Arkiv för april, 2008

Japan- Anorektikernas paradis

april 29, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat · Tagged , , , ,

Som rubriken avslöjar skall jag idag skriva om vikt. Japan är känt för att vara landet som är både rikt men även har en icke-överviktig befolkning. Den nyttiga livsstilen har också fått genomslagskraft i medellivslängden där japanska folket lever längst i världen.

 

Det första som jag la märke till när jag landade i Japanskt territorium var att de flesta kvinnorna är extremt korta och extremt smala. Eftersom vi från väst är besatta av att man skall vara smal så verkar de flesta västerlänningar se detta som något annorlunda, men positivt annorlunda. Japanskor som är utomlands kan inte hitta kläder i sin egen storlek utan måste gå till barnavdelningen. Exempelvis är en normal japanskas midjemått i storleksordningen av en 8-årig flickas, motsvarande storlek 0 eller 00 i kvinnostorlek (svenska storlekar 30-32 och 32-34). Och detta anses vara normalt.

 

Jag har hela tiden sökt en fysiologiskt förklaring till japanskornas konstanta anorektiska livsstil. Och det finns flera tror jag; matens innehåll (ris, fisk, alger, etc) men även hur man äter maten (små portioner, sällan och upplagda vackert). Sedan finns även en möjlighet att japaner är fysiologiskt olika andra folk så att de har annan kroppsstruktur. Detta tror jag mer och mer på och en studie visade exempelvis att när man jämför BMI (BMI=Body Mass Index, vikten/(längden x 2) hos män så har japanska män högre andel fett när de har samma BMI som kaukasiska män. BMI för japanska män är alltså lite missvisande eftersom de har ohälsosam fetma vid lägre BMI än vita män. Däremot var skillnaden väldigt liten och jag har inte sett motsvarande studier på kvinnornas BMI.

 

Nu skall jag berätta några anekdoter från Japan:

  • En kvinna på min avdelning var i 8:e månaden men hade gått upp hela 10kg i vikt under graviditeten. Hennes läkare sa argt och tydligt att hon måste sluta äta för annars blev hon för fet. Och det gjorde hon. Nu är hon lika trådsmal som alltid.
  • En annan kvinna (bekants bekant) åt enbart isbitar till lunch för att hålla vikten och kunna äta normala mängder mat under kvällarna.
  • På min arbetsplats äter vi inte lunch tillsammans. Många äter inte lunch alls och en del äter bara en liten risboll till lunch (ca 100 kcal). Ytterligare några har med en bentolåda som består ungefär av en risboll med ris och en liten röra av grönsaker och max 50gr kött eller fisk. Detta gäller även män. Jag har också sett att nudlar är populärt och då är det en liten burk som gäller. Inte de där stora som vi har i Sverige.

Undervikt?

Vad som är mycket vanligt och samhällsgenomgående är att det inte existerar något som heter undervikt. Alla kan banta och alla bör banta. Om man inte bantar är man inte hälsosam. Japanska kvinnor har i medel ett BMI på 16-20. Detta är alltså ett medelvärde, så resten av befolkningen har under 16 och övriga över 20. Även om man redan är extremt underviktig så bör man banta och man bantar. Här i japan alltså. 2001 sa en forskare på ätstörningar att 47% av japanskorna väger 10% under sin idealvikt och att trenden är att antalet som väger under sin idealvikt ökar.

Andelen extremt underviktiga (extra slim) har ökat markant under senaste 10-15 åren eller så i Japan. Det lanseras alltmer kläder med inriktning på kvinnor som har låga BMI. Att dessa skulle vara extremt underviktiga diskuteras inte och i massmedia visar sig modeller och klagar på att de är för feta (när de kanske väger 35 kg eller så).

 

För att ha något att jämföra med så är dessa gränser normalt standard: BMI under 15: svält/extremt underviktig. Under 18,5: underviktig. Ideal 18,5-25. Överviktig 25-30. Fet: 30-40. Kraftigt fet: över 40.

 

BMI, svält och fertilitet.

Om man har BMI under 15 så är man inte bara extremt smal och underviktig utan man riskerar att DÖ. Den kända fotomodellen Ana Carolina Reston hade ett BMI på 13,4 när hon dog då kroppens organ inte klarade av att arbeta längre. Men det är inte bara döden man närmar sig när man är extremt underviktig. Immunsystemet slutar fungera, hjärnan slutar arbeta och när kroppens fettdepåer är slut börjar kroppen ta av hjärnans fett (vilket kan leda till personlighetsförändringar eller förvirring eller allmän intelligensbefrielse).

Det är inte bara att kroppen fungerar rent fysiskt dåligt utan som kvinna så kommer man att märka att menstruationen upphör och en del som varit underviktiga länge blir kroniskt sterila. Cirka 20% av de som haft långvarig anorexia blir aldrig fertila igen. Om man som underviktig lyckas bli gravid är chansen mycket stor att man drabbas av missfall, kanske upprepade gånger eller får andra komplikationer som försvårar eller omöjliggör en graviditet. Hur extrem undervikt påverkar fostret är oklart (dvs jag har inte orkat kolla upp det ännu) men om fostret inte får tillräckligt med energi under sin utveckling kommer givetvis barnet att bli underutvecklat på flera sätt.

 

Om man skall jämföra med en normal längd som även kvinnor har i Sverige så väger 86% av de allra längsta japanska kvinnorna (de som är längre än 165cm) mellan 46-49 kg. (Detta taget från en rätt ovetenskaplig undersökning jag fann på Internet). Om man är 165cm och väger 49 kg, BMI=18 så räknas man som underviktig i Sverige, delvis beroende på att man är det och antagligen redan är steril (kroniskt eller temporärt)? I Japan är det alltså inom den övre gränsen för vad som anses vara normalt.

 

Helt plötsligt verkar det som om jag fått ett svar på varför barnafödandet i Japan går konstant ner!

Det är inte bara det att japanska samhället direkt motarbetar att kvinnor föder barn samtidigt som de försöker göra karriär utan även för att samhällsmoralen gör gällande att den enda accepterbara kroppsformen är att vara total-anorektiskt, och därför också…steril.

 

Vad som dock är ett framsteg är att man i Spanien förbjudit fotomodeller med ett BMI under 18 att vara med på modevisningar, och ifall någon modell med BMI under 16 skulle dyka upp så skulle de direkt ges medicinskt rådgivning för sin ohälsosamma och farliga undervikt. Jag misstänker att det dröjer länge innan vi får se någon japansk fotomodell på de modevisningarna.

Kommentarer (7) »

Petites människor

april 27, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan

Jag har äntligen löst ett litet mysterium. Här i Japan har jag stora problem att hitta kläder som passar mig bra. Jag är väl en typ 165cm lång eller nåt och inte alls smal. För att bo i Japan är jag alldeles alldeles för lång och stor. Ibland har jag försökt köpa skjortor i L-size för att kunna ha några kläder att byta med än de jag hade med från Sverige som jag haft i snart 2 år nu. Problemet har varit att de kläder jag köper i Japan sitter åt på armarna, bysten hamnar fel, de är för korta på ärmarna och på längden generellt och dessutom för små på axlarna och över ryggen och skaver under armarna. Detta är inte alls speciellt bekvämt och det påminner lite om hur jag tänker mig att det känns att ha på sig en sån där tvångströja. De som man har på mentalsjukhus och brukar se i filmer när de släpar iväg den oskyldiga huvudpersonen som inte alls är knäpp utan bara missförstådd men vars elaka onda släkting vill ha nåt från dom: pengar/make/maka eller bli vd för familjeföretaget eller nåt liknande.

Kläderna passar helt enkelt inte. Och det är inte för att jag inte är smal: de är luftiga i midjan så det är bara resten som inte passar! Kloka förmågor och snälla vänner har tyckt synd om mig, speciellt som de kalltvättande tvättmaskinerna inte så bra rår på fläckar utan man får då gå omkring i välsittande men fläckiga kläder. Så mina vänner har föreslagit att jag skall gå till affärer som säljer utländska kläder. För att där äntligen kunna få kläder som passar mig (så att jag inte måste gå omkring i fläckiga kläder).

Det har jag glatt gjort men när jag tittat på kläderna ser de lika små ut som i alla andra klädaffärer och det har gjort mig lite förvånad. Ibland finns inte ens L med som storlek så jag har inte ens kunnat prova.

Ikväll så kollade jag in amerikanska klädföretags hemsidor. Alltså de företagen som säljer kläder här i Japan. Då visade det sig att ex Talbots har delat in sina kläder i 3 olika slags design; petites för de som är mindre än 162,5cm och sen minns jag inte var de övriga var riktigt, men kanske de som är längre och sen nåt annat (kvinnor kanske…det står nämligen petites, misses and womans). Där står svart på vitt att kläderna för petites är omsydda, kortare i ärmarna och överallt, och helt andra proportioner än normala kläder för de som är längre. När jag sen kollade upp återförsäljare i Japan visade det sig att de flesta endast saluför petites.

Sedan tittade jag på GAPs amerikanska hemsida. Samma där: de har också petites för de som är korta. Vad som säljs i Japan vet jag inte men om jag gör en lätt gissning tippar jag på….petites.

Det enda som jag lärt mig av kvällens surfande i den underliga kläddesignvärldsmarknaden är att jag iallafall inte är knäpp (jag har inte inbillat mig att kläderna verkar vara för små-och jag har inte växt och blivit en skandinavisk jätte sen jag kom hit) men är ändå utelämnad till att bära tvångströje-kläder. Å andra sidan önskar jag inte heller att det vore tvärtom men det blir en aningen bökigt att behöva åka ända hem till Sverige bara för att få tag på en sommarskjorta och en sommarklänning.

Ja, jag vet att man kan beställa på postorder men då tar det kanske en månad innan man får det och när man väl får det så kanske inte heller de kläderna passar…Även de har ju rätt konstiga storlekar och proportioner på sina kläder. Fast i Sverige verkar det vara mera en slags slumpmässig tävling för man vet aldrig vems proportioner de går efter: petites, de långa, kvinnornas eller de andra som ingen vet vem de är?

Min syster och jag har faktiskt vid några tillfällen varit rätt övertygade om att de i smyg gjort om de svenska storlekarna efter kinesiskors mått/proportioner och att detta kunde kanske vara ett sätt för att få alla kvinnor i Sverige att börja banta och bli mer hälsosamma. Även om det låter bisarrt så är jag inte helt säker på att det är osannolikt (ok, kanske den där delen om att det skulle vara en konspiration?). Tydligen görs det mätningar på människors kroppar i Sverige och då försöker man få någon slags standardisering av storlekarna, så att medium verkligen är medium. I Sverige har ju andelen storväxta människor ökat, liksom i Amerika. Antagligen för att människan genom tiderna aldrig förr haft så bra tillgång på mat som under 1900-talet och nu på 2000-talet. Det sker alltså en storleksökning inte bara i andelen fetma (rent statistiskt då eftersom andelen överviktiga ökar rätt mycket) utan folk i allmänhet blir dessutom större: längre och större över hela kroppen.

Tja, det finns iallafall vissa fördelar med minikläderna överallt för petites människor (som helt uppenbart inte är som jag) och det är att min dotter som är 8 år faktiskt kan ha de minsta storlekarna för vuxna. Både i Sverige och Japan. Däremot är det väldigt konstigt att inte fler säljer kläder för lite längre människor här i Japan eftersom väldigt många yngre börjar bli lika långa som vi europeer. Tjejerna på min avdelning som är ungefär lika långa som jag är klagar även dom på att de inte hittar kläder som passar så det verkar helt enkelt så att den japanska klädindustrin helt enkelt inte alls hänger med i den japanska snabba utvecklingen av kroppslängd och kroppsproportioner. Fast mig är det inte synd om för jag har ju inte tänkt att bo i Japan hela livet så jag får väl helt enkelt fortsätta gå omkring i fläckiga kläder och se lite slabbig ut och bara vara en ovårdad utlänning, typ. Tills det är dags för att flytta härifrån.

Kommentarer (4) »

Våren är här. Nästan. Bilder.

april 25, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Miljö

Här kommer lite bilder från Sapporo idag. Körsbärsblomningen kom rätt tidigt i år och inte alls när jag hade beställt den. Fick meddelande om en bbq-fest på måndag, en avskedsfest för en kille som var hos oss bara en månad. Eftersom vi aldrig brukar ha avskedsfester för temporära besökare så misstänker jag att hans avsked enbart är en täckmantel för att kunna ha en liten eller stor bbq-fest under körsbärsträden när de blommar som mest. Det är nämligen en tradition man har här. Först kommer bilder på körsbärsblommorna. Den första bilden är från utanför mitt jobb, den andra från granntomten.  

 

Här kommer fina Magnolior. Den första bilden är från utanför mitt jobb, den andra från granntomten. Jag tror den första är en stjärnmagnolia och den andra vet jag inte men den är rätt kraftigt beskuren ser jag.

Även rhododendronen har börjat blomma. Men eftersom det inte fortsatt att vara varmt så blir de snabbt lite slitna/vissna. Bilderna nedan är också tagna utanför mitt jobb och man ser på den andra bilden att det fortfarande återstår någon meter med snö från vinterns enorma överväldigande snöfall! (det vita i mitten på bilden ungefär).

Lämna en kommentar »

Myter om sushi

april 24, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

Det finns mängder av myter om japansk mat och jag tänkte ta upp några här. Först och främst har vi sushi. På japanska restauranger i Sverige serveras väldigt mycket sushi och det är därför inte underligt att när man pratar med utlänningar (icke-japaner) om japansk mat så associerar dom automatiskt till sushi. Och det finns också en konstig liknelse vid att ”gilla sushi”=”gilla Japan” och om man således inte gillar sushi så gillar man inte Japan. Och att sushi är väldigt exotiskt, kanske bara för att det (oftast) är ris med vinäger och rå fisk, typ. En del utlänningar (alltså icke-japaner) verkar även tro att japanerna själva ofta äter sushi och älskar det.

Japaner säger ALLTID inför utlänningar att de gillar sushi. Anledningen till detta är flera: det vore oartigt att säga att man tycker japansk traditionell mat är äckligt men också för att det finns så ofantligt många olika sorters sushi att det alltid finns någon man tycker om (det finns massor UTAN rå fisk!). Visst är sushi väldigt typiskt japansk mat på flera vis: ris och fisk är ju basen i mycket av japanska köket. Sedan att man använder vinäger i riset är antagligen (och nu gissar jag vilt) för att riset skall hålla sig bättre (det kan hålla sig i kanske 1 vecka om man lagrar det på rätt sätt). Varför annars skulle man få för sig att förstöra riset med nåt så äckligt som vinäger? Att äta rå fisk är nåt av det äckligaste jag vet och det gör jag inte vare sig i Sverige eller Japan, men det är ett väldigt smart sätt att slippa laga mat på inser jag. Hade jag valt att bli professionell kock hade jag valt att bli sushikock för att slippa laga till ingredienserna ^_^

En annan fördel med rå fisk är att det är smalmat då kroppen har svårare att tillgodogöra sig proteinet. Ett bra bantningstips alltså! Det är därför kändisar äter sushi för att hålla vikten. Riset är i och för sig rätt kaloririkt men hur många bitar sushi tror ni man kan äta dag ut och dag in utan att tröttna? Inte speciellt många så det är väldigt bra bantningsmat på det viset.

Eftersom den typiska fisk-sushin inte smakar speciellt mycket (?) använder man stark sojasås till eller wasabi. Allt för att döda smaklökarna och lyckas få i sig den råa fisken. Tydligen är de starka tillbehören även desinficerande ifall kocken slarvat och serverar gammal fisk, vilket måste komma som en lättnad för alla som äter rå fisk i ex Stockholm eller liknande.  (Inga elaka kommentarer nu om att det är de starka tillbehören är goda och framhäver den råa fisksmaken! Att fisken inte smakar nåt annat än rå fisk är väl så självklart att ingen behöver skriva det här?). Faktiskt så rekommenderas inte gravida alls att äta sushi med rå fisk (eftersom den är rå) då det kan framkalla missfall eller ge otäcka sjukdomar. Det var på nyheterna för inte så länge sedan att tonfisken som serveras på sushirestaurangerna i Tokyo hade enorma mängder kvicksilver i sig.

Även om japaner gillar vissa sorts sushi så gillar de inte alla sorters. Tydligen skiljer sig smaken mellan områden i Japan eftersom det serveras olika speciella sushirätter och även mellan män och kvinnor. Jag kan även tänka mig att det finns en generationsskillnad så att de yngre gillar vissa sorters sushi medan äldre gillar mer traditionell slags sushi. Så i praktiken räcker det egentligen med att en japansk person gillar en enda slags sushi för att de stolt ska kunna säga att de är äkta japaner och gillar sushi!

Här i Japan kan man köpa sushi i speciella sushirestauranger eller i en slags plastbentolåda i mataffären. I resturangen kan sushi vara rätt dyrt och ju dyrare-desto godare måste det vara tänker man nog. I en undersökning på internet (som jag inte lyckas hitta igen!) visades att de flesta japaner i genomsnitt äter sushi en gång per 3 månader eller ännu mer sällen. I Japan är sushi festmat och inget man äter varje dag. Faktiskt så är den så mycket festmat att man äter vissa sorters bara vid speciella dagar; tex flickornas dag.

Själv gillar jag vissa sorters sushi men ingen med rå fisk. Det finns ju massor av andra sorter. (Se här.) Varför skulle jag äta nåt som måste desinficeras och som dessutom kan ge missfall (om man är gravid), sjukdomar och extra onyttigt kvicksilver? Varför skulle någon person vid sina sinnens fulla bruk vilja äta det?

Att det är gott går jag inte på och jag har faktiskt smakat. Att det är nyttigt är ett bra skäl men faktiskt så föredrar jag nog att äta sojabönor eller morötter hellre än en stackars slemmig bläckfisk eller sjöborre som ligger och dallrar över en kudde med surt ris och tyst skriker ut ”varför måste jag bli dödad av de här fisk- och skaldjursmördarna? varför dödade de mig så plågsamt? varför kunde jag inte få dö snabbt och smärtlöst och bli kokt eller stekt som alla andra normala människor i hela världen gör med oss levande saker när de vill äta oss?”

Kommentarer (3) »

Pizza på Pizza Hut. I Japan.

april 23, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

I helgen hade jag en kanadensisk kompis på besök och vi ville äta pizza, passande nog då också på min dotters födelsedag. Eftersom det inte finns några existerande typ svenska pizzerior i Japan (av naturliga skäl), så fanns 2 alternativ:

A) gå till en italiensk restaurang och äta nåt rätt dyrt som heter pizza men mest är torrt bröd med ENDAST ost (med mera beroende på vad man gillar. Min dotter gillar dock inget utom skinka och oregano så där är utbudet en aningen begränsat). Pizzorna har oftast inte tomatsås och oftast saknas kryddor. Så det är som att äta ett tunnt bröd med extremt mycket ost på. Som inte smakar något.

B) Köpa hämtpizza alternativt beställa hem dom.

Vi bestämde oss för alternativ b. På vägen hem ifrån en konstnärspark vi varit på och motionerat dottern på hennes enhjuling så svängde jag alltså in på en pizza hut pizzeria för att inhandla pizzor att ta med hem. Eftersom det egentligen väl inte är meningen att kunderna skall vara på pizzerian när man beställer så blev vi ståendes precis vid ingången och läste pizzamenyn. Precis där 3 smockfulla lätt stinkande soptunnor stod. Kunde varit fräschare kändes det som om.

Valet var inte alls lätt, speciellt inte för mig som inte kan läsa japanska. För dottern var valet enkelt: carbonara. Jag var lite sugen på räkor och krabba så jag lyckades hitta en som hade det. Praktiskt nog så erbjuds man att köpa pizzor som har 50-50 så man kan ta 2 olika sorters pizza och ändå bara betala för 1. Kostade 2000yen/st för en mediumsized pizza vilket är ungefär 120 sek tror jag.

Sagt och gjort, vi beställde, väntade vackert och tog pizzorna och åkte hem. Väl där hemma fick jag en mycket otrevlig överraskning då det visade sig att min pizza var en majonnäspizza. Av någon anledning trodde jag att ordet ”mayo” hade nåt kanske med Maja-indianer att göra, eller nåt åt det hållet. Men nix. Det var majonnäspizza jag beställt. Ost, majonnäs, krabba, räkor och ingen tomatsås, ingen oregano. Även om jag tog på MASSOR av oregano så gick absolut inte smaken av majonnäs bort. Tyvärr. När dottern ätit en bit av sin egen carbonarahalva märkte jag att nåt inte stod rätt till där heller. Dottern spottade ut pizzabiten och sa att det var ägg på den!

Ägg? Det kan väl inte vara ägg på en carbonarapizza? Eller? Jag sa åt henne att det var inte alls ägg…det såg mera ut som gul sås kanske…hm. Hon vägrade äta den ändå och vidhöll att det var ägg. Jag hämtade menyn och dottern läste på japanska. Det var ägg. Hennes pizza innehöll: bacon, äggröra och ost. Ingen tomatsås, ingen oregano. Och inte lite ägg och oströra heller utan mera typ 3-5cm!

Som tur var hade min kompis beställt en ”normal” pizza halva på sin pizza så dottern fick en bit utav hans istället. Det är sånt här som gör att jag försöker undvika att beställa hämtpizza här i Japan. Även om det ser gott ut så är det oftast inte det. Jag borde nog baka pizza hemma igen…då kan jag få allt jag vill på och slipper både majonnäs och äggröra och smaklösheten.

Kommentarer (2) »

Lite ur vardagen bara

april 22, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan

Nu i april är det 1 år sedan jag påbörjade min 2-åriga post-doc här i Japan. När det gått ett år vill de som ger pengarna (det japanska forskningsrådet) veta ungefär vad man gjort under de 12 månaderna som gått. Jag trodde ett tag att min ”dödslinje” för denna rapport var i början av april men läste reglerna och såg då att det var i början av maj istället. Nåväl, början av maj börjar närma sig så jag nämnde för min professor att vi bör göra nåt åt den här rapporten som skall vara inlämnad snart.

Han tittade då på mig och sa: ”Men vi har inte fått nåt papper om det?”

Jag svarade: ”nej, vi får inget papper. Jag tror att det ingår i manualen så..så vi har det redan.” (allt är inlagt i den tjocka manual man får när man anländer i Japan. Manualen är tryckt på två språk: på ena sidan står japanska och andra sidan engelska.)

Min professor: ”Men vi har inte fått någon påminnelse?”

Jag: ”nej. för att jag tror inte det är för sent än för att lämna in rapporten….

Min professor: ”Ah, bra! Då har vi inte glömt bort att lämna in rapporten än!”

Jag: ”Nej. jag tror att…den skall lämnas in först i början av maj.”

Min professor: ”Bra.”

Senare samma dag när han själv fick möjlighet att kolla upp reglerna så skrev han till mig och ville ha min rapport senaste denna veckan. Helt plötsligt kom min ”dödslinje” för rapporten flera dagar innan jag tänkt mig. Men det gör inte så mycket. I dagsläget har jag fortfarande ca 60 timmar på mig att skriva klart min 1-årsrapport. Så det är ingen idé att stressa. Och vad händer om jag inte skriver färdigt rapporten? Typ inget för allting i Japan är stängt under första veckan i maj för det är golden week. Så jag kan i lugn och ro blogga istället för att skriva på rapporten…

För övrigt så hade vi barnkalas i lördags med väldigt blandade gäster, men framförallt alldeles för mycket gäster i vår lilla lägenhet. Och högljudda. Som tur är har jag inga grannar annars hade de nog ringt polisen eller nåt! Jag och dottern hade i god tid innan gjort iordning inbjudningskort på engelska med tiden (klockan 17.00) och vart vi bor. Folk hade meddelat ifall de kom eller ej. Redan här mislyckades min planering. I vanliga fall kommer bara ungefär hälften av de man bjuder kanske. Nu kom alla utom en familj. Det betydde minst 15 barn och kanske lika många-om inte fler-vuxna. 

Redan klockan 16.00 dök första barnet upp och blev avdumpad av en stressad mamma. Hon gav mig en flaska te som välkomstpresent eller nåt.

Sedan uteblev min ballonguppblåsare så jag fick panik-mejla en arrogant 08bo som hatar barnkalas. När han väl kom (eftersom han är väldigt snäll), så dök förste ballonguppblåsaren upp. De blåste ballonger av glatta livet och fyllde snabbt halva lägenheten med dom.  Nästa gång ska jag se till att köpa en ballongpump och fixa alla ballongerna några dagar innan…

För övrigt var kvällen mest kaotisk och jag var rätt upptagen med att göra iordning mat och att passa upp alla vuxna och barnen. En rysk pojke sprang frenetiskt efter en polsk pojke och försökte dra av honom kläderna…hela tiden. Ingen av dom hade tid att äta. Den andra pojken som var med på kalaset rullade sig i jord och damm i en backe i lekparken. Hans mamma var inte så glad över det. Det yrde damm flera meter runt honom! Den ryska pojken försökte bryta benen genom att klättra i träd och se ifall grenarna verkligen höll honom. Det försvann flera ballonger på vägen till lekparken och om någon klagar så vet jag absolut inget om några ballonger!

Sedan dök det upp gäster som jag inte bjudit på kalaset så det blev som en slags överraskning minst sagt! Men en trevlig sådan! I inbjudan hade jag skrivit att det var maskerad men det var inte så många som hade förstått det…jag skrev ju på engelska och sedan är det möjligt att japanerna tycker det är lite för mycket nördaktigt (costume play???) över det att man skall klä ut sig. Vet ej. Bara ett japanskt barn hade klätt ut sig (men flera utländska dock).

Vi hade en fiskdamm såklart och alla barnen utan de allra minsta fick fiskat. Alla barn och föräldrar tyckte det var väldigt spännande för det var nog bara ett enda barn förutom min egen dotter som lekt fiskdamm på barnkalas förrut! Det var kul tills en liten flicka kastade den stora klädnypan rakt i min skalle!

Först när de flesta gästerna gett sig av kunde jag slappna av, sätta mig ned, dricka ett glas vin och äta lite tårta. Innan dess fick jag slurpat i mig lite kranvatten för det gick inte att ta sig ända bort till drickan och tillbaka till ”köksdelen” inom rimlig tid.

Det är verkligen jobbigt att ha barnkalas och nu dröjjer det minsann ett bra tag till innan det händer!

Kommentarer (1) »

Mardrömsaktiga skyltdockor och reklamstaty

april 21, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Skola, urflippat

Idag var skolan stängd för att det tydligen var skola på lördag. Jag hade inte så bra koll på att det var skola på lördag för enligt schemat skulle det bara vara nåt möte med skol-föräldra-gruppen och det brukar inte vara obligatoriskt (för mig). Dessutom har jag inte lämnat in adresslappen för nya skolåret (sista datum 10 april) så skolan har fortfarande inte vårt nya telefonnummer. DET känns lite pinsamt eftersom vi flyttade förra året i juni.

Av någon outgrundlig anledning tycks vi alltid glömma att lämna nya telefonnumret till skolan (men de har mitt mobilnummer och jobbnummer ifall nåt händer). Mitt mål är nu att komma ihåg att lämna det ”nya” telefonnumret innan juni så att det iallafall inte tog mer än 1 år att uppdatera skolan om våra kontaktuppgifter. För övrigt så tycker man att de borde noterat att numret inte längre fungerar om de någonsin hade prövat att ringa det, eller? Dessutom funkar aldrig vår hemtelefon för det är ett glapp mellan modemet och telefonen…så man kan ringa hur mycket man vill utan att det funkar. Det gör att det oftast är väldigt lugnt och skönt här hemma ^_^

Varför jag nu svamlar om det här med skolan är för att jag och dottern var ute på andra aktiviteter idag då skolan var stängd. I skyltfönstret på en affär såg jag väldigt underliga skyltdockor som jag inte kunde släppa blicken ifrån. De var lätt mardrömslika med sina stora stirrande ögon som täckte större delen av ansiktet. Det är nog manga-inspirerade skyltdockor tror jag. Jag är helt säker på att jag skall få mardrömmar om dom här. Nåväl, se själv om de ser läbbiga ut eller inte….

Och här är en bild från en staty som var på bowlinghallen mittemellan bowlingbanorna där vi var idag. Hon ser inte heller riktigt normal ut tycker jag. Lite disco-utflippad på lagom överdrivet japanskt sätt.

Kommentarer (2) »

Mt. Koma

april 18, 2008 · Arkiverad under Japanska berg, Livet i Japan, mossor · Tagged

Har ingen tid att blogga just nu direkt. Har inget roligt att skriva heller då vi efter snart 2 år i Japan anpassat oss!!! Det är underligt men sant. Istället tänkte jag dela med mig av mina bilder från Japan…speciellt från fältarbetet på japanska berg och vulkaner. Får se hur länge jag kan hålla på utan att överskrida utrymmet här på bloggen.

Först kommer bilder från Mt. Koma (42°06′N, 140°68′E). Det är en aktiv vulkan i södra delen av Hokkaido och ligger strax utanför Hakodate. På den här vulkanen finns mycket Raggmossa (Racomitrium lanuginosum) så det är perfekt för att jobba för en moss-ekolog ^_^. På grund av risken för utbrott måste man ha massa specialtillstånd för att få komma i närheten av vulkanen och det är bara teknisk personal och forskare som får det i dagsläget. Det kommer en del förvirrade turister dit också men de måste gå väldigt långt för att komma till själva topparna eller vulkankratern. Detta är dock inget som rekommenderas eftersom kommunens räddningsstyrka inte vet om hur många människor som är på vulkanen ifall det skulle bli utbrott. Fast det kan dom väl se tycker man eftersom det finns videoövervakning på flera ställen där.

Så här ser Mt. Koma ut från vägen upp. Det är lärkskog blandat med lite barrträd som syns.

Här är utsikten från vandringen upp där man ser de fina Onumasjöarna som är ett populärt turistresemål för japanerna.

Här är ungefär på 900möh och här finns vägskyltarna för vandringslederna som en gång i tiden (före 1972 tror jag för det var då det var ett jättestort utbrott sist). Det har varit utbrott en del gånger även efter 1972 men inte lika stora. Senast var år 2000. Jag hoppas verkligen inte att det blir nåt fram till nästa år för då går mina fältexperiment åt skogen! Eller åt lavan faktiskt…

Här är en av de 2 topparna på Mt. Koma. Det gråa man ser är Raggmossan som jag forskar på. Dom är väldigt fina och det kommer kanske några mer snygga foto bara på mossan nästa gång ^_^

Kommentarer (3) »

Sojabönor högt och lågt

april 1, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

Sojabönsmjöl används ibland i Japan till olika saker. Bland annat till de måttligt aptitliga mochikakorna (sega ris”kakor” (dvs runda klumpar) som växer i storlek när man tuggar på dom och blir sådär lagom slemmiga, sega och kväljande. Finns ingen svensk motsvarighet direkt om man inte tar de där brödklimparna man kan göra i soppa men lägger ihop många till en bulle och försöker att äta den men varför skulle man göra det liksom? Det skulle ju bara bli en seg geggamoja man inte kan svälja! Ojdå vilken lång parantes det här blev och det fick till och med plats en till parantes inuti den. Synd att man inte kan slå rekord med hur långa paranteserna är (**) eller vänta, det kanske man kan?), men även till andra saker såsom småkakor.

Jag tror inte det är samma slags mjöl som säljs i Sverige för sojabönsmjölet här verkar vara tillverkat av rostade sojabönor. Men jag kan ha fel.

Generellt vad gäller sojabönsprodukter så är ju Japan det land som har nått högst sojabönsproduktevolution (javisst kan jag ihopskriva ord när jag är på det humöret) med exempelvis tofu, miso, sojasås, abura-age, rostade sojabönor, sojabönsmjöl, sojabönsgodis (tror jag väl att det finns, varför inte?), och även chips med sojabönssmak. Jag försöker förtvivlat komma på nåt man inte bör ha sojabönor i men kommer inte på nåt alls. Sojabönor passar till allt: gröna kokta eda-mame till öl/barn (praktiskt att de både användningsområdena sammanfaller….), till mat, till efterrätter och till snacks.

Men det vore ju synd att bara ÄTA sojabönor så det klart att man har utvecklat sojabönsmjölk. Tydligen är det en mycket typisk japansk dryck; att man tar sojabönsmjölk och spär ut den och dricker som måltidsdryck. Mer närande än vatten och ändå få kalorier.

Problemet med den där utspädda sojabönsmjölkstraditionen (se där, en ihopskrivning igen), är att japanerna gärna blandar i allt möjligt vitt i andra drycker också…tex utspädd sur yoghurt med cider, eller mjölkliknande substitut med vindruvssaft. Någon normal saft existerar för övrigt inte här. Bara hybridssaften. Oj, oj, oj, vad jag är trött på hybridsaft numera…

De utblandade hybriddryckerna mellan vitt och vanliga drycker ser trevliga ut och blir extragulliga om det blir dimrosa-dimlila som när man blandar med ex jordgubbar eller vindruvor eller dimljusgrön om man blandar med melon (och varför skulle man inte blanda mjölk och melon? Båda börjar ju på ”m” och smakar gott).  Hm..jag har inte kollat efter sojabönsmjölk mixat med grönt te men är rätt säker på att det måste finnas. Lovar att kolla i affären nästa gång (^_^)/ 

Lämna en kommentar »