DR. Karins Blogg

För dom som inte vet ska jag nu avslöja sanningen om japanska män.

Ända sedan ankomsten till Japan har jag väl tyckt litegrann att japanska män är lite…öhm…mesiga kanske. Eller inte mesiga men feminina. Inte alla men väldigt många. Det beror delvis på att det har fina gulliga handväskor, går omkring i snygga snärta kläder, trippar fram som om de har högklackade skor, är väldigt många om sin vikt och sitt utseende så till den milda grad att det inte är ovanligt att de går på diet, använder smink, färgar håret, stylar håret eller använder hårspännen. Igår till exempel såg jag en kille runt 20 som glatt sprang omkring med ett blått glittrigt hårspänne i luggen i sitt ljust brunt färgade hår som definitivt var stylat med gele eller hårspray…under tiden som han spelade fotboll med grabbarna.

Även om Japan är ett mansdominerat land så är det lite unikt eftersom den traditionella synen på kvinnligt-manligt är annorlunda från vår väst-syn. Medan vi i väst kanske till och med tar avstånd från sånt som är glittrigt och gulligt rosa just för att det är stereotypiskt flickaktigt och vi inte vill forma våra barn i stereotypiska könsroller, så är det tvärtom för japanerna: de anser att inte bara flickor ska vara supersötgulliga utan att även pojkarna skall vara det. Rosa har ju inget med flickor att göra anser man utan är ett tecken på mode.

Det finns tydligen en historia bakom detta (som jag inte orkar gå in på i detalj) och det är att då japan varit isolerat förr har en sådan kultur utvecklats där man inte riktigt har samma syn på kvinnligt-manligt. Till exempel använder ju både män och kvinnor kimono. Så i Japan finns män som är heterosexuella men har väldigt dominerande feminina sidor, är väldigt fixerade av sitt utseende etc. Jag vet inte om dessa exakt motsvarar ”metrosexuella” men kanske det. I Japan finns ett eget ord för dessa kvinnliga män men jag kommer inte ihåg vad det är tyvärr.

Rent generellt verkar man tycka att män skall, liksom kvinnor, vara i kontakt med och uttrycka sin kvinnliga sida. Om kvinnor är feminina (och därmed attraktiva) så tycker också kvinnor att feminina män är attraktiva…verkar man tro!

Män blir alltmer modemedvetna och utseendefixerade och vill vara snygga och fina, sminka sig och bantar. Faktiskt så läste jag nånstans att antalet anorexiafall har ökat i Japan bara för att inte bara yngre tjejer utan yngre män börjar att få ätstörningar. De manliga anorexiafallen stod för hela ökningen. (Inte för att jag vet hur man skall kunna separera en normal person från en med anorexia här, för mig verkar ungefär 50% av alla tjejer ha anorexia eller vara på gränsen till att ha det om anorexia räknas som självsvält.)

Man kunde tro att detta var nåt som jag fantiserat ihop men så är inte alls fallet. Det rapporteras om att försäljningen av smink ökar rejält i år. Smink för män. Se här.

VD för ett skönhetshus (Dandy house) för män säger i en intervju (ursäkta den kassa översättningen): ”Japan har aldrig riktigt anpassat sig till att vara macho på ett västerländskt sätt, och numera söker män aktivt den där mjuka looken som är så attraktivt. Dom är inte rädda för att få sina hår plockade. Och tro mig, det gör ont.”

Jag antar att jag helt enkelt får acceptera det faktum att det inte finns speciellt många macho-män i Japan och att jag nog anses rätt macho här i Japan jämfört med japanska män. Faktiskt så hörde jag talas om en japansk kille som var forskare i Sverige under ett år eller så och var helt chockad över de svenska kvinnornas mentalitet. Vi är för macho, självständiga och starka så japanen blev rädd för oss!

Jag börjar förstå varför japanska män verkar rädda för mig. Det är väl för att de faktiskt ÄR rädda helt enkelt. Jag har ju faktiskt större biceps.