Man får tacka för underhållande läsning så här långt!

Tjao!

Vart tog du vägen? Bloggar du på annat håll, eller du har ingen tid att skriva längre?

Du verkar vara släkt med den finske otursförföljde bonden Paavo från Runebergs författarskap. ; -) Men skämt åsido så är ett personligt sigill (stämpel ger fel associationer för en västerlänning tycker jag; det japanska sigillet är ju inte någon enkel maskintillverkad gummistämpel) ett alldeles nödvändigt föremål i den ostasiatiska kulturen vare sig man är i Kina, Korea eller Japan. En enkel inkan eller hanko är det förste man bör skaffa sig när man kommer till dessa länder. Det finns massproducerade inkan som kan användas för enklare ändamål, typ kvittera ett paket etc.

Men ska man göra det riktigt ordentligt beställer man en handgjord hanko där namnet – som skrivs med vacker kalligrafi i särskilda gammaldags typsnitt – skärs ut i änden av ett stycke hårt trä, djurben eller elfenben. Det är en hel vetenskap med handgjorda hanko som för att få juridiskt bindande verkan måste officiellt registreras hos myndigheterna; det här är viktigt vid exempelvis fastighetsköp eller andra affärer av liknande dignitet.

Och apropå det där med att man måste skriva sitt namn eller signatur på exakt samma sätt är väl inte så konstigt. Så har vi gjort i Sverige också. Jag hade en kompis som hade ett postgirokonto för firman sin på 70-talets mitt och som hade varit tvungen att lämna in prov på sin namnteckning när kontot öppnades så att man sedan kunde jämföra med hans namnteckning på de betalningsorder han skrev under i samband med att han skickade in betalningsavierna varje månad.

Men jag kommer speciellt ihåg en gång då han var tvingad att personligen gå till dåvarande huvudkontoret på Mäster Samuelsgatan i Stockholm för att han skrivit under slarvigt på en betalningsorder där namnets utseende inte stämde överens med namnprovet. Så nog har man varit petiga här i Sverige också.

Ja mata ne

Arne

Apropå dina äventyr med bankkonton som nyanländ så hade jag samma problem med mobiltelefon (man kan ju inte leva ett drägligt liv utan telefon i detta land). Utan alienkort kan man inte få telefon (undantaget kontantkort, som jag inte var intresserad av). Ryktet gjorde dock gällande att på ett ställe kunde man få det med bara sitt pass istället. Vi frågade och på ett ställe sa de ”Javisst, pass räcker”. OK, så vi började ansöka hos dem. Varpå de säger ”För du har ett japanskt pass, eller hur?” Jag antar att jag ser för japansk ut. Det är ju väldigt vanligt med blonda japaner som pratar knagglig japanska och därför går runt med polacker som tolkar åt dem…