon gång när jag är ute trots att det kanske är mitt i stan mitt i natten. Till skillnad mot exempelvis många ställen i Sverige.

Kulturella skillnader.

Det som fascinerar många utländska människor (alltså icke-japanska) är att kultur och språk och så vidare är så annorlunda jämfört med övriga världen. Japan har en lång historisk utveckling av sina kulturella egenheter och behöver inte alls tycka att det är coolare eller bättre med någon annans kultur. Kanske är det också därför som japanerna generellt verkar rädda att ta in utlänningar i Japan. Påverkan på samhället från USA och Europa är rätt liten, och japaner i allmänhet har rätt minimal inblick i andra länders kultur. Ofta tror de felaktigt att vissa saker är typiskt europeiska eller amerikanska. Till exempel säljs det danska bakelser som man knappast kan hitta i Danmark.

Utbildning och samhällets allmänbildning.

I Japan subventioneras inte utbildning på universitetsnivå och det kostar därför pengar att plugga här. Det finns jättemånga privata universitet och högskolor och man funderar i smyg på hur de lyckas upprätthålla en acceptabel nivå på utbildningen och forskningen egentligen. Även kurser för barn kostar mer eftersom man inte har lokalt aktivitetsstöd eller annat stöd till mindre föreningar. Men det finns undantag har jag hört, små föreningar som sponsras av speciella företag och så vidare. I Sverige har vi rätt bra integration och spridning av forskningsresultat genom samhället. Inte alltid, men mera än i Japan. Det är möjligt att det ligger i ett litet japanskt dilemma: när man går i skolan är det för att man måste. Man gör läxor för att man måste. Man går en universitetsutbildning för att man måste. Man lär sig alltså inte för att det är kul. Så varför skulle exempelvis politiker ta reda på senaste forskningsresultaten om de inte måste?

Tydligen är universitetsstudierna den mest fria perioden i folks liv. Då kan de slappa och bara gå på lektioner och lyssna. Generellt är det nämligen närvarotvång, men inte så mycket ”lära-för-livet” tvång. Jag tycker att det är lite underligt för när man är doktorand eller forskare så spelar det liksom ingen roll hur mycket tid man spenderar sittande på en stol; utan det är ju bara resultaten som räknas. Kan man göra effektivt arbete på halva tiden så kan man ju vara ledig resten av tiden. Men så verkar det inte vara i Japan.

Vad gäller dagis och grundskola så är de flesta dagis privata och rätt dyra eller bara öppna deltid. Det finns inga nationella planer på hur verksamheten i dagiset skall vara. De flesta grundskolorna är offentliga och då får man ”bara” betala för material, olika grejer och även för mat och exkursioner. Verksamheten i grundskolorna är strikt och disciplinär. I Japan är det inte förbjudet att slå barn, men jag hoppas att de inte slår barnen i skolan! När det gäller gymnasier så brukar de flesta skolorna ha skoluniform. (Det är tydligen förbjudet för lärarna att slå barnen)

Kvinnorättigheter och jämlikhet.

Tyvärr finns det inte mycket sånt alls i Japan. Blir man diskriminerad på grund av att man är tjej är det ens eget problem. Och man borde väl kanske inte ens ha sökt nåt jobb alls eftersom det som förväntas av tjejer är att vara hemma och ta hand om hem och barn. Generellt sett är Japan kanske 30 år efter Sverige när det gäller kvinnornas rättigheter, men enligt hörsägen håller detta på att ändras när allt fler kvinnor bestämmer sig för att satsa på karriären och därför MÅSTE välja bort att skaffa familj. Japanska regeringen och staten har uppmärksammat det låga barnafödandet som ett problem men de vet kanske inte riktigt vad de skall göra åt det. Förbjuda abort kanske?

Hälsa, ålder och livsstil.

I Japan äter man extremt nyttig mat, det vill säga inte mycket fett och kött. Man blir inte så fet på att äta ris och sojabönor hela dagarna i ända. Dessutom går en japan i genomsnitt 6 km om dagen (man undrar hur de har tid att göra nåt annat än att vandra fram och tillbaka). Maten är dyr internationellt sett. Men billig för en svensk oftast. Japanerna har superhög medelålder och många bestämmer sig för att börja ”leva” när de går i pension. Då passar de på att åka på semester utomlands och göra allt de bara drömt om att göra tidigare. Tur att medellivslängden i Japan är så pass hög, annars hade alla hunnit dö innan de börjat leva på riktigt.

Ekonomi.

Japan har haft en av världens starkaste ekonomi. Fast nu går det sådär. Relativt sett alltså. Intressant att veta är kanske att japanerna bara betalar cirka 20 % i skatt och har bara 5 % moms på allt. För en svensk är därför mycket saker mycket billigare än i Sverige. Men det finns såklart också nackdelar och det är att det är jättemånga japaner som tjänar väldigt lite pengar.

Mer skillnader mellan Japan och Sverige

27 april 2007

Jag kom på att även om jag räknat upp detaljerade skillnader mellan Japan-Sverige så skrev jag typ inget om hur man upplever skillnaderna när man verkligen är i länderna.

Först och främst är alla japaner alltid artiga. Så länge man håller sig inom lagens gränser alltså. Annars kan de vara lite jobbiga. I affären, på kontor är man superformell och superartig. För en japan är det aldrig fel att säga ”tack” eller ”tack så hemskt mycket” tre eller fyra gånger under en konversation och ibland oftare än så. Och man (det vill säga alla) måste naturligtvis se glada, artiga och propra ut. Jag tycker om det. Det är bra mycket bättre än sura svenska expediter som verkar jobba bara för att smitta av sitt sura och bittra humör på alla kunder. Ingen service, ingen artighet, inga leende, ingen glädje. Kanske borde alla expediter åka på studiebesök till japan för att lära sig uppföra sig?

Fast den här innebodda artigheten kan få lätt bisarra uttryck när man frågar en japan om nåt, till exempel efter en vara eller hur man skall hitta någonstans. Till exempel igår så skulle jag hitta till en kurslokal med en rätt undermålig vägbeskrivning. Jag följde vägbeskrivningen och tog hissen upp i en trappuppgång som verkade vara rätt. Problemet var bara att det bara var 7 våningar och inte 9. Jag skulle till våning 9 så det var ett litet problem. Väl på 7:e våningen såg jag mig omkring. Alla skyltar var på japanska. Jag hade ett litet problem alltså. Jag steg modigt in på ett kontor där det såg lite mysigt ut. Där fanns en tjej och en kille. Jag tog fram min lapp med namn och telefonnummer på stället dit jag egentligen skulle. Men tyvärr hade jag glömt bort det viktigaste: att skriva upp vad huset hette.

Tjejen och killen funderade lite, och sedan ringde de telefonnumret. De snackade ett tag. Sedan tog killen på sig sin kavaj och följde med mig nerför de 7 våningarna, ut i regnet och gick med runt huset till en helt annan trappuppgång och pekade på vilken våning jag skulle till. Allt det här tog säkert 10 min och killen i grå välpressad kostym blev mycket regnblöt. Men artiga är de. In absurdum.

Problemet var att hela den här röran (plus det faktum att det både snöade och regnade och var rödljus i varje vägkorsning när jag skulle cykla dit), gjorde att jag blev supersen. Men jag hade en tid hos tandläkaren att passa. Efter mötet med min nya japanskalärare fick jag cykla som en dåre mot centrum, parkera cykeln på en ”cykelparkering förbjuden” skylt och ta mig till tandläkarkontoret så fort som möjligt. Väl där fick jag ändå vänta. Så jag satt där som en dränkt råtta och fick till slut träffa min tandläkare. En temporär fyllning i en nyligen rotfylld tand hade lossat och tandläkaren fyllde upp hålet. Men en ny temporär fyllning.

Innan jag berättar vidare måste jag klargöra ytterligare en stor skillnad mellan Japan och Sverige. Kläderna. De flesta i Japan är rätt formellt klädda med kostym och hela faderullan. Tjejer är jättetjejiga med kort-kort kjol och snitsiga stövlar eller högklackade skor. Att säga att en fältbiolog med rätt taskigt färgsinne och obligatorisk ryggsäck någonsin skulle kunna smälta in bland dessa högpolerade och extremt rena och välpressade människor är en överdrift. Det gör man inte. Även när jag försökt. Jag är inte välpressad eller pedantisk. I Sverige spelar detta ingen som helst roll; faktiskt så är jag välpressad och pedantisk där, relativt sett. När man åker hem till Sverige stör man sig rätt mycket på att folk inte ens kan ha rena kläder på sig. Vilket århundrade lever vi i? Visst har de flesta tillgång till tvättmaskin? Men de väljer ändå att ha smutsiga kläder på sig.

Ok. Fortsättning på besöket hos tandläkaren. Jag hade inte de mest fina kläderna på mig eftersom jag inte orkat tvätta på typ 2 veckor. Eftersom jag oftast bara sitter med mina sunkiga biologkollegor på avdelningen spelar detta inte så stor roll. Normalt sett. Men nu var jag ju hos tandläkaren. En tandläkare som alltid är nyklippt, har vit rock med snitsig slips och vit skjorta under vitrocken och har 3-4 assistenter som ger anorexia ett helt nytt ansikte. (Om det ens finns anorexia i Japan, isåfall kan det knappast klassas som sjukdom när alla har det?).

Jag vet att han förrut oroat sig för kostnaderna vid behandlingen, eftersom många japaner och folk i japan tycker att tandläkarvård här är jättedyrt. Med svensk erfarenhet i bagaget är det pinsamt billigt. Ibland undrar jag om de inte glömt en nolla eller två på räkningen! Jag har konstant dåligt samvete för att tandläkaren är så billig och funderar på hur sjutton han har råd med alla assistenter, utrustning och så vidare…

Så jag satt där och väntade på att få betala i mina blöta och skrynkliga biologkläder (blöta gröna gummiskor, blöta gröna byxor och några slags skjortor, lagom slarvigt men i allafall inte smutsigt (tror jag). Då kommer tandläkaren ut och säger att jag inte alls behöver betala nåt. Och ber artigt om ursäkt för att jag fick vänta. Tja, jag vet inte riktigt vad man skall göra. Man kan ju inte kasta pengar till tandläkaren om han nu inte vill ta emot dem. Det är en stor skillnad mot Sverige.

Japansk operation. Igen.

7 maj 2007

Jag träffade ånyo min käkkirurg i onsdags förra veckan och han bestämde då att jag behöver en operation till. Eftersom tiden är knapp till mitt fältarbete börjar, samt både jag och käkkirurgen är uppbokade med konferenser och möte och dylikt fanns bara ett datum att välja på. Idag.

För att få operationen gjord snabbare tyckte käkkirurgen att vi skulle göra utan narkos denna gången, men med lokalbedövning. Han vet att jag är rädd för lokalbedövningsoperationer, mest för att lokalbedövningen inte tar så bra på mig. Så jag har gedigen erfarenhet av operationer som genomförts trots att jag känner vad de håller på med, vare sig det är att urholka käkbenet, slipa bort ärr eller att sy flera stygn. Vid de tillfällena har jag mest bitit ihop (ej bokstavligt talat) och tänkt att det kunde varit värre. Bedövningen kunde ju inte ha funkat alls.

Men min japanska käkkirurg garanterade: ”vi ska ge dig 2-3 gånger normal japansk lokalbedövning för att vara på den säkra sidan!” och så lät han lixom sådär finurlig som att han var jättesmart att ha kommit på det. Själv blev jag mer tveksam. Tänk om de bedövar hela huvudet på mig, inklusive hjärnan. Det är i och för sig ok under operationen att få slippa vara medvetande om vad som händer. Så länge man vaknar upp igen alltså. Men jag är orolig för eventuella bieffekter av att lokalbedöva de hjärnceller som behövs för mitt arbete.

Jag blev opererad med narkos förra gången här i Japan i januari men blev aldrig bra efter det. Via e-mail innan tyckte jag att det var ok med lokalbedövningsoperation, även om jag gjort liknande operation innan i Sverige och fått panisk skräck för såna operationer. Men jag litar på min käkkirurg så jag tänkte att det var ok. SÅ himla farligt kan det väl inte vara? Och har man kroniskt ont så låter vad som helst bra som lösning (och då menar jag precis vad som helst).

Problemet var bara att det var först EFTER vi bestämt datum som han berättade hur den här operationen med endast lokalbedövning går till i Japan. Efter det ångrade jag mig. Mentalt sett alltså. I praktiken måste jag ju ändå genomföra operationen. Jag har ju inget val. Han berättade att här i Japan genomförs operationen i ett stort rum med massor av operationsstolar. Salen är alltså öppen. Rätt lite integritet med andra ord. Och sen berättade han att de lägger skynke över ansiktet på patienten. Då sa jag direkt: ”No, no, no. Inte på mig. Det går inte.” Av någon anledning så får jag lätt panik och känner jätteobehag när någon lägger nåt över ansiktet. Sover aldrig med täcket över ansiktet, och så vidare. Kanske för att jag höll på att drunkna en gång när jag var liten, vem vet?

Ok. Jag vill inte ha skynke över ansiktet vid operationen. Så då säger käkkirurgen: ”Ok, det är inte nödvändigt. Men om du INTE har det så måste du blunda hela operationen.”

Mitt svar: ”VA? Nej, nej, nej. Det går ju inte heller.” (Och jag tänkte i mitt stilla sinne: herregud vad har jag gett mig in på! Är alla japanska operationer så här eller vad?). Då säger japanska käkkirurgen: ”men du måste blunda, det är farligt annars.”Varpå jag frågar honom: ”men hur kan det vara farligt i Japan när det inte är farligt i Sverige?” Sista halmstråt han tog tag i var då: ”men det är farligt annars, vi kan tappa en sax eller nåt”. Då blev jag ännu mer chockad: en kirurg som tappar instrument i ögonen på patienterna? Det känns inte så bra. Jag vet inte riktigt vad det blir i slutändan. Det blir väl en ”trevlig överraskning” senare idag.

Hur operationen genomförs. I Sverige hade jag en mycket förtroendeingivande käkkirurg som talade lugnande till mig under operationen och förklarade exakt vad de gjorde nästan hela tiden. Så jag antog i min dumhet att samma process sker även här i Japan. Annars är ju patienterna nervösa och jobbiga? Nix. I Japan är läkarna helt tysta under operationen. Detta beror på att salen är öppen så alla omkring hör vad som sägs. De vill värna om den individuella integriteten och får inte diskutera medicinska och hälsosaker inför andra. Sånt sk-t snack! Jag opponerade mig såklart igen. Och sa väl lite diplomatiskt att jag aldrig går med på att genomföra en sån operation. Jag vill veta vad de gör annars blir det inget! Det verkade som att käkkirurgen då tänkte om eftersom han sa: ”hm. I ditt fall måste vi ju prata engelska och det fattar ju ändå ingen här i Japan, så det gör kanske inte så mycket då”. Ok. Lite bättre men inte mycket.

Operationen tar max 1 timma att genomföra. Relativt sett är det jättelite tid, så kanske kan man mentalt hybernisera. Så där som datorn gör. Gå in i mental vila och låtsas som att man är någonannanstans. Fungerar hos tandläkaren. Fast det klart, tandläkaren använder aldrig skalpell och stora farliga instrument långt in i käkbenet på mig.

Nåväl. Jag hinner vare sig skriva mer eller gå in i nervositetens extas mera. Jag har en lång lista med saker att göra idag. Och redan på fredag måste jag tillbaks till jobb och verklighet. En liten stund i alla fall. Fast dottern är ju kvar hemma hela tiden (efter skolan) och jag måste hämta henne direkt efter operationen och cykla hem med henne i regnet. Hoppas att bedövningen sitter i länge så jag hinner hem med packning+dotter innan man får superont. Och att jag inte svimmar eller nåt på vägen. Men det har ju aldrig hänt förrut, så varför skulle det hända idag? Vad jag verkligen hade behövt är en stor, stor, stor drink! Eller att lokalbedöva hjärnan.

Aliens och aliens. Xenofobi, xenofili och tomofobi

18 maj 2007

Det har varit mycket med aliens på sista tiden för mig. Inte bara för att jag enligt papprena är en alien själv (det står ju svart och vitt på mitt japanska identitetskort), utan också för att jag träffat andra aliens (alltså utlänningar) och dessutom sett aliens på en sci-fi serie. Jag funderar också mycket på människors roll i samhället och speciellt då när såna saker som aliens och xenofobi gör samexistens svårare.

I grund och botten är det dock problemen alltid samma vare sig det är en invandrare i Gnesta, en utomjording i ufo, eller en svensk i Japan. Det man tar för främmande antar man automatiskt att det inte är bra, eftersom människor rent instinktivt är rätt konservativa (ju äldre de blir desto mer konservativa och rädda för förändringar). Sedan skyller man på olika saker i olika situationer. Men det är nästan alltid samma sak ändå. Att man är rädd för det främmande.

Det är i sig inget fel i att vara rädd för främmande saker och människor. Tvärtom är det ju rätt bra, rent överlevnadsmässigt att bli skrämd av djur som kan vara giftiga eller människor som kan vara farliga. När man stöter på nya ting finns ju ingen erfarenhet att förlita sig på som innan utan man måste med hjälp av enbart känslor bedöma hur läget är. Är det farligt eller är det ok? När människan en gång var jägare och måste bedöma fort om läget var farligt eller ej så var denna instinkt extremt bra. Man undviker ju farliga och livshotande situationer om man alltid tror att ALLT nytt är farligt och dåligt.

Nåt jag funderat på är om man likaväl som att vara xenofobisk kan vara xenofil? Xenofobisk betyder ju att man har en irrationell rädsla för främmande människor OCH varelser. Men visst måste det finns folk som är totalt tvärtom, det vill säga xenofila, alltså de som älskar främmande människor och varelser. Jag vet att om jag träffade på en utomjording skulle jag säkert älska den. Så länge den inte hade vapen eller försökte styra mina tankar. Eller…alltså, korrigering: så länge den inte hade vapen och använde mot mig. Om utomjordingen dessutom vore snygg vore det ännu bättre Mina tankar hade det kanske inte gjort så mycket om en utomjording hade styrt. Då kanske man hade blivit mera ”normal” och inte tänkt på mossor och vulkaner hela tiden?

Och tänk vad annorlunda och intressanta utomjordingar hade varit att prata med. Vad mycket man kunde lärt sig! Om nu inte DE också var xenofobiska. Vem vet, kanske hela universum är fullt av xenofobiska varelser som aldrig kommer att mötas helt enkelt för att de är rädda för varandra.

Ja, jag kanske bör vara glad att jag BARA är tomofobisk (Det vill säga har fobi för kirurgiska operationer). Det kunde ju varit mycket värre, man kunde ju varit xenofobisk eller consecotaleophobisk (ätpinnefobi). PS Consecotaleophobisk: Undrar hur man uttalar det ordet? DS

Snabbvisit i Tokyo och Linné 300 år

23 maj 2007

Jag var i Tokyo i 2 dagar. Det var en intensiv resa fram och tillbaka med, tåg, flyg, tunnelbana och tunnelbana igen. Jag gillar inte Tokyo. För stort och för opersonligt. Och vad gör egentligen alla utländska, sura gubbar som bor där (nu menar jag inte japanerna utan de andra). Jag antar att de gör pengar, typ. Och då måste man kanske vara sammanbiten och sur? Det finns kanske lag på det, vad vet jag?

Det svåra med att bo i Japan är att man börjar tycka att många saker är så bra mycket bättre och mer smidiga i Japan än i Sverige. Om man bortser från byråkrati då möjligtvis….

Jag skall köpa bil och behöver då fylla i och skaffa enorma mängder av dokument. Faktiskt finns det en 4-sidig manual med instruktioner för alla papper och dokument och stämplar som man behöver. Men inte skall man låta sådana här praktiska problem stoppa en från att göra saker som man måste göra. Det är bara att göra det. Det tar tid, men det är lönt tiden man lägger ned på det. Fast om man kommer från ett land där byråkrati är ett okänt ord är det nog lite jobbigt att bo här.

Tydligen varnas utlänningar för att äga bil i Japan eftersom det finns en mängd extrakostnader runt bilägandet! Alltså, man kan inte bara köpa en bil och sedan tro att det är ok och man inte skall betala mera. På allvar så berättade en person för mig att i Japan så tillkommer många avgifter och sådant….så det är kanske lättare att hyra bil istället när jag behöver en.

Jaha. Men nu har jag ju redan skaffat japanskt körkort och allt! Nej, jag behöver bil för att köra ut på jobb i sommar (och även för att göra andra saker på fritiden) och låter inget avskräcka mig. Att hyra bil varje gång jag behöver en är mycket extra jobb med att boka bil, betala den, de ska kopiera körkort, och förklara i 30-40 minuter hur bilen fungerar och så vidare. Allt detta tar också mycket tid. Ok. Så till slut berättades det vilka extra avgifter som tillkommer: skatt, försäkring, besiktningsavgift. Och så får man betala en avgift till bilaffären när man köper bilen. Hm. Underligt. Inga av dessa avgifter låter direkt obekanta för mig som ägt bil i Sverige.

Visst är det så att man uppfattar saker olika beroende på vad för upplevelser man haft innan…För mig är nog det största problemet egentligen att jag inte vet nåt om bilar. Latinska namn känns mer betydelsefulla att lära sig än bilnamn. Latinska namn är ju roliga att kunna och ger mycket insikt om växter och djur och natur. Precis vilket ju var vad Linné ville. Idag är hans 300 års födelsedag och jag vill därför hylla honom (lite).

Hade Linné levat idag hade han knappast fortsatt att vidhålla att svalorna övervintrar på sjöbottnar (ja!) eller fortsatt leta efter troglodyter ”bländvita, vindögda existenser med en pojkes kropp”. Men jag har lite svårt att förlåta honom för att han helt öppet visade ointresse för mossor, lavar och svampar. Men det var ju rätt längesedan så det är väl dags att gå vidare. Men om han levat idag så hade Linné säkert kunnat många bilnamn utantill! Och allvarligt talat, om han använt bil så hade det ju gått fortare att leta efter troglodyterna….

Möte med min käkkirurg och japansk inställning till alkohol

25 maj 2007

Tja, den där rubriken låter ju inte sådär enormt jättekul. Men saken är den att här är jag, en svensk tjej i japan och träffar min käkkirurg varje vecka. Det är svårt att veta var de formella gränserna går när man befinner sig i en annan kultur. Men man kan ju inte ändra sig över natt och bli japansk. Och även om man kunde göra det så har man ju ingen aning om hur en japan beter sig hos sin käkkirurg. Även om jag faktiskt SER hur de andra beter sig så fattar jag inget av det som de säger. Jag kan se de andra patienterna eftersom här i Japan finns inga slutna rum när man går hos käkkirurgen utan rummet är öppet och innehåller cirka 10-15 tandläkarstolar på rad.

Så jag är bara mig själv; envis, ifrågasättande och har ingen respekt för auktoriteter. Och om man själv är disputerad vet man ju att det minsann inte krävs så gedigna kunskaper för att bli doktor i något (cynisk kanske?). Jo, så har jag svårt att lyssna på ogrundande åsikter. En ogrundad åsikt är nåt som sägs utan att det motiveras (rätt mycket i Japan typ).Så mötena kan bli rätt lustiga ibland. Min käkkirurg börjar dock vänja sig.

Jag e-mailade honom och frågade om det var ok att dricka alkohol med de olika slags värktabletterna som jag äter ibland. Han svarade inte så jag antog att det säkert var fritt fram. Har ätit antibiotika sedan oktober tills förra veckan, så det känns som att det är på tiden att få dricka lite vin och pröva japansk saké. Så i helgen blev det en hel del vin och annat, och sedan när jag träffade europeér i Tokyo så var ju perfekt tillfälle att dricka mycket öl.

När jag träffade käkkirurgen frågade han om jag druckit alkohol trots att han inte svarat om det gick bra eller ej.

”Javisst!” sa jag.

”Jaha, men inte så mycket då?”

”Jo, massor. Så mycket som möjligt.” (I japan är det BRA att kunna dricka mycket….)

”BRA!” (detta sa min käkkirurg!). ”Hade du ont när du drack?”

”Ont? Nej, aldrig när jag dricker såklart!”

”Hur mycket öl klarar du egentligen av att dricka?”

”Hm. Vet ej riktigt. Men jag träffade en jättestor dansk kille som klarade av att dricka LIKA MYCKET som jag.”

”En kille som var större än dig? Kan du dricka 4 liter öl kanske?”

”Tyvärr brukar jag tappa räkningen efter en 5-10 öl.”

”Haha, BRA!” (och viss förvåning naturligtvis…)

Inte direkt en konversation man skulle haft med en svensk käkkirurg när man går på värktabletter och återhämtar sig 1,5 vecka efter operation, misstänker jag. Men jag kan ha fel?

Fast min alkoholhuskur verkar ha funkat för nu är jag friskare än jag varit på många månader. Det är möjligt att operationen hjälpte till lite också. Normalt sett dricker jag väldigt lite alkohol (på årsbasis, max 4-5 gånger per år (plus 50% eftersom man alltid räknar optimistisk när det gäller sånt här), så jag antar att för att hålla min årliga alkoholkonsumption på en normal nivå (för mig) så bör jag nu avstå från alkohol till november eller så. Eller så kan jag anpassa mig till japanska samhället och dricka lite varje dag kanske? Får se hur det blir, men om alkohol gör mig frisk har man ju knappast nåt val

En gång invandrare = alltid invandrare?

28 maj 2007

Detta är en mycket kontroversiell fråga och svårt att diskutera. Jag skriver som invandrare i ett främmande land, snarare än som en svensk moralist i Sverige.

Man kan ha sin adress i ett annat land, men man kan aldrig ändra vart man har sina rötter och man kan inte heller ändra sin födelseplats eller sina släktingar. Generellt sett spelar det inte heller någon roll direkt. Inte förrän man vill bosätta sig och ingå i ett annat lands samhälle. Om man är fysiskt lik invånarna i det andra landet och lyckas integrera sig kulturmässigt bör det inte vara nåt större problem, utan då blir man snart ”misstagen” för att vara en normal person i mängden. Men om man inte är det…så är man en gång en invandrare= alltid invandrare.

Jag fick erfara detta bland annat när vi var på Sapporos Zoo i helgen. Det var någon ull-aktivitet för barn och de ville att min dotter skulle vara med. Ok, inga problem. Det är säkert kul för henne, tänkte jag. En kvinna frågade var vi kom ifrån och jag sa Sverige. Sedan sa hon ”Welcome to Sapporo”. Hm. Ok. Det var väldigt snällt och trevligt att välkomna mig hit. Men nu har vi ju bott här i snart 1 år, så det känns lite sent och kanske till och med lite överdrivet.

Faktiskt, så är det fullt möjligt att vi faktiskt bott i Sapporo längre än kvinnan som välkomnade oss eftersom det är rätt vanligt att man flyttar omkring här i Japan. Tänk om jag skulle säga ”Welcome to Sapporo” till henne istället? Tja, det hade väl blivit lite knepigt och konstigt då misstänker jag.

Sedan är det samma visa varje gång min dotter snackar med någon: ”MEN oj! Vad jättebra japanska hon pratar!” Ok, det är bra med beröm. Men nu har dottern umgåtts med japanska barn varje dag i snart ett år. NÅT måste man ju lära sig på den tiden tycker man?

Det är bara att inse att Japan är ett extremt svårt land att vara utlänning i eftersom man sticker ut för mycket. På gott och ont. Men oavsett hur länge man skulle bo här skulle de fortsätta säga ”Welcome to Sapporo”….och liknande. Jag ser framför mig en hypotetiskt händelse när jag tar med min dotter till zoo när hon är 16 år och vi båda snackar japanska, och de säger ”Welcome to Sapporo”, och vi svarar båda två på japanska: Arrigato och bugar/niger. Fast det kommer aldrig att ske naturligtvis eftersom vi inte ska bo här så länge. Puh.

Jag tror inte att det är lättare att vara invandrare i Sverige, men där slipper man nog höra ”Välkommen till Göteborg” om man bott i Göteborg i 1 år eller så. Eller?

Det som är mest viktigast för alla….Japanska nyheter

29 maj 2007

Igår begick japanska lantbruks-, skogsbruks- och fiskeministern Toshikatsu Matsuoka självmord genom hängning. En stor chock, inte minst för premiärministern Shinzo Abe som försvarat ministern när han stod anklagad för många ekonomiska skumma grejer. Medel som gått till kostnader som egentligen var gratis, pengar från företag som fått kontrakt i statliga affärer och så vidare. Genom självmordet erkände Matsuoka sin skuld (både symboliskt och direkt genom flera självmordsbrev där han erkände sin delaktighet) och gjorde det enda riktiga en riktigt ärlig japan kan göra. Ta på sig skulden och försvinna. I detta fall valde han att avsluta sitt liv.

Att begå självmord som högt uppsatt politiker har hänt förrut i Japan, då dåvarande militärministern Korechika Anami begick hara-kiri den dag då andra världskriget slutade (1945). Det kan man ju förstå…

Men att en högt uppsatt politiker är helt korrumperad, tar mutor och får premiärministerns helhjärtade stöd (trots att han är superskyldig) försvann snabbt bort från nyhetssidorna när en japansk snygg tjej Riyo Mori vann skönhetstiteln som Miss Universum. Skönt att massmedia vet att prioritera nyheterna och uppmärksammar sånt som har avgörande betydelse för förtroendet för landet och dess ledningsskick…

Man kan ju förstå deras inställning; för hur kan en förtroendekris för preminärministern och hans moral kunna matchas av att en söt japansk tjej blir vald som världens vackraste?

Japanska hårfrisörskor…

30 maj 2007

När vi landade i Japan för snart 1 år sedan var jag generellt rätt positivt inställd till det mesta. Antagligen för att jag inte visste bättre (visste exempelvis inget om japan alls!), och att vara negativt inställd skulle bara vara deprimerande. Men då Japan är ett civiliserat land (relativt sett), så har det mesta fungerat ok. Förutom hårklippning.

Då utseendefixering inte är något jag funderar på varje dag direkt (mer än i förundran över hur mycket tid alla andra verkar lägga ned på det) så har detta inte varit min mest prioriterade livsfråga här i Japan. När jag landade i juni 2006 hade jag långt hår. Jag gick till hårfrissan i höstas och fick henne att förstå klart och tydligt att hon bara skulle toppa det. Sedan var jag Lucia på Luciafirandet i Sweden Hills och fick floder av stearin i håret. Så då kom nästa besök till hårfrisörskan. Hon förstod rätt tydligt att jag ville ta bort håret där stearinet var. Det gjorde hon. Problemet var bara att hårmodet och kvinnornas roll i samhället är annorlunda gentemot europa/västvärlden. Så när hon klippt bort stearinet fortsatte hon klippa håret: vilket innebar att hon tog fram någon slags håruttunningssax och klippte bort det jag uppskattar mest med att ha hår: nämligen volymen. Volymen gör att håret blir fluffigt så att man slipper borsta och tvätta det varje dag (!).

MEN, här i japan skall tjejerna ha platt, litet huvud och se söta ut, ungefär som småflickor med små huvuden och utan någon större intelligens. Då ska man inte ha volym. När tjejen väl börjat tunna ut mitt hår på ena sidan fanns inte mycket att protestera åt. Hon klippte ändå fräscht och bra så jag tänkte att OK, men nästa gång ska jag väl få den frisyr jag vill ha och inte se ut som någon där de tagit bort hjärnan på (ungefär som de där stackars människorna i filmen apornas planet).

Nästa gång när jag gick dit visade jag klart och tydligt på en bild i hårsalongen hur jag ville ha håret: ”page” (? avklippt direkt rakt av liksom). Inga krusiduller. Bara rakt av. Ingen håruttunning som får mig att se ut som jag transplanterat bort min hjärna till bättre behövande…

Trodde jag ja. Visst, hon klippte AV håret i rätt längd. Men sedan började hon håruttunna och eftersom jag inte hade glasögonen på mig så såg jag det även denna gång alltför sent för att opponera mig. Den här gången var definitivt mitt tålamod slut. Vill man inte se ut som en hjärnbefriad människa med dvärgskalle så vill man inte. Och jag betalade ändå motsvarande cirka 360 svenska kronor varje gång. För att bli missnöjd. Inte mycket att göra heller när man inte kan språket. Kanske tur eftersom mitt tålamod är rätt begränsat.

Så nu förra veckan när jag såg att håret började se alldeles för vildväxt ut för att passa in bland alla välfrisserade i Japan så insåg jag att jag måste få tag på en engelskspråkig frisörska. Det borde inte vara så svårt. Här i Hokkaido till exempel bor cirka 9 miljoner människor, så oddsen borde vara rimliga att hitta någon som BÅDE kan klippa hår och kommunicera på engelska. Trodde jag, ja.

Nix. Har inte hittat någon. Men jag var verkligen tvungen att klippa mig. Att betala 360sek för att se ut som någon som tappat sin hjärna igen lockade inte. Vad hade jag då för alternativ? Inget kan bli värre än att se ut som man är utan hjärna tänkte jag och bad 7-åriga dottern följa med in på toa. Sedan gav jag henne saxen och bad henne klippa mig.

Hennes meritförteckning som hårfrisörska är gedigen. Hon har klippt av morrhåren på vår katt (stackare!). Hon klippte även av honom pälsen ibland (vilket var ok då han är långhårig). Och dockorna har också blivit rejält klippta. Speciellt de dyraste med långt, fint hår. Så hon har erfarenhet.

Först blev hon jätteförvånad. Sedan satte hon igång att klippa. Hon tyckte att det var kul! Rätt så hyfsat blev det. Jag har kvar volymen och ser inte ut som jag är en människa utan hjärna. Att få håret relativt rakt avklippt såg jag som en omöjlig lyx. Jag berättade för sekreteraren här som tyckte det såg bra ut (möjligen av ren artighet, men man får väl hoppas att folk är ärliga oxo). Det bästa av allt var att dottern inte insåg möjligheten att ta betalat, så jag fick klippt mig gratis. Undrar hur långt tid det tar innan hon kommer på att jag borde betalat henne?

Instruktioner från japanska grundskolan

31 maj 2007

På lördag ska dotterns skola ha någon slags idrottsdag. De har haft extra idrott nästan varje dag denna vecka för detta (tror jag, men nu minns jag inte hur ofta de har idrott en normal vecka). Positivt är det dock att ha mycket idrott eftersom det är viktigt att barnen känner det som en naturlig del av vardagen att röra på sig! (YES!).

Varje vecka får jag ett schema från skolan där allt står på japanska. Om nåt är viktigt är lärarinnan snäll nog att markera med färgpenna det som är viktigt och hon tar sig tid att skriva på engelska sånt som är superviktigt. Jag är jättetacksam för detta eftersom jag annars inte hade haft någon chans att veta nåt av vad som hände i skolan. Fast det kan bli lite småroligt och konstigt ibland. Lärarinnan är inte sådär jättebra på engelska och jag är nästan helt säker på att hon använder ett digitalt uppslagsverk. Det gör många japaner. Problemet är att det digitala uppslagsverket inte kan översätta orden exakt eftersom japanska och engelska skiljer sig en hel del åt i användning. Med lite extra vilja kan man förstå innebörden av informationen även om det står nåt helt annat. Man kan inte vara alltför petig. Och samtidigt får man sig ett gott skratt eftersom texten blir rätt bisarr.

Till exempel så fick jag följande information angående lördagens aktiviteter:

”It is that day of the athletic meet. Please go to school to the school always”. Ok. Denna dag är det idrottsaktivitet och det är bra att gå till skolan eftersom det är där det är…typ.

Kläderinstruktioner: ”Please come an upper and lower jersey ON short pants and T-shirt.” Om man inte läser ordagrannt är det helt ok och läraren har lyckats jättebra! (om man vet att jersey är ett slags tyg).

Sedan: ”The possession one -Rucksack, -Fading blowing towel, -Flask (it is a water or tea), -handkerchief.”

Översättning: Hm. Jag misstänker att man ska ta med ryggsäck, en blekt blåsig handduk? (tror det är ok med en helt vanlig handduk, men jag borde kanske fråga vår sekreterare om det är ok om den inte är blekt och inte speciellt blåsig heller), en flaska med vatten INUTI, och förmodligen en liten hand-handduk (inte näsduk). Har någon några andra förslag till tolkning är de välkomna…

Detta är absolut inte menat som kritik mot den snälla lärarinnan som lägger ner massa extra jobb på att hjälpa till. Men det visar ungefär hur min vardag brukar se ut när man tvingas att interagera med japanerna och inte kan deras språk. Men det kunde varit värre, till exempel om min käkkirurg använt digitalt uppslagsverk hela tiden. Han gör det bara ibland men åtminstone inte under operationen. Beror kanske mest på att det är jobbigt att med blodiga handskar hantera små digitala grejer? Inte vet jag.

Tålamod är en obligatorisk egenskap i ett byråkratiskt land

1 juni 2007

Just nu är det mycket att joxa med. Idag fick jag nyckel till vår nya lägenhet som vi ska bo i under nästan 2 år. I lägenheten finns varmvattenberedare men inte så mycket mera så ”jag” (det vill säga avdelningens snälla sekreterare som jag mutar med godis, kakor, barnkläder och filmer) var tvungen att beställa dit en gas-kille som installerade en gasspis. Så jag träffade snubben idag. Han var rätt munter men kunde inte så mycket engelska dock. Men jag förstod det mesta ändå. Tror jag. Praktiska människor är lätta att förstå eftersom de ofta använder ett tydligt kroppsspråk. Till exempel viftade han med armarna och såg förvivlad ut när han förklarade att det finns ett gasalarm…

Jag var också på motsvarande kommunens kontor. De är inte tydliga att förstå. För att undvika så mycket missförstånd som möjligt hade jag med en lapp skriven på japanska där det stod vad jag EGENTLIGEN ville. Om jag hade varit tvungen att ha muntlig kommunikation så hade det tagit minst 5 timmar att göra allt.

”Jag” (det vill säga en japansk liten kille vid lucka 6 som sprang fram och tillbaka mellan datorer, kopieringsmaskiner och andra folk) ändrade adressen, först på mitt alienkort, sedan på dotterns, sedan fick jag ansöka om att få köpa ett certifikat på att jag var registrerad som alien, sedan skulle jag registrera min nyinköpta stämpel som gäller som namnunderteckning vid viktiga kontrakt. Efter stämpel registreringen (som innebär att de scannar in hur stämpeln ser ut och har i sitt dataregister- man får ett litet plastkort som ser ut som kreditkort att använda när man behöver förnya sitt intyg på registreringen eftersom det bara gäller några månader) så ansökte jag också om ett intyg/certifikat på att jag har en stämpel registrerad på mig. Det var väl minst 1 A4 att fylla i per sak, men det var ok. Tog en stund dock. Tålamod….Sedan skulle jag bara gå till lucka 1 och betala.

Väl vid lucka 1 kom en kille och frågade om jag verkligen hade skrivit i rätt adress. Det hade jag inte. Det är inte lätt med dessa japanska adresser nämligen. Han ändrade och jag funderade på om det stod fel på alla övriga papper också. Orkade inte fråga och hoppas att ingen märker det?

Man kunde trott att det skulle räcka, men nix. Jag var också tvungen att ändra adressen på våra medicinska kort (båda två) och för saker jag inte ens vet vad de är (minst 5-6 papper igen). Typ barnbidrag och sånt kanske. Gubben i den luckan (nr 14 för övrigt) pratar bra engelska så man gör bara som han säger, typ. Han är noggrann och tog till och med en kopia på mitt nya hyreskontrakt och undrade vem som stod som säkerhet på kontraktet. Det är min chef, och jag sa automatiskt ”host researcher”. Killen såg frågande på mig och trodde jag sa nåt med host(r)ess…hm…Så jag sa professor. Ok. Han såg lättad ut. Jag var också det.

Sen var det dags att gå till lucka nr 9 och ändra adressen på min och dotterns nationella hälsoförsäkring. Det gick bättre, bara ett papper att fylla i. Det stod att man skulle skriva i katakana men jag insåg snabbt att om jag skriver i katakana kommer ingen att kunna läsa det. Det skulle nämligen vara samma som att en normal svensk skulle försöka skriva i blindskrift. Och var stressad dessutom. Och denna gång tog snubben bara 2 kopior på våra alienregistreringskort.

Efter 2 timmar på kommun kontoret trodde jag att allt var klart och jag kunde gå. Så jag packade ihop mina saker och insåg i samma ögonblick att jag faktiskt tappat min solhatt. Jag övervägde om jag skulle strunta i den eller om jag orkade försöka ta reda på vart min hatt sprungit vägen. Jag såg en annan utlänning som satt vid lucka 6 (alien registration), och frågade honom om hjälp. Han kunde åtminstone ordet för hatt, så jag fick eskort till lucka nr 16 (?) för att ta reda på min borttappade hatt. Tjejen ringde runt. Så fick jag instruktioner att gå tillbaka till lucka 1 där hatten var. Yippi! Sen var jag fri att gå denna gång. Faktiskt så gick allt fortare denna gång än när jag varit där tidigare så jag undrar om de blivit mer effektiva eller vad som hänt.

Nu ska jag försöka att göra iordning pappren som behövs för att köpa bil (bland annat därför jag behövde stämpeln och stämpelregistreringscertifikatet). Man behöver intyg/certifikat på att man har parkeringsplats för att kunna köpa bil. Både från hyresvärden och polisen. I min svenska logiska enfald antog jag att man 1. Fixar parkeringsplats hos hyresvärden. 2. Går till polisen och ansöker och får papper. 3. Köper bil.

Det var helt fel. Först måste man ha ansökan om polispappret, sedan bestämma/köpa bilen, få hyresvärden att skriva under och så vidare (det skall ingå en tydlig karta där parkeringsplatsen är markerad) och sedan gå till polisen för att få godkänt pappret/certifikatet man behöver för att kunna köpa bilen. Låter det som moment 22 och lite krångligt? Välkommen till Japan.

Bilinköp i Japan

4 juni 2007

I helgen hade jag besök i vår nya lägenhet av en japansk tjej och hennes föräldrar. Tjejen skall snart flytta till Sverige och var vänlig nog att dumpa en del möbler och diverse pryttlar i min lägenhet. När de var hemma hos mig bad jag henne ringa runt och kolla hur lång tid det tar ungefär för att köpa bil.

En (annan) kompis och jag skojade om tiden det tar att köpa bil i Japan. Jag måste absolut ha bilen i mitten av juni för att börja med fältarbete, men samtidigt flyttade jag precis (1 Juni) min adress. För en svensk verkar detta helt orelaterat men i Japan måste man ha parkeringscertifikat för att få lov att bli godkänd för att köpa bil, typ. Vi skojjade och sa: det kan ju inte ta 3 veckor att köpa bil? Å andra sidan är detta Japan, så man vet aldrig….

I fredags berättade en granne att det tog dem 2 veckor ungefär att köpa bil. Då kände jag lätt panik komma smygande. 2 veckor! Så bilköpet blev lite mera akut än jag tänkt mig. Jag kollade bilannonser på japanska på internet. Kan fatta årtal, hur mycket bilarna är körda, om det är automat och 4WD samt pris. Det räckte för mig. Automat är obligatoriskt eftersom det är vänstertrafik i Japan. Jag tror inte jag klarar av att växla med fel hand även om jag precis lärt mig att försöka låta bli att sätta på vindrutetorkaren när jag vill använda blinkersen.

I alla fall, jag hade namn på bilfirmor där de sålde den bilen jag ville ha. En jeep, men en liten (billig) jeep. Måste ha jeep för att inte köra sönder bilen när jag skall ut på fältarbete denna och nästa sommar. Min japanska kompis började ringa medan hennes pappa kollade på annonsen. Han tyckte vi skulle åka ut till bilfirman direkt.

Ok! Vilken enorm lättnad! Min fasa och mardröm har ju varit a) ta sig till bilfirman, b) prata med försäljaren, c) försöka pruta ned priset (som jag inte klarar av), d) fatta om bilen är skrot eller ej, e) fixa alla papper som behövs. Med experthjälp från kompisen och hennes pappa och mamma blev allt detta gjort inom loppet av cirka 3 timmar. Hennes pappa var ett riktigt proffs på att handskas med försäljare. Jag trodde att japanska bilförsäljare var ärliga/strikta och att man kanske inte kunde snacka sig ned i pris som man brukar kunna göra i Sverige. Jag hade helt fel. Väldigt fel. Men jag är väldigt glad för att ha fått den hjälpen! Och de hjälpte mig trots att de hade bråttom eftersom de höll på att flytta saker från min kompis lägenhet! Vilka genuint snälla människor!

Så, om nästan 2 veckor ska jag hämta min lilla jeep och göra Sapporo osäkert. Skönt att ingen olyckstatistik följer med i försäkringsregistret från Sverige (hahaha…).

Och angående pappersarbetet: för att skaffa parkeringsplats (det vill säga kontrakt på parkeringsplats) fyllde hyresvärden i bilnumret och andra detaljer. Bilnumret behövs för att skicka ansökan till polisen för att få ett certifikat på att jag verkligen har parkeringsplats. För att kunna köpa bilen måste jag ha certifikat på att jag har parkeringsplats. För att kunna få kontrakt på parkeringsplats måste jag ha bilnumret på bilen. Det är inte helt transparent hur detta egentligen skall gå till.

När jag beklagade mig inför en annan japansk kompis så sa hon på allvar (och hon läser antagligen denna bloggen så jag måste försöka citera rätt):

”Det ska inte vara lätt att köpa bil.”

Varpå jag sa till henne:

”Nej, det verkar ju lättare att skaffa barn än att köpa bil i Japan.”

Det höll hon med om. Fast jag tror ändå att bilförsäljningssiffrorna vida överstiger antalet nyfödda så de flesta tar sig förbi djungeln av byråkratiskt krångel och pappersexercis. Folk köper hellre bil än skaffar barn ändå!

Jag struntar i hur de tänkt sig att det där egentligen ska fungera i en logisk kronologisk följd, det är helt flummigt och oklart och bara för struligt att försöka greppa. Nu har jag och hyresvärden fyllt i våra papper, resten är bilfirmans bekymmer.

Det gick förvånansvärt smidigt när jag hade min nya stämpel, de frågade vare sig efter alien kortet (som jag glömt kvar hemma), eller körkortet (där adressen är fel). Faktiskt så hade jag inte heller passet med mig. Mitt trasiga pass som har en stämpel där det står att trots att det är trasigt och tejpat så är det giltigt. Jag antar att jag hade tur för de brukar alltid fråga efter alienkort eller pass vid alla andra tillfällen, till och med när jag köpte skor en gång. Bilförsäljaren hette för övrigt ”Kenta”. Verkar ju som ett extremt normalt (?) japanskt namn.

Är smalhet en dygd eller är det svält?

12 juni 2007

Detta med vikt är nåt jag funderat över, speciellt sedan vi flyttade till Japan. Japanska befolkningen är generellt mycket smala och rätt korta. För att ta konkret exempel kan man läsa på hissen där maxvikten står i vikt och i antal personer. På mitt jobb står det: max 11 personer, eller 750 kg. Det blir 68 kg per person. Maximal vikt för hissar brukar vara uppskattat, så man tar till rätt rejält i överkant för att inte vikten ska bli för hög när det verkligen är 11 personer i hissen. Så det där med 68 kg per person är en uppskattning av vad en storvuxen japansk MAN brukar väga. Som mest. 68 kg. Det är rätt stor skillnad mot i Sverige.

Under tiden i Japan har jag både diskuterat och funderat över detta med den låga vikten. Är de naturligt små? Ja, delvis. Är det kosten som gör det? Ja, delvis. Hur lever en normal tjej som är 45 kg tung i vardagen? Äter hon något alls? Hur kan man se om en japansk tjej har anorexia? Ingen aning, det är omöjligt. Jag undrar om den sjukdomen ens existerar här. Anorexia verkar ju mera vara ett slags normalt tillstånd hos de flesta här, både tjejer och killar. En bekant berättade om sina japanska arbetskompisar och deras matvanor. En kvinna åt isbitar till lunch för att kunna äta goda ostar och korvar till kvällsmaten. Är man liten, nätt och smal måste man äta väldigt lite annars går man upp i vikt direkt.

Och att vara fet i Japan är inget kul. Visserligen är ju sumobrottarna rätt stora…men de har respekt! (man kan knappast säga nåt elakt till de om man vill komma helskinnad undan). Däremot är japanerna rätt oartiga mot överviktiga personer och de kan säga vad som helst. Att säga till någon att den är tjock är snällt verkar de tycka. Och det är det kanske, för om man aldrig säger till någon att den är fet finns ju ingen anledning att försöka bli smal?

Problemet för oss västerlänningar är att japanerna inte förstår att vi inte (alltid) är FETA utan att vi är mycket STÖRRE än vad de är. Visserligen finns det yngre japaner som börjar skjuta i höjden och bli mycket långa, men de är fortfarande inte så många. Men västerlänningar (och även andra folk?) är inte bara längre och större, vi har även helt andra kroppsproportioner. Våra armar och ben är längre så det går inte att köpa skjortor eller jackor här. Sedan har ju vi västerländska tjejer nåt som kallas höfter som är ett relativt okänt fenomen här i Japan. Fast jag vet inte om de tycker att det är exotiskt eller om de tror att det är ett tecken på fetma att ha höfter?

Och om man skall prata om kroppen kan man lika gärna gå direkt på det viktigaste. Enligt vissa. Brösten. Jag har inte sett en enda normal behå i Japan. ALLA har utfyllnadskuddar insydda i behå-kuporna. Och om det nu är så att ALLA japanska tjejer faktiskt har utfyllnadskuddar i behånn så undrar man lite hur de egentligen ser ut? Man behöver inte undra speciellt länge eftersom det finns onsen överallt där alla badar nakna. Fast nu är det ju inte så att jag brukar gå och kolla in andra kvinnors bröst så jag har inte en aning. Jag får väl kolla på det nästa gång jag går. Men är det normalt månntro?

Jag håller på att bli japansk

4 juli 2007

Nu har jag och dottern bott i Japan i över ett år. Hon pratar flytande japanska (med Hokkaido dialekt säger folk), och det verkar som att hon redan nu tänker på japanska och ibland kan hon inte säga vad samma är på svenska! Är det så att själen börjar bli japansk?

Jag har märkt att övergången från traditionell svensk till alien med japanska vanor (och ovanor) skett gradvis. Men likförbannat är den där. Några saker som jag numera tar som naturliga är att: buga litegrann för äldre människor och säga hej var helst man träffar folk (på berg, i hissen, på gatan, whatever). Lik en japansk person känns det naturligt att köra en liten personlighetsintroduktion när man träffar folk man inte känner. Detta är helt onaturligt för oss svenskar eftersom vi inte är sådär jätteformella. Som svensk tycker man att om man vill prata med någon är det för att man vill nåt och inte bara för att.

Andra mer specifika tecken på japanskhet är att: det känns helt naturligt att diska soporna (sopsorteringssystemet kräver det). Nu reagerar jag inte längre på att det står 30 graders tvätt på ALLA kläder man köper (japanska tvättmaskiner tvättar i kallt vatten).

Att köra mot rött och grönt samtidigt när man kör bil känns också rätt ok. I början blev jag helt vansinnig, otolerant och kände en stor motvilja mot att köra mot rött även fast det var grönt för mig (samtidigt). Japanska trafikljusen är nåt speciellt. Att köra bil på vänstersida gör jag numera automatiskt och jag tänker med fasa på tiden när jag kommer hem till Sverige och måste köra på fel sida vägen…

Och igår lagade jag typisk japansk mat: curry med potatis. Visst kan man försöka laga svensk mat ibland, men varför göra allt så mycket krångligare. Att man lagar den mat man gör i ett land är ju oftast för att det är det enklaste att göra utifrån landets förutsättningar. Till exempel så har alla gasspis i japan och det gör ju att långkok blir extra opraktiskt. Ofta stängs gasen av automatiskt efter 2 timmar av gasåtgång från spisen.

Eftersom det är extremt varmt här på sommaren vill man inte heller stå och söla vid spisen alltför länge och bli varm och smutsig och få matfläckar på kläderna. Nej, hellre då göra japansk mat. Och det är lätt: man slänger i ris och vatten i riskokaren och trycker på en knapp. Vips så är det klart efter en stund.

Mitt enda problem i dagsläget är att jag fått en ny riskokare och har ingen aning om vad det står på knapparna. Men jag trycker lite här och där och det brukar funka. Så himla avancerad är ju inte riskokare vare sig i Sverige eller i Japan.

Jag har visst blivit professor

7 juli 2007

Igår var dagen för att få mitt nya pass och för att fixa alla nya stämplar, små frimärkesgrejer och fylla i massa papper för att få nytt VISA för att kunna stanna i Japan ytterligare en tid. Mitt gamla pass hade ju gått sönder och var egentligen ogiltigt så det var dags att skaffa nytt. Det enda som krävdes var en resa till Tokyo för att lämna in ansökan. Det gjordes i maj när jag ändå var där på möte.

Jag var ändå tvungen att skaffa nytt VISA då mitt gamla gick ut i maj, juni eller nåt åt det hållet. Jag vet inte exakt eftersom jag hade 2 olika datum att gå efter: det datumet på VISA från ambassaden i Stockholm (15 maj), och en liten frimärkesgrej (landing permission, 22 juni). Sekreteraren här på mitt jobb tyckte att det enda riktiga var att gå efter det med senare datum och skjuta upp VISA ansökan så länge som möjligt, tydligen rätt normal japansk mentalitet.

Så innan 22 juni gick jag till immigrationsbyrån och ansökte. Jag hade med en bunt med alla papper som jag visste behövdes. Trodde jag. Man kan nämligen aldrig vara säker, så de ville såklart ha fler papper. Två stycken till. Ett av pappren lyckades jag övertyga dem om att det inte alls behövdes (det är möjligt att diskussionen på engelska var oförståelig för dem och att de till slut gav med sig eftersom det var fler ärenden som behövde handläggas). Men handläggningen skulle ändå ta tid. Typ 2 veckor. Så mitt VISA var ju långt utgången när jag nu i fredags fick nytt. Det gör tydligen inget i praktiken eftersom jag ju faktiskt sökt nytt VISA innan det gamla gick ut (ja, inte det riktiga VISA:t, men i alla fall innan landing permission gick ut). Skönt med folk som följer reglerna!

När jag ansökte om nytt VISA fick jag upplysning om att jag måste ändra syfte med varför jag är här eftersom det förra syftet som ambassaden i Stockholm gav var felaktigt (kulturaktiviteter) och bara lät mig stanna i Japan i maximalt 1 år. Ok, det är väl rimligt. Sedan vet jag inte riktigt vad de snackade om och argumenterade om, men jag har ett vagt minne av att jag inte skulle vara forskare, utan att de (migrationsverkets handläggare) tyckte det var bättre att ansöka om nytt visum som professor. Motivationen var oklar men av flera praktiska skäl. Varav inga jag direkt minns på rak arm.

När man är hos japanska myndigheter, oavsett vilka myndigheter, så är det enklaste att bara säga ja och hålla med. Om det inte är uppenbart olagligt eller åt skogen felaktigt. Om man ifrågasätter nåt så blir det bara långdragna problem och struliga processer och i slutändan får byråkraterna ändå som de vill. Även om det som nu då innebär att jag som bara är post-doc och forskare helt plötsligt och felaktigt blir kallad och antagen för att vara professor. Det stör inte mig så mycket som det säkerligen stör riktiga professorer

Faktiskt när jag berättade om detta ”missöde” för en av professorerna här på vår avdelning så frågade han mycket logiskt: ”Men vad SA du till myndigheterna egentligen?” Precis som om att jag måste ha sagt/gjort nåt fel för att de skulle ge mig fel titel. Så jag sa som det var att det var felet gjort av ambassaden i Stockholm som orsakade hela händelsen att jag var tvungen att byta syfte med visumet. Fast hans engelska är inte sådär jättebra så han var rätt borta i den diskussionen. Ja, ja. Huvudsaken är ju att man är professor oavsett hur det egentligen gick till

Språk, sammanhang och tolkning

20 september 2007

Det är nåt underligt som händer när man blandar in olika språk i kommunikation och sammanhang. Ibland blir det bättre, som när svenskan lånar in engelska ord. Ibland blir det sämre.

Vad gäller språk är det en fördel att kunna flera, man kan kommunicera bättre och förstå världen bättre (kanske). Alltså blir man mer intelligent (kanske…förhoppningsvis). Ett litet problem kan vara att även om man kan lära sig språket, det vill säga orden i ett främmande språk så är det inte alls säkert att man kan kommunicera på det främmande språket. Kunskap betyder nämligen inte alls alltid ökad intelligens. Det beror ju på kunskapens innehåll. Mer kunskap betyder inte mer sammanhang eller bättre förståelse. För att exemplifiera detta kommer här ett brev från dotterns skola. I Japan är det obligatoriskt att lära sig engelska i grundskolan. Lika mycket som jag gjorde när jag gick i skolan (fast det var ju ett tag sedan nu).

”There is a bazaar ”Promenade 9″ on Saturday, October 13. Children participate in the bazzar after the class of the visit Saturday. In the classroom, lunch on the day eats the food bought with not the school lunch but the meal ticket. Therefore, the meal ticket of the lunch is sold beforehand. Please fill in the number of wanted food, put the price in the envelope, and give it to the child. The deadline is up to Wednesday, September 13.”

Detta meddelande fick jag i förrgår. Alltså 17 september. Det initierar många underliga frågor (flera för varje mening faktiskt) och jag ger upp i att försöka formulera ner dem här. Det är ändå ingen ide. Folk menar inte det de skriver utan nåt helt annat. Men fördelen är att man kan tolka det hur man vill så länge man tolkar det rätt (enligt den som skrev det). Och så är det kanske alltid. Frågan är om någon någon gång tolkar det skrivna ordet ”rätt”, många författare har gett upp och anser att tolkningen av det de skrivit får avgöras av andra. Detta förekommer även inom vetenskap där jag vet professorer som slutat bry sig om fel refereringarna som andra forskare gör.

Det enda viktiga i detta sammanhang var: Datumet. Skicka med pengar (ej pris; och till skolan) för mat du vill äta om du kommer.

Krig, växthuseffekten och framtiden: Om Sverige plötsligt låg i Afrika.

21 september 2007

Man kan tro att alla krig orsakas av politiska, religiösa eller etniska meningsskiljaktigheter. Men det är helt fel. Man kan skylla på politik, religion och etnicitet, men tyvärr löser detta inga krig. Det blir ingen fred när man inte identifierat orsakerna till krigen. Skyll på religion, försök lösa kriget genom förhandlingar i stil med ”men ni måste respektera varandras religioner”. Det löser ingenting. Tvärtom.

Vad som startar krig är (för det mesta) orättvisor, främst ojämn fördelningar av resurser. Naturligtvis finns det undantag. Men för det mesta är det brist på resurser som i grund och botten orsakar krig. Andra har mera, livet är orättvist. Men inte alls på det viset som vi kan föreställa oss; att grannen har en finare bil, en bergvärmepump eller råd att äta hummer varje dag. Nej, snarare på det viset att grannlandet tar allt vatten så att vi inte kan vattna våra grödor, inte kan odla, drabbas av fattigdom och massvält. Eller att grannarna jagar de vilda djuren och gör det utan att tänka på att bevara djurbeståndet så att alla utom just de själva drabbas av svält. Ibland kan det handla om nåt svart och trögflytande. Oljan alltså.

Detta är ju inget nytt i sig. Vad som däremot är helt nytt är att de globala klimatförändringarna redan orsakar tillräckligt stora förändringar för att orsaka krig. Darfur i Sudan, juni 2007. Nu alltså. I länder där mat redan är en bristvara och krig vanligt, där ökar risken direkt nu när klimatförändringarna gör att öknen blir torrare, sub-öken blir öken, områden som går att odla på minskar sin skörd med 70 %, och nederbörden minskar successivt.

Hur ska man kunna producera mat när man inte har tillräckligt med regn eller mark? Det går ju inte. Folk måste flytta, men dit de flyttar finns inte heller vare sig mat eller regn. Tja, vad ska man göra?

Tänk om Sverige låg i Afrika.

Plötsligt skulle alla smålänningar vara utan mat då det inte regnat på 5 år och då bestämmer de sig för att invadera Stockholm för att få mat. I Stockholm finns ju massor av folk och således massor av mat. Massinvasionen av Smålänningar börjar. Här snackar vi inte om att betala för maten. De har varken pengar eller mat eller något alls. Så tänk om alla smålänningar, 708 986 personer skulle ta sig till Stockholm och börja plundra affärer och grossister på jakt efter mat. Kan det bli nåt annat än krig?

När Stockholmarna dödat av majoriteten av alla Smålänningar och skickat de övriga till Norrland och skrivit under ett fredsavtal: ”Ok, vi 08-or ska sluta döda Smålänningar för det är ju lite dumt. Vi lovar”, då slår vädret till igen och så får man en svältkatastrof i Skåne. Vid det här laget har dock även Stockholm drabbats av matbrist på grund av att alla Smålänningar roffat åt sig det mesta och matleveranserna utifrån upphört på grund av att ingen vill ta sig in i krigszonen Stockholm. Skåningarna har dock fått höra på ryktesvägen att det finns massor av mat i Stockholm; varför skulle annars alla Smålänningarna försvinna dit och aldrig komma tillbaka, så Skåningarna ger sig av mot Stockholm för att få mat. Vid det här laget är Stockholmarna rejält irriterade, de har försvarat sina affärer och sin mat, de svälter själva nu eftersom inga transporter kommer in till staden, och då börjar hjorder av Skåningar komma till staden; närmare bestämt 1 miljon 159 397 personer. Alla Skåningarna har med sig massa småpinnar att slåss med. Skåne har ju inte mycket skog så istället har de borstar av småpinnar för att riva de utseendefixerade Stockholmarna i ansiktet med. Alla som är med i striden får ärr för livet…

När Stockholmarna dödat av hälften av Skåningarna med sina mer rejäla vapen: högklackade skor, märkesväskor och extra stora mobiltelefoner, då först börjar omvärlden reagera. FN lägger sig i konflikten. Andra länder skickar dit krigsreportrar. Alla vittnar om hur hemska alla Stockholmarna är som slåss med högt utvecklade vapen som gucciväskor medan de stackars fattiga Skåningarna bara har småpinnar och hemmagjorda borstar. Och Stockholmarna borde veta bättre, de borde delat med sig av sin mat i första taget. Fastän ingen ville betala för det. FN skickar in en väpnad styrka och försöker reda upp röran. Läget är katastrofalt. Massor av glasrutor har blivit repade av Skåningarnas pinnar, ibland har 08-förrädare gett sig på de egna husen med mobiltelefonerna så att byggnader blivit skadade, det finns bucklor här och där som gör att 3G signalerna fungerar sämre. Infrastrukturen är hotad.

Försäkringsbolagens anställda begår masssjälvmord när de inser den ekonomiska vidden av kriget. Högklackade skor ligger överallt och många yngre tjejer haltar eftersom de aldrig lärt sig gå utan högklackade skor. Kön till plastikkirurgiska klinikerna är enorm för alla som fått sin dos av Skåningarnas vrede. Båtarna går i skytteltrafik för att dumpa Skåne-lik i Östersjön. De flesta har decimeter stora hål i huvudet efter slag av högklackade skor.

Ett Skånevittne avslöjar: ” Mina två barn dog av svält. Stockholmarna gjorde inget. I år ville jag inte att mina andra två barn skulle dö så vi flydde till Stockholm. Stockholm är rikt, det vet alla. Så fort vi kom in i staden frågade en 08 mig nåt obegripligt på Stockholmska. Det var ett kodord. När jag svarade och han hörde att vi var Skånska ropade han till sitt gäng, och så plötsligt var vi jagade av Stockholmare med dödsskor i händerna. Andra använde sin mobil och kastade mot våra huvuden. En Stockholmare i fin kostym använde sin handsfree för att strypa min yngsta dotter. Hon var bara 3 år. Hur kan man göra nåt sånt här? Min fru dog av ett slag av en brunfärgad Louis Vuitton! Vad ska jag göra nu? VAD ska jag göra nu? Hela min familj är död!”

Besult tas i FN med påtryckningar av världens länder. Läget är för allvarligt för att de vågar skicka in fler styrkor och de styrkorna som redan försökt stabilisera läget har blivit angripna av både Skåningar och Stockholmare. Internationella nyheterna visar FN soldater med rivmärken i ansiktet och stora hål på armarna efter stilettklackarna. Statsministern, som för länge sedan förlorade kontrollen över makten, ringer till sin polare i en välkänd stormakt och ber om hjälp. Stormakten skickar in bombplan mot Stockholmsförorterna där Skåningarna håller till. Kvar blir ett hundratal Skåningar som med våld deporteras tillbaka till Skåne.

En Stockholmare intervjuas i direktsändning: ”Vad ska de hit för? Vi har hjälpt dem, skickat pengar, tagit emot skåneflyktingar, vi har skickat dit förnödenheter! Jag var själv med och skickade flera paket med kondomer till dem så de skall sluta göra barn hela tiden. De har alltför många barn för att kunna föda dem. Vissa har mer än ett barn! Det finns inte Gucci-skor eller Louis Vuitton väskor till alla dessa barnen! Varför kommer de hit, stjäl vår mat, dödar och river våra familjer, tar våra hus, väskor och mobiltelefoner? Det var deras fel att stormakten bombade sönder hela staden. Må fan ta dem! Ser jag en enda Skåning eller Smålänning igen så tvekar jag inte att döda! De parasiterna förtjänar inte att leva!”

Problemet är bara att Danskarna som haft än värre torrkatastrof, börjat invadera Skåne och Småland i jakt efter odlingsbar mark under tiden kriget pågått i Stockholm. Där finns ingen befolkning kvar att försvara landets södra gränser eller mark så helt plötsligt är södra delen av Sverige danskt territorium. FN lägger sig inte i, om ett land inte bryr sig om att försvara sina gränser på grund av inre konflikter så kan FN inget göra. Samtidigt börjar konflikter blossa upp i Norrland dit hundratusentals hungrande Småländska flyktingar blev deporterade för att äta renkött och hjortronsylt.

Minoritetsgruppen av Skåningar i Skåne bland alla danskar (nu flera miljoner) blir förföljda, hånade och utnyttjade av danskar som slåss effektivt med tidningar med karikatyrer inuti. Och detta är bara början för under tiden som danskarna invaderade Skåne har finska och norska mass-migrationer börjat ske mot svenska Norrland. Hela Skandinaviska Lappmarken är utan mat då alla renar dött av att ett rävvirus spridit sig till renarna. De dör alla som flugor. Och precis som i övriga skandinavien råder konstant torka. Ingen mat, inget kött.

FN råder återigen landets ledande att skriva under fredsavtalen och sluta döda varandra. Problemet är bara att ingen längre vet vem som styr länderna, om någon gör det, var landets gränser är, och var folken är som en gång bodde på sina folkbokföringsadresser är. Är alla Skåningar döda eller finns det några kvar i flyktinglägren? Ingen vet, ingen bryr sig. Omvärlden skickar av empati in lite gammal dumpad mat från en stormakts överflöd. Maten kommer bara till Stockholm. Total misär råder och 08-orna måste byta sina mobiler och Gucci-skor mot majs eller ris. Som tur är bestämmer sig då modevärldens ledande för att hjälpa till och drar igång en insamlingskampanj för att rädda de numera märkesfattiga Stockholmarna undan fattigdomen. Pengarna går oavbrutet till plastik-kirurgi och utdelning av nya mobiltelefoner. Men för att kunna ta emot bidragen måste de välja Ralph Lauren som kejsare (diktator) för nya Stockholmien. Ingen protesterar.

Ibland känns det som om man är med i en sci-fi film

28 september 2007

Idag när jag som vanligt var allra först på kontoret (trots att vi försov oss), hörde jag ett mystiskt pipande ljud. Eftersom det med regelbundna mellanrum förekommer oidentifierbara ljud här och var, reagerade jag inte tillräckligt mycket för att kolla vad det var. Jag såg att det stod en snubbe i kostym i korridoren. Inte ovanligt i Japan, men extremt ovanligt på min avdelning (där vi alla är fältbiologer eller biolog-wannabes men egentligen datanördar). Efter ett tag hörde jag att signalerna kom närmare, tills helt plötsligt två japanska män dök upp inne på mitt rum.

De hade blå dräkter på sig (eller helt vanliga kläder, jag minns inte riktigt), och de hade två små handburna mätare med en probe som de gick omkring med. Mätarna indikerade troligen om det fanns nåt farligt någonstans (typ radioaktivitet, farliga gaser, eller kanske ädelost, vad vet jag vad de möjligen behöver söka efter i Japan?). De sa inget och började metodiskt söka igenom mitt rum när jag satt framför datorn. Inte var de blyga heller, utan öppnade alla lådor de kände för för att skicka in mätproben där.

Det är rätt ironiskt att dessa gubbar rotar igenom allt eftersom inte städerskan har tillåtelse att städa våra rum eftersom vi tydligen alla har mycket topphemliga forskningsresultat. Här gäller inte offentlighetsprincipen. Men jag önskar städerskan kunde komma och städa och gärna stjäla lite ”topphemliga” prover också; jag har alldeles för mycket och orkar inte kasta med det japanska komplicerade sopsorteringssystemet.

När de båda gubbarna närmade sig mitt skrivbord undrade jag lite vad som skulle ske. Var jag värd att mäta? Kunde jag vara radioaktiv, ha farliga gaser eller kanske indikerade mätaren sockerspäckad mat eller godis (DET måste ju vara förbjudet i japan)?

Med spänning såg jag en av snubbarna närma sig, jag flyttade min ”rullstol” bakåt så jag kom in i hörnet och visade att skrivbordet var hans ifall han nu absolut ville mäta där. Han öppnade en skrivbordslåda (den största så klart), förde in proben och tittade själv också. Där fanns plastpåsar och svenskt knäckebröd. Som tur var klassades inget som potentiell miljöfara (men han såg nog inte knäckebrödet tror jag), så de gick vidare till andra rum. Eller kanske försvann de i rök i korridoren.

Jag är bara glad att jag superstädade mitt rum för några dagar sedan då jag hade besök av mina bidragsgivare. Innan dess hade jag inte (stor) städat sedan juni 2006, det vill säga när vi flyttade till Japan

Ett vanligt besök på posten. I Japan.

2 oktober 2007

Jag cyklade till närmsta postkontor. Det var omgärdat av skyddskravallstängsel i vit plåt, så jag misstänkte att det nog var stängt. Jag såg inte heller 2-4 japanska vaktgubbar i självlysande blinkande kläder med orangefärgade blinkande batonger som vinkade folk åt rätt håll; vilket alltså betyder till 100 % att postkontoret är stängt. Eller alternativt att det fanns en ingång någon annanstans som var hemlig för mig.

Så jag fick åka vidare till nästa postkontor. Men då låg ju banken närmare så jag tog mig dit istället. Banken och posten tar emot räkningar för betalning. Liksom även alla närbutikerna. Men eftersom det verkar FÖR enkelt att betala räkningar i närbutiken som ligger på 3 min gångavstånd från vår lägenhet och är öppen dygnet runt har jag aldrig gjort det. Saker är oftast betydligt mer komplicerade än de verkar; och det gäller extra mycket för saker som framställs som enkla. En enkel regel: enkelt= svårt, svårt= svårare, och ibland gäller motsatt förhållande, eller tja, jag menar att det enklaste är svårare än det svåraste, typ. Glasklart, va? I alla fall så ställde jag cykeln utanför banken framför skylten med ”cykelparkering förbjuden” och gick in och tog en kölapp. DÅ insåg jag att jag skulle passa på att skaffa en ny bankbok eftersom min gamla var fullskriven.

I Sverige skulle aldrig min bankbok blivit full, men här i Japan stoppar man in bankboken i bankomaten tillsammans med bankkortet när man tar ut pengar, så fyller maskinen i dina transaktioner. Väldigt fiffigt och praktiskt. Tills bankboken tar slut och man står på banken, vet inte vilken kassa man skall gå till (av alla 11) och inte vet vad vare sig ”ny” eller ”bankbok” heter på japanska. Jag kan bara säga maträtter och frukter och det har man inte så stor nytta av på banken, för om jag säger ”päron, tack” så tror jag inte att de skulle förstå att jag ville ha en bankbok. Så jag hade ett dilemma.

Då mejlar man någon man känner som mejlar tillbaka och skriver på japanska: ”Hon behöver en ny bankbok” (fast det vet man ju inte egentligen). Det fungerade, jag fick svarsmejl med översättningen, så när jag lämnade fram räkningar och pengar i luckan tog jag även upp min knallgula mobil och körde in i facet på bankkassörskan.

Hon trodde såklart att jag ljög och att jag a) inte hade en bankbok eftersom jag är utlänning och lite korkad, eller b) den inte alls var slut men att jag trodde det eller nåt liknande, så hon pekade mot min väska och ville se den. Jag tog fram den och efter att jag fyllt i mitt namn och telefonnummer på en lapp jag inte vet vad den är till (jag misstänker att man fyller i lappen ifall man skulle drabbas av stroke eller minnesförlust i banken så att de kan ringa och påminna om att man glömde sina räkningar och sin växel om man har flytt fältet så att säga. För det verkar ju underligt att de skulle behöva ringa mig när jag sitter 2m ifrån bankpersonalen. Men i Japan vet man aldrig), så sprang hon iväg och bad mig sitta och vänta. Det tog inte så lång tid, kanske 5 minuter.

Med min nya bankbok begav jag mig mot posten, då jag behövde frimärken. Eftersom postens cykelparkering är överbelamrad med cyklar ställde jag mig återigen på ett område där det är förbjudet att parkera sin cykel. Alla andra gör det också, så så himla förbjudet tror jag inte det är. Man får inga böter, men ibland hämtar de alla cyklarna.

Jag hade en bunt med vykort att posta till folk i Sverige. Det borde vara enkelt tyckte jag. Gå in, lämna fram, betala, gå därifrån. Men som sagt. Detta är Japan. När jag lämnade fram vykorten såg jag att ”Sweden” lixom blivit bortkladdat ibland då jag använt en geleaktig glitterpenna och därefter lagt vykorten nyskrivna ovanpå varandra. Så istället för att lämna fram alla och låta postkassörskan räkna och greja, så lämnade jag fram och sedan tog tillbaka några för att skriva dit Sverige lite bättre. Ok. Det kan vara lite förvirrande för personalen, men helt ovana är de ju inte vid underliga utlänningar.

Sedan kom problemet.

Jag ville posta vykort som jag tagit med från Malaysia. Postkassörskan ropade nåt till de andra, en liten man kom till hennes kassa med en gigantisk bok och började bläddra i den. Två andra postkassörskor engagerades åt att leta efter nåt papper i någon av lådorna på kontoret. Allt medan ”min” kassörska stod och räknade vykort och satte frimärke på dem (vilket ju jag kunde gjort själv om hon hade lämnat tillbaka dem och frimärkena). Jag tror att hon räknade alla vykorten 3 gånger totalt. Det var eventuellt förvirrande när jag hela tiden tog korten från högen och lade tillbaka dem? Frimärkena tog slut och den lilla mannen fick springa iväg och hämta nya. Ett tag trodde jag att problemet var att min dotter kladdat med regnbågens alla färger kors och tvärs över vykortet så det inte gick att avgöra vad som var kladd och vad som var adressaten. En logiskt problem alltså.

Postkassörskan började rabbla japanska i en rasande fart och jag förstod ingenting. Hon verkade inte arg så så himla allvarligt kunde det inte vara. Japanska barn kladdar väl också på brev och vykort ibland?

Jag insåg att färgglatt kladd inte var problemet när postkassörskan (alltså ”min”) tar fram en megalinjal och börjar mäta vykortet. Aha. Ett Malaysiavykort håller inte Japansk standardstorlek för att skickas. Det måste således mätas för att man (det vill säga 4 av personalen) skall kunna avgöra fraktkostnaden för det. Nu hade den lilla mannen lyckats hitta en portotabell i den tjocka boken och ungefär då hittade de 2 andra postkassörskorna en tabell med liknande innehåll. Det kostade exakt samma som de små vykorten. De skrattade lättat.

”Min” postkassörska började babbla en massa igen och jag nickade eller sa ja som svar (antagligen båda delar). Det brukar fungera rätt bra tills det inte gör det. Nej säger jag aldrig för det är nåt med ”i-….” och då låter man ju mer som en skrämd åsna än som en alien som försöker säga nåt på japanska. Detta här är ett typiskt utlänningssyndrom: pröva på en utlänning du ser som kanske inte pratar så bra svenska; fattar han/hon inget så säger han/hon: ja, och så ler de lite sådär lagom så att det kan betyda både ja och nej.

När jag skulle betala så ville jag köpa fler frimärken. Jag pekade på dem och sa på engelska. Postkassörskan förstod ingenting, så jag vägrade att betala och pekade på dem igen och sedan i min väska. Jag ville visserligen ha 10 frimärken, men de som låg framme var bara 7 så det fick räcka. Annars skulle det blivit väldigt komplicerat. Det var ok, pengar vill alla alltid ha. Ju mer desto bättre.

Sedan tog postkassörskan fram en väldig bunt med ”airmail” klistermärken men sa nåt typ att ”du kan gå, jag fixar det här” (eller inte, vad vet jag?). Jag tackade några gånger, och gick och ingen protesterade och hon satt kvar och klistrade airmail klistermärken på alla mina vykort. Kön var oroväckande lång. Tur att man kom dit tidigt innan det var kö

Men jag fick mina frimärken och fick postat mina vykort av ostandardiserad storlek och min cykel stod kvar. Så det var en rätt normal och okomplicerad händelse.

Fler barn, en man eller invänta spontan uppkomst av självbefruktning?

3 oktober 2007

Igår när jag insett att jag både fått pengar och faktiskt hade dem på mitt bankkonto gick jag och dottern ut och åt på restaurang. Inte för att jag fått pengarna faktiskt utan för att det då skulle gå fortare att gå till friluftsaffären för att köpa kläder och skor till prinsessan. Så vi gick till en turkisk restaurang i Japan. Det är underligt för jag trodde inte att de brukade äta japanskt ris i Turkiet, men jag kan ha fel. Det ingick ris i de flesta måltiderna på restaurangen. Inte för att det var dåligt att det ingår ris: tvärtom, jag har ju blivit såpass japansk nu att jag tycker att ris alltid är bra. Utan ris, vad har man då? Kan det verkligen kallas för mat?

Tja, nu har jag skrivit en rätt bra slags inlednings-ingress så nu kommer jag till själva poängen (vilken inte är att jag hade massor av pengar så jag både kunde äta på lite dyrare restaurang och köpa dyra friluftskläder till dottern, även om detta i normala sammanhang säkerligen hade räknats som en välbefogad bonuspoäng i det materialistiska universum vi lever i). Poängen var att snubben i restaurangen (en turk tror jag, men helt säker kan man aldrig vara, men hädanefter kallar jag honom för det), började fråga mig och dottern om saker; typ var vi kom ifrån (Sverige för dem som inte vet), vilket språk vi pratade (tja, då är det väl svenska), om några andra länder pratar det språket (det är väl personer i Finland som pratar svenska, annars är svenskan som språk helt värdelöst att kunna tyvärr, vilket kanske var turkens poäng), och ifall jag hade fler barn.

På barn-frågan svarade jag: ”Nej. Det räcker rätt bra med ett.” Han började då säga nåt i stil med att: ”jaja, det tycker du nu. Men vänta några år så vill du säkert ha fler.” Det var då jag insåg att det var dags att chocka honom: ”Jo, det kanske. Men nu är jag ju inte gift så det är lite tekniskt svårt kanske.” (Såvitt jag vet finns nämligen inte självbefruktning hos människan ännu, men det går inte en enda dag utan att jag slutar att hoppas på en sporadisk-spontan uppkomst av det i min egen kropp).

Då skrattade turken och sa ungefär ”Jaha! Men du kan ju alltid hitta någon att gifta dig med här”. Jag svarade inte direkt. Och han var upptagen med att greja i köket (det var ju han som lagade maten). Men i mitt stilla sinne tänkte jag: Ok. Jag har sett många japanska killar som är snygga och sådär. Visst ska man sätta det inre, själsliga först och främst, men i Japan har man främst dessa problem (när man diskuterar potentiella förhållande mellan utlänning-japan):

· Alla pratar Japanska.

· Utlänningar pratar kanske japanska men aldrig lika bra. Även om utlänningen skulle prata perfekt japanska skulle utlänningen alltid vara en utlänning. En utlänning kan aldrig bli japansk hur mycket den än skulle försöka.

· Om man inte kan japanska och därför inte kan kommunicera med potentiella pojkvänner för att veta hur de är som personer är det rätt dött lopp. Då kan man bara gå på utseendet. (Om de inte pratar engelska, men det är ytterst osannolikt).

· Dessutom ANTAR alla att jag är gift eftersom jag har 1 barn. Och jag har en guldring också. Fast den har jag inte längre på ”giftermålsfingret”, men enligt uppgift från ytterst oseriös källa kan det tolkas som att man är gift om man bara har en ring.

· Det finns en mycket stor morfologisk skillnad mellan japaner och europeiska/västerländska utlänningar. Jag är ungefär dubbelt så stor som en japansk tjej (ok, jag vet att jag är bra på att överdriva och jag önskar verkligen att jag gjorde det nu) och kanske 20-30 % större än en japansk normalstor kille (i min egen ålder). Tänk om jag bott i Sverige och varit dubbelt så stor som en normal tjej? Det hade nog inte varit sådär superattraktivt direkt.

Men för övrigt är det väl kanske inga problem direkt. Men jag tror att jag fortsätter invänta uppkomsten av spontan självbefruktning. Det verkar betydligt mer okomplicerat. (Och då slipper man lära sig japanska).

Militären hetsade civila till mass-självmord i Japan. Nu vill man radera händelsen.

4 oktober 2007

Här i Japan har blossat upp en extrem debatt. I helgen demonstrerade 100.000 människor. Säg inte att folk inte längre är politiskt aktiva: för det är de definitivt.

Det handlar om andra världskriget. När amerikanerna landsteg i japan och började kriga mot japanska armén hände en del underliga saker utan historisk motsvarighet. Armén insåg att läget var helt förlorat eftersom amerikanerna var så många jämfört med deras eget antal och vapenutrustning. Tiden före amerikanska landstegningen hade armén och andra i samhället berättat för lokalbefolkningen att om de blev omhändertagna levande av amerikanarna skulle de råka ut för fruktansvärd tortyr, lemlästning, våldtäkt och slutligen bli dödade under plågsamma former. Detta var naturligtvis inte sant; men hur skulle de civila kunna veta det? Det var alltså betydligt bättre att dö än att bli fängslad av amerikanska militären antog man.

Armén delade ut handgranater till de civila när amerikanska militären verkade komma närmare. Familjemännen fick 2: en att kasta på amerikanerna. Den andra för att ta livet av sig själva och sin familj. Det var bättre att dö genom självmord än att hamna i amerikanarnas händer (och betänk då att Guantanamo basen inte fanns?). De som inte fick några handgranater blev hetsade att ta självmord på andra sätt: kasta sig från de höga klipporna ned i havet. Vittnen har berättat att de ropade ”Länge leve kejsaren” när de frivilligt hoppade mot döden.

Man har beräknat att ungefär 700-800 personer dog av militärens hetsningar/påtryckningar för att begå massjälvmord i Okinawa. En överlevande berättade att han gömde sig i en grotta och kom ut först när hans mat och vatten var slut efter en sisådär 5 dagar. Då hade amerikanarna redan tagit över området och de flesta av mannens skolvänner och bekanta var döda. De hade alla blivit hetsade av japanska militären till att ta självmord. Nu såg han att amerikanarna inte alls var barbariska och dumma och var mycket förvånad. Japanska militären hade ljugit.

Nu till saken: Någon japansk myndighet har bestämt att stryka detta avsnitt om militärens roll i mass-självmorden ur de japanska historieböckerna. De påstår att det inte finns tillräckliga bevis (längre) för att stödja att militären hade något som helst med massjälvmorden att göra. De vill förändra historiens förlopp för att det politiskt är opassande idag att påstå att militären hade något med massjälvmord hos civila att göra. Få ögonvittnen finns kvar, de är alla mycket gamla eller döda.

Okinawaborna är extremt arga. Med all rätta. Det är ju inte så kul när politiska förståsigpåare går in i historieböckerna och vill skriva om historien och negligera det hemska öde som hände hundratals människor. Människor som var deras släktingar, grannar, vänner, bekanta. Alla nu döda på grund av militärens extrema inställningen som gick ut på att offra civilbefolkningen. Kanske var det för att ingen skulle röja arméns positioner. Detta är i alla fall en teori som lagts fram.

Rent teoretiskt är det extremt svårt att förstå vilka motiv militären skulle haft. Men motiv behövs inte. Det hände ju ändå. Även om dagens samhälle glömt bort det och nu till och med vill radera händelsen från minnet. Händelsen som sådan är ju underlig, ologisk och att militären skulle varit involverad och till och med aktiv i mass-självmord är ju inte bra, rent politiskt sett.

När jag läser om Okinawabornas massiva protester så undrar jag hur många gånger liknande saker har hänt i historiens förlopp; vad är egentligen sant i våra egna historieböcker? Vad har censurerats utan vår vetskap? Vilken synvinkel av sanningen får vi själva serverade i våra historieböcker? För att tro att massjälvmorden som var inducerade av militären i Japan skulle vara ett undantag från den mänskliga moralens urskiljningslösa raderingsförmåga är naivt. Att radera historiemoment har hänt förr, händer nu och kommer att hända i framtiden. Speciellt aktuellt nu är andra världskriget då alla som varit med snart är döda och inte kan säga emot historiebeskrivarnas egna (nya) tolkningar. Dagens moral motsäger dåtidens och vi kan inte förstå vad och varför saker skedde, och det man inte kan förstå verkar inte troligt och bör alltså raderas.

Europa är dessutom så mycket mera splittrat och oengagerat i historieböckerna att ingen nog skulle reagera om nåt liknande hände här (där). Få har koll på vad som egentligen hände och ingen bryr sig längre om texter ändras och ödet för tusentals människor raderas från det kollektiva medvetandet.

Vad är det egentligen man har historien till? Är det bara för att lära sig alla viktiga årtal inför proven? Är det för att kunna rabbla kunganamn utantill? Eller är det kanske för att vi ska veta vår position i historiens förlopp, att vi ska inse att vår tid nu är previligierad, ett lyxstadie som ingen annan någonsin upplevt, kanske ska vi inse att krig är nåt som återkommer i historien, att krig är rått, kallt och fult och dumt. Att människor gör obegripliga saker under obegripliga förhållande bara för att det är krig. Att militären gör obegripliga saker mot andra bara för att det är krig. Men så himla obegripligt är det nog inte att det inte händer om och om igen. Krig är ju inget onormalt stadie. Vi har bara haft turen att slippa ha krig på vår egen tomt. Och så länge man har möjligheten att läsa eller få information om krigets konsekvenser så vill man ju undvika krig. Så vad händer och vad kommer att hända när vi raderar delar av vår egen historia? Hur ska vi förstå krigets groteska ansikte som inte går att förstå, inte går att förklara logiskt, när vi inte längre får veta att de allra mest hemska händelserna har hänt?

Det känns som om det är onödigt att experimentera med såna raderingar. Men hur ska jag kunna veta att det inte redan blivit gjort?

Inte så glasklara instruktioner från dotterns japanska skola.

5 oktober 2007

Varje vecka får barnen med sig ett schema hem som gäller veckan därpå. Det är helt på japanska. Ibland skriver den extremt snälla lärarinnan dit lite på engelska eller så bara hon markerar någon text med rosa överstrykningspenna. Som hon kanske menar att jag bör uppmärksamma typ. Det är verkligen jättesnällt av henne att engagera sig såpass och jag är mycket tacksam för denna altruistiska extrahjälpen som gör livet så mycket lättare och dessutom mycket mer intressant. Speciellt intressant.

För nästa vecka har hon varit ambitiös och skrivit ett långt stycke engelska som lyder: ”Please the number and the number of sheets for which it hopes to the envelope in the notice place must be filled in, the price must be affixed, even the charge must burn, and crowd when you buy it.”

Direkt (inte så bra) översättning blir eventuellt: (Snälla) numret och antalet ark för vilket det hoppas till kuvertet i lappens plats måste fyllas i, priset måste fixeras (?), till och med växeln måste brännas och trängas när du köper det.

Jag är inte världens intelligentaste människa så jag förstår faktiskt inte detta. Men jag är väldigt nyfiken på det där med att bränna växeln. Ska man ta med tändare eller räcker det med tändstickor för att elda upp japanska mynt, månntro? Men det verkar jobbigt att trängas för att köpa priset. Vanligtvis hade jag nog velat stå i kö för att köpa något riktigt (en sak eller mat eller dylikt), men detta är Japan så det är inte omöjligt att man faktiskt måste trängas för att få köpa ett pris.

Och så funderar jag lite över vilka nummer som inte är snälla utan elaka (men jag vet att det inte stod så i texten egentligen). Konceptet känns bra, ”idag ringde jag till de snälla numren”, eller om man är på restaurang kan man fråga ”Vill du ha betalt med snälla eller elaka nummer på pengarna?” Det skall jag säga nästa gång.

Ett snällt och intelligent nummer? Nr 9000.

6 oktober 2007

Ok. Jag vet att det inte logiskt sett finns snälla och elaka nummer. Men strunta i det logiska (och urtrista rationella tänkandet) och låtsas att så är fallet när du läser detta.

Idag när jag i rasande fart på cykeln med dottern sittande därbak kom i en korsning i den allra livligaste delen av Sapporo; nämligen Susukino (de hedonistiska festkvarteren), var där en enorm mängd av människor. Japanska människor hela bunten. Mitt i vägen för oss. Min dotter som är 7 år och som mest håller på att lära sig räkna var mycket fundersam och frågade ”Mamma, hur många japaner finns det?”. Jag svarade som det var, ungefär 127 miljoner. Dottern blev mycket, mycket bestört och förvånad och sa ”OJ, det är mer än 9000!”

Vad ska man svara? Visst är 127 miljoner mer än 9000. Faktiskt superduper jättemycket mera. Men hur mycket mera är egentligen obetydligt eftersom siffror är så abstrakta att barn inte riktigt kan förstå dem. Inte ens jag kan förstå dem. Jag vet att det finns många japaner, men exakt hur många 127 miljoner är, är svårt att föreställa sig. Jag kan knappt föreställa mig 9000 japaner. Eller svenskar. 90 kanske. Det är ett mer hanterbart nummer.

9000. Det är en rätt bra och snäll siffra. Antagligen rätt intelligent också eftersom världens mest kända dator med artificiell intelligens heter HAL 9000, från filmen 2001-Ett rymdäventyr. Det var den välkända sci-fi författaren Arthur C. Clarke som skrev och Stanley Kubrick som regisserade. Fastän filmen är från 1968 är den mycket sevärd även idag.

Några roliga saker angående filmen är bland annat att HAL 9000 sägs om och om igen vara den mest perfekta och välutvecklade datorn. Men ”han” får ändå nervsammanbrott under rymdresan och börjar mordiskt döda människorna. Om man tar bokstäverna som är bakom HAL i alfabetet, vad får man då? Jo, IBM. Ett sammanträffande? Kanske, kanske inte. Jag tror mera på IBM-sambandet än att det skulle betyda: ”Heuristically programmed ALgorithmic computer”.

När Stanley Kubrick gav kompositörerna instruktioner om filmmusiken (som skulle påminna om flera klassiska musikstycken) blev han så besviken att han valde att använda originalen istället. Tur det, för det bidrog säkert till att göra filmen odödlig.

Jag funderar på att börja kalla mina datorer för HAL. På nåt sätt verkar de driva mig mot självmord genom att inte fungera som jag vill. OK. Jag erkänner att jag utsatt dem för viss misshandel, men vad jag vet finns inga lagar mot det (?). Men det borde finnas lagar mot datorer som vill driva människor mot självmord. Jag köpte en ny dator i våras men den får jag inte använda för dottern. Hon är som sagt bara 7 år, men förstår redan att det finns ett signifikant samband mellan mammas datoranvändande och att datorerna går sönder och försöker driva en till gränsen för nervsammanbrott. (Men jag brukar använda den nya datorn när hon gått och lagt sig, eftersom den är den enda som fungerar någorlunda bra.)

Igår var det japansk inflyttningsfest

10 oktober 2007

Japaner gillar att ha fest. Inte så mycket för att dricka, äta eller prata med andra människor, nej, jag tror det beror på deras naturliga önskan om att ständigt befinna sig i grupper. Visst kan en del dricka litegrann, men ju mer dricka: desto virrigare, fnissigare och generade blir de. Och nu pratar jag om männen. Inte kvinnorna.

Även på kontoren sitter de gärna i ett stort rum med avskilda bås. Jag hade blivit tokig av att sitta sådär. Tänk att inte kunna göra nåt utan att alla andra ser vad du gör. Jag har ingen aning om vilka studenter som sitter i de två fullpackade rummen i våningen ovanför, de är många, de är här ibland och de gömmer sig så gott det går bakom sina båsplank och bokhyllor när jag äntrar rummet.

Festen hölls till ära för att vi lyckats att föröka oss; nu är vi fler avdelningar i huset genom att de flyttade en sektion från ett annat hus på campus. Jag tror de är biologer som pysslar med små gröna grejer i vattnet. Eller i akvarium. Jag var riktigt irriterad innan de flyttade in eftersom det kom professionella städare och städade de tomma rummen med skurmaskin. Inga andra rum skurades. De 2 rummen på vår våning som de skurade var de som är renast i hela huset. Det går inte heller att argumentera emot logiken i detta. Nu har någon bestämt att det skall vara sådär, så det är ingen idé att säga nåt. Man får tänka: Ok. Städarna städar de enda rena rummen i hela huset. Så bra.

När fester sker går det till på följande sätt: Man har några bord i ett alldeles för litet rum (så att man måste trängas; varför ska man annars träffas i en grupp?), det finns inga stolar och ifall det finns får man använda stolarna först efter 2 timmar eller så. Används de tidigare är det antagligen bristande respekt mot äldre kollegor (som ju har företräde till allt). Sedan ska man ta mat och mingla omkring med en pappmugg i ena handen och en papptallrik i andra handen. Vanlig japansk mat serveras (men hur ska jag kunna veta det?). Hemmagjord mat. Tre stora riskokare med brunt ris och alger. En gryta större än en barnbadbalja används till misosoppan som mest består av fiskben och vitkål. Dessutom en massa annan skum mat där man inte har en aning om vad det är. Är den gula röran en grönsak, kolhydrat, fisk eller kött kanske? Ingen aning. Och jag bryr mig inte ens längre. Sedan är det en massa andra oidentifierad mat också. Men det mesta smakar likartat och osaltat så även om det är olika saker smakar det rätt mycket exakt likadant.

Eftersom min dotter var med undvek jag elegant att behöva mingla omkring (trots att jag skriver blogg är jag rätt introvert och tycker det är jobbigt att träffa massor av människor). Bara det faktum att behöva gå omkring i rummet och upprepa EXAKT samma saker för 30 fulla japaner kändes rätt hopplöst. Istället sa jag till dottern: kan du gå dit bort? När hon gick följde jag efter och låtsades vara tillräckligt upptagen att se efter henne för att slippa prata med alltför många personer. Men sedan försvann hon mystiskt ut ur rummet. Jag hörde inga skrik eller andra underliga ljud (men hur skulle jag kunna ha hört det i sorlet av 30 rätt fulla japaner?), så jag antog att hon säkert sysselsatte sig med nåt lugnt och fridfullt (det vill säga inte kastade bollar på fönstren, försökte radera någons hårddisk eller dylikt).

Sedan snackade jag med 2 killar från min avdelning. En sa att han var post-doktor som jag och även hade samma ”handledare”. Det hade jag ingen aning om. Sedan pratade jag rätt länge med en student från Nigeria som snackade japanska (och engelska som tur var).

Jag var chockad när afrikanen sa ”sumimasen” (det betyder ursäkta) bockade och betedde sig mer som en japan än japanerna själva, så jag sa åt honom att han tydligen blivit japansk. Faktiskt så sa afrikanen förlåt innan vi ens presenterat oss av rädsla för att han skulle säga nåt fel (och det är lite överambitiöst artigt även för att vara i Japan). Han sa att han gillade Japan för att det är så likt Nigeria. Hm. Jag undrade lite över det där. Att Japan och Nigeria skulle vara det minsta lika ens på en mikroskala förefaller ytterst osannolikt. Delvis beroende på att a) Japan är världens andra rikaste land, b) Nigeria är ett av de fattigaste länderna i världen. De två japanerna som följde diskussionen reagerade dock inte. Kanske höll de med, eller så uppfattade de endast 10 % av vad vi sa. Jag vet inte.

Men sedan berättade pseudojapanen från afrika att han menade: 1. Att folk visade respekt för de äldre. 2. Att folk är artiga i affärer och sånt. Det tredje minns jag inte (maten? Klimatet? Nej, jag tror inte det). För att bete mig synnerligen ojapanskt berättade jag om en bekant som inte ville bo kvar i japan. Den där artigheten som pseudojapan-afrikanen nämnde tog min bekante som ett tydligt tecken på japanska folks falskhet. Att ALLA låtsades vara artiga men att ingen egentligen var det, kanske var deras äkta känslor i själva verket de motsatta. Allt var bara en falsk charad som pågick av slentrian. När jag berättade detta började de två japanerna som var med i diskussionen att skratta. De skrattade mer än jag någonsin hört dem skratta förrut. Pseudojapanen föll in i skrattet när han såg att japanerna skrattade (kanske skulle det varit oartigt att skratta innan dess?).

Jag vet inte vad som var så kul heller egentligen. Var det att vi utlänningar TROR att folk faktiskt är genuint artiga, eller att en av oss faktiskt insett att folk inte är artiga och falska? Eller var det för att de helt enkelt var berusade. Eller för att de trodde att jag sa nåt helt annat. Jag vet inte. Men det är ju kul att kunna underhålla folk.

Det första och konstigaste jag hörde talas om Japan handlar faktiskt om underhållning och utspelar sig i början av 90-talet. En dåtida bekant till mig hade bott i Tokyo. Han är extremt omotiverad att arbeta och hatar att jobba, han vill bara få pengar och sova hela dagarna om det går. Och gå på fester. I Japan gick det bra för: enligt honom själv fick han ett jobb på ett företag att bara driva omkring och flumma och vara tillgänglig för att folk skulle kunna skratta åt den där långa (han är nästan 2m och sådär Långbenklumpig), konstiga utlänningen som hela tiden gjorde fel. Eftersom killen är oambitiös och har en softad hjärna trivdes han extremt bra. Samma kille ”liftade” på motorvägen utanför Tokyo genom att gå ut framför bilarna som naturligtvis stoppade. Sen var det bara att hoppa in och säga vart man skulle. Japanerna är för artiga för att säga emot utan kör glatt till den destinationen han ville till. Jag tror inte han var riktigt normal. Men sånt där är alltid relativt. Japanerna antog säkert att han var en normal, knäpp, vilsen utlänning som behövde hjälp. Precis som de antar att jag är en normal utlänning.

Galenheten är en relativ karaktär

11 oktober 2007

Jag brukar känna mig rätt normal och ogalen när jag mest spenderar min tid mellan jobb och hemma i en trygg vardagslunk. Det är så fort man måste vistas i japanska samhället eller kommunicera med japaner som allting ter sig underligt och absurt. Ofta undrar man om man blivit galen.

Några exempel är:

· Det finns 5-vägskorsningar med dubbla trafikljus som kan vara både röda och gröna samtidigt.

· Hos min tandläkare finns en pappmugg med texten ”I’m a toothbrush!”.

· Jag såg att det fanns barntröjor med marijuanablad på. Fanns bara i barnstorlek.

· På mitt jobb har jag mött en kille med en t-shirt som det står ”Marijuana university” på. I universitets korridorer alltså. Jag misstänker att han inte jobbar med marijuana. Men jag kan ha fel. Vi är ju trots allt en del biologer i huset.

· Papperservetter delas ofta ut gratis som reklam. Men det finns aldrig en enda liten bit papper när man behöver det på en restaurang. Eller på toan. (Offentliga toaletter).

· Man kan köpa maträtter med ris, pasta, potatis och till och med pizza. Allt på samma tallrik. Däremot är det svårare att lyckas få beställt en grönsak med alla dessa kolhydraterna.

· Barnen utsätts för massiv tv-reklam, det finns barnspelhallar där man kan vinna pengar på maskiner, de får gå ensamma till skola och mellan skola och fritis. Men de får inte cykla i sällskap med sin mamma till skolan. Det är för farligt.

· För att köpa bil måste man vänta 2 veckor (bland annat måste man bli godkänd av polisen och kommunen), men om jag går till akut till tandläkaren brukar han oftast ha tid inom snar framtid (typ 30 minuter-2 timmar).

· Det är dyrare att gå på restaurang än att gå till tandläkaren. Och ändå säger alla att tandläkarebesök är dyrt. Tror de att tandläkare är som en hårfrisörska eller? Min före detta hårfrisörska tog 20 gånger mer betalt för samma tidsåtgång i arbetet.

Avslöjad av dottern

3 november 2007

En dag när jag och dottern vandrade hem från Sapporo stationen efter att ha ätit både lunch, fika och middag där kände jag att det blivit lite för mycket mat. Jag sa till henne:

”Oj, oj, vad vi har ätit mycket idag. Det känns som om min mage skall sprängas.”

Dottern tittade misstänksamt på mig och svarade:

”Du har sagt så där förr, men det har aldrig hänt. Jag börjar tro att du kanske säger fler saker som inte är sanna.”

Jag kom inte på nåt att svara. Jag hade blivit avslöjad av en alltför klok dotter.

Normala frågor man får i Japan

4 november 2007

När jag bott i Sverige så händer det väl då och då att man får underliga frågor, men rätt sällan jämfört med när man bor i bisarra Japan. Det verkar ibland som om det finns en stor ogenomtränglig mur mellan Japansk kultur och övriga världen, och över den muren är det inte så många som klättrar över. I praktiken så betyder detta att japaner så där generellt vet en del om omvärlden, sånt som de sett på film, till exempel amerikanska filmer. Däremot så vet de i stort sett inget om hur folk i andra länder lever, så där normalt.

Därför får man lite konstiga frågor ibland, eller uttalande av stark förvåning och häpnad. Det hände exempelvis i fredags när jag träffade tre studenter på min avdelning. De var alla mycket förvånade då jag går i kortärmad tröja nu när det är så himla fruktansvärt kallt. Det är väl en 10 grader ute ännu. Plusgrader alltså. På celsius skalan. Ingen vinter direkt. Jag sa naturligtvis som det var: ”I´m a viking.” Och det förklarade givetvis allt direkt. Alla vet att vi vikingar tål kyla mycket bättre än japaner.

Idag lekte dottern med en japansk flicka och jag pratade en del med flickans mamma. Mamman försöker lära sig engelska, vilket i praktiken innebär att hon med ett leende upprepar allt jag säger. När hon inte förstår upprepar hon orden flera gånger. Jag hör då ifall hon tror att jag säger nåt annat, så det är ju praktiskt. Fast lite huvudvärksinspirerande efter några timmar.

Hennes fråga till mig var: ”Vad äter ni? Kan ni äta ris? Eller äter ni bara bröd?” Och detta var inget skämt alls. Faktiskt så har jag fått ungefär samma fråga flera gånger förrut. Det är nåt japanerna ofta tänker på (kanske). Och visst är det trist att berätta: ”Jo, visst kan jag/vi äta ris. Ris kan även vi utlänningar äta. Vi är inte allergiska eller intoleranta mot ris. Faktiskt så gillar vi ris. Vi äter ris också i andra länder. Trot eller ej.”

Käkar du gräs eller?

5 november 2007

Med en röd tråd från förra texten tänkte jag skriva mer om ris. Riset är ju som alla vet frön från gräs (latinska namnen Oryza sativa och Oryza glaberrima). Sedan man började använda ris som mat har riset förädlats en hel del och man kan hitta massor av olika slags ris i affären numera. Visst är det megaunderligt att riset äts så mycket med tanke på hur mycket vatten de behöver (de vill helst odlas helt i vatten när de väl etablerat sig), och hur jobbigt det är att gå där och plocka riset.

Om man vill chocka någon asiat eller japan med nordiska underliga rismatvanor ska man definitivt laga risgrynsgröt, ris á la malta eller dylikt. Att laga ris med både mjölk och socker är nåt extremt äckligt tycker japanerna. Detta beror antagligen på att de inte har någon större vana av att använda vare sig mjölk eller socker.

Jag har inte bjudit på maträtten risgrynsgröt, det har räckt att jag berättat hur man lagar den för att japanerna på mitt jobb blir jättechockade och gör hemska grimaser för att illustrera hur hemskt det låter (att förstöra det dyra, heliga riset på detta hemska sätt).

Men man skall ändå inte tro att japanerna inte vet hur man använder socker med ris. De tillagar flera slags ätbara saker där det ingår både ris och socker. Eller tja, jag vet i alla fall två. En slags mjuk vit riskaka som man gärna har röda-bönor-sötad-pasta inuti. Supersött och smockfullt med kalorier. Först tyckte jag det var äckligt, numera tycker jag att det är jättegott.

Sedan hade jag det tveksamma nöjet att på halloween testa riskex med någon slags florsockerröra ovanpå. Ungefär som den röran vi har på wienerbröd, fast torr och på runda hårda riskex. Det kexet hör definitivt till kategorien ”det äckligaste jag ätit i år”, och då äter jag nåt nytt oidentifierbart varje vecka ungefär. Dessutom är jag svensk så man är ju van vid att kombinera salt (riskexen är lite salta) och sött. Men det funkade inte.

Ungefär som de där ”dill” chipsen jag köpte i helgen. Det var både räksmak, morotssmak och vinäger (och några saker till, sötpotatis eller något sådant). Ett chips var ok, men när jag tog ett till för att äta fick jag kväljningskänslor.

Vinäger passar INTE ihop med sånt som kan kallas för snacks, tycker jag. Å andra sidan hatar jag vinäger/ättika efter att ha jobbat i sillfabrik så min reaktion är nog onormal. Det måste ju finnas massor av folk som käkar vinägerchips eftersom det säljs flera sorter. Men vem vet, det kanske är nåt engelskt med vinäger-chipsen för de säljs ju även där (i Storbritannien). Dottern gillade däremot de äckliga chipsen. Hon börjar bli japansk tror jag.

Mina snapsar och mitt pepparkaksprojekt

6 november 2007

Eftersom jag bor i Japan är det lite trixigt att få hit vissa saker som man ibland känner att man saknar. Lustigt nog så saknar man sånt från hemlandet som man normalt sett aldrig brydde sig om när man bodde därhemma. (det var precis samma när jag bodde på Island en gång i tiden). En sån där nödvändig sak är för mig hjortronlikör och att ha tillgång till några svenska snapssorter. Egentligen inte för min skull, men ifall man vill bjuda någon. Det finns många här som är nyfikna på utländsk kultur så då är det ju bra att kunna ge dem lite smakprov på nåt annorlunda.

Man kan ta med megastora tunga flaskor med färdig snaps hit. Men det är ju helt onödigt när det finns koncentrat i miniflaskor att köpa. Visserligen säger experter att det inte är lika gott, men det spelar ju inte mig någon roll när andra skall dricka den, och så himla stor skillnad är det knappast. Sprit som sprit lixom.

Mitt lilla dilemma var dock följande: jag har massor av koncentrat, men nada sprit. Lösningen: gå till kamera- och elektronikaffären och handla 5 liter vodka (ja, de säljer sprit där och det är där jag har hittat bäst utbud, och nej; har ingen aning om varför de säljer det där).

Först kollade jag svensk vodka. Kostar 1300 yen, cirka 90 sek för en 75:a. Ok, billigt, mycket billigare än i Sverige antar jag? Men istället köpte jag japansk vodka för bara 800 yen (cirka 48 sek) för en 75a. Spelar det någon roll? Man gör ju ändå inte hemmautspädd snaps på absolut vodka (utan några helt andra ingredienser i Sverige). Så jag greppade 5 flaskor japansk vodka och en flaska baileys (den var till mig) och gick mot kassan. Tur att man är stark. Expediten i kassan tittade på mig, på flaskorna och på mig igen, lite förvånad men inte mycket. Sedan pekade hon på en flaska: den hade annan procenthalt än de andra (50 %). Ok för mig, och det gör ju knappast till eller från på 5 flaskor vodka liksom. Däremot blev hon rejält chockad när jag visade att jag ville lägga ned vodkaflaskorna i min numera lite smutsiga gröna biolog-ryggsäck. Inte så chict direkt. Men praktiskt. Hon slog in flaskorna fint i tunn plast och hjälpte mig hiva ner dem i ryggsäcken (precis som om man inte hade klarat av det själv). Det gick bra och nu har jag blandat massor av snaps för att ge bort till folk.

Mitt pepparkaksprojekt.

Jag vill ha pepparkakor. De finns att köpa i Sapporo. Men dottern vill baka hemma. Det är mysigt också. Och tradionellt. Så jag försöker göra egen deg och baka av. Jag har svenska recept faktiskt från min mormor. Problem uppstår omgående. Sirap? Hjorthornssalt? Kryddor? Förra året använde jag kanadensisk maple syrup. Inte någon höjdare. För lös. Rekommenderas ej.

Bakpulver. Inte heller någon höjdare. Om man inte vill ha pepparkakor som är 2-3cm i höjd. Kryddor kan man hitta. Vissa. Man får anpassa receptet. I år var jag förutseende och köpte med sirap från Sverige. Åtminstone trodde jag att jag var förutseende, för jag glömde givetvis bort hjorthornssaltet.

I förrgår köpte jag en begagnad ugn att baka i. Sådär, nu var det bara att börja baka. Trodde jag.

Jag behövde socker och gick till affären och köpte det. (Antog jag). För en gångs skull fanns en riktigt stor påse med socker. Det var ovanligt men jag slog till och köpte den. 5 kg. Det skall räcka ett tag i bakningen tänkte jag. Så slängde vi ihop grejerna till pepparkakorna. Vi gjorde en stor sats på 1 kg vetemjöl, så att det skulle räcka ett tag (man kan frysa in degen eller ha i kylskåp länge). Det gick fort att slänga ihop smeten och dottern hjälpte till. Allt gick bra. Ända tills jag var tvungen att pressa med händerna, fastnade i den klibbiga degen, drog ur händerna och råkade smaka lite på degen.

Normalt sett är pepparkaksdeg supergott. Min var inte det. Och det var för att den var saltare än allt saltgodis jag någonsin ätit. Jag slängde mig ögonblickligen över vattenkranen och sköljde ur munnen flera gånger. Det hjälpte sådär. Och så vill man kräkas. Den äckliga smaken av salt pepparkaksdeg lär förfölja mig ett tag och har till och med botat mitt pepparkaksbegär. Frågan nu är vad tusan jag skall göra med 5 kg salt?

Sedan har jag ett vagt minne av att ungefär samma hände förra året. Å andra sidan, vem är dum nog att göra samma misstag 2 år i rad? (utlänningar så klart. Japaner fattar ju att det inte finns en levande själ på denna planet som kan tro att det skulle säljas påsar med 5 KILOGRAM socker! Sunt förnuft talar emot det (alltså japanskt sådant).

Denna torsdag lär mina sopor lär få vara ifred från kråkorna som annars är direkt och äter igenom påsarna (tisdagar och torsdagar) när de hämtar brännbara soporna direkt från gatan. Nästa försök att blanda till pepparkaksdeg får vänta några dagar. Eller åtminstone tills imorgon.

Potatis såsom du aldrig ätit den förr….

7 november 2007

Fick en fråga om potatis med anledning av att jag bor i Japan. Visst används potatis här också. Till rätt många saker som ingen person från Europa någonsin skulle drömma om!

I länder med varmt klimat finns en tradition av att äta sötpotatisen. Eftersom den är söt så är potatisätandet ofta förknippat med en efterrättskänsla. Så när den ”riktiga” potatisen började användas så har man följt sina gamla traditioner, trots att vår normala potatis inte alls är särskilt söt i smaken. Därför hittar man vanlig potatis tillagad exempelvis som godis: friterade potatischips doppade i choklad. Mumsigt värre. Eller potatisgodiskolor. Eller varför inte potatiskex eller potatiskaka?

Det andra användningsområdet som man som svensk tycker är lite skumt är att potatisen används som en grönsak. Alltså ungefär som morot eller vilken annan grönsak som helst. Man kan därför äta exempelvis: ris med curryröra som innehåller potatis. Gott men lite kolhydratvarning. Eller pizza med potatis på. Oxo gott. Och man kan beställa mat på restaurang som innebär att man får in: ris, pommes frites (obs potatis är ju grönsak kom ihåg), och spagetti. Ibland kan man byta spagetti mot till exempel en pizzabit.

Däremot så tycks japanerna tro att det inte går att blanda ris och bröd. Så ibland på restaurang måste man välja mellan att få ris ELLER bröd. Jag förstår inte, men det måste jag ju inte heller. Däremot så går det att blanda bröd med potatis eller spagetti, man kan exempelvis köpa en baguette fylld med spagetti, eller som när jag var på spansk restaurang: en tacos som var fylld med pommes frites.

Fast jag bör kanske tillägga att den japanskt odlade potatisen inte alls smakar samma som svenskt odlad potatis. Beror nog på klimatet och jordmånen och så vidare. De flesta sorterna är rätt kladdiga i konsistensen och svåra att koka. Tydligen finns en sort som är lite mer mjölig men jag har ingen aning om hur jag kan identifiera den i affären där allt står på japanska.

Ibland är saker och ting mer mysko än vanligt.

11 november 2007

Idag var skola på en söndag. (Ja, det var det, jag skrev inte fel.) Vi hade fått ett program för denna dag långt före, kanske. Jag vet inte. Jag får en bunt papper från skola och från efter-skol-fritis som jag brukar ge till min sekreterare, men tyvärr är hon inte alls ”min” sekreterare så hon har inte tid att kolla igenom alla buntar med papper innan själva aktiviteterna sker ibland. Ok. Vi hade inget program. Dottern sa att hon var tvungen att vara där 8.00. På en söndag.

Kan det ens vara möjligt? Skolan börjar alltid 8.30 alla andra dagar. I programmet som jag inte hade längre stod 8.30. Kanske, men vem vet?

Vi kom för sent (till den första tiden). Men det gjorde inget sa dottern senare. Fröken sa att hon VAR ”ooo-kee”, ändå (ok alltså). Dottern tror uppenbarligen att detta var ett riktigt japanskt ord som betyder att om man är i tid till skolan så blir man förärad ett speciellt ord, typ som ett pris eller nåt. Det är ooo-kee för mig.

Eftersom jag inte hade programmet gick jag med till klassrummet för att fråga lärarinnan ifall jag hade glömt nåt (som jag inte visste om). Hon kan ingen engelska så det blev mest teckenspråk. Kryssmärke med båda händerna är synnerligen effektivt. Om man sätter armarna i kors framför sig kan det betyda: nej, inte, förbjudet, eller negativt sådär i allmänhet.

Program: no (krysset). Food-lunch? (no och krysset igen). Ibland måste barnen ha med matlåda, men inte idag som tur var. Allt var ok förutom att jag inte visste var jag skulle vara och när. Lärarinnan ville väl bli av med mig eftersom hela klassen med cirka 30 barn skulle byta om innan själva ”teatern” skulle börja (det var därför det var skoldag på söndag), så hon drog med mig igenom korridorerna tills vi kom till en lång korridor som avslutades med ett draperi. DÄR skulle jag vara. Inte i klassrummet för 1:orna.

Därinne i gympasalen kombinerat aula (platsbrist ni vet), fanns markerade platser för några. Jag tror det var för såna som hade barn i 1an som jag för de andra mammorna/papporna och massa släktingar satt där. Men inte jag, för jag såg det först efter att jag hade satt mig ner och det skulle verka aningen underligt om jag bytte plats sådär efteråt.

Sedan när teatern börjat så kom en massa eftersläntrare in. Det var mörkt. Man ser inget. Man vill sitta ned. Man kan inte stå upp (för då skymmer man sikten för alla andra bakom). Vad gör man?

Jo, då går man liksom sittande på huk fram emellan stolarna. Ungefär sådär som när man sitter på huk och kissar. Och håller ned huvudet ungefär som om man var i giljotinen (okänt begrepp i japan antar jag, annars hade de nog inte nigit och bockat framåtböjda så ofta). Just den åsynen av de vuxna i fina dyra kläder (beige lång överrock, findräkt, och så vidare) som släpades i golvet medan de hukande och nedböjda letade efter plats i mörkret hållandes videokameran mot scenen och bad tyst om ursäkt, det var rätt mysko tyckte jag.

Då tittade jag bakåt. På sista raden fanns massor av bord. När jag gick in visste jag inte vad de egentligen var till. Tydligen var borden till för alla som filmade, för de stod där utan skor på en massa bord med sina videokameror, intensivt filmande barnens falska sång på scenen. Det var säkert en 20-30 stycken som stod där med sina stativ och filmade…snacka om bisarrt. Barnen och vi andra får ju aldrig stå på borden oavsett tillfälle. På dotterns dagis en gång lutade jag mig lite grann mot barnens bord (som var i lagom sitthöjd) och blev då tillsagd av fröken. Nej, man får inte sitta på borden. Däremot är det alltså ok att STÅ på dem vid speciella tillfällen.

När 1:ornas teaterframställning var över trodde jag att jag skulle genomlida ytterligare några timmar av barnteater. DÅ visade det sig att denna dag körde vi med ”pass”, så 1:ornas föräldrar gick alla ut, och in kom 2:ornas föräldrar. Endast i Japan går sånt här att genomföra utan att någon säger till folk hur de skall göra. Alla visste, rent magiskt vart de skulle gå och när (typ ut och in, inte så avancerat egentligen). Det är möjligt att det stod bra instruktioner för beteendet i aulan i programmet?

Utanför träffade jag en annan mamma, och checkade av med henne om jag fick rätt tid för när barnen skulle hämtas. Jag hade frågat två olika personer om vilken tid det var. Kl. 13.00 hade två insatta lärarinnor meddelat mig. Båda hade programmet. Mamman sa bestämt 12.25. Hon var mycket säker på sin sak och visade mig i programmet. Det stod 12.25 där. Men vis av erfarenhet vet jag att det inte betyder så mycket, 13.00 kan betyda 13.15, eller 12.30. Tja, nästan vad som helst. Ingen idé att ens diskutera, och det spelar inte så stor roll så länge inte barnen irrar iväg ensamma till Sapporos nöjeskvarter, typ.

När jag kom hem senare på dagen mötte jag en kvinna jag aldrig sett förrut i hissen (men jag vet egentligen inte då det är svårt att känna igen folk.) Hon tryckte på hissknappen och det visade sig att hon skulle till samma våning som jag. Jag borde känna igen henne. I hissen säger hon ”A balloon”. Och pekar på min ballong. Jag hade nämligen en stor röd balong i handen, dottern hade tiggt till sig den av en försäljare tidigare och sedan dumpat den stora röda ballongen på mitt ansvar (när hon stannade kvar i lekparken en liten stund).

”Yes. A balloon. My daughters.” Sa jag. Diskussionsnivå på engelska är normalt sett på denna nivå i Japan, så jag har anpassat mig. Då svarade hon: ”Jag kan prata lite svenska”. På svenska. Det var verkligen mysko! Det är inte så himla många i Japan som pratar svenska nämligen. Hon hade pluggat vid ett universitet i Sapporo. Det finns inte så många som undervisar i svenska. Så där organiserat för nybörjare. Jag känner båda, men bara en jobbar vid universitetet, så jag sa lärarinnans namn, varpå min svensktalande granne blev jätteförvånad! Sen sa vi ”hej då” till varann och gick åt varsitt håll. Världen är allt bra liten. Och mysko.

Uddevalla, sparkcykel och bildäck

13 november 2007

Jag läste lite om Uddevalla, en stad på västkusten i Sverige. Bästkusten alltså. Framsidan av Sverige. Det sägs att västkusten har massa mer sol och det stämmer faktiskt på vissa orter. Det stämmer absolut inte för Uddevalla. Redan när jag växte upp i Bohuslän och vi då och då åkte till den jättestora staden Uddevalla för att handla eller dylikt så fanns ett underligt sammanträffande att hemma=sol. Uddevalla=regn.

Varje gång jag är i Uddevalla verkar det regna. Även då det inte gör det för då är det ändå mulet. Eller blåsigt. Eller molnigt och kallt och nästan regn. Jag tycker Uddevalla är orepresentativt för västkusten och borde snarare klassas som inland istället.

Numera vet jag om att det finns massor av städer som är betydligt större än Uddevalla, till exempel Göteborg, London, Paris, Barcelona. Ja, faktiskt de flesta större städer är större än Uddevalla. Men förr i tiden så var Uddevalla närmsta stället där man kunde köpa hyfsat moderna kläder. Det var innan internet fanns och ibland ville man ju INTE använda postorderföretag. Så då var det bara att åka bussen dit, de närmare 50 km från hemorten. Det var inget man gjorde varje dag direkt, och vad möts man av: jo, minnsan om det inte regnar även den speciella dag då man skall köpa sin årskvot av kläder. Regn, regn, regn.

Jag läste precis på en grupp på internet där en kille skrivit: ”Jag är nyinflyttad i Uddevalla, vad finns det att göra här?” Svaret blev: ”Den frågan har jag ställt mig i 15 år ”. Say no more.

Vi har köpt en sparkcykel. Jag ångrar att jag inte gjorde detta tidigare för det var det bästa som någonsin hänt oss. Dottern vill ut och sparka på sin cykel (heter det ens så?) och jag får gå mycket fort eller försöka springa ikapp henne innan rödljusen. Perfekt motion för oss båda. Alla japaner stirrar förvirrat på dottern där hon svischar förbi dem på sin sparkcykel, säger att hon är så himla söt, sedan undrar de om ett sånt ungt barn verkligen får vara ute ensam, vänder sig om och ser mig. Alla alltså. Förutom de som vill ta kort på dottern då.

Tja, det börjar bli dags att byta till vinterdäck här i Japan. Snart vintersäsong. Det verkar inte vara någon lag på exakt när man skall byta men det är bra att göra det innan den normala mängden snö kommer här som är typ runt 1-2 m (meter alltså). Det gör redan ont i ryggen av att tänka på hur det blir att skotta fram bilen i vinter. Och tänk att: här är jag ensam, ensamstående, mycket hjälpsam person (jag hjälper snällt folk att flytta när det behövs till och med på arbetstid, köra fram och tillbaka mitt inne i stan i rusningstrafik och med ont) i ett främmande land där jag inte kan tala språket och ändå finns ingen som vill hjälpa mig byta till vinterdäck. Jo, det finns en som KAN hjälpa men som är för LAT OCH SVENSK för att göra det. En svensk naturligtvis, en japan hade varit för artig, snäll, väluppfostrad och hjälpsam för att säga nej.

Jag borde säkert kunna göra det själv men jag kommer inte riktigt ihåg hur tusan man skall lyckas få upp bildäcken från marken. Hulken kanske? Eller Stålmannen? Batman är väl inte så stark han flyger ju mest omkring och ser så där fladdermusaktig ut. Ja, det spelar inte mig någon roll om det är en fladdermusman eller en spindelman som hjälper mig med att byta till vinterdäck bara det blir gjort. Rent sexistiskt så är väl stålmannen bäst då. Men finns han i Japan? Bodde inte han i New York? Hm. Jag får kanske leta upp Totoro och fråga om han kan hjälpa till med sina magiska osynliga krafter. Han bor i Japan, men är tyvärr inte min granne, men jag önskar det!

Ärlighet, tappade mobiltelefoner och visdomstandsutdragningar med komplikationer

21 november 2007

Här i Japan är alla förvånansvärt ärliga. Det kan tyckas underligt att jag som svensk säger detta, eftersom vi svenskar är väldigt ärliga jämfört med andra folk. Tycker VI. I Japan erkänner politiker när de gjort fel och begår självmord om de tycker att den skada de tillfört är alltför stor för att kunna be om ursäkt för.

Nu är ju självmord inte direkt kul att skriva om, så istället skall jag beskriva vad som hände när vi var på centralstationen. Jag och dottern hade lite bråttom, sena som vi var. Så jag parkerade cykeln framför cykelparkering-förbjudet-skylten, där alla andra ställer sina cyklar, och så skyndade vi oss till tandläkaren som har sin mottagning på stationen. Det tog lite tid för han var försenad. Efter 30 minuter eller så kunde vi gå därifrån.

På vägen ut ur huset tappade jag mina vantar och en japansk kille ropade och stoppade mig, sprang ikapp och gav mig vantarna. Folk är både ärliga och hjälpsamma. Även om jag hade försökt kasta mina vantar så kan jag lova att någon hade hämtat upp dem och gett dem tillbaka till mig. När jag fick mina vantar insåg jag att dottern glömt sin mössa hos tandläkaren, så det var bara att återvända. Den låg kvar där hon glömt den.

Till slut återvänder vi till cykeln efter nästan 1 timma inne på centralstationen. Vid detta laget hade jag börjat fundera över var tusan dotterns mobiltelefon var. Jag antog att jag hade den med mig men jag hittade den inte någonstans. Funderade på att ringa till mobilen men det skulle ju vara pinsamt att göra det när det är massor av personer som ser vad man gör. Då skulle man ju framstå som den galna utlänning man faktiskt är.

När jag lägger väskan ner i cykelkorgen och inser att mobilen faktiskt inte är kvarglömd där heller är det dags att börja leta på marken. Jag hann bara kolla ner i marken och då knackar en tjej mig på axeln. Hon frågar om det är min mobil som hon håller i handen (tror jag att hon sa. Vad vet jag? Hon pratade ju japanska). Jag blir lättad, tackar rejält och hon ger mig den. Sedan går hon in i en bil som står parkerad precis bredvid min cykel. Det var jättesnällt av henne men jag får lite ångest när jag funderar på hur länge hon väntat där.

Detta var exempel på ärliga uppoffrande människor i Japan. I vissa fall är ärlighet mindre bra.

En bekant mejlade mig och frågade om jag hade erfarenhet av att dra ut visdomständer. Ärlig som jag är skrev jag och berättade exakt om mina erfarenheter: första gången jag drog ut en visdomstand blev jag så sjuk att jag trodde att jag skulle dö. Fick söka akut läkarvård på grund av infektion. Andra gången var bättre och då gjorde det bara ont och blödde rejält i flera dagar. Tredje gången, för några veckor sedan, så släppte bedövningen under tiden han drog ut tanden och efteråt så kunde jag inte äta i flera dagar efteråt (kunde inte öppna munnen) och hade superduper jätteont i 2 veckor. Jag gick på smärtstillande och drack soppa.

Min bekanta vän svarade: ”Herregud, vilka skräckhistorier!!!” Han avslutade brevet med: ”Om jag överlever skriver jag tillbaka!”

Jag tyckte själv att visdomstandsutdragningarna inte var så farliga, men allt är ju relativt. Jag gav ju bara ett ärligt svar om mina erfarenheter Jag tycker det är mycket värre att genomgå operation utan bedövning, men den erfarenheten saknar nog de flesta andra människor. Så för mig var det bättre att dra ut en visdomstand utan bedövning än att genomlida 40 minuters kirurgi utan bedövning.

Instruktioner från dotterns skola; obegripbara meddelande och okända dubbeldatum.

26 november 2007

Nu har det återigen skett. Jag har fått instruktioner från dotterns japanska skola. Eftersom en del japaner har svårt med engelskan så används det rätt ofta såna där små digitala uppslagsverk, då blir språket lite krångligt. Denna gång står det följande:

”It is the news of personal talk in the end of a term. In a schedule, it is three days of 6th for five days on December 4. I can perform the inconvenient case on 7th with three days.”

Ok. Det är dags för lärare-föräldraprat. Sedan är jag helt lost. Men jag har tur för det är med en slags tabell med datum och tider (antar att det är datum: vad annars lixom), så jag gissar att jag skall fylla i någon tid jag kan träffa läraren på. Eller rättare sagt någon tid då ”min” sekreterare har tid att tolka. (Hon är inte min sekreterare, men det är rätt coolt att skriva det).

Undrar om jag borde skriva nåt liknande tillbaka till lärarinnan? Typ ” In MY schedule it is four days of 7th for nine days of December 1. I cannot perform the inconvenient case even if it is on 7th or 8th with eternal number of days.” Men det är jag alldeles för snäll för att göra.

Att förstå eller inte förstå, det är frågan…

30 november 2007

Nu har vi bott i Japan i nästan, typ eller cirka 1,5 år. Ungefär. När vi först flyttade hit så bodde vi i ett litet ghetto med mest utlänningar. I vårt lilla ghetto såg det ut som om ett mindre världskrig skett eftersom det var sopor överallt, plast flög omkring, matrester låg ute på vägen. Resten av Sapporo är alltid skinande rent, inget skräp, inget klotter, inga cigarettfimpar eller annat på vägen eller trottoaren. Bara vid vårt hus såg det ut som värsta ghettostället utan fungerande infrastruktur. Ibland gick en pedantisk kinesisk granne ut och sopade ihop alla matrester, blöjor och annat äckligt som var utspritt över större delen av infarten till husen. Sopgubbarna tog bara sånt som gick att hantera (i väl tillslutna påsar).

Alla verkade ha gett upp hoppet för längesen att alla mindre hygieniska och iq-befriade utlänningar någonsin skulle klara av den hårda japanska sopsorteringen! I resten av stan sker inhämtning av sopor bestämda dagar så man får bara ta ut soporna då. I vårt lilla alien-ghetto kunde man slänga vad som helst, när som helst, var som helst.

Jag klagade en gång på att soporna låg utspridda överallt och att det var tre fattiga barn som var inne i soprummet och letade efter värdefulla grejer, och kastade ut allt annat på bilvägen. Bostadsägarna agerade snabbt för att få slut på problemen. De satte upp vaktkameror, kopplade till en larmcentral. För att vakta soporna!

Det var väl ungefär då jag insåg att Japan varit isolerat från omvärlden rätt länge och inte alltid agerar såsom vore mest praktiskt och logiskt, sett ur ett europeiskt (globalt?) perspektiv. Det stör mig inte så mycket, mer än att när man berättar sånt här så tror folk att man ljuger. Jag ljuger inte.

Nu när vi numera bor i ett normalt japansk hus (ok, så normalt det nu kan bli när utlänningar får lov att bo där…), så är det viktigt att soporna sorteras ordentligt. Om man kastar fel saker på fel dag så tar inte sopgubbarna med sig soporna utan de blir liggandes ute på trottoaren. Har man tur kan de inte spåra vems soporna är i det fallet, annars hade de nog lämnat tillbaka dem och skällt ut den som inte klarat av sopkraven. Kanske hade visumet rykit åt skogen. En kompis berättade att han fick tillbaka hela veckans plastsopor och en utskällning bara för att han kastat en plastgaffel i plastsoporna. Inte tillräckligt hygienskt sa de. Samma person orsakade stormöte på sin arbetsplats för att han en gång råkat kasta nåt icke-brännbart i det brännbara, eller nåt brännbart i plastsoporna. Minns ej hur det var. Istället för att vänligt tala om det för honom, så hade de stormöte och diskuterade vad som skulle göras. Det är ju viktigt att alla får säga sin sak i denna extremt viktiga överlevnadsfråga?

Så, jag har varit väldigt noggrann med att sortera allting korrekt. Har flera broschyrer där det står hur man skall göra. Man måste sortera ALL plast för sig, men viss plast måste läggas i separata påsar. Exempelvis pet flaskor får inte blandas med vanlig plast, men de skall läggas ut samma dag.

Jag trodde jag hade allting helt solklart för mig tills jag läste en skylt här på universitetet: om plasten inte är ren ska den läggas i det brännbara. Ok. Man måste alltså inte diska allting helt superrent om det inte går. Har någon någon gång försökt att skrubba bort ost som smält in i mjukplast? Man försöker med stålull men det är inte så lätt kan jag tala om. Eller gammal godiskola som smält ihop med halvmjuk plast. Det går inte att lösa upp kolan i vatten, inte heller går det att skrubba bort den. Jag vet, jag har stor erfarenhet inom detta område. Inte ens om man lägger det i blöt i 1-2 veckor fungerar det. Har funderat på nåt som fräter bort allt bara för att slippa tänka mer på det. Typ stark saltsyra. Nu måste jag inte det. Man fick tydligen slänga plast i det brännbara istället för att ägna 4 timmar åt rengöring av 2 cm plast. Skönt. Synd att jag inte visste detta tidigare. Typ för 1,5 år sedan! Men det är som de säger; bättre sent än aldrig. Nu så här i efterhand undrar man om det är nåt mer man missat kanske? Man tror att man fattar, men egentligen gör man inte det.

Japanska maskiner som pratar och blir matade

3 december 2007

Här i Japan snackar allt. Rulltrappan, bankomaten, parkeringsautomaten, ja, kanske till och med vissa dörrar. Numera blir jag inte förvånad när maskinerna pratar med mig. Förutom kanske det som hände idag, när toaletten snackade med mig.

Normalt sett tycker jag att två är en för mycket när man är på toan. Men så är jag ju gammaldags och konservativ. Ok, dottern brukar få följa med in, men det är bara för att jag är rädd att hon skulle bli kidnappad av onda människor som specialiserat sig på att sno barn på toaletten. Tror inte jag någonsin hört talas om såna kidnappningsfall, men man måste ta det säkra för det osäkra.

De japanska toaletterna är lite (läs mycket) tekniskt avancerade. Det vill säga de som inte bara utgör ett avlångt hål i golvet där man måste sitta på huk och pricka rätt (rätt är inte skorna eller byxorna). Det finns hål, och sedan finns det vanliga toaletter, men de har oftast speciella sitsar, där det mesta går att få: uppvärmning, avspolning, findusch med varm eller kallt vatten och tork därefter. Ofta finns också spolningsljud eller nåt annat ljud. Ibland har jag hört musik och jag är HELT säker på att det finns toasitsar med radio!

Idag när jag gick in på toan började en röst prata med mig. Då jag inte kan japanska vet jag inte vad hon sa, men numera blir man inte längre så där jätteförvånad över saker som händer. Jag lokaliserade rösten från den elektroniska enheten som hör ihop med toastolen som satt på väggen. Hon pratade på och sedan började ett spolningsljud som påminde om ljudet från ett mindre vattenfall. Sedan spolade toan av sig själv när den kände för det. Den har automatisk spolning. Min kompis som var på toa även han (inte på min toa!) sa att rösten sagt att det skulle spelas upp spolningsljud och att man inte skulle bli rädd. Nej,

ok. Inte bli rädd för alla konstiga ljud och röster man hör på toan.

Jag är nog mera rädd för att det skulle bli jordbävning under tiden som jag sitter på toan snarare än att bli rädd för ett spolningsljud. Men, men, livet är inte alltid logiskt. Undrar om de skulle larma via toaletten ifall det blev jordbävning: ”Ursäkta mig, bli inte rädd, men nu är det stor risk för jordbävning. Det är inget skämt, bli inte rädd. NU följer ett spolningsljud.”

Fast det här med den lilla japanska kvinnan som var inne på toan påminde mig om när min systers söner var små. De var riktiga busungar och hittade på massor av dumma saker (och gör det dessvärre fortfarande!). Men de var även mycket nyfikna och frågade därför pappan: ”Pappa, hur fungerar videon? Varför går filmen framåt hela tiden?”

Deras pappa, som inte alls har doktorerat i elektronikens funktion hade en något begränsad inblick i hur dessa elektroniska maskiner funkade, så han svarade helt enkelt: ”Det sitter en massa små japaner därinne som drar bandet framåt. ” Hans svar var ju rätt logiskt på sätt och vis…maskinen VAR japansk, japaner är kända för att vara små och därinne finns ju massa små saker som gör att bandet dras framåt. Problemet var bara att sönerna tolkade pappans svar bokstavligen!

Samma dag försvann en massa filmjölk och knäckebröd, men detta var inget direkt onormalt i den här familjen. Mat försvinner hela tiden. Och brukar inte dyka upp igen. Men senare när familjen skulle kolla på video så gick det inte så himla bra. Det var massa vitt klet och knäckebrödsrester utanför hålet där videobanden skulle in. Barnen hade tyckt så synd om de stackars små japanerna som jobbade dygnet runt med att dra fram banden att de bestämt sig för att ge dem mat! Och vad är godare än filmjölk och knäckebröd?

Nu för tiden vet jag att varken filmjölk eller knäckebröd äts i japan, så det hade kanske varit bättre att stoppa videon full med natto (ruttna sojabönor) och ris. Men lite svårare att få tag på…och kanske luktat en aningen värre.

Är man pucko eller ej? Japansk kyla.

6 december 2007

Jag gillar ordet pucko. Som alltså inte betyder chockladdrycken pucko utan att man är lite dum i huvudet. Men inte så där ointelligent dum utan bara lite dumdristigt dum ibland kanske. Och lite dumdristigt dumma är vi alla ibland. Vare sig man vill det eller ej.

Nu när det är kallt här börjar folk sådär typiskt japanskt säga till mig när jag träffar dem ”samui”. Att det är kallt alltså. Inte bara det att de sådär trevligt utan hämningar högljutt avslöjar precis hur de känner det just i detta ögonblick då nordpolens nedåtgående kyliga jetströmmar drar ned från Sibirien och orsakar en katastrofal kyla på FLERA minusgrader. De gör även exakt samma sak på sommaren då den equatoriala tropiska värmen når oss här i Hokkaido. Då säger de ”atsui”, att det är varmt. De brukar inte säga så mycket mera till mig.

Problemet är givetvis att jag aldrig kommer ihåg vilket som är vad. Vad betydde ordet nu igen? Var det varmt eller kallt? Man kunde tro att temperaturen kunde ge en liten vink till vilket ord de syftade på. Men så är inte fallet. Jag brukar nämligen vara rätt varm när de säger att det är fruktansvärt kallt. Medan jag däremot är i total värmechock när de säger att det är varmt och då är jag ändå i tankekoma och visar ingen eller mycket liten respons på tilltal.

Nu spelar det inte så stor roll vad jag egentligen tycker för jag brukar bara nicka tillmötesgående och hålla med, vare sig jag håller med eller ej. För om jag skulle säga emot dem tänker de att jag är en knäpp utlänning men om jag håller med dem så är allt lugnt och de tror skenbart att jag förstår allt och verkligen är som de är. De få personer som man har längre konversation med och som man avslöjar för att det är mycket kallare i Sverige blir mycket chockade. Inte kan det väl vara kallare än ett par minusgrader som här i Hokkaido? Då måste det vara extremt, fruktansvärt dödskallt tror jag att de tänker. Eller så tror de att jag är ett lögnaktigt pucko.

Jag tror att det beror lite på hur de klär sig att de uppfattar lite frisk luft som katastrofalt kallt. Många tjejer går omkring i kort-kort kjol med höga stövlar och huttrar och säger att det är så himla kallt. Man ser människor som går omkring i shorts och tunn tröja när det är minusgrader. Dessutom saknar många japaner underhudsfett så de har minimal egen isolering…

Det verkar inte heller störa dem nämnvärt när de går omkring som ringaren i notredame och huttrar och darrar i hela kroppen av kyla. ”Är det kallt ska man frysa” eller hur tänker de egentligen? Den här teorin stämmer dessutom rätt väl in på deras sätt att bygga hus, för de flesta verkar ha ”glömt bort” att hus behöver isolering. Om jag inte hade varit forskare hade jag nog dragit slutsatsen att japaner i allmänhet gillar att frysa. Men nu är jag ju det. Två replikat (prov) gör ingen signifikans.

Text av en jordad jordling

7 december 2007

Mina tangenter är lite långt ifrån mig just nu så det är svårt att skriva just nu. De är inte för långt ifrån mig mentalt sett. Nej, de är långt borta för att jag sitter och analyserar mosskott och behöver utrymmet framför datorn till annat. Och det är jobbigt att skriva på datorn när den är 40 cm ifrån mig. Testa själv så får du se.

De här små mosskotten jag analyserar är lite jobbiga för de vill inte vara stilla utan hoppar omkring hela tiden. Och nej, jag har inte hallucinationer. Inte vad jag vet i alla fall. Borde kanske fråga någon?

Jag är alldeles för elektrisk och statisk så mina prover blir också statiska. Vad ska man göra då? Jo, jag rådfrågade givetvis den enda jag känner som doktorerat på KTH. Hans svar var: ”sluta gnid håret mot fleecetröjan.” Detta svar var inte så användbart då jag inte har fleecetröja utan fleecebyxor och inte har som vana att gnida mitt hår mot mina ben. Om jag hade haft det som vana hade jag nog antagligen inte forskat utan suttit inspärrad någonstans.

Jag kan visserligen ta av mig byxorna på jobbet men det hade nog inte varit så uppskattat av de pryda japanerna. Jag skulle också kunna ta andra byxor på mig, men nu råkar mina fleecebyxor vara så jättebekväma och sköna och varma så det vill jag inte göra!

Som tur är finns en annan lösning jag hörde talas om för längesen. En kompis arbetade med små elektroniska saker på Ericsson och hon var tvungen att jorda sig för att inte hennes elektricitet/staticitet skulle påverka hennes mätningar. Så jag följde hennes exempel och sitter nu med en ståltråd fastsatt på handleden som i andra änden sitter fast i elementet. Det funkar utmärkt!

Fast jag är rätt glad att jag sällan får besök på kontoret för de skulle nog tänka att jag är lite koko som sitter och skriver på datorn med 40 cm mellans och armen fastsatt med ståltråd mellan mig och elementet. Man kan ju tro att det är nåt slags nytt mänskligt stöldskydd, ungefär som man brukar sätta fast datorer med stålvajer. Tror jag skall säga att det är stöldskydd om någon frågar

Jordbävningar och jordbävningsståliga hus

8 december 2007

Att ett stort hyreshus klarar av jordbävningar är viktigt i länder som har hög frekvens av kraftiga jordbävningar. Det har varit vissa skandaler här i Japan då det visat sig att byggnadsentreprenören använt annat material än det arkitekten valt, så att huset är helt oskyddat för jordbävningar och därför kan rasa ihop som ett korthus när som helst mer eller mindre. Folk som köpt dyra insatslägenheter i såna hus måste flytta därifrån och bo någon annanstans tills de kommer på hur och vem som skall betala för en total omrenovering av de kassa husen.

Tydligen är det så att hus som är gamla skakar sönder så småningom på grund av alla små jordbävningar (och stora) som sker hela tiden. Därför vill japaner mest bo i nya hus, är de äldre än 20 år vill ingen betala nåt av värde för att vare sig köpa eller bo i husen. Både min arbetsplats och min lägenhet är i rätt gamla hus. Vad gäller arbetsplatsen så var jag med om en 4:a där i höstas och då ruskade det till rejält. Men huset stod kvar och jag såg inte ens några sprickor någonstans (det är dock fullt möjligt att de inte syns för att jag har massa bröte överallt).

Det mesta jag märkte var att folk gick omkring i korridoren utanför, kanske av förvirring. Jag har märkt att folk gärna vill fråga andra om de också känner av en jordbävning för att få bekräftat att de: a) ej förlorat sitt balanssinne på grund av sjukdom eller så men inte märkt det förrän en stor jordbävning slår till, b) inte har hallucinationer, eller c) en stor jordbävning skall hända för då kanske man bör besluta tillsammans med chefen ifall man verkligen skall springa ut ur arbetsplatsen INNAN huset rasar ihop. Jag tyckte det var konstigt för ingen på mitt jobb följde rutinerna för jordbävningar och man tycker ju att japaner borde ha sånt i ryggmärgen, det vill säga a) ställa sig där det finns en dörr, b) kasta sig ner under ett bord. I och för sig tror jag inte det där med att kasta sig under skrivbordet skulle fungera i något av arbetsrummen i hela husen för alla har fullt med grejer där. Och de skulle säkert tycka att det är pinsamt att göra det i sina fina nypressade kläder

När vi flyttade in i lägenheten i somras tror jag den var nymålad. Inga sprickor. Nu, efter ett halvår är det massor av sprickor överallt. Jag tror inte att det är på grund av min användning, för så himla tung att jag skulle flytta väggar är jag inte, så det är nog för att huset är gammalt och skakat sönder (och de täckte sprickorna precis innan jag flyttade in). Det stör mig inte så mycket så länge huset står kvar och golvet inte flyttar på sig. Alla hus rör på sig mer eller mindre och jag föredrar definitivt mindre.

Jag besökte en gång en familj i ett rätt gammalt hus på Island och deras hus hade sjunkit så kraftigt att det skilde mer än en meter mellan våningen i entren och samma våning i andra ändan av huset. De hade försökt fixa golvet så det inte lutade alldeles för mycket, men det var ändå så att det hade behövts en stor trappa för att gå NER i köket….De hade vant sig vid detta men tyckte mindre om allt vatten som ville komma upp genom köksgolvet (jag tror att det efter att det sjunkit förmodligen låg under grundvattennivån, eller så kanske det var en geysir eller nåt liknande där). Det var värre för barnen som var tvungna att hoppa upp/ner mellan rummen som egentligen låg på samma våning. Det tog några år innan de klarade av det själva (typ 3-5 år gamla kanske). Men starka som små bergsgetter i benen blev de.

Tillbaka till ämnet: jag har känt av tre jordbävningar sen vi flyttade hit. När den största skedde så mejlade jag min svenska polare som också bor i Sapporo och frågade om han kände av den. Hans svar var: ”Är du full eller”. Han kände alltså inte av någon jordbävning (eller så var HAN full!).

Nu när vinterkylan kommit över Sapporo var jag tvungen att sätta igång värmen. Hade ett litet problem: röret som går mellan kaminen och skorstenen är löst. Det går att ta ut ur skorstenen tämligen lätt. Det kändes inte så bra för jag anser generellt att det är rätt bra om röken helst vill ta sig ut ur min lägenhet istället för att förgifta oss alla av kolmonoxidförgiftning eller liknande. Jag frågade alltså hyresvärdinnan om hur jag skulle göra: kunde de laga röret kanske? Hon är en jättetrevlig kvinna som är glad att ta emot mina pengar. Hon följde med mig upp i lägenheten för att kolla och tittade på det lösa röret och sa vänligt och uppmuntrande: ”Det där är ingen fara alls! Det är bara att stoppa in röret och sen går det att använda kaminen, det åker bara ut om du drar ut det, så låt bli det. Så där trasigt och sprucket är hela huset, och det är allra värst på kontoret längst ner!”.

Det fanns inget hopp om lagning alltså, men jag funderar på att be farsan skicka hit lite cement eller något sånt där så att jag själv kan täta fastsättningen. Men hur skulle posten reagera om man skickade cement över halva jordklotet? De skulle nog tro att det var någon ny slags knark eller nåt och slänga in mig i fängelse i några månader tills jag självmant erkände mitt hemska brott (jag har uppfattat lite vagt att det är så rättssystemet fungerar här).

Ett alternativ är naturligtvis att pröva med superlim. Även om det är av någon slags giftig plast så räcker det ju med en liten droppe för att förankra och hålla inne röret i skorstenen och den droppen håller säkert längre än själva husets konstruktion.

Jag måste erkänna att jag funderat allvarligt på att skaffa en nödstege och att skaffa fallskärmar att ha hemma. Bara ifall att. Å andra sidan har man nog ingen nytta av vare sig nödstege eller fallskärm ifall huset skulle rasa ihop. En hjälm kanske? Men då skulle man behövt ha den på sig 24 timmar per dygn! Eller 25 om man inte kan räkna så bra.

Innan jag skrev under hyreskontraktet funderade jag på vilken nivå i huset som är mest säkert ifall det sker en riktigt kraftig jordbävning. Det fanns många lägenheter lediga och de som är lägre ner i huset är oftast billigare. Min japanska kompis sa då i uppmuntrande ton: ”Om det blir en STOR jordbävning så spelar det ingen som helst roll VAR i huset du bor….” Skönt att man har så ärliga kompisar!

Är både jag och omvärlden helt puckade!?

10 december 2007

Min klocka, en rätt avancerad och dyr modell, har strulat och batteriet har laddat ur sig. Jag vet inte hur den fungerar och manualen är (borta och) på japanska, så det enklaste sättet att lösa problemet var att gå till den affären där jag köpte den och be dem kolla vad som var problemet. Jag var där igår och lämnade in klockan och en liten japansk kille med massor av finnar sa att jag måste byta batteri.

Idag kom jag dit igen för att hämta en klocka som förhoppningsvis fungerade. Samma kille som igår dök upp, hämtade min klocka och höll fram den. Batteriet var uppladdat. Killen tittade på mig, pekade på klockan och sa ”Solar battery!” och att han alltså inte behövde byta batteri. Jag kände mig fruktansvärt korkad och visste först inte riktigt vad jag skulle säga! Antagligen trodde väl killen att jag ändå inte fattade vad han sa för han kastade sig ner bakom en bokhylla och försökte dra ut lampan där de laddat min klocka, han hukade sig ner för lampan ville inte lossna från väggen, och pekade väldigt pedagogiskt in under lampan och sa: ”SOLAR battery! Now ok!” Han visade lampan klart och tydligt så att jag verkligen skulle fatta att klockan drevs av ljusenergi.

Jag kände mig fortfarande urkorkad och det känns inte bra. Jag kan nämligen själv acceptera det mesta hos människor utan just enorm ointelligens.

Så när han kom fram till disken igen så sa jag på engelska att jag inte visste att klockan gick på ljus och att det berodde på att manualen inte var på engelska utan japanska. Detta hjälpte föga för nu såg killen ut som om han hade genomgått lobotomi eller nåt, och stirrade tomt på mig.

En bekant (kanske nära kompis om han inte var så himla jobbig, nerdig och ointiutiv) sa en gång att det bästa är att säga samma mening flera gånger till japaner, ofta hör de kanske bara nåt enstaka ord varje gång man säger meningarna, så ju fler gånger man säger de, desto bättre fattar de. Jag måste avslöja att trots att jag sa ungefär samma mening mer än 3 gånger fattade den lilla finniga killen noll. Faktiskt så började han kolla på mig som om det var JAG som var ointelligent och korkad. Så jag försökte ånyo att förklara läget: att jag inte alls var korkad utan att manualen var på japanska.

Han tröttnade väl på att lyssna på världens mest korkade utlänning han någonsin träffat misstänker jag. Istället tog han fram en jättestor miniräknare för att räkna ut service avgiften. Han slog in några siffror (och lägg märkte till att han slog in siffror, tryckte på plus eller minus eller vad vet jag vad han tryckte på!) och när slutsumman kom fram vände han miniräknaren åt mig och pekade mot siffran och sa: ”zero”. Det var alltså gratis att inte byta batteri. Jag hade nog inte förväntat mig att ingen service alls skulle vara särskilt dyrt så det var ju ”tur”. Jag funderade lite på att göra som barnen gör och lämna fram osynliga pengar och säga: ”varsågod, här har du noll yen”. Men då hade han kanske tillkallat vakten eller läkare eller nåt?

Jag log, tackade några gånger, tog klockan och gick därifrån. En tanke slog mig så här många timmar senare att han måste trott jag var totalt puckad och när jag försökte förklara ytterligare förstärktes säkert bara den synen på mig. Så hur ska man veta om man är korkad eller smart, när man tror att man är smart och han korkad, men han tror detsamma fast omvänt? Det är också möjligt att vi båda två är helt puckade. Och det är kanske hela omvärlden också. Hur ska man kunna bedöma det om man är puckad själv?

Japanskt beröm är kanske inte guld värt?

11 december 2007

Japaner är extremt glada i att ge komplimanger och kommentarer av komplimangkaraktär. Och detta i mycket positiva och ärliga ordalag. Vi svenskar är ju tyvärr rätt reserverade vad det gäller att vara positiva mot andra människor och måste ibland få bli påminda om att man faktiskt kan ge en positiv kommentar till någon utan att vara sjuk i huvudet eller på gränsen att bli inlagd på psyket. Ja, jag kanske överdriver. Men bara lite.

Jag försöker att anpassa mig och vara mer positiv och det går relativt bra (ibland), Min regel är att försöka ge minst en komplimang per person man har längre konversationer med.

Vad jag stör mig på (just nu lite mer än vanligt!) är att japanerna inte har någon som helst koll på folk de ger komplimanger till. De anser generellt att komplimanger är jättebra att ge och att det är artigt (från deras sida), medan vi svenskar väl tycker att det känns lite dumt och konstigt när folk berömmer en till exempel för att man kan äta med ätpinnar. (eller med kniv och gaffel då för att illustrera samma exempel åt motsatt håll). Och att få beröm för att man kan äta med pinnar får man hela tiden från alla möjliga människor så det är inget alls ovanligt.

Det här med komplimangens uddlöshet dras till sin spets när japaner glatt och mycket imponerade berömmer en utlänning för att utlänningen lyckas säga ord som: ”arrigato”, när samma utlänning kanske studerat japanska under 3-4 år varav kanske 2 år på heltid (!!!) och bott i Japan lika lång tid. Faktiskt, så borde man ju förvänta sig att sådana utlänningar borde kunna mycket MER japanska än några enkla ord och ordinära fraser, eller hur?

Om en invandrare i Sverige hade pluggat svenska lika länge hade jag nog förväntat mig att de snackade flytande svenska mer eller mindre och hade nog inte berömt dem för att de kunde säga ”tack”.

Det positiva är att det är mycket uppmuntrande ifall man vill lära sig japanska. Alla ger ju beröm vad man än säger! Å andra sidan finns inte mycket anledning att lära sig speciellt mycket japanska; för oavsett vilken nivå man är på så ger de ju ungefär samma beröm!

Jag måste nog sluta tänka så här, för annars kommer jag aldrig att lära mig någon japanska alls förutom arrigato.

Jag avslöjar perversa och avvikande ställen och företeelser i Japan

12 december 2007

Det är minsann på tiden att jag avslöjar en del mindre bra av den japanska kulturen. Visst är folk artiga, men samtidigt är Japan extremt konservativt när det gäller kvinnors roll i samhället. Det är till exempel allmänt acceptabelt att läsa porrtidningar när man äter lunch (!).

Jag skall härmed avslöja en del avvikande och smått smaklösa företeelser i Japan. Det är mycket svårt för mig som kvinna att få reda på dem och jag undviker såna här ställen generellt. Ofta vet jag inte ens vad som är en pub och vad som är ”massage” ställe respektive hårfrisörsalong, så det gäller att inte gå fel när man letar efter en hårfrisörska

Det mesta i listan nedan är därför baserat huvudsakligen på hörsägen. Men ändock sant (?)

1. På första plats kommer rikemansklubben där man måste vara extremt rik för att bli medlem. Den här klubben är bara till för den rika, smaklösa och uttråkade japanska eliten. Man blir medlem och får då gå till klubben, välja ett djur att ha tidelag med, som därefter tillagas och förtäres (ja, det är sant, det stod i tidningen!). Tydligen tycker de rika att sånt här är ok, de har ju redan gjort allt annat som går att göra och måste väl krydda upp sina trista rika liv på nåt vis? Jag säger bara en sak: Japan borde ha betydligt högre skatt för de rika! Och bättre lagar för djurens rättigheter helt uppenbart.

2. Jag surfade internet på jakt efter någon internetdate site då jag är ofrivilligt singel och gärna vill träffa nya kompisar. Jag fann en site som har en service som heter: ”Japanese bride mail order.” Där hittar man tjejer som vill gifta sig och som man alltså kan beställa på postorder. Enligt informationen är det för att DE vill gifta sig (varför nu någon skulle vilja gifta sig med någon som beställer en brud på postorder-det fattar jag inte, men det är väl lite av en kulturkrock kanske, eller?). Det handlar alltså inte om människohandel eller trafficking….? (Undrar vad det kostar!) Jag förstår inte varför någon vill använda en sån här service, men kollade ändå för säkerhetsskull: nix, de erbjuder inte ”japanese bridegroom mail order”. Jag kan inte ens köpa mig en man och får alltså förbli singel tillsvidare.

3. Hörde talas om en annan underlig företeelse, nakenoljemassage. Mannen (vet ej om tjänsten finns tillgänglig för kvinnor) betalar för massage, klär av sig naken och blir täckt med massor av OLJA. Sedan kommer en naken tjej in och masserar honom med händer och sin kropp. Inget snuskigt eller nåt som kan klassas som sex (? men var sätter man egentligen den gränsen…). Tydligen bara lite perverst. Varför skulle man vilja ha en sådan slags massage? Å andra sidan är det kanske mjukare att bli masserad av en hel person än bara de hårda händerna? (Onej, börjar jag tänka som en japan?!)

Jag är 100 % säker på att detta bara är toppen av ett isberg, men då jag är både tjej och utlänning lär jag aldrig få reda på alla konstiga skumma klubbar och andra ställen som finns i Japan. Och det är ju inte så konstigt: det vore ju pinsamt om sånt här spred sig utomlands då japan har så bra rykte om att vara civiliserat och rikt och och så vidare. ELLER så är det så att de tror att detta är helt normalt och därför inte alls underligt.

Topplista på japanska frågor/kommentarer…

13 december 2007

1. Vad gör din man? (Men för !”#¤%&/()=?! jag är inte gift!)

2. Samma person: När var du senast gift? (Men för !”#¤%&/()=?! jag SA ju att jag inte är gift – måste jag ha varit gift för att inte vara gift nu?)

3. Sweden? Ligger det i Amerika eller Asien? (jag svarade: ”No”. Sedan fick jag rita en karta och förklara var Afrika och Europa ligger.)

4. Kan du äta ris?

5. Kan du äta med pinnar!?

6. Körde du bil? SJÄLV? I Japan?

7. Vågade du gå upp på ett berg helt själv? (ja). Men din professor var med? (nej), Nähä, men då var väl en annan person med… (”Nej, jag kunde gå upp på ett berg helt själv).

8. Får barnen vara utomhus när de är på dagis i Sverige?

9. Europeiska Unionen? Vad är det?

10. Japan ligger inte i Asien. (nähä…gör det inte?)

Fler japanska kommentarer och exempel på kommunikation

14 december 2007

Här kommer fler men de behöver lite mer förklaring.

1. Jag duschade på morgonen en gång (ja det händer ibland att jag duschar) och kom till dagis för att lämna dottern och mötte där en annan mamma. Hon var mycket förvånad när hon såg mitt fortfarande blöta hår och utbrast helt spontant:

”OJ! Regnar det SÅ mycket ute nu?”

Jag svarade snällt och artigt: ”Nej, jag duschade på morgonen….”. Japaner duschar/badar aldrig på morgonen så att jag skulle kunna ha gjort det var väldigt ologiskt.

2. Min dotter är blåögd och rödhårig och pratar perfekt japanska. Vid två tillfällen har jag blivit tillfrågad: ”Är din dotters pappa japansk?” Och det var inte på skämt. Att det är en biologisk omöjlighet att hon skulle kunna ha en japansk pappa är inte nåt de hade reflekterat över (eller så försökte de vara artiga på nåt sätt?)

3. På en fest med utlänningar frågade utlänningarna en japan: ”Hur tar ni hand om era äldre i Japan?”

Han svarade: ”Vi brukar äta dem som de är.”

”Huh?”

”Vi brukar äta exotiska frukter naturella.”

Game over på den diskussionen. Men mer alkohol blev det istället.

4. Avslutning på email från företag jag köpte produkter av här i Japan:

”That’s all for the message. If you have father question, please feel free to mail me. Thank you, again. Best regards.”

Nix, jag har inga fadersfrågor så där på rak arm. Om någon annan har, hör av er för jag har kvar företagets emailadress.

5. Inbjudan till slut-på-året fest: ”At lab the end-of-the-year party will product on 11 December in this year. I want to mark the absence. You announce to me attendance or absence of this party. Please e-mail or directly announce to me or write a circle on list of absence in rest station on 8 floor.”

Bra att det var i år. Lite jobbigt att vänta 1 år för en fest. Jag ville inte vara frånvarande dock. Har ingen aning om vad vilo station på 8:e våningen är. Här är det ingen som vilar (bara sovande på datorn isåfall), men jag önskar ibland att det fanns en vilostation (kan de mena datarummet kanske?)

6. Något av det mest komplicerade man kan ge sig in på i en diskussion med en japansk person (eller någon från sydligare breddgrader som inte vet hur det fungerar på de högre latituderna) är att försöka förklara vad midnattssol är. Då kan diskussionen te sig som så här:

”I norra Sverige lyser solen dygnet runt på sommaren.”

”Vad menar du?” (i detta skedet brukar de anta att man sa nåt som var fel, liksom av misstag när man egentligen skulle säga nåt annat…vad nu det skulle kunna vara?)

”Solen lyser även fast det är natt. Så det är ljust hela tiden. Dygnet runt. Alla 24 timmarna på ett dygn.”

”Nej, det går inte! Du menar att solen lyser större delen av dagen, men att det är mörkt på natten!”

”Neeej. Jag menar att solen lyser när det normalt sett är mörkt och natt.” (obs! här brukar det inte räcka längre med ord så det är bra om man har ett foto eller har med sig en person som intygar att det faktiskt finns midnattssol!). Sedan brukar jag lägga till: det är jättebra när man jobbar utomhus för då kan man ju jobba dygnet runt eftersom det aldrig blir mörkt (DET brukar alla japaner förstå!).

Om man vill ha riktigt ”kul” ska man sedan förklara hur mörkt det är på vintern på samma ställe. Diskussionen är exakt samma som ovan och man kan ha den med samma person som man just berättat om midnattssolen för.

Jag käkar tvål

14 december 2007

En adventskalender är ett måste för dottern, även när vi bor här i Japan. Så det var bara att handla in en massa småleksaker för att packa in och hänga upp med rosa fluffgarn på den hemmagjorda kalendern. I år hittade jag inget julpapper eller julsnöre men det gick utmärkt ändå. Rosa fluffgarn passar anmärkningsvärt bra till allt.

En av småsakerna öppnade dottern igår. Det såg ut som ett vitt kinderägg utanpå med en liten plastfigur inuti. Dottern öppnade och var jätteglad (det var ju inte alls lördag och ända hade hon godis framför sig), och sa till mig: ”Mamma! Det är ju godis!” Det vita ägget såg precis ut som vit choklad. Jag kan tyvärr inte äta normal choklad då jag får migrän av det men vit är svagare så det går bra. Jag tog därför en mycket liten bit av dotterns krossade ägg och smakade på.

Det var inte choklad, utan tvål! Och alla som någon gång käkat tvål vet att det inte alls är speciellt gott, utan värre än att gå till tandläkaren till och med! Jag hatar att äta tvål, så jag tog ett raskt kliv mot diskhon och fick spottat ut den vita förrädiska tvålen och spolat rent munnen några gånger med vatten. Dottern satt lugnt kvar och lekte med figuren och frågade: ”Vad är det? ”

Så jag sa: ”Det är inte alls choklad utan TVÅL!”

Då tittade dottern lugnt på paketet och sa ”Ja, det står det här: det är tvål för att tvätta händerna med”. Dottern kan läsa japanska. Om hon inte varit så genom ärligt snäll så hade jag nästan misstänkt henne för att ha försökt att lura mig.

Och nej, jag är inte självmordsbenägna och det går bra att träffa oss utan att vara självmordsbenägen. Lite tvål har väl aldrig någon dött av! Sådär ja, nu blev väl ingen av mina gäster inför smörgåsbordsmiddagen på lördag bortskrämd. Jag lovar att hålla all tvål och salt borta från maten. Eller tja, salt är ju ganska bra att ha till mat. Men inte så mycket tvål eller salt. Eller ok; ingen tvål alls och bara lite salt. Men om någon absolut vill äta tvål så finns det det också!

Vad menar folk egentligen?

17 december 2007

I helgen var vi oinbjudna på en fest hos okända människor. Ungefär som partykraschande parasiter. Men japaner är artiga och snälla så vi fick äta, dricka, äta och leka i snö hur mycket vi ville. Och äta, nämnde jag det? I slutet av kvällen ville jag tacka värdinnan för att hon hade så fantastiskt god mat att bjuda på och för att vi fick komma (och äta och dricka och leka i snö) även fast vi inte var inbjudna. Jag tackade och tackade och hennes svar var: ”Ingen orsak. Ta hand om dig ända tills midnatt.”

På nåt sätt kändes hennes svar totalt oväntat och jag fattade ingenting. Jag tror kanske att jag stod med munnen öppen några sekunder, men nu för tiden är man rätt van vid att folk säger exakt vad som helst. Men för att inte verka oartig trots att jag inte alls förstod vad hon egentligen menade så sa jag: ”Tack detsamma.” Vi log mot varandra och så sa jag tack en gång till och gick iväg.

Jag har fortfarande ingen aning om vad hon menade, men jag tänker: ”fred och förståelse löser alla problem”, och typ ”sluta grubbla över folk och vad de egentligen vill säga för annars blir jag knäpp”.

Gruppmentalitet, individualitet och solidaritet

18 december 2007

Det blev många ord som slutar på -itet. En av de mera djupgående frågorna jag ställt mig som alien i Japan är hur gruppmentaliteten påverkar folk och samhälle. Den största skillnaden mellan Japan och andra länder är japanernas starka gruppmentalitet.

När gruppen ställs före individens intresse tycker man, intiutivt att det är ofördelaktigt för individen. Till exempel på dagis så är inte det viktigaste att ha kul och utvecklas som barn till en bra människa med egen vilja, utan det är att man skall bli en individ som passar in i en grupp. Vad man vill som person är oväsentligt när man är i en grupp. Ofta uppfattas individuella initiativ som nåt negativt, och de andra barnen försöker rätta till problemet. Man brukar jämföra med hur spikar skall sitta. De skall inte sticka ut!

Detta kan ju lätt uppfattas negativt i en individuellt centrerad kultur. Skall alla vara lika eller alla vara olika och vad spelar det för roll egentligen?

Negativt med gruppmentaliteten är att individer far illa om de utsätts för isolering och mobbning. Det är många självmord bland tonåringar i Japan. Och att det är svårt att acceptera avvikande personer. Men nu har jag gnällt tillräcklig om negativa saker.

Positiva saker finns det nämligen också! När barnen är i grupp hjälper de varandra och de hjälper varandra naturligt utan att någon vuxen behöver påpeka att de BÖR vara snälla. När man är i en grupp där det finns gemenskap känner sig de flesta inte isolerade utan som att de faktiskt tillhör en grupp, de gör viktiga saker i gruppen och de känner sig behövda, aldrig ensamma och får alltid hjälp av andra om det är nåt problem.

I Japan gäller gruppmentaliteten överallt i samhället. Man har gruppmentalitet med familjen (såklart), men man har även gruppmentalitet med andra föräldrar, med arbetskompisar, med sina grannar i området, med andra japaner, om man är i en grupp någonstans på resa och så vidare. När man är gruppmentalitetsmänniska är det naturligt att presentera sig för de andra i gruppen för att på nåt slags sätt få en helhet över gruppen. Så ofta när man är på fest eller träff med japaner så presenterar sig alla lite kortfattat. Det är trevligt och det gör att alla får sin beskärda del av uppmärksamheten trots att man är i en grupp. Man har alltså inget behov av strålkastarbelysningen.

Vad som man blir mest berörd av är när föräldrar och personal på skola, dagis, eller i andra organisationer engagerar sig, organiserar, spenderar massor av tid och energi på att ordna aktiviteter som ligger utanför ordinare schemat. Ofta är det aktiviteter på helgerna där man skall träffas och göra olika saker. Det är inte obligatoriskt att gå, men alla går dit ändå, för man är ju i en grupp. Och alla hjälper till för man är ju i en grupp. Händer det något med något av barnen hjälper andra föräldrar till för man är ju i en grupp. Är något barn hungrigt eller saknar pengar hjälper andra till för man är ju i en grupp och det skall vara rättvist.

På sätt och vis är gruppmentaliteten en slags djup solidaritet som sträcker sig bortom rimligt förnuft, men framförallt sträcker sig gruppmentaliteten bortom pengar och girighet.

När var den senaste gången som man som svensk kände någon slags grupptillhörighet? Är Sverige verkligen sådär solidariskt som svenskarna vill att Sverige skall framstå som? Om vi är så himla solidariska med varandra varför kan vi då inte känna stolthet över vårt land, vår flagga, vår kultur, våra städer, våra skolor och våra barn? Eller är det kanske solidaritet att inte känna stolthet över sitt land utan att känna stolthet att man är världsmedborgare?

Jag vet inte. Men jag vet att japanerna generellt är ett mycket snällt, artigt, generöst, solidariskt och hjälpsamt folk. I jämförelse med dessa människor så framstår många delar av det svenska samhället som kallt, osolidariskt, egoistiskt och person-kapitalistiskt.

Tja, det var bara en liten iakttagelse. Alla länder har naturligtvis sina för- och nackdelar så det gäller att ta vara på de bra sakerna var man än befinner sig. Personligen tycker jag att det viktigaste är att alla är lyckliga i sin vardag och att man känner sig accepterad. Om inte Sverige lyckas med det så kanske vi inte alls har någon solidaritet kvar. Bara pseudosolidaritet.

Tror du på det här? Kimono till hundar…och fiskar?

18 december 2007

Det säljs massor av kläder här. Till hundar. När man går förbi en zooaffär tror man först att det är en bebisklädesaffär för att det är små små kläder överallt. Men det är det inte alls utan det är minikläderna är till hundar. Små hundar mest tror jag.

Jag har inte tänkt på det så mycket tills en kompis till mig har kort där hennes hund har på sig en kimono. En informell visserligen. Om hunden har en informell kimono så finns säkerligen även en formell sådan. Det var tyg virat runt kroppen och ett stort band knutet över ryggen. Som en riktig kimono alltså, fast för en hund. Hunden såg rätt nöjd ut så jag tror hunden var rätt glad fastän den hade en kimono på sig. Vad vet jag hur det funkar med hundar och kimono? När människor har kimono på sig är det för att gå på fest. Så kanske betyder kimono även fest för hundar? (hur nu hundar festar?)

Undrar om man kan köpa kimono även till sina andra husdjur, såsom möss, ormar, ödlor och fiskar? Är det gulligt så finns det redan så det är rätt korkat av mig att fråga det. Ett tydligt bevis på att jag fortfarande tänker ojapanskt (tack och lov!). Jag skulle gärna köpa kimono till mina fiskar om det finns. De är 2-3 cm stora och rödfärgade. Kan man få i stretchmaterial så att de inte simmar ur kimonon? Eller då kanske fiskarna dör? Kan fiskar dö av att ha kläder på sig?

När okunskap blir ett samhällsfenomen. Typ.

20 december 2007

Idag träffade jag min datanerdkompis tillika före detta 08-bo över lunch. Vi brukar vara rätt osams om det mesta och det beror inte bara på att vi kommer från olika delar av Sverige (jag vet ju att hans släkt egentligen kommer från Bohuslän så han är ju faktiskt inte en ”riktig” Stockholmare även om han glatt lever i den illusionen).

Idag skulle vi käka pizza och beställde varsin likadan slags pizza, utan potatis men med andra saker på. Av någon underlig anledning fick vi varsin pizza bestående av ett hav av ost och massor av olja ovanpå. Vi antog båda direkt att kocken såg oss och antog att vi egentligen var amerikaner och därför var vana vid extra fet mat och således inte skulle nöja oss med mindre fet mat än vad amerikanska pizzor i genomsnitt har. Det blev en kämpefet lunch.

Men idag var vi faktiskt överens om EN sak. Att man inte kan lita på något en japan säger till oss. När det gäller enkla saker som mat eller hälsa har många japaner en extremt skev och felaktig uppfattning om de allra mest grundläggande principerna som borde ingå i en allmänbildning. Jag vet inte var de får alla felaktiga fakta och myter ifrån men oftast blir det helt fel. Till exempel så pratade jag med en doktorand om nyttigheten hos ris (visst är det nyttigt, men det är ju nästan inga kostfibrer alls i ris), varpå han bestämd påstod att det var det allra nyttigaste man kan tänka sig och fullproppat av alla vitaminer och mineraler man kan tänka sig behöva. Han menade mer eller mindre att ris går bra att leva på. Enbart.

Det här med mobiltelefoner och strålning är inget som diskuteras här i Japan. Att det kanske inte är så bra att barn som är 6 år använder mobiltelefonen på grund av att den avger strålning är inget som någon ens funderar på. De tänker kanske som såhär: varför skulle de sälja ”Kodomobile” om det var farligt på nåt sätt? Mobiltelefon för barn är mycket populärt eftersom det finns en tjänst så att föräldrarna kan spåra barnens mobiltelefon och därför veta var barnen befinner sig. Detta är mycket populärt för att när barnen börjar skolan i 1:a klass (6-7 år gamla) måste de gå till/från skolan ensamma. Trots att det skett överfall av barn där galningar knivskurit barnen i halsen är det ingen som ifrågasätter det rimliga i att 6-åringar skall gå mitt i stan i rusningstrafik helt ensamma.

Generellt inser japanerna att coca-cola kanske inte är det allra nyttigaste att dricka så det är inte så populärt. Däremot serveras grönt thé dagligen på dagis och i skolorna. Men grönt thé innehåller koffein så man undrar lite över det smarta i att ge småbarn grönt thé till lunch och sedan tvinga dem att sova middag direkt efteråt. Generellt tycker jag att det är bra att hålla barnen borta från substanser som kan ge beroende och som är uppiggande, men det är möjligt att japanerna har en annan syn på detta. Jag har inte vågat diskutera det med någon för det är nämligen tabubelagt att prata om negativa egenskaper hos födoämnen och drycker som alla ska tycka är nyttiga.

Och det här med sötsaker. Japan har ingen historisk tradition av att använda socker. Det är som att de kommer från en annan planet när det gäller att laga mat där man enligt västerländsk tradition använder socker. Ibland är det inget socker alls och ibland är det så mycket att inte ens jag klarar av att äta det. De har ingen koll alls. Och till skillnad mot svenska traditioner anses det inte fel på nåt vis att neka barnen godis någon dag i veckan. Detta är ett evigt gissel för mig som förtvivlat försöker hålla godis borta från dotterns närmiljö alla dagar utom lördagar! För de är ju alltid så snälla och delar med sig….

En rationell teori om japanernas totala okunskap i vissa ämnen är att de alltid förlitar sig på att andra vet bättre och därför behöver de inte själva sätta sig in i något. Det behövs ju faktiskt ingen allmänbildning för att leva. Men ofta kan man leva längre eller friskare om man vet ungefär vad som gäller för att kroppen skall må bra.

Den amerikanska (onyttiga) maten är på kraftig frammarsch här. Speciellt gubbar i medelåldern har ökat dramatisk i vikt jämfört med föregående tiders gubbar. Det är oroväckande tycker forskarna som inser att den extremt långa medellivslängden i Japan kanske snart är ett minne blott. Men det är inget som folk direkt oroar sig för. Kan man äta god mat skall man så klart göra det, eller?

Tydligen anses fetma som nåt positivt bland vissa japaner och senast i helgen hörde jag kommentarer från japanerna till en vän: ”ojojoj vad du äter mycket! Du ska minsann gå upp i vikt!” och så visade de med en gest hur gravidliknande hans mage kommer att bli. Givetvis på ett vänligt sätt. En sån kommentar hade knappast uppfattats som artig eller vänlig i Sverige. Inte på nåt vis. Men å andra sidan hade det kanske varit bra om folk faktiskt sa sådär. Så att nästa julafton skulle släktingarna säga att man ätit nog och skulle bli smällfet om man åt mera istället för att tjata hela kvällen lång om att man måste äta slut på 10 kg julgodis och 2 kg risgrynsgröt efter att ha ätit julmiddag i 3 timmar.

Japanska bergsvandringar

20 december 2007

Det finns stora skillnader mellan bergsvandringar i Japan och i Sverige. För det första anses det som normalt att börja vandra på berg först när man är pensionerad här i Japan. När skulle man annars ha tid liksom? De flesta jobbar jättemycket ända fram till pensionen så det finns ingen tid förrän efter man slutat jobba och är gammal. DÅ ska man börja göra allt det man alltid drömt om….

En annan stor skillnad är att det ofta är rätt mycket folk som går de normala vandringslederna. Ta Mt. Fuji till exempel, japans högsta berg. Vi var där under sommaren, men inte för att bestiga toppen av berget som ju verkade en aningen tröttsamt speciellt när man inte kan samla mossa där för sitt jobb. Nej, vi åkte till Mt. Fuji bara för att ha sett det och för att vandra en liten bit. För en ekolog är det helt ok att inte bestiga toppen. Man har ändå kul och lär sig saker. Problemet med Mt. Fuji och välbesökta berg i allmänhet är att man inte är ensam om att vilja besöka dem. Tvärtom så är det rena E6:an på vandringslederna.

Det är inte kul kan jag tala om. Generellt så tycker jag väl inte att det är så kul att gå tillsammans med 30-40 andra flåsande människor. Och speciellt kul är det inte när de tjatar hela tiden, tar kort, röker och är allmänt jobbiga. Jag går nämligen inte på berg för att träffa människor att prata med utan snarare tvärtom.

När vi var på Mt. Fuji gick vi förbi flera raststationer där det stod bajamajor på rad och massor av folk i kö för att använda dem. Framför några byggnader bredvid bajamajorna satt en 20 ynglingar och kedjerökte. Innan jag ens kom fram till den platsen kände jag cigarettröken klart och tydligt. När man väl tagit sig igenom rökmolnet och kom ut på andra sidan hamnade man i bajamajakön. När man väl gått förbi bajamajakön och skulle ta sig längre upp på vandringsleden, vad möts man av då? Jodå, en asfalterad vandringsstig.

Ja, det är verkligen en fin naturupplevelse att vandra på Mt. Fuji. Ensam där ingen människa någonsin satt sin fot förrut. Är det bara en dröm nu för tiden kanske?

På andra berg jag varit på här i Japan är det varierande antal människor som besöker. Till exempel är det nästan inga personer som besöker den aktiva vulkanen som jag jobbar på. Det kan bero på att man måste ha tillstånd för att få nyckel till grinden för att köra med bil till parkeringsplatsen. Av risk för vulkanutbrott har man gjort området lite besvärligt att nå för allmänheten. Ändå lyckas folk ta sig dit och vandra upp till vulkankratern. Jag bara väntar på den dagen när vulkanen får utbrott men jag hoppas intensivt att det dröjer några år så jag hinner göra färdigt mina forskningsprojekt!

Andra berg jag jobbar på är mellanbesökta. På dessa berg måste man vandra upp och ner på en och samma dag för det är förbjudet att övernatta. Faktiskt så tror jag ingen skulle vilja övernatta även om det gick eftersom det finns massor av björnar här och där. På dessa berg är jag rätt glad över att det kommer lite människor då och då, eftersom jag ibland jobbar ute ensam. Jag är rädd för björnar och när jag står still och jobbar så plingar inte min björnbjällra längre. Jag vägrar använda en radio när jag jobbar ute på berg och i skogen (många japaner har en radio med sig som de lyssnar på medan de vandrar på bergen), det känns väldigt mycket som anti-natur-mentalitet. Istället pratar jag med mig själv. Faktiskt så fann jag att det gick väldigt bra att prata med mig själv. Jag får bra svar och råkar aldrig i gräl (ok kanske vid nåt tillfälle men jag blev snabbt sams med mig själv igen). Jag försökte först att sjunga men kom bara ihåg 2 verser av en enda låt och efter en timma eller så, så blev det lite långtråkigt att lyssna på det. Jag skall fundera över att ta med mig en assistent nästa år. En assistent som kan sjunga då. Undrar om en sjungande assistent är dyrare än en vanlig?

Resan och besök i Sverige

29 december 2007

Jag vet ärligt talat inte vad som egentligen är värst; att vara en alien i Japan eller att bete sig onormalt i Sverige.

På sätt och vis är man alltid ursäktad i Japan. Vad man än gör så är det ju så uppenbart att man är en utlänning som både är korkad och dum och inte rår för att man beter sig klantigt, fel och kanske till och med olagligt. Det är ett underbart och ansvarsfritt sätt att leva på. Vad man än gör är man ursäktad och man blir positivt särbehandlad. Principiellt tycker jag att det är fel, men personligen anser jag att det är rätt ok att ständigt få fördelar, gratis saker och trevliga bemötande. De afrikaner jag träffat på som bor i Japan är betydligt mer negativt inställda till den särbehandling som de får av japanerna.

Redan på flygplatsen började saker och ting att bli bisarra. En aningen trötta efter bara några timmars sömn stod vi i check-in kön. Först måste väskan igenom röntgen (innan check-in) och då hände följande: gubbarna satte security checked lappen på mina kedjeändar till väskan. Problemet var bara att jag inte satt fast kedjeändarna ordentligt och jag ville ju inte att väskan skulle öppnas under de 3 flygresorna. Så jag tog därför helt sonika bort securitylappen så gott det gick och stängde väskan. Stängde den rejält med kodlås och allt. Kvinnan som stod i kön bakom mig blev lite fundersam när hon märkte mitt ihopsnusslande av den demolerade security check lappen. Hon insåg att en ihoppusslad security check-lapp antagligen inte skulle uppfattas som nåt positivt när jag väl kom fram till check-in, så hon var vänlig nog att be vakterna om att jag skulle få en ny klisterlapp. Vakten satte återigen lappen på precis samma plats som han gjort innan.

Ungefär så här långt gången i den trista och långsamma check-in kön började dottern bli extra rastlös. Hon var hungrig och fick en halv macka och sedan lyckades hon ströa ner bröd både här och där. Sedan var även det trist och hon gick försiktigt mot några blyga barn men de ville inte leka så helt plötsligt meddelar prinsessan: ”jag går och sätter mig där borta”. Upptagen av säkerhetslappar, namnlappar för att fylla i massa onödiga detaljer på och successivt flytta de tre tunga väskorna framåt i kön så såg jag inte vart hon pekade och det spelade egentligen ingen roll, svaret var ändå givet på förhand: ett klart och tydligt NEJ.

Nej, en 7-åring kan inte gå ifrån check-in kön för att strosa omkring ensam 40 minuter innan flyget skall gå. Jag sa alltså nej. Men visst verkar det som om det är något allvarligt fel på barnens hörsel ibland. De hör men lyssnar inte.

När allt lugnat ner sig med lappar och grejer insåg jag att dottern var borta, så jag fick helt enkelt lämna check-in kön för att leta upp dottern. Hur var det nu: ”lämna aldrig ditt bagage utan tillsyn.” Men hur ska man göra då när ens barn spårlöst går upp i rök, man skall snart checka-in och flyget skall gå. Skall man prioritera bagage och säkerhet och strunta i sina barn, eller?

En ung och bakfull amerikan (han stank fortfarande alkohol) stod framför mig och vi hade snackat lite innan (faktiskt så fick jag väcka honom på tåget för annars hade han inte gått av på flygplatshållplatsen) så jag antog att han kunde passa väskorna, han och den hjälpsamma kvinnan som fixat extra säkerhetslapp till mig. Jag lämnade alltså allt där och ”gick” (läs sprang) på spaning efter den försvunna dottern. Jag behövde inte gå (ok halvspringa) långt för hon satt på en bänk tillsammans med ett gäng kineser och hade det mysigt. Jag sa lugnt (läs hysterisk) med rätt hög röst till henne: ”Du kommer NU eller så får du vara kvar i Japan.” Hon rusade upp som om hon hade eld i baken och gick (läs sprang) med tillbaka till check-in kön.

När jag hämtade bagaget på Landvetter satt den där säkerhetslappen på ett helt annat ställe än där vaktgubbarna satte den. Jag har ingen aning om hur det hänt, går de och flyttar på säkerhetslapparna under flygningarna eller?

Alltid när vi reser så antar folk att vi är turister på besök och således inte kan prata någon japanska alls. Ibland frågar de lite snällt om jag kan prata engelska. När flygvärdinnorna försöker fråga vad vi vill ha att dricka, eller liknande, så frågar de alltså dottern och mig på engelska. Varpå dottern säger något typ: ”Vad säger du? Kan du inte prata japanska?” Följden blir direkt ett chockat utrop och så börjar de rabbla japanska. För de antar ju nämligen att jag också pratar japanska eftersom dottern gör det. Vem orkar förklara varenda gång hur det egentligen ligger till?

På flyget mellan Sapporo-Tokyo skulle vi gå på toa och passerade en liten familj med japanskt utseende som satt rätt långt bak. Dottern är rejält extrovert och vill gärna ha kontakt med nya människor, hon såg direkt att deras dotter hade samma leksak som hon fått och började därför prata med dem. Jag stod närmare toan och hörde inte först vad de sa, men efter ett par minuter var läget synnerligen förvirrat. Dottern pratade japanska med den till synes japanska familjen medan de svarade på engelska. Familjen, som såg japansk ut kunde alltså ingen japanska alls utan var engelskspråkiga medan dottern som ser ultraskandinavisk ut kan flytande japanska och ingen engelska. Jag sa förlåt och drog dottern bort ifrån dem och både de och dottern var fortfarande signifikant förvirrade av den bisarra och svårförståeliga situationen.

På Narita (flygplats utanför Tokyo) hade vi bråttom igenom alla korridorerna. Inte för att vi höll på att missa flyget, vilket ju normalt sett är en godtagbar anledning att rusa fram bland alla människor. Nix, vi har bråttom bara för att det finns små lekplatser här och där. Dottern är nu resvan och vet mycket väl om att man måste skynda sig till lekplatsen för annars blir det inte mycket lektid innan flyget går. Så hon sprang längs rullgångbanden i samma hastighet som de resenärer som hade final call. Det är sånt här som kan vara lite stressigt ibland när man reser med barn. Hon får ju inte springa bort så man får ju försöka hålla jämn takt med energiknippet.

På en av de specialbyggda lekplatserna i Narita fanns tre datorer inbyggda i väggen. Dottern satte sig där en stund medan jag läste en bok (alltså: jag studerade ett par och deras bebis). Det var inget anmärkningsvärt med dem, killen var västerländsk och kvinnan japanskt. Detta är ungefär hur 97 % av alla blandäktenskap i Japan ser ut. Det är sällan man ser en västerländsk kvinna med en japansk man men jag vet om att det finns flera såna exempel. Bara det att de är så extremt sällsynta att man aldrig träffar på dem i samhället.

Paret i lekrummet hade två söner: en var fastklistrad vid datorn precis som alla andra normala barn i den åldern (mellan 6-10 år kanske). Den andre sonen hade precis lärt sig gå och höll på att upptäcka världen, sådär spännande som det är när man är barn och är nyfiken på allt. Sonen ville inte sitta still med trista plastklossar och trista föräldrar. Nej, sonen ville se sig omkring i det lilla lekrummet. Men det fick han inte. Så fort han gick några meter ifrån föräldrarna rusade de efter för att hämta tillbaks honom till den trista plastklossleken. Jag tyckte synd om den alltför välövervakade sonen.

Däremot var det väldigt underhållande att se föräldrarna. Deras springande fram och tillbaka för att hämta sonen påminde rätt mycket om när man kastar pinnar åt en hund. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. De tröttnade aldrig utan gjorde glatt samma sak om och om igen. När mamman gick på toa med sonen satte sig pappan ner och vädrade sin genomsvettiga tröja. Det är minsann rejäl motion att jobba som bebis-aporterare.

Där fanns också en ”vakt” i lekrummet och vaktade. Inte barnen som man kunde tro, nej, utan hon vaktade bara själva rummet. Hon satt där rakt upp och ner som en uniformsklädd staty, kyligt, neutralt leende och med välansat rakt avklippt hår och hon tittade tomt och uttråkat framför sig medan föräldrarna sprang och hämtade bebisen om och om igen. Stenstaty-vakten reagerade inte ens när dottern bestämde sig för att möblera om i lekrummet och således flyttade alla gigantiska mjukdjur till en stor hög så hon kunde hoppa ner på dem ifrån en liten rutschkana. Inte heller reagerade stenstatyvakten när den lilla bebisen nästan var framme vid den lilla julgranen som stod så lämpligt inom räckhåll för småbarn. Men varför ens ha en julgran inom räckhåll för bebisar i ett barnlekrum?

I Sverige

Det var jobbigt för dottern att anlända till Sverige den 22 december, årets mörkaste dag. Hon väckte mig i lagom tid 5.30 trots att jag bara sovit 5 timmar och missat en hel natts sömn när vi flög över halva jordklotet. Hon var rädd. Det var mörkt och det var mörkt överallt, inne och ute. Dottern sa allvarligt: ”Mamma, har ljuset gått sönder?” Jag var nyvaken och förstod inte riktigt: ”nej, det har inte gått sönder, du måste trycka på knappen.” Då blev hon ännu mer rädd och arg också: ”Jag menar ute!” Jag fick förklara att solen inte gått upp ännu, både beroende på att solen inte är uppe så mycket här i norden under årets allra mörkaste vinterdagar samt att det var mitt i natten.

Hon trodde inte riktigt på mig utan var väldigt oroad av att solen faktiskt gått sönder och slutat fungera här i Sverige. I Japan går solen skulle gå upp och ner vid ungefär samma tidpunkt under året eftersom Japan ligger rätt nära ekvatorn. Det tog flera timmar innan dottern verkligen trodde på att solen gick upp och jag kunde lättat pusta ut när solen började färga den svenska morgonhimlen lite gråblå.

Sen var vi i affären. I Japan brukar man i alla större affärer lämna fram hela kundkorgen till expediten som lyfter varorna till en annan korg samtidigt som de scannar av priset. Man måste packa ned allt först efter att man lämnat kassan. Det är smidigt för köerna blir mycket kortare än om alla skulle packa upp och ner allt de köper. Men, jag har nog aldrig sett en mer underlig blick än när jag i Sverige tog hela kundkorgen och satte den på disken framför expediten i affären. Han tittade på korgen som om det var något byte som katten dragit in, sedan tittade han på mig som om jag var ett UFO och så tog han upp mina saker ur korgen och gav mig tillbaka korgen utan ett ord.

Av ren vana började jag också diska mjukplast här hemma och lade den för att torka på diskbänken. Brorsan som bor i min bostad när vi bor i Japan kunde knappast ha brytt sig mindre. Han tog mina diskade sopor och kastade dem direkt i brännbara soporna för sophämtningen. Min brorsa är rätt cool så han reagerade inte ens på att jag faktiskt diskat dem och lagt dem för att torka där på diskbänken. Han sa inget i alla fall. Jag var mest förvånad att han faktiskt plockat undan mina sopor. Det är möjligt att han blivit mer vuxen nu när han är 42 år gammal. Äntligen!

Men jag tror att man kan anpassa sig rätt bra mellan att bo på olika platser i världen och även att dela sin tillvaro mellan så extremt olika länder och kulturer som Sverige och Japan. Det gäller bara att anpassa sig och att hoppas att solen inte någonsin blir trasig.