juli 10, 2008
· Arkiverad under Livet i Japan
När jag landade i Japan för första gången 2006 och skulle öppna bankkonto här för att kunna få min lön utbetalt möttes vi direkt av svårigheter (vi=jag och vår sekreterare som följde med som tolk). Banken ville ha massa papper eller kort som jag inte hade fått då jag precis anlänt. Tex alien registration card och andra papper. Vi gick då vidare till nästa bank som nöjde sig med ett papper på att jag hade någonstans att bo, ungefär. Det gick också bra att skriva under bankboken med en signatur av mina initialer istället för att stämpla med sin stämpel som man normalt sett gör.
Jag behövde ingen stämpel förrän förra året då jag köpte bil, så då skaffade jag en. Det finns tydligen olika slags stämplar och de viktigaste skall specialbeställas för att få sina egna unika mått. Sägs det. Rimligtvis lär det ju knappast vara så här eftersom massor av japaner har samma namn och så oändliga är knappast möjligheterna att man kan få fram olika stämplar.
Jag hade dock lite problem med banken då jag ville ha räkningar på autogiro eftersom min nedskrivna signatur i min bankbok som banken hade en kopia av inte alls stämde med den signatur jag gjorde på godkännandet av autogirobetalningarna. Lite problematiskt det där eftersom japanerna anser att för att en signatur skall vara giltig bör den vara exakt identisk med den första man gjorde. Jag tror aldrig jag lyckats med att göra en identisk signatur två gånger. På det viset var det enklare med att skaffa en namn-stämpel eftersom jag numera ”skriver under” allt med denna stämpel.
I samband med att vi snart skall dra till Europa så behöver jag skaffa ett VISA debetkort där jag kan sätta in japanska pengar och ta ut i Sverige. Det verkade först som att det borde vara en enkel sak att fixa ett sånt där kort. Tills jag upptäckte att debetkort är mycket ovanliga här och för att få kreditkort måste man ha fast jobb. Nåväl, jag skickade ett gäng förslag på banker som eventuellt kunde fixa debetkort till mig till vår sekreterare och hon började med efterforskningar.
Ett efter ett alternativ föll bort och kvar är nu bara ebank. En helt internetbaserad bank som ju inte lär se att man är utlänning först och främst så där har jag kanske en chans att få ett visa kort. Enligt anvisningarna behövdes en kopia av mitt alienkort. Inga problem: det är minimikrav hos de flesta bankerna här. Så sekreteraren faxade en kopia av kortet tillsammans med en bankkontoansökan. Nästa dag kom hon och meddelade att det inte räckte för att skaffa debetkort hos dom. Man behöver även originalpappren (som finns på kommunkontoret och jag tror knappast att jag ens får lov att hämta tillbaka dom), eller sitt nationella hälso försäkringskort. Banken behöver alltså mitt hälsoförsäkringskort för att jag skall få skaffa ett bankkort hos dom. Man undrar ju varför liksom: har de kanske tänkt byta bransch och även öppna sjukhus? Jag vet inte men underligt är det. Dessutom behövs min stämpel igen. Naturligtvis.
Nu, efter 2 år i Japan har jag insett att det där med stämpel är rätt mycket spel för kulisserna. På mitt jobb när man skriver i lönerapporten för varje månad skall arbetstagaren stämpla VARJE arbetad dag med sin stämpel, sedan skall väl några andra snubbar och tanter stämpla också på detta pappret. Bland annat jag skulle stämpla denna lapp när jag hade en assistent jobbandes för mig. Nu råkade det ju vara så att vi var tvungna att ändra lappen och då vips så trollades det fram en stämpel som ersättning för min assistents personliga stämpel. Jag hade sen inte med mig min stämpel och det gick tydligen också att ordna på nåt annat sätt.
Nu när vi skall resa till Sverige i slutet av juli behövdes godkännande för utresan av min professor. Han är bortrest i Kanada så det verkade en aningen komplicerat att ordna. Men det visade sig att han lämnat sin stämpel på kontoret så det hela var lätt fixat. För att han inte skulle bli alltför överraskad skrev jag till honom och berättade att jag skulle åka hem. Jag är rätt snäll av mig. Nu gäller det bara att skriva ihop ett gäng artiklar också innan vi drar till Sverige så att man faktiskt kan vara ledig och njuta av den kalla, svala och regniga svenska sommaren. Jag längtar redan! Jag håller tummarna för en usel regnig och kall sommar så man kan njuta av kylan och mest vara inne och kolla på tv och äta god mat och umgås med familjen, vänner och bekanta. ^_^
juli 9, 2008
· Arkiverad under Uncategorized
Igår protesterade jag mot G8-mötet och tyckte att det var för mycket mardrömslik känsla med att se alla dessa japanska poliser överallt. Det verkar som att det har hjälpt för idag var gatorna, tack och lov, polistomma igen. Jippi! Bara helikoptrarna kvar.
Däremot är det lika varmt som tidigare här. På mitt kontor ligger temperaturen rätt stadigt på 28-29 grader oavsett vad jag gör. Nån dag var den nere på 26. När jag besökte sekreterarens rum var det ännu varmare medan hon satt där framför datorn, helt osvettig och jobbade i en rätt tjock långärmad tröja. Japanerna är direkt anpassade för det varma klimatet tror jag. Och vet jag.
Men jag har äntligen funnit den rätta platsen för mig. På vårt labb en våning ner finns det nämligen luftkonditionering och där är temperaturen 19 grader konstant. Numera drar jag ur internetuppkopplingen ur datorn och tar mitt pick och pack och går ner och sätter mig bland alla möjliga livsfarliga kemikalier och underliga maskiner och gastuber. Jag står gärna ut att bli exponerad för giftiga saker så länge det är vid en angenäm rumstemperatur. Labbsäkerheten här i Japan är tyvärr inte vad jag tycker är acceptabel men det är inte mycket att göra nåt åt.
Enda egentliga problemet jag hade var att jag råkade spilla ut aceton (ur en icke säkerhetsgodkänd flaska) över en massa datasladdar så de liksom frätte ihop med bänkskivan i plast. Det var dock ok sa en doktorand som var med vid incidenten. Sladdarna används aldrig ändå. Tyvärr fick jag en massa aceton också på kläderna som jag fick försöka att ta bort på nåt vis. Det började kännas konstigt och stickade på benet bland annat. Men det kunde ju varit värre, det kunde ju varit saltsyran som stod en bit bort.
Men förutom labbsäkerheten så trivs jag mycket bra i mitt nya coola arbetsrum. Faktiskt så bra att jag inte alls kände för att gå ut i korridoren och inse att den riktiga verkligheten är mera som att befinna sig i en bastu dygnet runt. Jag vill inte alls gå från mitt coola nya arbetsrum. Jag funderar skarpt på att ta med sovsäck och börja bo på labbet. Eller sova med kylskåpet öppet. Men var ska man då ha maten?
juli 8, 2008
· Arkiverad under Uncategorized
Jag tar ingen politisk ställning alls. Det är bara det att jag nu bestämt mig för att protestera mot G8-mötet. Skriftligen. Inte för att de har möte överhuvudtaget utan för att de har möte här i Hokkaido.
Från att ha varit en fredlig, rätt tyst storstad med 1,89 miljoner invånare har Sapporo helt plötsligt blivit förvandlat till nån slags mardrömslik fascistoid polisstat (tänk Blade Runner, Matrix, Strange Days, Terminator eller nåt sånt så fattar ni känslan. Ej kops dock). Någon slags stad som man drömmer mardrömmar om när man drömmer med ångest om framtiden. Redan långt innan mötet märktes att nåt höll på att hända med staden när det kom en massa blåa bussar med galler för fönstren. Det var polisbussar från olika ställen i Japan. Alla vägar bär till Sapporo verkade vara sant för denna veckan.
Sedan började oväsendet. På nätterna, på dagarna. Det är polissyrener och polismegafoner när de jagar någon eller nåt. Det är kanske ambulanser med sirenerna på? Det är helikoptrar som flyger hela dagarna igenom. Man hör ett ständigt surrande därovanför hela tiden när man är utomhus. På nätterna är det utryckningar hela tiden. Det är röda lampor som blinkar överallt när polisbussarna står parkerade överallt i hela stan för att skydda eller vakta en gata eller en buss eller vad vet jag vad de vill vakta?
Imorse när jag gick med dottern till skolan var jag dum nog att följa henne hela vägen. Jag är ju rädd för att släppa iväg henne ensam till skolan eftersom nåt kan hända. Men jag hade ju helt glömt bort att det är G8-möte. När jag gick tillbaka till lägenheten kunde räkna ihop till 15 poliser på 2 kvarter. Vid mitt hus stod nämligen 3 i varje gathörn och vaktade vägen. Ja. Vägen. Det var poliser i vartenda hörn i hela centrum. De har hjälmar och batonger och militärliknande overaller på sig.
Idag när jag gick från universitet till banken (den ligger mitt framför centralstationen) slutade jag räkna poliser efter 10. Då hade jag inte kommit fram till banken. Bland annat stod det 2 måttligt glada betongsnutar framför en cykelväg. Antar att de vaktade cykelvägen. Sedan stod det 2 poliser på varsin sida övergångsstället (med hjälm och batong, såklart!), och just då höll de på att lasta av en minibuss med ett gäng poliser. De tittade lite på mig så jag antar att de tror att jag är någon slags militant demonstrant eller nåt när jag bara är en simpel bortkommen mossforskare. Jag tyckte väl mest synd om dom som står i tjocka snutkläder och hjälm i 30 graders värme men det är väl sånt de får tåla när de jobbar som poliser antar jag. Jag tror att de egentligen behöver några kramar för att mjukas upp och bli gladare men tror att jag skulle bli arresterad och utvisad om jag försökte krama en snut här.
Det är meningen att Sapporos gator skall vara säkrare med alla dessa poliser överallt. Tydligen har det kommit hit en 20 000 extra poliser för att vakta vägen utanför mitt hus och cykelvägar och annat som kan tänkas viktigt att vakta. En bekant berättade att hon höll på att krocka när hon körde bil i Sapporo för hon blev så fruktansvärt nervös att bli tagen av polisen. Och polisen står ju i vartenda hörn i hela staden så hon var alltså konstant nervös. Alla vet ju att det japanska rättssystemet har sina tydliga brister så man undviker polisen så långt det går.
Hon berättade även för mig att de poliserna som är här nu är japanska polisens elit. De är de tuffa och starka snutarna från Yakuza-städer (japanska maffian) såsom Hiroshima som blivit förflyttade hit under G8-mötet. Ännu en anledning att hålla sig långt borta ifrån dom.
Hokkaidopolisen anses synnerligen svag och vek i jämförelse med poliser som är vana att slåss mot den japanska maffian på regelbunden basis. Misstänker att Hokkaidopolisen har det rätt slappt och behöver bara hitta en misstänkt när det händer nåt och så erkänner den misstänkte rätt snart. Oavsett om de är skyldiga eller ej.
Det skall verkligen bli skönt när G8-mötet är över och man slipper bli övervakad av 8-10 batongbeväpnade och hjälmklädda poliser när man slänger soporna. Men det har verkligen varit en rätt oangenäm upplevelse med att få befinna sig i ett mardrömscenario för en vecka.
juli 6, 2008
· Arkiverad under Livet i Japan
Idag struntade jag o dottern högaktningsfullt i G8 möte och eventuella demonstrationer som hölls. Vi spenderade hela dagen på Sapporos vetenskapscentra. Det är ett 3 våningshus med massa olika saker att titta på och leka med. Det finns fasta utställningar och så finns det småaktiviteter som äger rum på bestämda tider, varav en del måste man anmäla sig till innan de börjar. Dottern fick pröva på att studsa såpbubblor upp och ner från handen (med en vante går det), vi satt som småelever i skolbänken igen och testade på att koppla sladdar mellan batterier och glödlampor så de lyste. Fanatiska japanska gubbar stod och förklarade hur allt fungerade. Som tur är är jag inte helt väck vad gäller att koppla elledningar så jag hängde med trots att jag inte fattade ett enda ord.
Det fanns en snö och isavdelning där man kunde hämta en isbit ur en frys och lägga den på en OH-projektor. Efter några minuter smälter den av värmen och då bildas fina snökristaller som först ser ut som små blommor. Rent generellt var Science centre ett roligt ställe att vara på och airconditioningen funkade någorlunda så det var bara en 25 grader till skillnad mot den pressande värmen utomhus….vi var också inne i ett frysrum där de visade snö och is: det enda stället jag kände mig lagom varm på i hela Sapporo sen några månader tillbaka. Där var minus 6-7 grader. Äntligen en plats lagom varm för mig. Jag var nog den enda som inte frös där tror jag! Alla japaner stod och hoppade och huttrade och slog sig för att få upp värmen och var sådär ihopkrupna som de brukar vara när de fryser.
Den roligaste grejjen att göra tyckte jag var att se hur olika våglängder påverkar saker. Det fanns en stor rund metallplatta där man ställde in våglängden på 2 olika våglängder och då bildades mönster i metallflingorna som låg där. En annan utställningsgrej var en tub med vatten där man kunde ställa in våglängderna på runt 200 och då började vattnet hoppa upp i strimmor i tunneln. Ljudet var inte så nice men det slutade automatiskt efter ett tag. Prövade även på en trådlös harpa vilket var rätt häftigt att spela på! Hela stället är en riktigt stor lekplats för vuxna och för barn. Mest för barn tror jag. De får även komma in gratis. Det är inte helt omöjligt att vi åker dit igen eller kanske till det stora akvariehuset som ligger bredvid. Det hade vi inte tid att kolla in.
Däremot så kändes Sapporo Science centre något fjuttigt efter att ha varit i det enormt stora vetenskapscentrat i Tokyo. I det i Tokyo skulle man nog kunna ha lekt i flera dagar tror jag. Men där var mer folk och mindre interaktiva saker: alltså lite tråkigare för barnen. Fördelen med att åka dit, dvs ända ut till Shin Sapporo var att där fanns inga japanska snutar (pga G8mötet), inga turister eller fanatiska demonstranter och faktiskt så tror jag att det är rätt få utlänningar överhuvudtaget därute för folk började fråga oss vart vi kom ifrån hela tiden och så vidare. De stirrade även på mina skor ibland vilket inte är så konstigt eftersom jag använder ett par illgröna crocs (foppatofflor).
Det har tagit ett par år innan de kommit hit men nu säljs de överallt för det rimliga priset ca 55sek. Jag är skeptisk till att japanerna kommer att börja använda mycket såna här plasttofflor eftersom de flesta har väldigt kräsen smak vad gäller skor. Mitt problem är att jag har väldigt svårt att hitta skor i min storlek eftersom jag är så storfotad enligt japanska mått (storlek 40-41 i svenska mått) så jag blev jätteglad när jag fann plasttofflor som jag kan gå normalt i utan att få ont i fötterna. Visst sticker mina hälar utanför litegrann men man kan ju inte få allt här i världen. Om man är en storfotad tjej i Japan är det ju bara att vänja sig vid att aldrig kunna köpa skor som passar bra liksom. Jag har prövat att köpa herrskor men här är problemet att eftersom japanska män har så små fötter så kompenseras detta med att skorna görs så att det ser störra ut. Så när jag köpt herrskor i min storlek ser det ut som jag har elefantstora fötter, typ. Enda lösningen är att man får köpa skor i Europa nån gång ibland och sen gå i plasttofflor resten av året. Det kunde ju varit värre…att man aldrig kunnat köpa skor kanske.
juli 2, 2008
· Arkiverad under Uncategorized
Just nu sitter jag mest på mitt kontor och jobbar här i Sapporo. Här finns ingen aircondition tyvärr så nu när det är en 28 grader ute så är det nästan lika varmt- ibland varmare här på mitt kontor. Det främjar inte min kreativitetsnivå utan jag börjar inse att vi nordbor bör vara i norden eller åtminstone befinna oss i lokaler med aircondition.
Däremot mår jag mycket bättre i den här värmen jämfört med tidigare år så jag antar att man anpassar sig. Man utvecklar även en del knep för att svala av sig, tex att lägga blöta handdukar runt halsen, på huvudet eller blöta ner sig rent allmänt så man får svalka. Visserligen ser man helknäpp ut men å andra sidan så är jag antagligen den enda rödhåriga vuxna personen bland 127miljoner japaner så relativt sett ser jag ändå helknäpp ut. En huvudhandduk mer eller mindre lär ju spela mindre roll i det perspektivet.
De stackars barnen ska gå i skolan ända fram till 25 Juli då det japanska sommarlovet börjar och sen börjar skolorna igen 20 Augusti. För de som vill jobba hela sommarledigheten finns möjlighet att ha barnen på efter-skol-centrat. Officiellt finns ju ingen semesterledighet här i Japan.
Själva tänkte vi dock åka hem under sommarlovet i år. Egentligen har jag inte tid men jag börjar känna en viss avoghet mot Japan och är väldigt anti mot ALLT: gulligt, rosa, glitter, högklackade skor, pimpinetta handväskor, små söta hårspännen, mobiltelefonhållare i fluffigt material, småkorta shorts och solparaplyer just nu. Och pseudo ursäkterna, tackandet och sånt. Jag behöver en dos av grova oartiga men naturliga Sverige helt klart.
För övrigt så är det G8 möte på gång här. Den enda skillnaden jag märkt är att det kör en himla massa helikoptrar hela tiden över staden. I söndags såg vi nåt som kunde varit en demonstration, det var 2 killar med varsitt A4-stort plakat och en annan kille som gick bredvid med en megafon. Ena plakatet var på tyska så jag undrar lite vem det var riktad emot egentligen. Jag har aldrig träffat någon tysk i japan under de 2 år jag varit här så det var kanske mest en stum protest (med tanke på att väldigt få kommer att förstå vad de vill säga). De sa dock inget heller så jag antog att dagens protester mot nåt var över. Eller att protesten var stum även rent ljudmässigt och inte bara skriftmässigt. Det är fullt möjligt att megafonen var med mest för att det är coolt att gå omkring med en megafon. Jag skulle gärna gå omkring med en megafon. Så kunde man ta upp den när det blev grön gubbe över övergångsstället och ropa nåt på svenska: ”GÅ NU!” typ. Oj, vad kul det hade varit!
För övrigt så skulle jag inte rekommendera någon av mina vänner att delta i demonstrationer mot G8mötet. Polisen här är nämligen inte att leka med.
I dotterns skola har G8 mötet också haft effekt. De fick en broschyr om G8 länderna och där var fina bilder på växter och djur och sånt. En vulkan också tror jag. Inte direkt sånt jag brukar förknippa med G8 mötet, men ändå. Detta är ju Japan. Broschyren om G8 var givetvis gullig också. En gullighetsfaktor på 5 skulle jag nog säga. Om skalan var 1-10 där 1 var en normal svensk och 10 en normal japan.
