Arkiv för februari, 2008

Tydliga tecken på alltför lång tid i Japan / Hokkaido

1. Man säger automatisk ”hai” och nickar lite på huvudet som ja-svar även när man bara instämmer.

2. När man handlar funderar man redan över hur man skall sortera innehållet i sopsorteringen och ifall plasten verkligen blir tillräckligt ren för att läggas i mjukplaståtervinningen.

3. Man står på vänstersida i rulltrappor.

4. Reagerar inte längre på att alla män bär damhandväskor. Hur skulle de annars bära sina plånböcker?

5. Känner tvång att ta itu med disken för annars kan den ramla ner på golvet och störa grannen ifall det blir jordbävning.

6. Vaknar upp på morgonen och är sugen på misosoppa. Vad annars?

7. Kan inte äta potatis utan ris.

8. Huh? Finns det inte choklad eller glass med grönt té smak? Ok, sesamfrösmak eller kastanjesmak då?

9. Snöar det INTE idag? Det har ju bara kommit 2-3 meter snö.

10. Reagerar när man ser andra utlänningar och tycker de ser onormalt bleka ut och att de är väldigt stora. Visst är dom?

Kommentarer (2) »

Japanska badvanor och onsens

Innan vi flyttade till Japan läste jag om japanska hotsprings, onsen. Det är varma bad som värms upp av vulkaniskt aktivt vatten. Hokkaido är välkänt för sina många fina onsens och om man åker hit måste man naturligtvis gå på ett sådant. I japanska guideböckerna varnas för att man på onsen måste klä av sig naken och man badar naken bland massa andra nakna människor. Jag tror guideböckerna främst riktar sig till amerikaner eller andra som har engelska som modersmål som också är pryda och överblyga.

Själv var jag smått oroad över beskrivningen för det verkade ju lite sisådär kul att bada naken med massa japanska män. Därför avstod jag att besöka onsen även om jag hade den möjligheten. Men när vi för första gången åkte till den aktiva vulkanen Koma och jobbade där fanns inga alternativ. Boendet var ett sjaskigt slags studentrums-ställe där de bara hade gamla bortrostade duschhandtag som satt fast i sprucket kakel i nåt som skulle likna ett gemensamt duschrum. Givetvis fanns inget varmvatten (?). Det var extremt billigt men fanns alltså ingenstans att tvätta av sig förutom möjligtvis i handfatet vid toaletten men där fanns också bara kallvatten. Alternativet var att tvätta av sig vid käksbänken vilket kändes sådär roligt eftersom en 20 personer eller så bodde där och det var alltid någon i köket. Det blev alltså nödvändigt att besöka ett onsen.

Det onsen vi gick på ligger nedanför berget Koma och är rätt idylliskt beläget. (Så länge det inte finns hög risk för vulkanutbrott). Liksom i många andra onsens tar man av sig skorna och tar på sig innetofflor för att komma in. Man köper en biljett i en maskin som står någon meter ifrån onsen-personalen, och ger sedan biljetterna till personalen. Har man tur har man köpt rätt biljett. (Det händer faktiskt emellanåt.) Om man inte har med sig handduk eller nåt annat kan man hyra tvål, shampo, liten skrubb-handduk och stor handduk. Allt läggs i en liten fyrkantig plastkorg som ser ut ungefär som en förminskad shoppingkorg. Ibland ingår den lilla handduken i avgiften så man kan ta den med sig efter badet. 

När man lämnat sin förbetalda onsenbiljett i kassan ska man gå in i omklädningsrummet. Här kan ett litet dilemma uppstå. Omklädningsrummen är gömda bakom ett slags halva dörrdraperi och texten på dom är oftast skrivna på japanska. Det gäller alltså att välja rätt. Jag har märkt att de röda oftast (el alltid?) är för kvinnorna. Ibland används andra färger och då kan det bli svårt att välja rätt avklädningsrum.

Väl därinne i omklädningsrummet tar man av sig kläderna givetvis och sedan väntar den långa svåra skrubbningen av kroppens alla skrymslen. Först måste man skölja av sig i varmt vatten så huden mjukas upp litegrann. Här är det smart att först skölja håret, ta shampo i håret och låta det vara inshamponerat tills man är färdig med kroppen. Sedan tar man fram den lilla skrubbhandduken, tar tvål på kroppen. Eller på handduken och skrubbar hela kroppen rätt hårt. Man kör en hård skrubbomgång över hela kroppen. Var inte blyg. Som utlänning får man räkna med att folk stirrar oavsett hur och var man skrubbar.

Har man oturen att som jag råka glömma ta med sig den lilla skurhandduken börjar folk hjälpsamt ge bort sina egna handdukar för att hjälpa till. Skrubbningsproceduren är en mycket viktig del av japanska bad och onsens och får absolut inte glömmas. Om man verkar vilsen eller sådär kommer någon att komma fram och börja pladdra på japanska för att visa på sig själva hur man skall göra. Japanska kvinnor är väldigt hjälpsamma mot vilsna, nakna utländska kvinnor som verkar okunniga i japansk badningsvanor.

Jag tror folk brukar skrubba hela kroppen två gånger. Minst. Vissa har stora lass med olika kropps- och hudrengöringsprodukter att använda. Det tar tid och det är faktiskt lite jobbigt. En del japanska kvinnor använder speciella ansiktscremer med blekmedel i så att de skall bli vitare. Först efteråt när man skrubbat bort all död hud och smuts får man lov att gå i onsenbaden. Om man kan.

Onsenbaden är ofta väldigt varma. Storlek, temperatur och antal varierar mellan onsen, likaså vattenkvalité. Om det är ett dyrt är det oftast rätt bra är en regel. Men, trots vad jag befarade var det inte alls så att män och kvinnor badar tillsammans. Nej, de flesta onsen är separerade och vill man verkligen bada mixat nakenbad får man leta upp ett sånt ställe. Jag har hört att de finns men aldrig besökt.

Det finns även naturliga varma källor ute i skogen eller bergen om man kan hitta till dom. Dessa är mixade och ligger helt öppna för alla att se. Det hade varit spännande att åka till ett sånt för jag misstänker att japanerna faktiskt badar med baddräkt eller handduk framför sig på såna ställen. En del använder en handduk för att skyla sig när de är på vanliga onsens, och i TV används alltid en handduk för att skyla de som filmas på onsen. 

Jag undrar också hur de gör med sin skrubbningsprocedur där vid de naturliga varma källorna. Står de nakna vid kanten av källan i snö och kyla och skrubbar av sig? Eller går man bara dit för att gå på någon slags ”romantisk” nakendate? Jag vet inte men jag skall ta reda på det.

Kommentarer (4) »

Kanelsocker och semlor

Idag bakade vi kanelbullar. Det är enda sättet att få nåt ätbart med kanel i sig eller på sig. Det säljs visserligen kanel i de japanska affärerna, faktiskt så säljs en speciell sorts kanel som heter: kanelsocker. Jag köpte fel en gång och har en burk ståendes hemma. Hade ingen aning om vad man använde kanelsocker till i Japan förrän några vänner var på besök. Den japanska kvinnan var förvånad att jag ens frågade (misstänker jag) och sa sedan att: ”Man har kanelsocker på rostat bröd, vad annars?”. 

”Aha!” sa jag sedan och pekade mot min ugn där jag brukar rosta mitt bröd. Hon tittade frågande på mig.  Jag förklarade: ”Jag rostar mitt bröd där.” Själv tycker jag inte att det är nåt fel med det. Jag har en ugn och i den rostar jag brödet ibland. Inget underligt eller konstigt.

Fast…i Japan använder man inte just såna där små gasugnar till bröd utan bara till fisk. Endast till fisk och skaldjur för när man en gång använt till fisk så luktar ugnen mycket av fiskoset så allt bröd man eventuellt skulle rosta där skulle smaka gammal päckel-fisk. Så just därför har jag blivit utskrattad flera gånger av förvånade japaner för att jag INTE använder min ugn till att laga fisk inuti. Jag tar det med ro och tänker att: ja, ja, någon gång ska även dom inse att ugnar faktiskt inte BARA är tillverkade för att tillaga fisk i.

Idag när vi bakade kanelbullar gick tankarna till semlor. Jag har recept på semlor så egentligen är det bara att sätta igång att baka. Nu är det visserligen jag som betalar allt här hemma men i praktiken är jag inte chef utan det är dottern, 7 år. Vill dottern ha semlor blir det semlor, vill hon inte blir det inga. Så jag tog upp det hela: ”Ska vi baka semlor någon dag?” Dottern tittade på mig och sa med uppriktig okunskap: ”Semlor? Vad är det?”

Först försökte jag förklara hur de såg ut och smakade men det fattade hon inte riktigt. För abstrakt. Så jag googlade snabbt fram en semla och visade henne bild på dom. Då utbrast hon: ”Ja! Nu vet jag. Jag har ätit det en gång.”

Jag sa: ”Det klart du har ätit det EN gång! Du har ätit det flera gånger men nu var det längesedan. Förra året åt vi inga för då var vi väl i Japan också?” (Mitt minne är inte alltid så bra när det handlar om årtal).  Då säger hon, mycket entuasiastiskt: ”Jag kommer ihåg att jag åt en semla 2005!” (Skall dock vara 2006 men hon kommer mest ihåg att just det året åkte vi till Japan, inte exakt när).

Detta börjar bli en aning pinsamt så det blir nog semlebakning någon dag. Sedan kan min dotter i framtiden säga: ”Jag har ätit semla både år 2005 OCH 2008.” Jippi hey vad vi är mer riktiga svenskar då!

Kommentarer (1) »

Restaurangbesök, incidenter och bordsskick

Jag är helt hopplös när vi käkar på restaurang. Vet inte varför. Och det är mycket värre att vara med om en massa incidenter när man äter på restaurang i Japan eftersom alla andra är så nitiskt pedantiska. Alltså, alla utom jag och mitt sällskap då. 

Sist spillde jag ut en halv kopp grönt te rakt ner i knät. Det gjorde inte så jättemycket då det var på en studentrestaurang och effekten blev bara att mina byxor blev ovanligt blöta och jag fick fylla på min tekopp.

Gången innan dess tappade jag en massa ris och chilisås-räkröra INNANFÖR tröjan. Detta var på en litet finare kinesisk restaurang där man sitter i ett stort öppet rum så alla ser varandra. Det var lite obehagligt då riset och såsen snabbt klibbade fast överallt, i tröjan, i behån, i mig…Det var även pinsamt att försöka torka bort det eftersom det såg en aningen obscent ut…Ska man sticka ner handen ovanifrån eller underifrån? Vilket ser minst vulgärt ut? Hur ska man visa att man är helt normal och inte alls smeker sina bröst utan försöker få bort klibbigt ris från behån, och chilisås från insidan av tröjan? Och hur ska man få bort intorkat insmetat ris från insidan av tröjan med bara torra servetter? Det är många frågor som uppstår vid ett normalt restaurangbesök!

På vägen ur från den kinesiska restaurangen hörde jag ett underligt ljud och kollade bakåt. Jag hade tydligen vält ner hela menystället! Jag skyndade mig tillbaka och möttes av en stackars servitör som jobbade där och som trött garanterade att allt var i sin ordning och försökte sträcka sig ner och få upp menystället från golvet där det låg fint och vilade…Jag kan inte alls förstå varför dom ställer grejer mitt i vägen där man skall gå? Vill dom att folk ska snubbla och bryta nacken av sig? Eller var det bara mitt fel?

Gången innan dess när vi var på indisk restaurang råkade dottern spilla hela sitt glas med isvatten över hela sin tallrik. Det gick snabbt och hon lyckades precis få lagom kraft i rörelsen för att tömma ut halva glaset rakt över sin tallrik. Sedan käkade hon ris med is. Hon tyckte om det. Faktiskt! Servitrisen märkte ingenting och fyllde glatt på dotterns vattenglas med ännu mer isvatten…”Är det gott” frågade servitrisen artigt. Dottern tuggade is med ris och sa entuasiastiskt ”Ja, jättegott!”.
  

En annan gång fastnade jag med foten i ett bord och fick vält ner en del av dressingsortimentet på golvet, så det gula golvet blev vackert färgat av svart-brun sojasås. Då bara jag snabbt gick därifrån och låtsades som ingenting. Det fanns nämligen inget att torka upp med ändå, så jag kunde knappast göra nåt åt det om jag inte skulle torka upp all utspilld sojasås med mina kläder. Och det kändes inte så angeläget.

Vissa maträtter måste jag helt undvika för det finns ingen chans alls att jag skall lyckas äta dom utan att spilla ner hela mig själv och en del av omgivningen. Till exempel nudlar eller viss pasta. Jag har allvarligt börjat funderat på att börja använda haklapp men insåg att man kan använda stora scarfes istället! Så nu har jag alltid stora scarfes på mig. Fast det hjälper tyvärr inte när man tappar saker innanför tröjan, ner i knät eller på golvet….

Öhm. Nu ska jag nog inte skriva mer om alla incidenter för då verkar man ju vara helt ociviliserad?

Kommentarer (8) »

Valentindagen i Japan

Av någon okänd anledning har japanerna gjort sin egen lilla tolkning av Valentindagen. Den 14 februari skall tjejer ge choklad, godis eller blommor till: potentiella pojkvänner, andra manliga vänner, sina manliga kollegor, sina manliga chefer och så vidare. Mest oftast choklad. Gärna dyr dessutom, inslagen i flera lager papper och plast och dekorerad med kitschiga röda saker som hjärtan och guldglitter. Hur man skall kunna särskilja den där ”jag-tycker-om-dig-mer-än-vän-chokladen” från ”chokladen-du-får-men-som-bara-är-av-artighet” är oklart och diffust. Jag bestämde mig redan förra året att inte försöka förstå dessa skumma sedvänjor. Eller ens försöka delta i dom. Hur man än gör blir det lixom fel.

Igår hade jag glömt bort att det var dagen före 14 februari eftersom det var en rätt normal dag den 13 februari. Alltså glömt och glömt. Jag visste om att det var valentindagen nästa dag men brydde mig föga. På jobbet dök under dagen ett stort paket upp med godis och annat smått och gott från Sverige. Bland annat kläder jag inte fått plats med i resväskan. De kom nu på posten lätt ingeggade i svensk sirap och toppade med svenska linfrö. Livet kunde knappast bli bättre (*^_^*) .

Eftersom jag fortfarande inte gett vår sekreterare och min professor någon ”komma-tillbaka-present” från Sverige resan bestämde jag mig för att snabbt gå och ge dom varsin bit choklad. Geisha choklad för övrigt…(obs! Geisha betyder inte en prostituerad kvinna i Japan. Det står så i wikipedia). Professorn var dock inte inne så jag lämnade chokladen i hans postfack.

Först nästa dag slog det mig att min professor kanske inte ens kollar i sitt postfack förrän idag. Isåfall skulle han tro att det var en valentinchoklad som han fick. Och eftersom den var svensk att den var ifrån mig. Oops! Detta var inte sådär jättebra insåg jag fram åt lunchtid (>_<”) och kände en lätt panik komma över mig. Tänk om min jättesnälla professor skulle tro att jag stötte på honom? Jag är ju dessutom singelmamma…

(/–)/  (oh no!)   Pinsamt värre. Vad göra för att undvika missförstånd? Jo, naturligtvis skrev jag mejl till honom och frågade om han fått chokladen som jag lämnade IGÅR. Och att han skulle ha fått den för LÄNGEsen men att jag fick den skickad hit. Med posten, så det tog TID. Till sist la jag till att vi i Sverige inte ens ger bort ”Valentinchoklad” så det var det definitivt INTE.

Hm. Det är möjligt att jag ljög, men å andra sidan minns jag inte om jag någonsin gett någon kille valentinchoklad så helt fel var det kanske inte. Å andra sidan, hur ska han kunna kolla det? :-)

Den 14 mars är det den Vita Dagen, dagen då alla män ska ge en gåva tillbaks till de som de fått choklad utav. Kallas ”den vita dagen” för att de skall ge marshmallows eller vit choklad. Dock verkar det vara så att eftersom så lång tid förflutit sedan 14 februari har de flesta män glömt bort detta. Den vita dagen gåvan är inte heller lika utbredd som valentingåvan. Och det är väl rätt typiskt att kvinnor ska köpa mängder av presenter och gåvor men en månad senare när det är pay-back-dags så är det hela bortglömt och få ger tillbaka något alls.

Nix, säger jag. Våga säga nej till valentinchoklad. Visst borde det väl vara möjligt för män att vara snälla mot kvinnor utan att de måste mutas med choklad en gång om året. Och om man vill ge nåt för att visa att man tycker om den personen så är det knappast något som hindrar resten av årets alla dagar. Och om någon vill ge mig något är det hjärtligt välkommet så länge det inte är olagligt, enormt stort eller har nåt med djur att göra (speciellt döda djur undanbedes. Oavsett förmultningsstadie!). Adressen kan man få om man mejlar (-_^)

Lämna en kommentar »

Myter om japaner i Sverige.

Jag har verkligen ingen aning om var alla underliga, skumma och oförklarliga myter om japaner kommer ifrån. Härom veckan berättade jag sanningen för en japansk tjej om vad vi egentligen tror om japanernas vanor och seder. Hon blev mycket förvånad!

Myten om munskydd

Av någon helt okänd anledning verkar folk i Sverige tro att japaner har munskydd för att inte bli smittade av sjukdomar. I själva verket har de munskydd när de är sjuka och känner sig hängiga och vill alltså skydda omgivningen från att få deras kommande influensa, förkylning, tbc eller fågelinfluensa. Verkligen omtänksamt tänkt! Tydligen hjälper även munskyddet mot sjukdomen man har genom att halsen inte torkas ut lika lätt (munskyddet håller kvar en del av fuktigheten i andedräkten). Det finns massor av olika slags munskydd man kan köpa, normala för vuxna, lite finare modell för vuxna med färgat papper. Hello Kitty munskydd för barn…eller munskydd med andra figurer på som barn gillar.

Myten om V-tecknet.

När Japaner är med på kort gör de ofta ett V-tecken med fingrarna. Alltså håller ut och isär pekfinger och långfinger och poserar mot kameran på alla möjliga ställen ute i världen och i Japan. Hos oss betyder V: Victory, seger, jag vann, jag är störst och bäst och starkast eller nåt liknande.

I Japan betyder V-tecknet FRED. Genom att göra tecknet visar de alltså att de stödjer kampen om fred överallt i världen och till och med är fredliga av sig själva dessutom!

Lämna en kommentar »

Ärlighet och våld mellan barnen

Idag hade dotterns efter-skolan-center ett föräldramöte för oss som har barn som är 7år. Först skulle alla berätta om sina barn, vilka framsteg de gjort under året och sånt. Jag blev ännu en gång chockad över den japanska mentaliteten att vara ärlig. På nåt naivt sätt trodde jag att de inte skulle vara SÅ ärliga. Som vanligt hade jag fel och jag förvånas över att jag ännu blir förvånad.

En mamma sa: ”Min son är väldigt lat och tycker inte om utmaningar. Bara om han tror att han kan klara av dom försöker han göra dem. Annars så struntar han i dem. Dessutom gör han dumma saker ibland. Någon ser vad han gör och berättar det för mig. Han ljuger för mig tills jag berättar att någon sett honom. Sedan säger jag till honom att han alltid skall vara snäll för att det finns alltid någon som tittar.”

Tja, det är ju också ett sätt att se på det givetvis.

En annan mamma sa att hon jobbar hela tiden och inte riktigt visste vad hennes barn gjorde på fritiden därhemma. Ett av hennes barn var både blygt och trögt så hon mognade mycket långsamt. Det andra barnet (7år gammalt) brukade få vara hemma ensam på lördagarna för hon ville inte till efter-skolan-centret då. Ibland sa barnen att dom inte ville gå till efter-skol-centret, ibland ville dom. Hon visste inte riktigt. Mamman är högutbildad akademiker. Det är möjligt att jag förstod något fel, men jag tror inte det.

Ett problem återkom hela tiden. Barnen slår varandra och är rätt vårdslösa. De knuffas och bråkas. I Japan är det inte förbjudet att aga barn och det är många som praktiserar den slags barnuppfostringsdisciplin hemma. När ämnet togs upp för diskussion i efter-skolan-klubben, lät det ungefär följande: ”Vi måste besluta om riktlinjer för noll tolerans för våld. ”

”Men hur ska vi kunna göra det? Många använder ju sådan slags uppfostran hemma och det är ju inte vår uppgift att ändra dom.”

Man blir lätt frustrerad. Jag pratade med han som ville införa riktlinjerna och sa: ”Du, jag skriver ihop några rader om hur man skall göra så översätter du det. Så är riktlinjerna klara.” Han såg rätt glad ut och sa: ”Ja, det blir nog bra.”

Hela anledningen till icke-våldspolicy diskussionen är nämligen mitt fel, jag har flera gånger anmärkt att de slåss för mycket och slår varandra och droppen blev när en av lärarna fysiskt bestraffade min dotter. Oj, oj, oj vad arg jag var. Läraren kom till mitt jobb nästa dag och bad om ursäkt säkert 30 gånger och vågade inte se mig i ögonen. Jag var jättearg och använde hög röst. Japaner gillar inte höga röster. Nej man skall prata lågt och säga ”sumimasen”. Inte peka och säga högt och argt: ”DU RÖR ALDRIG MITT BARN IGEN!” Samtidigt kan man inte bli alltför arg. De vet ju inte varför det är fel att aga barn utan tycker att det är bra. Och jag är ju fel generation. Jag vet i ryggraden att det är så jättefel, men oj vad det är svårt att hitta argument för att motivera det alldeles självklara! Det är lite som att uppfinna hjulet igen.

Föräldramötet tog 4 timmar och vi bestämde egentligen inget alls utom att kanske dra ned på antalet fester som anordnas där det grillas och dricks öl under förevändning att efter-skolan-centret ska dra in mer pengar. Nästa vecka är det möte igen….Jag hade nog hellre druckit öl och grillat små flottiga köttgrejer än att ha ännu ett möte redan en vecka efteråt.

Lämna en kommentar »

Eviga hus

Ett hus som ligger mellan dotterns efter-skolan-klubb och vår lägenhet är i brunt tegel och har en namnskylt där det står husets namn: ”ENDLESS 12″.
Varje gång när jag går förbi funderar jag över det namnet, hur kan nummer 12 vara ändlöst? Numret tolv känns överhuvudtaget inte speciellt evigt som tal.
Heter det evigt för att man ska bo där för evigt, alltså tills man är död?

Varför döper man ens ett hus till ändlöst i Japan där husen skall rivas ner och byggas upp igen om de är äldre än 20 år eftersom ingen vågar bo i dom då. När husen är äldre än 20 år gamla är de heller inte värda nåt. Vid försäljning får man inget för huset utan får bara betalt för marken där huset står. (Rent generellt alltså, detta gäller antagligen inte överallt.)

Jag är lite skeptiskt till Japansk byggnadsteknik. Här finns många extremt gamla byggnader. Kulturminne, tempel och historiska minnesmonument och supergamla
kamikazehus (okej kanske inte, men det låter rätt häftigt). Men även de renoveras regelbundet genom att man river ner allt och bygger upp det igen. Jag undrar hur de vet vad för material som användes för tusentals år sedan när husen byggdes?

Det finns en positiv aspekt med den genomgående nyrenoveringsanda som konstant råder i Japan. Om man återbesöker platser så känns det som om man är där för första gången.

Jag tog en annan väg hem i några veckor och när jag sedan skulle gå den gamla vägen igen insåg jag att jag inte längre kände igen mig och blev orolig att jag gått vilse. Där det förut varit något, antagligen ett stort hus av nåt slag, fanns inget alls kvar och helt plötsligt såg man alla husen som förr var skymda.

Kan namnet bero på att man skall fundera på namnet i evighet eller för att japanen som namngav huset inte visste vad ordet betydde men tyckte att logon var fin, rent grafiskt?
Allt är möjligt utan det omöjliga. För evigt…?

Lämna en kommentar »

Påklädd- av en kvinna? Erfarenheter från Japan.

Det hände nåt underligt en dag i fikarummet. Ok, jag skrev fel. Det är inget fikarum egentligen eftersom ingen här i Japan tar fika. Det är ett litet samlingsrum där man kan äta lunch om man vill. Det är också rummet där ingen någonsin städar så det känns sådär kul att äta där.

Det som hände var följande: Jag skulle lämna tillbaka en slev som jag lånat. Det var en del folk i samlingsrummet när jag kom in och jag visste inte varför. Det spelade inte mig någon roll heller eftersom jag hade hundratals mosskott att analysera, så jag siktade in mig på att lämna tillbaka sleven i bokhyllan där den skulle vara och snabbt avyttra mig därifrån innan jag blev indragen i långdragna ovetenskapliga diskussioner. (Ja, i en bokhylla. Det är ett fikarum i Japan vi snackar om).

Jag hittade först inte var sleven skulle vara för det hängde ett ofräscht tygskynke framför bokhyllan. (Ja, det klart att det hänger tygstycke framför bokhyllan som innehåller bestick i fikarummet; vad skulle de annars hänga framför bokhyllan? Plast? Ok. Vissa har plast istället. Jag kommer inte heller på nåt som de INTE skulle hänga i bokhyllan.)

När jag stod där och kikade in under tygskynket för att se vart jag borde lägga sleven började någon att ta på min rygg och mina kläder. Jag förstod inte riktigt vad som hände för de snackade på japanska, men oavsett vad det än var så kunde det inte vara speciellt bra. Inte om det ingick fysisk beröring. En av de doktorander som jag är lite bättre kompis med ansåg att jag var promiskuöst klädd och försökte rätta till det hela genom att dra min stora scarf över min rygg och nacken! Samtidigt sa hon: ”MEN DU !” 

Hela incidenten handlar om det japanska samhällets inställning till behåar. Det säljs behå och trosor i affärerna överallt men ändå är det som om ingen egentligen vill bekänna att de faktiskt använder sådana kläder. Nej, behå och trosor är tabubelagt och skall vare sig synas och helst inte heller snackas om. Eller synas och synas. Om det är i porrtidningen på lunchrestaurangen är det tydligen ok för alla män att sitta och dregla över halvnakna tjejer när de slabbar i sig sina ramennudlar, curryris eller slemmiga alger och köttdelar. Men att se skymten av underkläder i verkligheten är tydligen en helt annan sak.

Normalt brukar jag klä på mig såhär (obs detta är inte så värst intressant så det går utmärkt att hoppa direkt ner till nästa paragraf om man vill): jag försöker desperat att hitta nåt att dra över mig trots att jag fortfarande inte hittat mina glasögon efter nattens djupa sömn. Vem vet vilka japanska småtomtar som lyckas flytta dom varje natt, men en sak är säker: de kommer aldrig någonsin att få se skymten av någon risgrynsgröt! Eftersom jag är rätt omedveten om vad jag tar på mig (mest för att vi alltid försover oss av någon underlig anledning) brukar jag inte heller kolla så att behå och kläder är anpassade till japanska dresskoden för att man skall kunna vistas i samhället utan att folk kommer fram och rättar till ens kläder.

Dagen i ära hade jag en tunika som var rätt stor runt halsen, urringad, medan min behå inte var det (banden alltså, inte själva behån. Det hade blivit lite konstigt tror jag). Utanpå hade jag en scarf. Min väninna tyckte alltså att jag gått över gränsen för det acceptabla. Och då visade jag definitivt inget mera än några stackars bomullsband! Till råga på allt var det en muslimsk tjej i rummet (hon var helt skyld och hade även huvudduk) och hon tittade något chockad och förvånat på oss. Jag vet inte vad hon var mest chockad över: att det fanns en rödhårig promiskuöst klädd kvinna i huset, att min väninna rättade till mina kläder i frustration eller att jag efteråt sa: ”Det är helt ok” när min väninna inte alls lyckades skyla mina stackars omedvetna behåband.

Till deras stora förtvivlan var jag inte heller generad eller minsta berörd, utan gick snabbt därifrån för att fortsätta stirra på mina mossor.

Senare träffade jag min väninna och den muslimska kvinnan i korridoren vid hissen, men nu slapp jag bli påklädd av min väninna. Antar att hon redan vant sig vid att jag faktiskt är promiskuöst klädd och slutade försöka rätta till mig. I alla fall så sa den muslimska kvinnan: ”jag är från zkdfgDf.” Hon pratade bra engelska. Men inte bra nog.

Jag sa: ”från VAR?” Det hade låtit som ett tempel, en borg eller kanske en stad som är med i nåt avsnitt av Star Trek. Jag antog av logiska skäl att inget av det stämde. Min väninna tolkade och sa att hon var ifrån ett annat hus på universitetet. Hon jobbade alltså inte i yttre rymden. 

Jag blev glad eftersom jag faktiskt vet var huset ligger och sa: ”Jaha! Ja, det ligger…” och där skulle jag naturligtvis ha sagt att det låg bredvid nåt annat hus. Men inte tusan kom jag på namnet på ett enda hus som ligger bredvid. Så jag pekade åt nåt håll. Det spelade egentligen ingen roll åt vilket håll jag pekade, så jag pekade åt det håll som var enklast att ta upp armen åt. Slumpen fick avgöra. Ingen reagerar om man pekar åt fel håll har jag märkt. Den muslimska kvinnan visste inte åt vilket håll hennes hus låg för hon var ny i huset och min väninna är japansk så hon är artig och rättar inte sånt (hon rättar bara till mina kläder). De såg båda glada ut så muslimska tjejen trodde nog att det var åt rätt håll och min väninna brydde sig inte. Hon doktorerade nämligen dagen före.

Sedan sa den muslimska kvinnan (hon var från Indonesien) att hennes professor hette ”hiSDvfshsDoijdjio”. Tja, nåt åt det hållet i allafall. Jag låtsades som jag visste vem han var och nickade. Det är enklast att göra så eftersom a) att ta reda på professorns riktiga namn skulle antagligen ta rätt många minuter extra och jag var inte intresserad av att veta det, och b) om man nickar behöver det inte betyda att man vet utan kan också betyda att man bara är artig.

Ämnet som hon jobbade i var dock intressant eftersom jag lovat en svensk doktorand att leta upp någon i det ämnet, så jag frågade: ”Vem är professor i det ämnet?”

Naturligtvis fick jag samma svar igen och jag borde anat det komma: ”hiSDvfshsDoijdjio”. Det lät ungefär som namnet på ett berg. Ibland tror jag att alla namn kommer från berg eller städer. Japanerna verkar ha dålig fantasi eller så kanske alla vill heta samma. Kanske har det nåt med gruppmentaliteten att göra. Men det är möjligt att det är svårt att hitta på nåt unikt när man har en så stor befolkning?

Jag nickade igen. ”jaha, ja”. Sedan lade jag till: ”Kan han engelska?” Jag lovade nämligen den svenske doktoranden att kolla ifall hans potentiella samarbetspartner kunde engelska. Den muslimska tjejen sa nu klart och tydligt på engelska som jag förstod: ”ja, han kan inte engelska.”

Nu blev till och med min japanska väninna lite förvirrad och ville ha ett bekräftande av den muslimska tjejen: ”Han kan alltså engelska?”

Muslimska tjejen såg strålande glad ut när hon återigen svarade: ”JA, han kan INTE engelska.”

Min japanska väninna vände sig mot mig och sa liksom för att förklara: ”Professor hiSDvfshsDoijdjio kan engelska för han har jobbat i Indonesien.”

Logiken var inte helt glasklar men jag kände inte för att gå in i den tillsammans med dem. Kan man japanska för att man är i Japan? Kan man snacka vakum om man är astronaut? Kan man lära sig svenska bara genom att befinna sig på svenskt territorium. Eller delfinspråk om man badar med delfiner?

Ja, det är jättekul att bo i Japan. Man lär sig nya saker varje dag. Att inte klä sig såpass obscent att japanska kvinnor börjar skyla över en. Att nicka artigt förstående när man inte fattar nåt men inte heller vill veta. Att peka åt ett slumpartat håll när man inte vet. Att folk säger en sak men menar en annan. Att vissa diskussioner är helt chanslösa innan de ens börjat. Att jag borde sitta mer på mitt rum och analysera mossa. Det ska jag göra imorgon.

Kommentarer (3) »

Kommunikation och bensinstationer

Igår hände följande: jag skulle tanka bilen. Det går till så här i Japan:

Man kör in under ett tak där det hänger massa tankslangar ner ifrån taket. En eller flera bensinkillar ropar åt en vart man skall ställa bilen ungefär, och pekar samtidigt. Man parkerar. De kommer fram till bilen så man slipper stiga ur den. Jag öppnar dörren och de säger nåt ”zmkdfh fjvhvzfxh  ???” (förmodligen, åh, ursäkta, förlåt snälla du men hur mycket vill du ha tankat? Tack snälla). Jag säger ”mantan” vilket betyder full tank. Sedan säger de ”xkjddkhvkjdxfh genki?” (typ: Ursäkta, förlåt för besväret men hur vill ni betala, tack snälla förlåt). Av erfarenhet vet jag att de undrar lite hur man vill betala. Genki har antagligen inget med Ginko att göra, ginko betyder bank men låter som Ginkgo biloba vilket är ett vanligt träd här. Trädet har väldigt fina blad som inte alls ser ut som pengar så det är därför omvänt logiskt att Ginko (bank) låter som trädet Ginkgo. Jag vet alltså att det är nåt med betalningen att göra och svarar ”cash”. Det är otroligt vad alla japaner förstår engelska perfekt när det har nåt med att betala (till dom) att göra :-)

Sedan går bensinkillen iväg och tankar åt en, tvättar rutorna, och gör nästan allt man vill om man ber om det. En gång gav de mig en varm blöt trasa att tvätta av inuti i bilen för de tyckte antagligen att det såg smutsigt ut. Igår vid tankningen var dottern mäkta imponerad av mina 2 svar till bensinkillen, hon sa: ”Mamma, du kan ju prata jättebra japanska nu!”

Föga anar hon att jag inte fattar något som helst av japanskan men att vi vuxna har samlat på oss betydligt fler år av praktisk erfarenhet. Normalt sett i Japan så betyder den där Europeiska västerländska livserfarenheten inte ett jota eftersom det är som att befinna sig på en annan plats i Universum, men om man har tankat ett antal gånger tidigare så måste man vara rätt korkad för att inte ha lärt sig rutinen efter de två-tre första gångerna. För så himla avancerade diskussioner brukar man nämligen inte ha på bilmackarna, variationen på samtalsämnen är rätt begränsade och oftast åker folk dit enbart för att tanka och inte för att ha konversationsövningar.

En annan gång på en bensinmack skulle jag be dom kolla lufttrycket i däcken. Jag hade precis kommit ner från ett berg och var klädd i utekläder och var lerig, svettig och såg allmänt vindpinad och galen ut. Jag parkerade och de tankande bilen, jag gick ur och sa ”Check air?” Killen förstod ingenting, så jag sa samma igen ”Check air” och pekade på däcken. Då förstod han så han ropade till en annan bensinkille ”Air check!”. Det gäller inte bara att säga rätt ord utan att även säga de i rätt ordning. Inte rätt ordning för mig då, nej, utan rätt ordning för dem.

Kommentarer (7) »