DR. Karins Blogg

Idag var jag på en slags konferens där ämnet för dagen var regionalpolitik och hur man ska förhindra att glesbygder och svaga regioner går bankrupta, typ. Det hela var anordnat för att kunna jämföra lite mellan Sverige och Hokkaido som har rätt likartade förhållande på många sätt. Ska inte ta upp allt som sades men jag tyckte det var intressant att när en av de svenska riksdagsledamöterna sa att: ”vi ger stöd så att det kvinnliga företagandet ökar.”

Japanens motfråga var: ”Jaha, ger ni stöd till att öka företagandet”…osv. Det var som att det där med ”kvinnor” inte hade sagts och det negligerades i tysthet. Säkert inte med flit utan antingen så uppfattades inte ordet ”kvinna”, det kan ha missuppfattats och blivit omvandlat till nåt annat, eller så uppfattades ordet men eftersom det lät alltför absurt och orealistiskt för att vara sant så var det nog inte sant. Detta hände två gånger så vitt jag lade märke till.

Detta är lite av en kulturkrock och beror på Japans brist på jämställdhet. Jag sa till min icke-japanska bordsgranne att det är väl typiskt att snubben inte hörde att det inte var företagandet i sig som fick stöd, utan det kvinnliga företagandet. Hon höll med. Sedan sa jag att det är rätt typiskt då Japan säkerligen är 30 år efter i jämställdhetsutvecklingen jämfört med Sverige (Europa/väst). Då sa hon uppriktigt: Nej, det måste röra sig om 50-100år efter!

Tja, det är kul att skoja om det men det är med viss bismak man gör det för sanningen är ju att många japanskor är tvungna att göra karriär utomlands eftersom det absolut inte går i Japan. Det är inte heller nåt som diskuteras nämnvärt eftersom de som bestämmer alla är män. Men varje gång jag hör detta att de japanska männen jobbar så himla mycket, att de till och med jobbar ihjäl sig så tänker jag: ja, ja, det hade kanske inte varit nödvändigt om det fanns jämställdhet och kvinnans roll i samhället var en aningen större än att tvätta kläderna för hand, städa av tatamimattorna och sätta på riskokaren varje dag….

Ända sedan vi flyttade till Japan har jag lagt märke till att det finns en grupp av utländska människor i japan som har en ovanligt optimistisk attityd till allt som är japanskt. Rent generellt är jag pro-optimism, vilket betyder att jag diggar det.

♪~♪ d(⌒o⌒)b♪~♪

Men när det gäller de här väldigt japan-optimistiska typerna går det lätt till överdrift när de till exempel inte ser den japanska verkligheten för vad den är utan de har på sig några slags glittriga synfilter och tycker allt här är så himla underbart (*.*). Allt i Japan är inte underbart och japanska samhället har minst lika svåra problem som vi har i Sverige att brottas med. Skillnaden är att japanerna gör det på ett mer artigt sätt. Så det är inte alltid man som utlänning får reda på det (?_?)

Tydligen har de här utländska människorna som är överoptimistiska om Japan ett eget gruppnamn…de heter japanofiler = Japan-älskande. Och de vita utlänningarna (white) som vill vara japanska kallas för ”wapanesiska”. På engelska ”wapanese”.

ＹEＡＨ♪☆0(＾＾0)*＾＾*(0＾＾)0☆♪ＹEＡＨ 
 Wapaneserna/japanofilerna har många olika intressen av diverse skumma företeelser i Japan. Bland annat finns det de som är inkörda på manga m{oYo}屮, japansk mat 。。。φ”(￣_￣*),  j-pop ヘ(￣ー￣ヘ)(ノ￣ー￣)ノ♪, eller japansk kultur sådär i allmänhet. För en västerlänning verkar det klinga märkligt exotiskt att ha såna intressen. Men japanerna reagerar oftast smått annorlunda (>_<)… En wapanese som är inkörd på nåt speciellt område låter väldigt mycket som japanska ”otaku”. Det vill säga en japansk nörd (/–)/ (oh, no!)

I västerlandet har nördhet gått från ett negativt begrepp (typ illaluktande datasnubbe som är förankrad i cyberspace) till att numera vara ett lite snällt skällsord på någon som är lite mer ambitiös inom lite nördiga områden kanske.

Så är det absolut inte i Japan. En nörd här är en enstöring som inte klarar av socialt liv och som sitter instängd i sin lilla lägenhet hela sitt liv och ägnar all sin tid åt sin nördighet.

Det låter väl inte så farligt kan man tycka. Men det är just det som är poängen. Vi som är mer individualister snarare än gruppmänniskor tycker det är okej att inte delta i samhället. Så är det inte i Japan. Om en människa inte tillhör gruppen så anses detta vara väldigt negativt och skall i stort sett rättas till om det är möjligt. Med alla medel. Men jag antar att om de inte lyckas rätta till dessa personer under de år de går i den extremt disciplinerade skolan så lär de aldrig kunna rätta till dom. Så då är det kanske bättre att nördarna förpassas till en liten lägenhet där de håller sig undan från samhället resten av livet, typ. Lite som att: om de inte syns så finns de inte heller och så kan man ha sin gruppmentalitet ifred. (‘_’)

Men det betyder också att ingen vill umgås med dessa nördar och ordet nörd har en mycket negativ klang, ungefär som en person som vill andra människor illa kanske. Bara för att de inte vill tillhöra samhället och gruppen och för att de kanske har sociala svårigheter att anpassa sig.

Om man då tar en nörd tillika wapanese och kastar den rakt in i japanska samhället, vad får man då? Jo, man har då en väldigt nördig och överoptimistisk person som möter människor som inte har riktigt lika optimistisk inställning till deras fascination för manga, j-pop eller vad det än månne vara. Även om japaner generellt är artiga och snälla så kommer de ändå känna doften av otakus lång väg…det räcker liksom att nördwapanesen öppnar munnen och säger sin första hälsningsfras, och jag slår vad om att den är på japanska!

Med stor sannolikhet börjar den så här: (^ｺ^)(^ﾝ^)(^ﾆ^)(^ﾁ^)(^ﾜ^)

Idag skulle vi på barnkalas hos våra vänner. Jag fick köpt med lite smågåvor, origamipapper, tårta, jordgubbar och blommor och gick till familjens hem. Väl där kom vi på att vi inte visste vilken lägenhet de bodde i och många lägenheter var det i huset. Skulle ringa och insåg att jag inte hade numret men då sa dottern att hon visste numret utantill. Så vi ringde.

Tyvärr visade det sig att vi ringde fel. Sedan kom vi på att vi visste ju iallafall vilken våning som de bor på och det fanns bara 3 lägenheter där. Visst finns det namnskyltar på brevlådorna men hur ska man kunna koppla namnet med de kanji som de skrivs med? Alternativet var att snika sig in och sedan åka upp till rätt våning och ringa på men de har kameraövervakning så det kanske inte var någon superbra idé direkt.

Så istället började vi ringa på porttelefonen till alla lägenheterna på den våningen. Inget svar. Sedan svar och de sa till dottern att våra bekanta bodde i nästa lägenhet. Vi ringde på. Inget svar. De var alltså inte hemma trots att vi hade bestämt tid. Visserligen var vi 35 minuter sena men det är vi ju nästan alltid så det vet dom ju om.

Då helt plötsligt kommer dom med bilen. De var också 35 minuter sena. Iallafall så blir mamman jätteförvånad över alla presenter och blommor och sånt…vilket är underligt ifall det faktiskt skulle vara kalas…tyckte jag. De sa att vi skulle ta kort och att vi måste åka direkt. Ok. Jag förstod inte riktigt varför vi absolut skulle med, men okej, jag försöker att inte vara negativt utan visst…vi åkte med. Jag antog givetvis att de skulle ta kort på sin familj och vi fick följa med för att kolla. Kanske skulle dottern vara med på nåt hörn men det var allt. Inget skulle inbegripa mig. Antog jag.

Drygt 3,5 timmar senare kom vi ut ifrån fotoaffären och då hade jag ägnat rätt lång tid att stå helt stilla och dra in magen under tiden en japansk tjej snurrade runt mig, kramade mig och drog och knöt och drog och grejade så där allmänt. Det tar lång tid att ta på sig en 3-lagers kimono.  

Speciellt lång tid tar det när den som skall ta på kimonon är nybörjare och inte vet hur man tar på ”bältet” obi. det blir många snurriga varv hit och dit och omlagringar av tyget. Det var okej men fruktansvärt varmt. Lika varmt som i min Bohusdräkt faktiskt. Det roligaste var när den lilla unga nya tjejen skulle hitta rätt tvådelade sockar till mig. Mina fötter var för stora så det fanns inga. Till slut insåg hon detta och öppnade ett paket nya sockar. Herrsockar tror jag.

Missförståndet från början uppstod för att familjen brukar åka till fotografen vid födelsedagar. Min dottern hörde nåt om födelsedag och antog att det var därför vi skulle dit. Men det gjorde inte så mycket för vi fick istället ha ett litet party efter fotograferingen ♪~♪ d(⌒o⌒)b ♪~♪ 

Skillnaden är att man hos fotografen i Japan (den här iallafall) får ta egna kort under fotosessionen och man kan få fotografens kort på cd och kan sedan skriva ut själv. Väldigt praktiskt. Så, till sist: nu har jag haft min första kimono på mig. Jag tror inte det blir sista gången…

Bye ((ヾ( ^-^)ゞ Byeー♪

Förra året missade jag denna dag totalt. Den 3e mars är det Hina matsuri, flickornas och dockornas festival/dag.

I år däremot var vi hembjudna till min väninna som vill öva svenska och då lovade hon att vi skulle fira Hina matsuri. Det lät lite spännande tyckte jag, trots att jag vid det här laget är rätt skeptisk till vad japanerna kallar för delikat festmat och festivaler eftersom jag till exempel inte tycker det är speciellt festligt när de kastar jordnötter på golvet och man blir jagad av monster (Setsubun 3 Februari) eller när man måste stå och banka med världens största träklubba i en urholkad trädstam på en rykande deg ris som skall mosas till oigenkännligt geggamoja och sedan formas till små runda bollar fyllda med diverse skumma grejer (till exempel natto-de fermenterade slemmiga sojabönorna, sliskigt söt rödbönspasta eller grönt-te glass).

Detta kallas mochitsuki. Av någon underlig anledning måste alltid en av japanerna stå nästan över den där urholkade trädstammen och rätta till risdegen eller lägga på vatten eller vad vet jag vad han gör, emellan slagmannen hämtar kraft för att ånyo drämma till och verkligen mosa den mosiga risdegen. Ett under att ingen slår någon i skallen med den gigantiska träklubban.

Gubbarna brukar dricka en hel del öl under tiden de turas om att slå degen med all sin styrka eftersom degslåendet oftast är utomhus mitt i vintern. Och vad är bättre tillfälle än att ha en liten fest och dricka öl? Personligen tycker jag att öl, kyla och snabba kraftslag med världens största träklubba knappast låter som någon bra kombination vare sig i Japan eller Sverige.

Inte bara själva tillverkningen är ytterst farofylld för varje år brukar en del äldre dö av kvävning från de stickiga och sega riskakorna (mochi) som är ytterst svåra att svälja ner. Heimlichmanövern duger inte eftersom de är stickiga och sega utan det har föreslagits att man bör använda en dammsugare för att få bort mochi som håller på att döda ätaren.

Vis av såna här erfarenheter var jag därför med all anledning en aningen skeptisk till att fira Hina matsuri.

Här tänker jag inte skriva nåt om historien bakom Hina matsuri mer än några ord: gammal tradition, blabla, dockor, blabla, flickor, blabla. Vem som helst kan googla fram det om man kan använda en dator. (Eller följ denna länken om du är lat. Om den inte funkar så bryr jag mig faktiskt inte alls så skriv inte mejl, kommentarer, fax eller brev för att påtala detta. Jag lovar att aldrig svara isåfall.)

Min väninna hade förberett speciell mat för att ätas på denna flickornas dag för oss.

Vi gjorde chirashizushi. Det är en risröra med lite smått och gott och över lägger man på lite olika aptitliga saker såsom broccoli, räkor, strimlor av tunn omelett, det röda är en japansk rödbeta som är inlagd och skuren i små bitar och det vita är små delar från en rot av en växt från familjen med liljeväxter. Nyttiga och fina saker med andra ord. Sånt som passar oss flickor (*^_^*)  

Hon bjöd även på delikat soppa gjord på dashi (en slags japansk fiskbuljong) med en  mussla i och en oidentifierad ört.  

Dottern som hatar att äta mat som är uppblandad fick ett eget uppdrag. Resultatet är nedan. Det svarta är nori.

Sedan åt vi hemgjorda semlor. En japansk-svensk hina matsuri med andra ord. Vem vet, om några år kanske alla äter semlor på hina matsuri?

(^_^)_/