En vinkel till på samboförhållanden i Sverige och hur det ses av japaner. En gång för några år sedan var det ett inslag på TV om just detta medan jag bodde i Japan. Mina japanska vänner tog upp ämnet och sammanfattade svenskarnas kärleksliv såhär ”jaaa men alltså ni svenskar ni gifter er inte utan bor ihop ändå. Sen skaffar ni barn med era kompisar” sagt på ett sånt sätt att det lät som att vi inte var KÄRA i våra sambos utan bara polare. Då blev jag arg. Och struntade i att tala om att jag var svensk väldigt länge. Men visst, här i Japan kanske man inte är kär på riktigt om man inte gifter sig? Vad vet jag. Btw, jag har en koreanskättling till japans pojkvän, vet vet kanske kommer jag att få se alla baksidorna vad det lider…. :S

Vid två olika tillfällen har jag nämnt min systers barn och fått motfrågan ”oh so she got married when she was still a student?”. När jag då förklarat att ”ja typ, fast hon är inte gift, de bara bor ihop” har personerna jag pratat med (vid båda tillfällena) bleknat om nosen och bett om ursäkt, ungefär som att jag blivit tvungen att avslöja familjens ”svarta får”.

Ska man skratta eller gråta?

Och rent allmänt när ämnet pojkvän/flickvän kommer upp blir ju japaner fnittriga som skolbarn… suck. Jag vet inte om det är nån större skillnad mellan generationerna. Det tragiska (tycker jag som västerlänning) är att så många kvinnor bara finner sig i att bli hemmafru, eller t.o.m. drömmer om det! Jag är inte så bra på kvinnorättshistoria men inte var det ju många generationer sen som enda möjligheten även för kvinnor här i Sverige var att bli hemmafru. Eller ogift lärarinna, typ. Svårt att säga vad det var som fick igång förändringen… Många kvinnor började jobba under krigstiden, och sen blev samhället aldrig sig likt igen. Här. Fast i Japan skedde tydligen inte samma slags revolution.

En annan skrattretande(?) sak är två svenska kvinnor jag talat med. Den ena hade (relativt) nyligt förlorat sin japanske man. Hon verkade dock inte sörja alltför hårt (vilket i och för sig kan ha många okända anledningar, och jag menar absolut inte att hon var glad). Den andra varnade mig upprepat om att ”vad du än gör, bli inte kär i nån japan!” när hon hörde att jag skulle till Japan. Det bör kanske tilläggas att hon inte var nån allmänt rasistisk person utan en stor japan-fantast som rest dit många gånger.

Däremot, för att vända på myntet (en aning), verkar faktiskt den yngre generationen sakta vakna upp. Jag såg ett japanskt nyhetsinslag nån gång där man pratade om just kvinnors karriär och minskat barnafödande. Där intervjuades en ung familj där kvinnan hade ett jobb. Mannen berättade att han också hjälpte till hemma, för det måste man ju om det ska fungera. Han hade inte något emot det men skulle aldrig erkänna det öppet. Han skulle ju då framstå som en mes… Jag tror det är en familjeform som många unga önskar, men som helt enkelt inte ännu ”accepteras” i samhället.

Nej, jag ska undvika att nånsin bli kär i en japan. Skulle nån (mot all förmodan) vilja ha mig får de ta mig för den fritänkande, självständiga, jämlikhetskrävande västerländska kvinna jag är…