Arkiv för oktober, 2008

Lakrits och deadlines

oktober 29, 2008 · Arkiverad under Uncategorized

Häromdagen möttes jag, min assistent och vår avdelningssekretarere vid kopieringsrummet. Kopieringsrummet är numera ett rum där ännu en sekretare sitter, kartrummet, biblioteket, arkiv, reservnyckelförråd, faxrum, samt stället där det finns fika, kaffe, vattenkokaren och ett bord där man faktiskt kan ha små möten med typ 4 personer. Ett rum med många funktioner men det är lite trångt.

När vi möttes sa jag att jag hade rödbetor och lite svensk potatis att ge till sekreteraren. Jag fick det skickat till mig från en väninna som bor utanför Sapporo som har som hobby att odla svenska saker. Sekreteraren blev mycket glad för detta, varpå min ärliga och icke-japanska assistent skämtsamt sa ”hon är glad för all mat hon kan få. Hon äter ALLT.”

Sekreteraren, som heter snölega/snöfält i efternamn, skrattade och medgav att så var fallet. Av någon anledning tycker hon att det är lite pinsamt för alltid när min assistent behöver träffa henne för att ordna med några anställningspapper så sitter hon och äter. Det är väldigt underligt för jag ser henne nästan aldrig äta och mitt rum är typ mittemot hennes. Ett tag undrade jag om människan någonsin åt överhuvudtaget.

Jag var dock lite skeptisk till att hon verkligen kunde äta allt och frågade: ”Jaså, tycker du verkligen om lakrits?”Jag har ju haft med mig lakrits flera gånger och minns inte att jag verkligen sett henne äta det nån gång.

Hon medgav att så inte var fallet utan att det faktiskt fanns nåt hon inte kunde äta. Jag tyckte synd om henne och sa att: ”du kanske ska pröva lakrits-sprit. Du gillar sprit eller?”

”Jag älskar sprit” var hennes svar såklart. Ännu har jag inte träffat på en enda japan som inte tycker om sprit. Visserligen dricker inte alla sprit eftersom de inte kan bryta ned spriten och därför blir jättesjuka av det men jag har aldrig hört någon säga att de inte dricker för att de inte GILLAR spriten. Det är kanske ungefär som att vara allergisk mot choklad: man älskar kanske att äta det men kan inte göra det. (jag vet för jag får lätt migrän av choklad…men ändå äter jag det.)

Frågan är nu: var tusan kan jag hitta lakrits-sprit åt henne? Jag har inga turkiska peppar kvar, bara en liten påse med djungelvrål. Har ingen aning om ifall det funkar, eller ens om jag har någon 40:- flaska med vodka kvar att blanda den i. Å andra sidan har jag 4 stora flaskor med svensk snaps ståendes i min bokhylla och samla damm så jag kanske kan ge henne dom istället. Ännu ett alternativ är att blanda sprit med soja i och lura henne att det är lakritssnaps. hahaha…det KAN inte slå fel. För den oupplyste skall nämnas att japaner och soja är som svenskar och ketchup/bananer/kardemumma. Inte tillsammans dock. Jag googlade och fick fram information om att vi svenskar äter mest av dessa tre sakerna i världen. Kardemumman var faktiskt en överraskning.

Sojasprit är ju faktiskt ett helt underbart sätt att få japaner att börja smaka lakrits! (först lurar man i dom sojaspriten och säger att det är lakritssprit och när de är lite lulliga och smaklökarna är sovande pga alkoholen vilket tar ungefär 1 glas på en normal japan, DÅ tar man fram riktig lakrits eller salmiak och säger att nu är det dags för det stora testet. Hm, jag borde kanske testa detta om jag går på festen på fredag.)

För övrigt verkar det här inlägget bli helt meningslöst och intetsägande men vad gör man inte för att slippa jobba när klockan är 22.23 på natten och man måste skriva typ 5 sidor till innan man somnar för att hinna bli färdig till sin deadline. Jag håller på att skriva ett bokkapitel till en bok om mossor och klimatförändringar. Det enda som direkt oroar mig är att jag jobbar dygnet runt för att bli klar i tid till min deadline och sedan kommer de andra, varav flera gamla professorer, inte alls att vara färdiga i tid utan kanske inte skicka in förrän efter flera veckor om ens någonsin. Då är det ju jättedumt om jag jobbar ihjäl mig när de andra ändå inte är färdiga i tid. Jag fick reda på att det skulle bli en bok redan i Augusti 2006 men det har minst sagt gått trögt med att börja. Antagligen är det för att det jag skall skriva om känns lite gammalt för mig: det är ungefär samma som min avhandling handlade om. Nåväl, jag skall sluta hitta på ursäkter, sluta skriva och börja skriva. Och där insåg jag att jag inte kan gå på festen och stjäla massor av mat på fredag eftersom jag måste jobba. Nåväl, det var kul att tänka sig att gå på festen så länge det varade.

Lämna en kommentar »

Alienfest i huset

oktober 28, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

På fredag är det fest. Igen. Det var väl bara ett år sedan det var en alienfest sist. Då flockades alla utlänningar från de tre höghusen som utgör min ”institution”. Jag vet egentligen inte vad syftet är med utlänningsfesterna mer än att professorerna och deras aliens ska kunna mingla och dricka obegränsade mängder med sprit och äta fint upplagd, dyr mat. Universitetet betalar för att vi ska kunna ”mingla”.

Mingel var det dock sämre med förra året när jag gick. Första timman gick åt till väldigt artiga och högtidliga tal av snubbar jag aldrig sett förrut och aldrig känt igen efteråt heller. Allt på japanska givetvis för även om festen är för utlänningar så är man ju i Japan. Efter det var det en halvtimma med presentationer av alla aliens. På japanska också för vi är ju som sagt i Japan.

Jag anlände till festen med en kompis och med dottern i släptåg. För att dottern skulle följa med välvilligt gick det inte att säga att det var en fest för torra professorer som ville dricka sprit och en massa aliens. Nej, förra året sa jag att det var en halloweenfest så dottern fick klä ut sig till en häxa. Egentligen spelade det inte heller någon roll för oavsett vad hon tar på sig blir hon efter ungefär 10 sekunder festens mittpunkt på nåt sätt. Rödhåriga småbarn med blå ögon och som snackar japanska med Hokkaidodialekt verkar vara oemotståndliga för japaner.

Min kompis som ursprungligen kommer från Kanada följde även han med. Eftersom vi kom till festen tillsammans och med ett barn antog givetvis ALLA att vi var gifta och att han var pappa till min dotter. Rätt länge efteråt när jag stött på folk från festen på min institution har de frågat vart min man är. Han från Kanada. Det är inte BARA det att de felaktigt antar att han var min man som är irriterande utan även det faktum att de antar att jag måste vara gift bara för att jag har barn. Men så är det i Japan där 98% av alla barn föds inom äktenskapet (typ). Jag funderar på att i fortsättningen börja alla presentationer med att säga att jag inte är gift men jag misstänker att det kanske kan ge lite felaktiga vibbar.

På festen snackade jag lite med en indisk student som verkade trevlig och gav henne mitt visitkort och föreslog att vi kunde luncha ihop. Alltid kul att snacka engelska med någon. Och äta måste man ju ändå. Efter några veckor damp det ned ett email från henne: hon berättade om GUD och sånt och tyckte det var synd om mig som var ensam i Japan. Det måste ju vara extremt ensamt. Därför tyckte hon att jag skulle komma på en bibelskola som är en gång i veckan.

Emailet gjorde mig lite upprörd eftersom det är lite svårt att som vetenskapskvinna i biologi få ihop evolutionen och gudstron på ett sympatiskt sätt. Att dessutom använda jobbemailen från universitetet för att sprida propaganda om bibelskolan och då speciellt bjuda in mig gjorde mig smått irriterad. Men då hennes professor råkar vara dekanusen för hela vårt hus bestämde jag mig för att helt enkelt inte svara. Vid ett senare tillfälle råkade jag träffa henne på gatan. Hon kände igen min dotter. Hon undrade varför jag inte skrivit eller kommit på bibelskola-mötena och jag sa bara att jag varit så himla upptagen. Lämpligt nog var min dotter på väg över vägen just då så jag kunde springa därifrån och undvika eventuell fortsatt diskussion. Faktiskt så springer jag hellre iväg än har en diskussion om evolutionsläran med dekanusens student.

Det roligaste som hände på hela festen var när jag snackade lite med vår dekanus. Han är mycket speciell fastän han är japansk och är den enda person jag någonsin träffat som skrattar åt allt. I början av min vistelse hade jag lite byråkratiska problem med finansieringen och hade ett möte med honom. Det gick ungefär såhär:

JAG: ”Jag kan inte få pengar och måste åka härifrån ifall vi inte löser detta på nåt vis. Om jag åker kommer jag inte tillbaka (av praktiska skäl vore det omöjligt). Så det är slutet på min forskningsperiod här i Japan”.

Hans svar var: ”Ja, det låter ju inte så bra” och så skrattade han.

Hans skratt är så smittande att alla andra i hans omgivning också börjar skratta och helt plötsligt är alla på gott humör och så har man enats om något. Det är mycket underligt men väl värt att testa om man är i en knepig situation nån gång. Fast det krävs övning misstänker jag (hahahaha).

På festen hände följande: dekanus började snacka med min dotter. På engelska. Min dotter förstod inte vad han sa och frågade mig mycket förvirrat på svenska: ”Talar han inte japanska?” Jag kunde givetvis inte hålla mig för skratt utan började gapskratta. Min dotter fattade inte varför jag skrattade utan tyckte bara att det var irriterande när hon blev tilltalad och det inte var på japanska trots att snubben helt uppenbarligen var japansk (det händer dock varje gång vi vistas i någon ny miljö där ingen vet vem vi är så nu för tiden är hon rätt van). Dekanus var dock med på noterna och skrattade han med. Precis som vanligt.

Nåt som dock var mycket positivt med festen var att det var fri alkohol och massor av god mat att äta överallt (trots att den var japansk…öhm…det där blev lite fel skrivet. Kanske). Förra året fick vi med oss flera kilo mat som var överblivna rester av diverse läckerheter: friterade räkor, sallad, exotiska frukter, grillat kött, mm.

Jag har räknat ut att om man dyker upp efter ungefär 1,5 timma (skyller på att man jobbat eller inte hade barnvakt) så bör alla trista tal vara avklarade liksom presentationer och artigt mingel, man kan ta ett glas vin och flumma runt i ungefär en halvtimma och undvika religiösa indier, m.m. (det där funkar väldigt bra när man har ett aktivt barn faktiskt. Man väljer ju själv när man måste passa dom och när man vill avvika är det bara att säga: hörde du nåt? Jag tyckte mitt barn skrek? Är det säkert att ytterdörren är låst?).

Ungefär då är festen över varpå alla professorer och högdjur drar därifrån och lämnar all uppstädning och alla matrester åt sekreterare och masterstudenter. Om man då råkar ha med sig en stor väska med plastburkar och plats för vinflaskor så är det bara att hiva ned resterna av maten och vips slipper man laga mat på några dagar.

Förra året delade jag och min icke-man maten med 5 döhungriga studenter på min avdelning. De stackarna satt och jobbade sent på fredagskvällen när vi dök upp med stora silvriga fat med massor av dyr mat de inte haft råd att äta på flera månader eller år. Efter en liten stund hade gamarna av hungriga studenter gjort rent faten från all mat vi burit med oss från festen. Jag var ändå glad för då kom ju maten till någon slags praktiskt nytta för övriga i huset. Solidaritet kallas det kanske? (hahahaha, jag testar ånyo: hahahaha. Funkar det?)

Någon som vill med på festen? Det gör inget om ni inte är inbjudna för jag kan ju vara omgift i år…(förutsatt att vi får klartecken från min pojkvän!)

Kommentarer (1) »

¥ Japanska yen och svenska kronor

oktober 27, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan

Jag är normalt sett rätt oinsatt i ekonomiska frågor men nu på senaste tiden har man blivit tvingad till att sätta sig in i vad som händer i den globala ekonomin. Isländska banken i konkurs, svenska kronan chock-dyker i värde, japanska yenen är högre än jag varit med om.

Under de nästan 2,5 åren jag varit i Japan har yen legat på ungefär 60 sek för 1000 yen. Under året som gått har den varit nere på 55 sek för 1000yen. Det har inte varit så kul att få sin lön i japanska yen för att föra över dom till svenska kontot.

Nu i oktober hände dock något. Sakta och säkert har yen ökat i värde och svenska kronan minskat och idag låg kursen på 81.4 sek för 1000 yen. Om jag räknar om min lön så har jag fått en rejäl löneökning på bara 1 månad! ^_^

Idag gick japanska börsen dåligast på 26 år och nu går även Japan in i en slags kris. Näringslivet är oroat då det är svårt att ha hög export när yenen är så dyr jämfört med övrig valuta. Turistsäsongen här i Hokkaido är redan hotat och massor av avbokningar är redan gjorda. Presidenten lovar att pumpa in mer pengar till näringslivet så att aktiebörsen slutar sjunka och hoppas att yenen anpassar sitt värde efter den globala marknaden.

Det mest underliga är att hålla reda på vad saker kostar. Det som förrut var billigt här i Japan är nu, omräknat till svenska kronor jättedyrt. Och sånt som skall exporteras från Japan till övriga världen lär ju alltså öka i pris ifall japanska yenen fortsätter vara hög. Redan under hösten har japanska industrin rapporterat om dåligare försäljningssiffror pga valutakursen.

Nu är ju jag inte alls neutral i denna fråga då jag ju än så länge får betalt i ¥.Men jag tycker nog att yenen legat lite väl lågt senaste året och jag kan motivera det. Yenen har ju en egen symbol, och bara det faktumet tycker jag är ett bra skäl till att yenen skall vara bra värderad. ¥¥¥¥¥¥¥¥¥

Lämna en kommentar »

Besök på aktiv vulkan

oktober 25, 2008 · Arkiverad under Japanska berg, Livet i Japan

Jag har inte haft så mycket tid och lust att skriva blogg senaste månaderna.

Anledningen till att jag skriver just nu är för att jag ligger här i sängen och har väldigt tråkigt. Jag stukade nämligen foten för ungefär 1 vecka sedan och visst kan jag stödja lite på den nu men det är ju inte så att jag känner för att springa bergsmaraton direkt. Det mest ironiska av allt var att jag stukade inte foten när jag vandrade upp och ner på Oakandake. Inte heller när jag gick på Meakandake, eller Komagadake…nej, jag stukade foten när jag skulle gå hem från centralstationen.

Jag har mycket jobb-skrivande att göra just nu; artiklar och så söker jag jobb. Därför har det inte funnits mycket tid att blogga. Faktiskt så söker jag jobb i Sverige men i praktiken skulle väl var som helst utom Japan funka. Ett tag. Det finns nämligen ett starkt skäl för mig att söka jobb i Sverige och han bor i Stockholm.

Tyvärr är jag väl lite av en anti-Stockholmsperson. Egentligen har jag väl ingen anledning till att tycka illa om Stockholm. Det är bara det att man blir så himla trött på storstadsbor som är insnöade och egocentriska och som knappt sett nåt annat av Sverige eftersom det ”inte finns någon anledning till att besöka grönsakslandet. och dessutom finns ju ALLT man någonsin kan behöva i Stockholm”.

Vi som kommer från grönsakslandet vet ju att visst finns det mycket i Stockholm men Stockholm är ju ändå och förblir Stockholm. Nåt som är enormt frustrerande för oss fd grönsakslandetbor är att alltför många japaner frågar ifall man kommer från Stockholm när de får veta att man är svensk. Egentligen borde jag ju se det som en positiv sak; de tror ju iallafall inte att Sverige ligger i Afrika eller Asien och inte heller att Sverige är Schweiz, utan de vet att Stockholm är i Sverige. Men det är ändå frustrerande irriterande när man aldrig ens bott i Stockholm och när man får frågan för 10e eller 20e gången.

För att byta ämne mot något roligare så ska jag berätta om mitt besök på Meakan. Jag har 2 berg där jag utfört mitt fältarbete och det ena berget ligger i Östra delen av Hokkaido, vid sjön Akan. Vulkanen där heter Oakandake (1370 meter högt) och är fint med mycket blandad skog. Många turister kommer dit och vandrar upp och ned. Jag förstod inte riktigt varför de bara vandrar upp och ner som några motionsfanatiker tills jag fick höra talas om den japanska ”100bergslistan”. Det finns en lista med de 100 högsta japanska bergen och många personer har som hobby att beta av den listan.

I närheten av Oakandake finns en aktiv vulkan som heter Meakan. Eftersom jag ändå var i närheten av området och lyckligtvis lyckades avsluta mitt fältarbete tidigare än beräknat hade jag tid att vandra upp på det berget. Jag var dock lite osäker eftersom det ju ändå är en aktiv vulkan och jag var ensam. Min dotter fick jag hjälp med att få in på skolan i Akan under fältarbetsperioden så jag kunde vandra upp själv utan hennes sällskap. Det är alltid en övervägning man får göra när man skall gå på aktiva vulkaner: är det värt risken? En aktiv vulkan är ju som sagt aktiv och det har hänt många gånger att vulkanerna får plötsliga utbrott som överraskar och som gör att man blir överöst med het lava.

Jag gillar att gå på berg men jag gillar inte tanken på att få het lava över mig. Den här gången skulle jag dessutom vara tvungen att gå ensam (min fältassistent hade åkt hem) och det medför alltid extra risk. Om man skall gå på en aktiv vulkan eller på höga berg så är det alltid bättre att vara 2 personer. Om nåt skulle hända så kan alltid den andra personen kalla på hjälp. Och chansen att nåt skall hända är rätt stor. Bara för att man är van att gå på berg betyder inte att man är garanterad från olyckor. Snarare tvärtom. Ju mer man vistas ute på bergen, desto större är chansen att man blir oförsiktig och ramlar.

Jag snackade därför med min Stockholmare huruvida jag skulle ta chansen (läs risken) att gå upp på den aktiva vulkanen. Jag visste att det var sista chansen för jag är inte säker på att jag någonsin kommer att resa tillbaka till området. Min Stockholmare gjorde som alla duktiga pojkvänner bör göra: han stöttade mig och uppmuntrade mig att gå upp på vulkanen. Han vet att jag tycker om att gå upp på berg så det klart att han tyckte jag skulle göra det?

Jag bestämde mig därför för att besöka vulkanen Meakan. Jag packade en dagspackning med lite käk och med mobiltelefonen. Jag körde till parkeringen där vandringsleden startar. Det fanns inga andra bilar där vilket var lite underligt. Men konstigare saker har ju hänt. Vid själva startområdet för vandringsleden stod en MC och det var skrivit i besöksboken att någon annan börjat vandra upp innan mig. Där fanns även många varningsskyltar för att vulkanen kan få utbrott. Det stod en skylt som var skriven på engelska där de upplyste att mellan stationen 8 och 10 fanns inte täckning för varningssignalen som ringer ifall det är risk för utbrott så ifall man planerade att gå där skulle man skynda sig på just den biten och ifall det börjar falla ned stenar eller aska så är det ett tecken på vulkanutbrott och då ska man helst vända om och gå tillbaka. Utan panik för annars kan man skada sig. Det stod att man bör ha med sig en radio och vilka radiostationer man bör ha på för att få veta ifall vulkanen får utbrott. Jag undrar varför för alla radiostationerna är på japanska.

På japanska berg har man satt ut skyltar för alla besökare så att man kan bedöma hur långt man gått. Man delar in leden i 10 bitar där nummer 10 är på toppen. Alla nummer står med japanska kanji så som icke-kanjiläsande är det kört att veta vilket nummer man är på ifall man har dåligt minne och glömmer att räkna de föregående stationerna. Jag är en sådan person.

Vid vandringsledens början fanns skyltar som var nyare och som var skrivna på japanska med delvis röd text. Jag kan inte läsa japanska men jag vet att röd text betyder extra varning. Det stod ett datum på dom. Jag visste inte vad det stod men eftersom man varnat för björnar på precis samma datum på det andra berget så sa min logik mig att det kanske var det man varnade för. Kanske. Oavsett vad de varnade för så var vandringsleden inte avstängd så jag antog att det inte var något vulkanutbrott på gång. Så jag började gå. Just den vägen jag valt var mycket brant och går på nersidan av ena vulkansidan. Det var rätt jobbigt att gå där men det var rätt skönt att det inte fanns några andra turister där. Tyckte jag först.

När jag började närma mig den aktiva vulkanzonen där bara lågväxta buskar finns och var närmare toppen kändes det sådär kul att vara helt ensam på vulkanen. Jag hade då gått i kanske 1,5 timma och visste att ifall vulkanen fick utbrott skulle jag vara ganska chanslös. Det är nämligen inte alls som på film vid vulkanutbrott: där stenblocken alltid faller precis bredvid huvudpersonen och lavan rinner jättesakta och man kan surfa omkring på stenblocken som flyter omkring i lavafloden. I verkligheten räcker det att få en liten sten i huvudet för att bli medvetslös och enbart en liten jordbävning skulle göra det omöjligt att fortsätta vandra leden nedför. Lavan är dessutom av olika konsistens så om det är lättflytande lava skulle man snart bli genomgrillad av den.

Det var inte bara avsaknaden av turister som gav mig dåliga vibbar. Det var också alldeles tyst i skogen på vägen upp. Inte en enda fågel som sjöng någonstans. Det enda man hörde var vulkanens väsande när det sprutade ut ånga från vulkankraterns utsida som vätte mot min vandringsled. Det fanns dessutom många varningsskyltar liknande den jag först sett vid vandringsledens start men ingen var på engelska.

Jag funderade på att vända tillbaka men det kändes också dumt. ”Jo, jag har vandrat på Meakan men jag var för rädd för att gå ända upp till toppen”. Sedan är jag en sådan person som gärna vill komma upp till en utsiktspunkt innan jag vänder. Så jag vandrade på, upp och upp. Det var mycket brant och rätt lurigt att gå eftersom det fanns mycket porösa och små vulkanstenar. När jag väl kom upp till en av de högre liggande stationerna (8?) satt ett rep över vandringsleden och massa varningsskyltar igen.

Jag är inte helt korkad utan förstod att vandringsleden var avstängd där. Men jag visste också att jag inte mött någon vulkanvandrare som gått nerför så alltså hade snubben som gått upp innan mig fortsatt till toppen trots att leden var avstängd. Jag var inte heller helt nöjd med utsikten så jag gick över avspärrningsrepet och fortsatte ett par hundra meter högre upp tills jag kom till en utsiktspunkt. Där tog jag kort på den väsande vulkanen och la en massa turstenar i röset som fanns där. Rösen som man finner längs vandringsleder i fjällen och på bergen är inte alls som alla tror- till för att man skall hitta lättare. Nix, sanningen är att det finns massor av småtroll, bergstroll och bergsandar/vulkansjälar och gudar och för att de skall skona ens liv är det en absolut nödvändighet att lägga några extra stenar på rösen man går förbi. Jag är inte alls religiös men pröva själv att gå på en aktiv vulkan ensam och göra valet att INTE lägga på en extra sten för att blidka vulkanens själ…

När jag lagt 7 stenar på röset vände jag om och gick neråt igen. Jag stannade först när jag kom ner i skogszonen, det känns tryggare där av någon anledning. Kanske för att man inbillar sig att träden skyddar  ifall vulkanen skulle få utbrott och slunga iväg stora stenblock utefter berskanterna. Hela vägen ner kändes det som om vulkanen flåsade mig i nacken så jag stannade inte ens för att äta lunch.

Först senare fick jag reda på att vulkanen hade haft utbrott i flera dagar när jag var uppe på den men att den hade en kort avbrott just den dagen jag gick där. Jag blev lite skraj, men inte tillräckligt för att inte jobba på en annan aktiva vulkan veckan därpå ^_^ Däremot så ska jag nog inte ta råd om vulkanvandringar av Stockholmare i framtiden. Det är trots allt så att vi från grönsakslandet ändå nog har bäst koll på sånt som är ute i grönsakslandet, vare sig det är vulkanutbrott eller grönsaker.

När jag var tillbaka på universitetet frågade en av professorerna hur fältarbetet gått och jag sa då att jag varit på Meakan och att den hade haft utbrott. Han skrattade och sa sedan medan han gick mot sitt rum: ”Jo, men bara ett litet.”

Kommentarer (5) »