Arkiv för juni, 2008

Godnattsagor, stora huvuden och konstiga ord

juni 20, 2008 · Arkiverad under Uncategorized · Tagged

När vi har nedlugnande nattaktiviteter för insomningen, jag och dottern, så läser vi saga medan dottern borstar sina tänder. Eftersom sagan är väldigt gripande glömmer hon hela tiden att borsta och då kom jag på den geniala idén att föra in tandborstning i sagan när jag läser.

Så här blir det ungefär: ”Pocahontas skulle ha en fin dansdräkt när hon skulle dansa på kvällen. Men innan hon skulle klä sig fint måste hon borsta tänderna. Hennes lilla djur (? minns inte vad det var. En snäll tvättbjörn kanske?) kom och tog hennes garn och ville leka och gick inåt i skogen. Pocahontas ville gärna leka med honom, men först måste hon borsta färdigt tänderna. Pocahontas skyndade efter djuret och såg att en stock lagt sig framför flodens mynning. Hon måste ta bort stocken men först måste hon borsta tänderna igen. ” Efter de två första sagorna började dottern bli rätt irriterad kan jag tala om…hahaha….

Häromdagen försökte hon lära mig några ord på japanska, dock utan någon framgång. Jag sa som det var: ”jag vet inte varför jag inte kan komma ihåg dom. Det går bara inte. Vet du?” Då svarade hon ungefär: Det är för att även om mammor har jättestora huvuden så har dom så mycket annat att hålla reda på såsom diska, tvätta,städa och sånt så det finns ingen plats där för att lära sig japanska. Vi barn däremot har tomma huvud och kan därför lära oss jättesnabbt.

Lite senare samma dag sa jag att jag måste till banken, varpå hon säger: Var är det som du skall banka, mamma? Så logisk böjning av ordet bank men ändå så fel. Påminner lite om de konstiga orden som finns i finlandssvenskan. När jag var i Helsingfors stod skrivet i telefonkioskerna: ”Söndra ej”. Så vem har rätt att döma att det är fel eller rätt att säga på vissa sätt? Jag skall alltid säga att jag skall ”banka” när jag skall göra bankärende, det låter ju jättebra när man vant sig vid det, eller hur?

Kommentarer (1) »

Serie-Mördar-Nördar

juni 19, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan · Tagged

Det har visat sig i efterhand att Tomohiro Kato, den 25-åriga mannen som dödande 7 personer i Akihabara i Tokyo var en riktig nörd. En japansk nörd alltså: ”otaku”= en nördvariant som är besatt av manga och anime. Massmedia har uppmärksammat att Tomohiro hade en blogg där han skrev om hur han mådde och vad han tänkte göra. Synd att ingen läste den INNAN han begick morden.

Tomohiro skriver: ”Mina föräldrar förstörde mina drömmar när jag var barn. När jag började högstadiet blev de oförmögna att kontrollera mig, så de gav upp”. Mm, min mamma uppmuntrade mig till att vilja bli snabbköpskassörska en gång. Min syokonsulent tyckte jag skulle gå 2-årig social linje och bli sån där som tar hand om gamla eller nåt. Min syster var oförmögen att kontrollera redan vid 13-14års ålder (då hon flyttade hemifrån) medan min utveckling kom lite senare än hennes, kanske ungefär när jag liftade hej vilt över hela Bohuslän och hamnade en gång i en epatraktor som körde i 30km/h mellan Kungshamn och Lysekil. Den färden tog 6 timmar eller nåt. Jag klagade inte. Det var inte jag som fick ligga ute på flaket i 6 timmar och frysa. DET har inte gjort mig eller henne till galna mördare. Inte än i vart fall.

Tomohiro fortsätter: ”Jag har inte en flickvän eller några vänner alls. En kvinna på tåget skulle aldrig sätta sig bredvid mig även om det fanns plats. Jag är en looser till och med på tåget.” I kommentarerna läser man ”Välkommen till livet som utlänning i Japan, med enda skillnaden att INGEN vill sitta bredvid dig. Vare sig kvinnor eller män.”

Tomohiro skriver också: ”Det regnar idag. Par går tillsammans under samma paraply. Själv spelar jag sexvideospel ensam.” Personligen tror jag att många gifta japanska män skulle vara mycket avundsjuka på ett sådant liv. Iallafall om de har hemmafru, 3 barn och måste jobba 14 timmar om dygnet inklusive helgerna för att få in tillräckligt med pengar för att få allt att gå runt. Det diskuteras också varför dessa otakus tillåts isolera sig från övriga samhället och leva i sin drömvärld av anime och manga. Skall man förbjuda manga och anime kanske? Blir det färre nördar då eller blir dom bara nördar i nåt annat istället?

Hans kollega och kompis (ja, han hade visst kompisar!) sa i en intervju: ”När jag besökte hans lägenhet hittade jag ölburkar, anime och dvd-spel över hela golvet. Han är en riktig ”akiba kille” (syftar nog på Akihabara som är nördarnas ultimata mekka i Japan). Hans vän fortsätter: ”Jag tror han har ett starkt intresse i sex. Han sa till mig att: NU är jag intresserad i RIKTIGA kvinnor. Inte i anime-karaktärer. Jag föredrar småflickor med söta röster ungefär som anime-karaktärerna och som ser bra ut i cosplays dräkter”. Tomohiro verkar mest intresserad av foto av 12-13åriga flickor i bokhandlarna.”

Någon som också var nörd och förtjust i småflickor var Miyazaki (Tsutomu, inte Hayo-den kända filmskaparen). Miyazaki Tsutomu var en av de allra första seriemördande nördarna. Han kidnappade småflickor och dödade dom och gillade att titta på film med anime-utklädda småtjejer. Han fick därför smeknamnet ”otaku”, dvs nörden i massmedia. Bland annat. De kallade honom också för djävulen och liknande för att hans brott var så fruktansvärda och för att han fortfarande sa att han gjorde världen en tjänst genom att döda flickorna. Han vägrade att be flickornas föräldrar om ursäkt av denna anledning.

Fastän Miyazaki var fullkomligt galen (bland annat så sa han att det fanns råttmänniskor som pratade med honom), blev han dömd som en ”normal” (hur normalt det nu kan vara i detta fallet) kriminell. Även om han var fullkomligt galen ansågs han vara medveten om vad han gjort och dömdes därför till döden. Bara några dagar (eller en vecka) efter Akihabara-morden utförda av Tomohiro-nörden beslöts att Miyazaki skulle avrättas. Man ville statuera exempel och visa att det INTE är ok att bli en seriemördande nörd. Man börjar förstå alltmer varför ordet otaku har så negativ klang i Japan.

Lämna en kommentar »

Jordbävningar, död och hepatit B

juni 15, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan

Som noterats runt om i världen hade vi en stor jordbävning här i Japan igen. Igår. Trots att jordbävningen var väldigt långt ifrån oss, längdmässigt sett så kände jag av den när den skedde och surfade därför in på japanska metereologiska hemsidan där de uppdaterar jordbävningsinformationen några minuter efter att jordbävningen skett. För oss var detta dock en relativt lätt jordbävning och jag noterade mest att golvet gungade litegrann och att tvätten började gunga fram o tillbaka. Kanske en 1:a på japanska jordbävningsskalan. Vi bor på 8:e våningen i ett hus som är rätt gammalt så jag antar att det skakat sönder helt enkelt. Det känns lite oroväckande att tänka sig att huset kommer att rasa ihop som ett berg av damm ifall någon större jordbävning sker men å andra sidan så kanske det inte spelar så stor roll vart man bor om det skulle ske någon stor jordbävning. Och detta huset har ju stått upp i över 20 år iallafall så det kanske kan stå i ytterligare 20 om man har tur ^_^

Det noteras att det dog 3 i jordbävningarna men att det fortfarande saknas 10 personer. Inte så många personer jämfört med Kinas jordbävningar den senaste månaden. Men enorma skador har skett på vägar och annat, tex har ännu ett kärnkraftsverk blivit skadat. Förra gången ett kärnkraftverk blev skadat sa ledningen att det inte var någon fara alls. I en senare utredning kom det fram att det fanns 50 allvarliga driftsfel och många var såpass allvarliga att de borde stängt verket direkt efteråt. Att kärnkraftsverk och energibolagen ljuger verkar vara mera standard än inte här i Japan. Kanske för att det alltid kommer ut ifall de varit sanningsenliga eller ej efter ett tag.

Jag minns när jag bodde på Island och läste Hemingway för att fördriva tiden. I en av hans novellsamlingar fanns en rätt speciellt novell om döden. En kvinna eller man hade undvikit att berätta hur hennes/hans fader dog eftersom det var lite speciellt. De flesta började skratta när de hörde talas om det för att vissa dödsfall- om än extremt tragiska och olyckliga och fruktansvärda- är ändå skrattretande på nåt slags morbitt, cyniskt sätt. Det är inte så att man tycker att det är kul att folk dör, men det är ändå nåt i situationen när folk dör en ovanlig död som gör att man ibland finner det lite roande. I Hemingways novell dör fadern av att han går helt normalt på en gata i London och någon råkar tappa en gris över honom.

På senare tid har jag noterat att det finns flera dödsfall och olycksfall listade på http://www.darwinawards.com/

Här handlar det om människor som på nåt sätt raderar sig själva från den mänskliga genpoolen. Nästan alltid genom väldigt okloka beslut. En snubbe ville bevisa att fönstret på hans kontor var kross-säkert och rusade emot det för att bevisa det, fönstret gick sönder och han ramlade ut, föll ner och dog. Tragiskt men också lite oklokt. Det finns många som kan vara tänkbara nominater till darwin awards men bara vissa väljs ut, det finns nämligen flera kriterier som måste vara uppfyllda.

Sen finns även en lista på wikipedia med uppfinnare som dog av sina egna uppfinningar. http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_inventors_killed_by_their_own_inventions

Fall som påminner om Hemingways gris listas också på wikipedia.

En man som dog i jordbävningen igår dog för att han- när jordbävningen skedde- blev så rädd att han rusade ut ur sitt hus. Tyvärr sprang han rakt ut i trafiken och blev överkörd av en lastbil.

I knivattacken i Tokyo/Akahibara förra veckan när en galning körde rakt in i en folkmassa och sedan började kniva folk härs och tvärs så har man nu märkt att ett av offren hade hepatit B. Offret var en av dom som blev skadade (hans namn förblir dock anonymt än så länge). Då hepatit B smittar via blod och kroppsvätskor har massmedia larmat och polisen uppmanar de människor som hjälpte till att rädda den skadade att ringa ett larmnummer så de kan komma under läkarvård. Det är lite tragiskt att det ska bli så här och jag kommer direkt att tänka på de fall det stått skrivit om under de senaste 10 åren när folk undviker att försöka rädda livet på okända människor eftersom de inte vet ifall dessa kan ha exempelvis HIV eller liknande. I Japan är det tydligen rätt utbrett med hepatit B och allra värst sprids det bland barnen. Fast jag misstänker att Japanerna är alltför artiga och hjälpsamma för att fundera över såna risker när det är en nödsituation. Tack och lov.

Lämna en kommentar »

Sambo och giftermål

juni 14, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, könsroller

Igår hade jag blivit speciellt inbjuden av en grupp japaner för att vara med i en ”debatt” eller nåt liknande där man ville prata om giftermål respektive samboende. I Japan är sambo ett okänt begrepp. Man träffas, man dejtar och man gifter sig och flyttar ihop. Ungefär.

Därför anses ju det svenska sambo-tillståndet vara väldigt udda, exotiskt men man inser också att det har många fördelar.

Ibland blir det så här lite bakvänt i Japan. De är välinformerade om olika levnadsformer eller kulturella unika saker som existerar runtom i världen men förstår inte varför det uppkommit eller hur det kan fungera. Många tror att det skulle gå att applicera direkt i Japan och det är därför de vill veta mera. Hur det fungerar rent praktiskt. Sedan att det aldrig skulle fungera rent praktiskt är dock en annan sak. Japan är så långt efter i jämlikhet att de flesta kvinnorna inte har heltidsjobb, har inte rätt att ta ledigt (nej, inte ens föräldraledigt), och generellt om man har en man så ska man passa upp honom med städning, ta hand om hus och hem och laga avancerade komplicerade japanska maträtter dagarna i ända. Om man vill ha familj så är det bara att säga bye-bye till en karriär. Visst finns det kvinnor som faktiskt lyckas behålla sina arbeten, kanske på deltid, lågt betalt och sådär. Men japanska kvinnor står väldigt långt ned på karriärstegen, både positionsmässigt och lönemässigt.

Dagens yngre tjejer finner sig inte i detta och får därför välja mellan man/familj eller karriär. Det är synd, men så är det och samtidigt så vet inte (de manliga) politikerna varför barnafödandet går ner. De står helt handfallna och söker finna sätt att få japanerna att vilja föröka sig mer istället för att jobba.

Igår när vi började diskutera giftermål eller ej, typ så sa den första tjejen att hon inte kunde tänka sig att gifta sig eftersom det inte fanns någon lämplig man åt henne. Tja, det är ju inte helt fel tänkt för om hon vill ha en man som inte bara kommer hem full sent på kvällen varje dag efter jobb dygnets alla vakna timmar, kräver sin middag och en öl för att sedan somna utan att ens ge sin fru en kram, så är det väl svårt att hitta en man i Japan. En snubbe frågade då: ”men vad är en bra man?”.

Jag skulle väl svara typ: ”en som inte är japansk.” Men nu gjorde jag inte det. Och faktiskt så vet jag flera japanska män som antagligen är undantag från hur japanska män generellt är. Men de är alla upptagna såklart. Och ingen av dom var föräldralediga med sina barn kan tilläggas.

En man var tveksam till det här med samboende. Av följande anledning: När man dejtar och träffas så får man ju inte visa sitt riktiga jag: alltså hur man verkligen är som person. Det skall vara en överraskning till efter att man har gift sig. Så att giftermålet är hindret man behöver kliva över för att lära känna sin respektive ”på riktigt”. Den här överraskningen skulle ju försvinna om man bodde ihop utan att vara gifta och det skulle ju vara tråkigt, typ. Först när min snälla tolk översatte vad han sa trodde jag att snubben skämtade. Så var dock inte fallet. Jag sa till min tolk att jag tyckte han lät som en psykopat. Hon var snäll nog att inte översätta det.

Själv föredrar jag nog att veta ifall min blivande make är en galen yxmördare, våldtäktsman eller homosexuell FÖRE bröllopet även om jag förstår att han själv skulle ha fördelar av att inte avslöja det. Men det är väl helt enkelt så att vi svenskar är alldeles för fritänkande vad gäller det här med att bo ihop utan att vara gifta och att verkligen vilja känna den person vi vill gifta oss med lite INNAN vi verkligen gör det.

Jag kan också tillägga att det här med skilsmässor inte är helt vanligt i Japan heller. Så om man som japansk kvinna nu skulle råka gifta sig med en yxmördare eller kvinnomisshandlare är det otur men inget direkt att göra åt utan bara att härda ut.  Har man tur överlever man den där överraskningen av att lära känna sin make efter giftermålet, annars inte antar jag. Sånt är livet. Ibland har man tur, ibland otur.

Kommentarer (2) »

Manliga eller kvinnliga män?

juni 10, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, könsroller · Tagged

För dom som inte vet ska jag nu avslöja sanningen om japanska män.

Ända sedan ankomsten till Japan har jag väl tyckt litegrann att japanska män är lite…öhm…mesiga kanske. Eller inte mesiga men feminina. Inte alla men väldigt många. Det beror delvis på att det har fina gulliga handväskor, går omkring i snygga snärta kläder, trippar fram som om de har högklackade skor, är väldigt många om sin vikt och sitt utseende så till den milda grad att det inte är ovanligt att de går på diet, använder smink, färgar håret, stylar håret eller använder hårspännen. Igår till exempel såg jag en kille runt 20 som glatt sprang omkring med ett blått glittrigt hårspänne i luggen i sitt ljust brunt färgade hår som definitivt var stylat med gele eller hårspray…under tiden som han spelade fotboll med grabbarna.

Även om Japan är ett mansdominerat land så är det lite unikt eftersom den traditionella synen på kvinnligt-manligt är annorlunda från vår väst-syn. Medan vi i väst kanske till och med tar avstånd från sånt som är glittrigt och gulligt rosa just för att det är stereotypiskt flickaktigt och vi inte vill forma våra barn i stereotypiska könsroller, så är det tvärtom för japanerna: de anser att inte bara flickor ska vara supersötgulliga utan att även pojkarna skall vara det. Rosa har ju inget med flickor att göra anser man utan är ett tecken på mode.

Det finns tydligen en historia bakom detta (som jag inte orkar gå in på i detalj) och det är att då japan varit isolerat förr har en sådan kultur utvecklats där man inte riktigt har samma syn på kvinnligt-manligt. Till exempel använder ju både män och kvinnor kimono. Så i Japan finns män som är heterosexuella men har väldigt dominerande feminina sidor, är väldigt fixerade av sitt utseende etc. Jag vet inte om dessa exakt motsvarar ”metrosexuella” men kanske det. I Japan finns ett eget ord för dessa kvinnliga män men jag kommer inte ihåg vad det är tyvärr.

Rent generellt verkar man tycka att män skall, liksom kvinnor, vara i kontakt med och uttrycka sin kvinnliga sida. Om kvinnor är feminina (och därmed attraktiva) så tycker också kvinnor att feminina män är attraktiva…verkar man tro!

Män blir alltmer modemedvetna och utseendefixerade och vill vara snygga och fina, sminka sig och bantar. Faktiskt så läste jag nånstans att antalet anorexiafall har ökat i Japan bara för att inte bara yngre tjejer utan yngre män börjar att få ätstörningar. De manliga anorexiafallen stod för hela ökningen. (Inte för att jag vet hur man skall kunna separera en normal person från en med anorexia här, för mig verkar ungefär 50% av alla tjejer ha anorexia eller vara på gränsen till att ha det om anorexia räknas som självsvält.)

Man kunde tro att detta var nåt som jag fantiserat ihop men så är inte alls fallet. Det rapporteras om att försäljningen av smink ökar rejält i år. Smink för män. Se här.

VD för ett skönhetshus (Dandy house) för män säger i en intervju (ursäkta den kassa översättningen): ”Japan har aldrig riktigt anpassat sig till att vara macho på ett västerländskt sätt, och numera söker män aktivt den där mjuka looken som är så attraktivt. Dom är inte rädda för att få sina hår plockade. Och tro mig, det gör ont.”

Jag antar att jag helt enkelt får acceptera det faktum att det inte finns speciellt många macho-män i Japan och att jag nog anses rätt macho här i Japan jämfört med japanska män. Faktiskt så hörde jag talas om en japansk kille som var forskare i Sverige under ett år eller så och var helt chockad över de svenska kvinnornas mentalitet. Vi är för macho, självständiga och starka så japanen blev rädd för oss!

Jag börjar förstå varför japanska män verkar rädda för mig. Det är väl för att de faktiskt ÄR rädda helt enkelt. Jag har ju faktiskt större biceps.

Kommentarer (2) »

Japan idag: porrfilm ett miljöproblem och bondage en konstform.

juni 5, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan · Tagged

Varje dag när man läser japanska nyheter brukar det vara något som man reagerar lite grann på. Mer i början när man precis var nyanländ alien kanske. Men fortfarande litegrann och det är mest för att vissa nyheter är så bisarra i förhållande till vad man är van vid. 

Till exempel det här fallet med en man som tyckte det försvann mat och satte upp en kamera i sin lägenhet och upptäckte att en hemlös dam bodde inne i hans garderob och hade gjort det ett bra tag (läs här). Jag är rätt säker på att kvinnan städade i hans lägenhet så egentligen skulle han nog bara vara tacksam för den oinbjudna gästen i garderoben. Hellre en hemlös kvinna som äter lite och städar och aldrig säger ett knyst än en drös med kackerlackor, typ. (Ja, kackerlackor finns även i Japan. Dock är dom rätt sällsynta i Hokkaido där jag bor på grund av det kalla vinterklimatet).

Nu är den japanska porrfilmsindustrin i blåsväder. De har för länge sedan rivit ner alla spärrar vad gäller blygsamhet och nu är det porrfilmning i offentliga miljöer som gäller. Utan tillstånd och med allmänheten närvarande. Polisen gör förtvivlat razzia om och om igen och avbryter porrfilmsinspelningarna, arresterar filmarna och skådisarna men det är helt lönlöst då de bara hittar någon bättre plats att filma på. Utanför McDonalds, i snabbköpsaffärer, på tågstationer och så vidare.

Rent generellt är japaner alltför artiga och blyga för att säga ifrån så jag antar att de bara tittar lite förskräckt och blir chockade men går vidare i nästa steg. Men de ringer till polisen och klagar för det är ju inte så angenämt att man på vägen hem från jobbet eller när man tar med familjen till McDonalds för att äta ska behöva bevittna sådana aktiviteter eller ens bli involverad genom att vara publik eller liknande. Det börjar bli ett litet miljöproblem här i Japan eftersom porrfilmarna inte verkar ha några spärrar alls och blir allt djärvare.

Anledningen är givetvis att det säljer bättre om filmen blir uppmärksammad. Tydligen är offentligt sex en av de populärare inriktningarna av porrfilm så det finns väl en hel del pengar att hämta om man inte har något emot att åka i fängelse då och då.

Sedan finns en rätt gigantisk porr- och sexindustri i Japan vars like vi aldrig skådat i Sverige (fastän av döma av svd börjar porr bli alltmer på tapeten även i Sverige) och vars proportioner jag är glatt ovetande om. Dock noterade jag att en japansk engelsköversatt tidning hade en mycket lång artikel om bondage. Som konstform. (På nåt sätt. Ja, jag lovar!) Det finns tydligen olika läronivåer och de intervjuade tre personer som befann sig lite olika i hierarkin. En japansk mästare var i 70-års åldern och konstaterade stolt att han bundit upp tusentals kvinnor under sin levnadstid. Det är tydligen inte bara ett sexuellt beteende att binda upp folk med rep utan man anser att det är vackert att se kvinnor ligga smärtsamt ihopbundna. Därav tycker en del att det är en konstform…(säger dom. Inte vet jag. Men jag är signifikant tveksam dock).

Rent generellt så är jag rätt förtjust i rep men helst för att använda som säkerhetslina på berg snarare än att använda hemma i sovrummet. Faktiskt. Men så har jag aldrig påstått att jag är speciellt konstnärlig heller.    

Kommentarer (1) »

Grov rattfylla och vållande till annans död i Japan och Sverige: en skillnad på 23 år eller 4 år.

juni 4, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Livet i Sverige · Tagged

Det bör inte vara något kontroversiellt att tycka att folk som är fulla skall hålla sig borta från förarsätet i en bil. Det är nämligen inte så trevligt att ha berusade förare därute på vägarna och som när som helst och utan förvarning krockar i superspeed med andra bilister, kör över föräldrar och deras barn eller bara kör av vägen och förstör hus och växter.

Generellt så verkar folk världen över tycka att det är lite fel att folk kör bil berusade eftersom det är så farligt. Skillnaden är dock hur man tacklar problemet med fyllekörningarna. Här tror jag det handlar om massor av faktorer såsom: hur man ser på fyllekörningen: är det förarens ansvar när han kör full eller kan man ursäkta det personliga ansvaret av olika skäl, till exempel med att föraren hade otäck barndom som ledde till alkoholism som är en sjukdom som betyder att man skall tycka synd om den som har det som betyder att det är synd om de som frivilligt super sig fulla och sedan sätter sig i en bil och använder den som ett mordvapen. I Sverige har vi ju en attityd som innebär att den som är alkoholist behöver vård först och främst och inte långa fängelsestraff när man orsakar dödsolyckor vid rattfylla. Så har jag uppfattat straffsystemets mentalitet i alla fall. Det hävdas i Sverige att långa fängelsestraff inte är avskräckande för våra rattfyllerister men i texten nedan konstaterar jag att så visst är fallet i Japan: här har olyckorna med rattfulla förare minskat med 22% sen man ändrade lagarna och gjorde dom betydligt hårdare.

Vård?

I Japan diskuteras inte ens vård för rattfyllerister. Här skall man ta sitt ansvar oavsett vilka skäl man har att skylla ifrån sig på. Det finns liksom inga ursäkter för att köra rattfull. Och man kan fråga sig om det egentligen finns det någonstans i världen?

Som jag uppfattat det hade Japan tidigare normalstränga lagar för rattfylla. Sen hände någon uppmärksammad olycka och man skärpte straffen. I fjol i augusti hände ytterligare en mycket uppmärksammad och tragisk olycka som orsakade att lagen ytterligare skärptes angående rattfylla. En bil blev avknuffad från en bro och hamnade i vattnet. I bilen befann sig ett par och deras 3 små barn; 4, 3 och 1 år gamla. Föräldrarna överlevde men de tre barnen dog. Det hela var mycket tragiskt och föräldrarna- speciellt mamman- dök ner i vattnet om och om igen in i det längsta för att förtvivlat försöka rädda sina barn.

Föraren (22år) var full och brydde sig inte ens om att undersöka vad som hänt men noterade att olyckan skett. Istället var han snabb och ringde en vän som kom med några liter vätska så han kunde dricka och på så vis späda ut alkoholkoncentrationen i blodet så han skulle få lägre straff när polisen tog test på honom. Detta plus det faktum att han druckit med ett par vänner och att han blivit övertalad att skjutsa hem en av sina vänner har gjort att Japan nu ändrat lagarna rätt drastiskt om rattfylla. Föraren i fråga blev dömd till 7 års fängelse för olyckan och alla kritiserade straffet för att vara alltför lågt. När en person orsakar en sån här tragisk olycka vill alla medborgare att han skall bli rejält straffad. Japanernas hjärtan blödde av empati för paret som förlorat alla sina tre barn och man ville att den rattfulle föraren skulle straffas för de tragiska konsekvenserna hans handlingar fick. Man samlade in massor av namnunderskrifter.

Lagen ändrades efter medborgarnas påtryckningar

Så man ändrade lagen efter olyckan så att straffskalan för rattfylla blev hårdare. Men inte bara straffen har blivit hårdare. Nu kan även den som serverar alkohol till någon som skall köra bli dömd. Liksom de som åker med i bilen. Man måste aktivt stoppa föraren annars döms man själv också för rattfylla, kanske till och med flera års fängelse! Även kompisar som uppmuntrar till att dricka och att föraren skall köra bil kan dömas. Även arbetsgivaren kan bli dömd om föraren använder en firmabil och firman är medveten om att föraren har alkoholproblem. 

I Japan så blir man oftast sparkad samma dag man blir tagen för rattfylla. Ingen japansk arbetsgivare vill ha en rattfyllerist anställd hos sig eftersom man anser att rattfylla är ett hemskt brott och visar på att man är en helt oansvarig och omoralisk person. I fallet ovan blev föraren sparkad samma dag som olyckan skedde. Han jobbade på kommunen. Jag misstänker att polisen direkt gör besök på arbetsplatsen för att berätta vad som skett eftersom de ibland håller kvar folk rätt länge i häktet (när så här allvarliga olyckor skett blir de antagligen aldrig utsläppta igen förrän efter de suttit av sitt fängelsestraff).

Japanska lagar om rattfylla

Jag vill göra en jämförelse mellan lagarna i Sverige och Japan och börjar med vad de nya lagarna säger:  

  • Grovt rattfylleri, från 0,8 promille. Max 5 års fängelse och max 60 000 sek i böter. (se dock längre ned; i kombination med andra brott kan man få betydligt längre fängelsestraff).
  • Köra under påverkan: 0,15 -0,79 promille; max 3 års fängelse och max 30 000sek i böter.
  • Att ge en full person möjlighet att köra bil (genom att ge dom bilnyckeln eller liknande): samma straff som föraren får.
  • Att servera/ge en person alkohol som ska köra bil, eller att åka med en förare som är berusad/påverkad: max 2 respektive 3 år i fängelse beroende på alkoholmängden hos föraren; max 30 000sek respektive 18 000sek beroende på alkoholmängden hos föraren.
  • Att åka med en förare som är påverkad/rattfull: max 3 resp 2 års fängelse; max 30000sek resp 18 000sek beroende på alkoholmängden hos föraren.
  • Smitningsolycka: max 10 års fängelse och max 60 000sek i böter.

 

Men de här lagarna gäller inte om man råkar döda någon när man kör berusad/rattfull. Då är det betydligt strängare straff som gäller. Då blir man nämligen åtalad för oansvarigt körande eller något liknande.

 

Under den föregående lagen har jag lyckats hitta 2 domar där två personer blivit dömda till 20 års fängelse för att de kört rattfulla. En person körde in i en grupp av skolungdomar och dödade 3, en annan rattfull körde in i en grupp vuxna och dödade 4 personer. I det senare fallet krävde åklagaren 25 års fängelse och sa ”Han förtjänar allvarlig kritik” som motivation till det hårda fängelsestraffet. Det hårdaste straffet som utdelats under de äldre lagarna var en man som fick 23 års fängelse i en olycka där han orsakade att tre personer dog. Då sa domaren angående straffet och brottet: ” Det var en tragedi som var oundviklig eftersom den åtalade har låg respekt för lagen. Han bär därför ansvaret för att ha tagit tre unika liv.”

 

Under japanska lagar kan man nämligen öka på straffen ifall man lägger till fler brott till åtalet, så att man under den gamla lagen kunde komma upp till 15, 20 eller 30 års fängelse trots att det endast handlar om rattfylla. Detta om dödsfall eller smitning eller andra brott kan läggas till.

 

Man kan säga vad man vill om de nya japanska lagarna men att riskera upp till 30 års fängelse i värsta fall för att få köra bil efter man ha druckit är väldigt avskräckande för japanerna så efter att lagen infördes har antalet olyckor med berusade förare redan minskat med 22% (efter 6 månader).

 

Svenska lagarna om rattfylla

Nu till de svenska lagarna och straffen.

  • Köra under påverkan: 0,2 promille; böter och fängelse max 6 månader.
  • Grovt rattfylleri: över 1 promille. Fängelse i högst två år.
  • Vid vållande till annans död max 8 års fängelse men i verkligheten har längsta straffet i Sverige varit 4 år.
  • En person som inte anses behövas övervakas kan få samhällstjänst istället.

Vid en enkel sökning på Internet finner man mängder av fall där anhöriga anser att den rattonyktre föraren undkommit alltför skonsamt när de själva drabbats av förlust av ett barn, en anhörig, en make, en maka, en mamma eller mormor eller kanske till och med små spädbarn. Här är några exempel:

En rattfyllerist kör ihjäl en farmor och hennes barnbarn på 11 månader när de är ute på promenad. Får 1,5 års fängelse.

En rattfyllerist orsakar en 18-årig flickas död och får 21 månaders fängelse.

En 17-åring kör rattfull och orsakar att 2 tjejer på 15 och 16 år dör. Han får 100 timmars samhällstjänst.

Det hårdaste straffet som någonsin dömts till för rattfylla kombinerat med vållande till annans död är lastbilschauffören som körde rattfull och då orsakade 5 personers död: varav en hel familj om två vuxna och två småbarn. Han fick 4 års fängelse.

Money, money, money

Även de privata skadestånden skiljer sig rätt mycket mellan Sverige och Japan. I Japan läste jag om ett fall där den rattfulle, hans vän som inte förhindrat att han körde samt företaget som låtit den anställde köra bilen berusad blev tillsammans skyldiga att betala 58 miljoner yen till en familj som förlorat sin 21-åriga son pga rattfyllan. Det är ungefär 3,5 miljoner sek. I Sverige blev ex lastbilschauffören nämnd ovan skyldig att betala 25 000 sek som skadestånd till ett av offrens familj.

Inte bara de anhöriga har ansett att de svenska domarna varit alltför snälla mot de rattfyllerister som orsakar oskyldiga människors död, utan även svenska åklagare, politiker och massmedia har under de senaste åren framfört skarp kritik mot domarna. Efter en utredning som tog upp just ifall Sverige behöver hårdare straff för rattfylla kom man fram till att det inte behövdes och sedan verkar allt ha glömts bort. Till nästa gång en allvarligare dödsolycka sker med en rattfull förare.

Vad skiljer egentligen?

En stor skillnad mellan straffsystemen Japan-Sverige är att i Japan har man gruppmentalitet: det betyder i det här fallet att om en stor grupp av människor reagerar på att straffen är för små i förhållande till brottet så ändras lagarna i enlighet med det. På sätt och vis är det kanske mer demokratiskt eftersom det finns en flexibilitet i lagsystemet som gör att allmänheten är med och bestämmer. De två gånger som det skett allvarliga olyckor och där allmänheten och massmedia blivit upprörda då har man också haft extremt omfattande namninsamlingar och lyckats samla ihop hundratusentals namnunderskrifter.

Namnunderskrifterna i Japan hade även annan effekt för nu har bilindustrin äntligen börjat uppmärksamma problemet och flera utvecklar nu samtidigt flera olika slags inbyggda eller frivilliga alkolåssystem som tar bort initiativet från föraren. (Läs här). Toyota, Nissan, General Motors…alla gör det. Och dom har ett gemensamt mål: att se till att det inte blir möjligt att starta bilen om man druckit alkohol. Man vill ta bort att det är ett personligt ansvar att sätta sig med alkohol i kroppen och använda sin bil som ett mordvapen.

Redan idag används en speciell alko-mobil av japanska busschaufförer och andra förare som kör tyngre fordon. Mätaren på mobilen måste visa klartecken annars får man inte börja jobba. 

 

Kanske är det den japanska (och amerikanska) bilindustrin som i framtiden kommer att rädda svenska liv som idag tas pga rattfyllerister?  Och allvarligt talat: är inte det på tiden?

Kommentarer (2) »

Världens minsta ramenskål (nudlar)

juni 3, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat · Tagged

Jag tror minsann att japanska forskare uppfunnit mat för att ytterligare minska på japanernas BMI mått. Idag står det på japantimes.co.jp om världens minsta ramenportion (nudlar alltså) som är så liten att det krävs mikroskåp för att se den. Se här. Forskarna är mycket stolta då dom använt högteknologiskt ledande teknik och forskningsresurser för att skapa världens minsta ramenskål i något slags nanokol-material. Man börjar verkligen förstå hur det kommer sig att Japan ligger näst efter USA när det gäller världsledande universitet/forskning globalt sett. Jag tror det är för att det finns så mycket pengar här till olika slags forskning att man kan ta sig tid till att leka. Som i detta fallet när någon tyckte att det skulle vara kul att ha gjort världens minsta ramenportion. Bara en japan kan komma på en sådan sak. En ramen-älskande japan.

Hela skålen är bara en tusendel av en millimeter stor så det lär krävas några stycken för att bli mätt. Om det gått att äta nudlarna vill säga. För det gör det nämligen inte. Man kan säkert råkas andas in dom i och för sig eftersom nudelskålen antagligen är mindre än ett normalt dammkorn. För övrigt är det väl precis sådär som japanska mattraditioner går ut på: det skall vara pyttelitet men se gulligt ut och helst inte smaka speciellt mycket. Den här mini-ramenportionen har dock fördelen att inte vare sig smaka soja eller vara slemmig vilket är en bonus.

Det är underligt det här med nudlar. I Sverige fick jag känslan av att nudlar anses som billig, onyttig och till och med farlig skräpmat, speciellt när det hela tiden larmades om all MSG som nudlarna ibland innehåller i alltför höga mängder. Här i Japan och speciellt i Hokkaido är nudlar ansedd vara en näringsriktig och nyttig maträtt. Trots att det mest är nudlar den består av. Det finns flera sorters nudlar (beroende på vilken slags buljong den är baserad på), den typiska för Hokkaido/Sapporo är en nudelsås som är gjord på buljong och miso. Miso är en slags pasta bestående av fermenterade sojabönor. Mycket hälsosamt att äta tydligen. Är gott dessutom.

Misonudlar är jättegott och rekommenderas starkt om man skall besöka Hokkaido. Har aldrig sett misonudlar till salu i Sverige men det är inte så svårt att göra själv om man har nudlar och misotillgängligt. Man grundar bara på vanlig buljong, slänger i nudlarna (och grönsaker/kött) och lägger i lite miso på slutet. Miso skall dock ej kokas. Låter enkelt men är det säkert inte. Om man inte orkar kan man ju alltid kolla in hemsidan med mikronudlarna istället under tiden man äter sin vanliga lunch och låtsas att man äter nudlar. Det skall jag göra i alla fall.

Kommentarer (4) »

Kris i japanska sexindustrin, Lolitacafé och tvålländer.

juni 2, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan

Japanska kommersiella sexindustrin står inför en stor kris. Dagens yngre män (mellan 20-30 år gamla) visar direkt ett minskat intresse för den. Sexaffärer, sextidningar och alla andra slags sexindustri relaterad verksamhet (inkl. bordeller) noterar att dagens kunder generellt är män i 30-50 års åldern. Men man tror inte att dagens unga män lever i celibat dock, trots att de flesta undersökningarna visar att japaner generellt har allt mindre och mindre sex. Istället verkar det bero på flera faktorer: bland annat så är det inte längre tradition att chefen introducerar sina nya kollegor på sexaffärer och bordeller som man gjorde förr. (!!!).

 

Innan man läser vidare här nedanför bör man som svensk ha i åtanke att detta med sex inte alls varit lika skambelagt i Japan som det under flera hundratals år varit i europeiska religiösa länder. Det betyder rätt stor skillnad rent samhällsmässigt till hur man ställer sig till porr och sexindustrin vara och icke-vara. I varenda affär man går in i som saluför tidningar (alla convenience stores) har givetvis också någon slags porrtidningar/porr-manga. För att undvika att yngre läser dom finns en liten skylt uppsatt som separerar porren från övriga tidningar. Min dotter fick vid nåt tillfälle syn på dom där tidningarna och tyckte att deras trådliknande bikinis såg riktigt coola ut och förslog att jag skulle ha en sådan. Tyvärr är dessa tidningar ofta vid bankomaten inne i affärerna så jag måste stå där ibland. Med dottern bredvid mig.

 

Men det finns även andra exempel på japanernas glada inställning till porr- och sexindustrin. En manlig kollega till mig har berättat hur hans äldre arbetskamrat på universitetet med stolthet och glädje bläddrade i en porrtidning under deras gemensamma lunch och visade upp någon sida då och då med någon sexig spretande naken tjej på… Min kollega var måttligt road medan hans japanska arbetskamrat var rätt glad och kände sig väl antagligen macho. Detta med sex och porr i Japan har nämligen förr ansetts vara mera macho än skamligt.

 

I samband med en artikel på japantoday.com (de brukar dock ta bort sina artiklar efter några veckor så jag struntar i att länka till den här) som tar upp ämnet varför yngre idag överger sexindustrin finns en intervju med en person verksam i sexindustrin, kallad ”tungan i munnen”. Hans råd till unga män är ta fågelvägen till det närmaste stället med dåligt rykte (dvs bordeller): ” Unga män kommer att få en chans att se både de dåliga och bra sidorna av kvinnor och kommer dessutom att lära sig något om livet. Du kan se vilka tjejer som är bra på de som de gör och vilka som inte är det. Vissa tjejer är så populära att vi har 3 månaders väntetid. Vissa andra blir bara efterfrågade en enda gång och aldrig igen. ”

Han fortsätter: ”Vissa unga män känner att det är mer problem än det är värt att vara kund hos sexindustrin men de ska inte låta såna känslor avskräcka” och säger sen med en sexorienterad livsfilosofisk inställning: ”Gå ut och träffa massor av bra flickor- fantastiska lektioner om livet väntar!”

En kollega nickar överenstämmande: ”Vi lever i svåra tider och eftersom vi har en kultur av njutning (hedonistisk kultur), vad kan möjligtvis vara fel med att leva så?”

 

I Japan är det, liksom i många andra länder förbjudet med prostitution. Detta hindrar dock inte existensen av lagliga bordeller där prostitution förekommer. Enda skillnaden är att de bedrivs lagligt och har polistillstånd att finnas till. Javisst låter det vansinnigt, men hallå: det är Japan vi snackar om. Tydligen har man kommit undan lagarna genom att hävda att man har en slags mötesplats där människor träffas och sedan på frivillig väg kommer överens om att ha sex. Som kompisar ungefär. Att de betalar är ju för att de är snälla, typ och inte alls för utförda tjänster. Bordellerna där prostitution förekommer kallas för ”tvålländer”. (Antyder att nåt med tvål är involverat och varför inte? Allt är ju möjligt).

Det finns också mängder av andra ställen där man utför ALLT möjligt annat utom just  ovannämnda tjänster. De här andra ställena kallas ofta ”mode hälsomassage”. Dessa erbjuder ofta olika slags massage odyl. Också helt lagligt. Tex oljemassage där massösen masserar med hela sin nakna kropp.

Vad som nyligen varit på tapeten är att det numera förekommer speciella ”café” där minderåriga flickor kan möta äldre (rika) män och agera som öhm…eskortflickor eller vad de nu vill göra eller blir övertalade/tvingade till. Dessa kallas för Lolitacafé (med anspelning på boken och filmen Lolita). Ett ställe som polisen gjorde razzia på hette ”nana cafe” och där måste männen betala dyra summor för att få inträde medan unga flickor (ingen åldersgräns) kommer in gratis och får väl därinne obegränsat med dricka, kakor, godis och lyxiga efterrätter. De får säkert glass också. Mannen får sedan betala för 10 min besökstid hos en tjej han valt ut bakom en spegelvägg (sån där som man har på polisstationerna i förhörsrummen i alla tv-serier) och ifall allt går bra betalar han sedan caféägaren ytterligare pengar för att då kunna träffa flickan utanför caféet. Vad de sedan gör bryr sig inte Lolitacafé ägaren om. Tvärtom säger dom ”Vad som än händer utanför våra dörrar är inte vårt problem”.

 

Och eftersom det inte är prostitution inom lagens ram kan polisen inte göra speciellt mycket heller. Polisen är dock oroad eftersom tvål-länderna hade en åldersgräns på 18 år medan Lolitacafés räknas som vanliga restauranger dit vem som helst kan gå. Nyligen gjordes razzia under en stor blind-date träff på ett slags Lolitacafé (mötesplats för äldre män och minderåriga flickor), men där hade mötesplatsen bestämts via internet. Man påträffade flickor som var 16 och 17 år gamla som satt och snackade med 50-åriga gubbar.

 

På sätt och vis verkar det alltså bättre att ha tvålländerna med sin 18-årsgräns än att ha Lolitacafé med 16-åriga flickor. Det är knappt jag tror att det är sant att jag sitter här och förespråkar att bordeller ska finnas till och vara lagliga bara för att undvika att gynna pedofilernas framfart! Men vänta lite…tvålländerna är ju redan lagliga. 

 

 

 

 

Lämna en kommentar »

Bad ass coffee och McDonaldsmanga

juni 1, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan · Tagged

Igår var jag och dottern nere i de suspekta nöjeskvarteren Susukino som ligger söder om Sapporo centralstation. Innan Susukino börjar finns en lång avlång park som heter Odori som är 8 kvarter lång (har jag för mig). Hela Sapporo är uppbyggt i ett koordinatsystem (á la amerikansk modell) och däri ligger Odori på 0. På vägen längs Odori gick vi förbi en kaffebutik. Med namnet Bad Ass Coffee. Tydligen kommer namnet från ”Bad Ass Ones” och då menade man de åsnor som förr fick bära tunga laster av kaffe på Hawaii. Se här. Men jag kände inte till detta när jag var vid affären och kände i alla fall inte för att pröva deras bad ass kaffe. Kanske nästa gång. . .(^_^)

Efter jag var på möte med min japanska lärarinna (det kallas egentligen för ”japanskakurs” men eftersom jag aldrig hinner att studera något mellan gångerna vi träffas känns det bättre och mindre ambitiöst att kalla det för ett ”möte”) gick jag med lite grinigt och hungrigt barn till McDonalds.

På McDonalds fick dottern någon figur ur Dragonball, en manga/anime serie jag är totalt ovetande om. Jag är inte helt ointresserad av manga och anime; men det är bara det att det är en så stor ofantlig marknad att det känns lite som att först lära sig Esperanto för att sen kunna bestiga Mt Everest. Mycket att lära och mycket jobbigt att genomföra. Sedan är den japanska kulturen sådan att vi vuxna föräldrar inte ägnar oss åt alltför mycket sådan läsning…manga är till för nördar och barn och omogna vuxna, typ. Till och med när jag köpte en barnmangabok till min dotter reagerade en japansk bekant. För många japaner är manga synnerligen okulturellt och obildat och är nåt seriösa människor aldrig ägnar sig åt. Att det dessutom finns mängder av skum porr-manga och homo-manga gör ju saken inte bättre direkt.

När vi satte oss ner på McDonalds hamnade vi bredvid två tonårstjejer som satt med håret framför ögonen för att undvika ögonkontakt med alla andra människor i lokalen. De satt och tittade ned i bordet på de teckningar de ritade. De ritade febrilt och de ritade manga. Min dotter blev såklart nyfiken och försökte snacka med tonåringarna. De var rätt blyga men strax innan vi skulle gå därifrån så räckte ena tjejen över en teckning hon ritat medan vi satt där. Så här såg den ut:

Vad som skiljer manga från övriga delarna i japanska samhället är troligen att det är mer jämställt. För att lyckas spelar det ingen roll om man är man eller kvinna. I affärsvärlden och akademiska världen däremot är det rätt sällan kvinnor får tillträde för de ska ju bara vara hemma och laga mat och föda barn ungefär. Visst finns det undantag men inte så många. 

Till exempel i vårt hus på universitetet (hela miljösektionen som består av 3 st stora hus på cirka 8 våningar vardera) har jag hört talas om att det skall finnas EN kvinnlig professorska (en kvinnlig forskare har jag aldrig sett men sedan en månad tillbaka sitter det en i rummet bredvid mig). Jämställdhet är tyvärr fortfarande ett rätt okänt begrepp i Japan. Fastän varje gång jag tar upp det till diskussion på min avdelning är de snabba med att påpeka att det faktiskt finns EN kvinnlig professor på vår sektion. Hur många manliga professorer det är vet jag inte exakt men bara på min avdelning som består av 2 våningar är det 6 stycken män. Det ger väl någon promilles andel kvinnliga professorer eller så på vår sektion. Men de är såå stolta över att det finns åtminstone en att visa upp så man anar att det inte finns några alls på andra ställen.

Kommentarer (3) »