Nu när det är drygt en månad kvar att flytta hem till Sverige igen så undrar jag ifall jag kommer att sakna nåt härifrån. Kanske mega-kaki frukterna eventuellt. För övrigt ska det bli rätt skönt att kunna gå in i en vanlig affär och kunna handla kläder som passar. Det verkar ju helt absurt att man i ett land där det bor 120 miljoner personer inte skall kunna köpa vare sig skor, överdelar eller jacka…men så är det.
Om man är lite längre än 160 så finns inga kläder att köpa här i Japan- inte om man inte har en extremt kort överkropp för kläderna är ju sydda efter japanskors symmetri. Om jag köper skjortor här så skaver de under armarna, stramar över axlarna, är för korta i ärmen och midjan så att jag ser ut som en jätte, plus om de är sydda med nåt för bysten så är det garanterat att det inte passar. Jag försökte i säkert 1,5 år att köpa kläder här i japan men skall nu kasta alla misslyckade inköp. Det är nämligen mindre fräsch med skjortor som skaver i armhålan i tropiskt klimat där alla tvättar sina kläder i en KALL-tvättmaskin. Att det dessutom är omöjligt att få tag på normala deodoranter gör inte saken bättre.
Jag har sett att det finns spray-deodorant att köpa. Samt nåt som påminner om doftkuddar som man hänger i bilen. Om man har tur finns en liten deo med fast innehåll som kostar typ 80sek. Men alla de jag prövat har antagligen innehållit enorma mängder av skumma kemikalier för jag får utslag av dom.
På sätt och vis blir det en självuppfyllande profetia: utlänningar i Japan har slafsiga kläder på sig (eftersom man inte kan köpa nya är ju garderoben något begränsad), otvättade (fläckar går inte bort i kallt vatten för bomullskläder som skall tvättas i 60grader), trasiga skor (ja, sönder går dom när man använt dom i 3 vintrar), och är allmänt ovårdande. (jag har inte klippt håret sen jag var i Sverige i mars 2007, eftersom japanska hårfriskörskor inte klarar av att klippa mjukt, självlockigt västerländskt hår. Jag har gett upp att försöka eftersom jag inte vill betala enorma mängder pengar för att bli missnöjd).
Däremot så saknar jag alltid japanernas artiga bemötande överallt och plus att det är så himla smutsigt och förfallet överallt i Sverige som man direkt chockeras av när man åker hem. Plus att alla är så högljudda. Varför måste de vara det?
Däremot så tror jag inte att jag kommer att sakna japansk mat speciellt mycket. Kanske vissa rätter men det är inga rätter som man normalt förknippar med japan. Faktum är ju att jag blivit anklagad för att ogilla den mesta japanska maten. Det är väl inte det att jag medvetet ogillar maten, det är bara det att den inte smakar gott, är slemmig, osmaklig, läbbig eller direkt hälsofarlig. Om det är gott så klart att man vill äta det. Om det nu inte ser ut som fiskars råa inälvor (ja, det är faktiskt en maträtt här).
pruddelutt sade ,
november 20, 2008 @ 3:35 e m
Hej!
Hittade din blogg när jag kollade igenom tagsurfern nu på morgonkvisten. Ska sätta mig och läsa igenom allt du skrivit om Japan snarast. Jag och maken är vädligt sugna på en Japanresa nästa höst och jag håller på att läsa in mig – så jag är SÅ glad att jag sprang på dig! En liten fråga kan jag inte låta bli att slänga ur mig på direkten: Hur klarar man sig som ensam (=inte i grupp) västerländsk turist i Japan? Jag gissar att det inte är några större problem i Tokyo, det är ju en stor stad (hehe…), men hur funkar det att ge sig ut på expeditioner med t ex tåg till mindre ställen? Tar man sig fram med tanke på både språksvårigheter och kulturskillnader?
Undrar
Prudie
S Susan sade ,
november 20, 2008 @ 3:57 e m
Hej!
När mina man kom hem efter 9 månader i Japan tyckte han att alla var oartiga, att det var skräpigt här och saknade det japanska riset och maten i övrigt! Första gången vi var ute på promenad efter att han kommit träffade vi på en av barnens dagiskompisars mammor och jag fick lite diskret säga åt honom att stå stilla och inta buga hela tiden!!!!
Antonia sade ,
november 20, 2008 @ 5:32 e m
Det där med klädproblem och deo samt skor problem kan jag inte förstå. Du kunde väl ha bestämt från …ja Ellos
eller något annan site kläder, skor deo och vad som helst egentligen. Idag är det inte svårt.
Hårklippning är kanske svårare…men har ändå svårt att tro att det inte finns någon i en storstad som har specialiserat sig på västerländsk hår.
Likaså med maten. måste väl ändå finnas på något undamgömt ställe kanske nån butik som säljer till västerläningar, precis som här finns små kinesiska, polska, ryska och gud vet vad vilka butiker.
Att Stockholm är smutsigt håller jag med dig, men de flesta svenskar som bor i Sverige är helt blinda och ser inte det. Jag har mått dåligt av det i 20 år. Det är fruktansvärd.
Men välkommen hem. Till svenskt julfirandet och julbord och allt.
Jonas sade ,
november 20, 2008 @ 7:22 e m
Något man alltid saknar när man lämnar Japan är toaletterna. Inte just för att man just måste ha en toalett som börjar prata med en och har en fjärrkontroll med 30 knappar för diverse underliga funktioner, men för att det finns fräscha toaletter precis överallt. Gratis. Och skulle man mot förmodan inte se en toalett inom 10 m kan man ju gå in på närmsta snabbköp (som definitivt finns inom 10 m) och använda deras toalett. Gratis. Och alla bugar och ropar ”Tack för ditt besök, hoppas du kommer tillbaka snart!” glatt efter en även om man bara använde deras toa…
Det där med att klippa håret är nog bara en tjejgrej. Japanskor säger ju samma sak om att klippa sig i Europa, tydligen helt omöjligt. Dels finns det säkert frisörer i Sapporo som är västerlänningar och dessutom har mest västerlänsdka kunder (säkert likadant i större städer i Europa för japaner), dels är det väl bara att lära sig prata språket och tala om hur man vill ha det om man nu tycker det är så viktigt. Mina fördomar placerar det under ”gnäll från utseendefixerade tjejer med dåligt självförtroende”
”Ohhh, de frisyrer som är inne här och nu är inte den jag helst ville ha, bu hu” 
Elin sade ,
november 21, 2008 @ 1:28 f m
När det gäller frisörer och diverse som specialiserat sig på västerlänningar så är jag mycket skeptisk… finns kanske, men hur hittar man dem? Västerlänningar är verkligen en försvinnande promille i befolkningen även om det gäller en stor stad (det finns en anledning till att folk stirrar om man befinner sig utanför turiststråken och små barn förskräckt börjar gråta vid anblicken av en vit jätte…). Japaner köper dessutom bara japanskt i stort sett. Japansk bil, japansk mat, japansk elektronik (vem gör inte det?), japanska kläder… Patriotismen flödar. Rätta mig om jag har fel.
Vad gäller att klara sig som turist så gäller det att inte ”vara så noga”. Svårt att hitta engelskspråkig information. (Jag och syrran besökte turistbyrån i Tokyo som för övrigt var lite lurig att hitta. De pratade i stort sett ingen engelska). Kyoto är rätt ok vad gäller engelska eftersom det är en av de vanligare turiststäderna. Vill man äta får man titta på bilderna i menyn eller i fönstret utanför restaurangen. Tunnelbana, tåg och bussar är enkla att färdas med MEN jättebra att läsa på i förväg hur saker och ting fungerar. För typ inget funkar som hemma.
Det jag saknade mest när jag kom hem var riset, artigheten, det ordnade kaoset även när det var folkträngsel, te på flaska, varmt kaffe på burk i automater, vattenflaskor i automater överallt, automater överallt, rena gator, mysiga gränder, växter utplacerade i krukor vartsomhelst….
Nej nu måste jag sluta, har ju en tid att passa för sjutton!
Ha det!
(Kul att du skriver igen!)
drkarin sade ,
november 21, 2008 @ 6:10 e m
Ojojoj, vad mycket kommentarer!
Hejsan Prudie: Jag har lyckats väldigt bra med att undvika att lära mig japanska och tycker det gått förvånansvärt bra att ta sig fram ändå. Det som är viktigast är att man har en karta eller namnet på det man vill till nedskrivet så att man alltid kan visa dom. Det är inte bara det att engelska är väldigt svårt för dom, utan det är också så att de är blyga och rädda inför att prata med västerlänningar. Men om man babblar på och tar deras uppmärksamhet så brukar de hjälpa en efter ett tag. Kom ihåg att i stort sett alla japaner har läst japanska från grundskolan. De är väldigt bra på grammatiken. Dock ej på att fatta nåt man säger.
Hejsan Susan: Bugar? Är det nåt fel med det menar du? hahaha….
otroligt nog så verkar min dotter automatiskt sluta niga när vi närmar oss svensktalande barbarer. Tur det tycker jag. fast det är lätt att man bugar lite lätt automatiskt när man skall skaka hand med någon. Får nog tänka på det på mitt nya jobb!
Antonia: Jo, att beställa kläder via internet har jag funderat på. Problemet är bara att de kläderna inte alls nödvändigtvis passar hellre. Och jag vill gärna prova kläderna innan jag köper dom för det blir väldigt dyrt att returnera härifrån.
Det finns en del specialaffärer för lite mer exotisk mat, men ack så dyr! Man kan exempelvis köpa ett tacoset för typ 65sek. När man dessutom skall köpa till köttfärs och grönsaker och sånt så lär den middagen hamna på 150sek. Billigare att äta på restaurang alltså. Det är väldigt trist att frukt och grönsaker är så dyrt i Japan. (och förklarar kanske varför magcancer är så vanligt i japan)
JONAS. Jag får deja vu. Vi snackade ju om dass på lunchen i onsdags. Är du fixerad vid toaletter på nåt vis? Att du inte gör toarobotar?
Och du; det finns tydligen 1 frisörska som kan klippa västerlänningar men jag är osäker på om hon kan engelska. Dessutom fick jag aldrig namnet eller adressen dit vad jag minns. Och hur ska man hitta dom igen? Jag har googlat massor av gånger efter en hårfrisörska i Sapporo eller åtminstone Hokkaido men utan resultat.
Om du nu tycker jag är så utseendefixerad så kan ju DU låta bli att klippa håret på 1,5 år och se hur kul det är.
Elin: Du har så rätt så. Jag saknade också automaterna. Alltid när man behöver nåt att dricka så finns inget på flera mil. Öhm, det kan i och för sig också bero på att jag bor på landet i Sverige…hahaha….
Grönt thé borde verkligen vara obligatoriskt att ge till barn precis som man gör här i Japan. Då skulle ju folk lärt sig dricka det direkt.
Visst har du rätt angående patriotismen! Men det är kanske nåt vi svenskar borde ta efter?
hej hej och tack för alla kommentarer.
My sade ,
november 22, 2008 @ 5:14 e m
Hej!
Jag har läst din blogg lite då och då de senaste månaderna. Det är alltid kul att höra hur andra upplevde Japan. Man tenderar ju att vänja sig vid de flesta underligheterna efter ett tag där, men vissa saker vänjer man sig aldrig vid.
Det ska bli intressant att läsa om hur du upplever flytten tillbaka till Sverige igen. Själv hade jag mycket svårt att anpassa mig till Sverige igen. Jag pendlade nämligen mellan Sverige och Japan under nästan ett års tid efter att mitt visum gick ut, med tre månader i Sverige, tre i Japan, och lyckades därför aldrig riktigt vänja mig vid att vara tillbaka. När jag sedan bosatte mig permanent här igen gick jag runt och bugade (det händer fortfarande att jag gör det ibland), precis som någon skrev här ovanför, samt bad om ursäkt för minsta sak, vilket resulterade i att jag blev totalt utskrattad och fick höra sarkasmer som ”Ja, det var ju jättehemskt”, osv.
Chocken av att inse vidden av vår frispråkighet här i Sverige var ganska rejäl den också. ”Nämen så här kan du ju inte se ut i håret!”, utbrast till exempel min frisör när jag kom tillbaka. Annat var det i Tokyo där man blev ompysslad och behandlad som en kung när man skulle klippa sig. Jag hade tur (plus att jag talar japanska hyfsat bra) och hittade ett ställe där i stort sett alla frisörer var vana vid att klippa oss gaijins, meftersom de låg på ett stråk där alla utbytesstudenter passerade på vägen från skolan till tåget.
My sade ,
november 22, 2008 @ 5:22 e m
Hoppsan, lyckade skicka kommentaren innan den var klar.
Vad gäller maten hade jag stora problem med mycket av det som serverades i början. Allt var klibbigt och konstigt, för att inte tala om att de lagade till allt som jag själv brukade slänga när jag bodde i Sverige (ko-knä, dvs brosk som kokats tills det blir mjukt och ätbart, någon?). Men min entusiastiska sambo lyckades introducera mig för många nya smaker, och tillslut åt jag konstigare mat än vad han gjorde. Okra, tofu i mängder (som den här, med lite sesamdressing eller yuzu-ponsu), onsen-ägg, yamaimo, skumma matsvampar av alla dess slag, mm. Jag saknar maten något oerhört nu, speciellt med tanke på att jag inte var någon direkt fena på matlagning innan jag flyttade till Japan. Det är lite tråkigt att inte kunna briljera med sin matlagning här.
Vad gäller kläderna så handlade jag alltid en resväska full när jag besökte Sverige emellanåt, samma gällde skor och deo. Jag slängde också det mesta som jag hade handlat i Japan innan jag skickade hem alla prylar till Sverige. Vissa har jag behållit av nostalgiska skäl, men jag kommer inte i dem längre.
En sak du inte nämner men säkert har märkt är att japanska sanitetsprylar är helt värdelösa, så det fick mina vänliga föräldrar skicka när det behövdes. Mot slutet av min vistelse introducerade de sanitetsprylar av den kvalitet som fanns i Sverige runt början av 90-talet (gissar jag).
Nåja, det blev ett långt inlägg som visst bara handlade om mig, men jag uppskattar verkligen din blogg.
/My
Staffan sade ,
november 22, 2008 @ 10:03 e m
Hej My,
Kul att se dig här. Blev ju inget yaoi-con i år men förhoppningsvis blir det en till våren Skulle vara kul att få den eminenta Dr Karin att besöka det. ^_^
My sade ,
november 23, 2008 @ 7:52 f m
Hej Staffan,
Jag har försökt att göra inlägg på Staffars-bloggen, men lyckas inte längre (google error-meddelande dyker upp, vilket gäller alla bloggar av blogger-typen, mycket mystiskt och jag skyller på min Mac). Jag hoppas också att BLYG kan bli av nästa år. Jag funderar på att ta med min sambo dit, men fruktar att kulturkrocken kan bli stor… men det vore verkligen trevligt om det kom lite fler äldre besökare nästa gång, istället för den fnittrande tonårsskocken som åtminstone tycktes utgöra huvuddelen av besökarna förra gången.
drkarin sade ,
november 23, 2008 @ 10:47 f m
Hejsan My, tack för kommentarerna! Jätteintressant att läsa om ditt boende här och hur det gått att flytta tillbaka. Låter jobbigt att pendla fram och tillbaka dock! Sedan jag började bo här börjar jag alltmer att HATA att flyga så det skall bli jätteskönt att få slippa det ett tag nu. Oftast så får jag bara sovit nån timma eller så för dottern håller mig vaken. Inte medvetet utan jag har svårt för att koppla av och försöka somna när hon är vaken, springer omkring på flygplanet eller försöker leka med flygvärdinnorna odyl.
Jag anar att din sambo i Japan var väl insatt i japansk mat? Efter att jag bott här i typ 1,5 år och fortfarande inte hade nån koll på de allra mest grundläggande japanska husmanskosten beslöt sig en vän för att försöka hjälpa mig lite så vi började träffas regelbundet och laga mat. Men sedan i somras så flyttade hon härifrån tyvärr. Jag tror att det bästa man kan göra när man flyttar hit är att gå en matlagningskurs så man lär sig använda japanska matingredienser på ett sätt som passar ens smak. Det är ju svårt att veta vad rätt mycket saker brukar användas till.
En tröst är dock att japaner som flyttar till Sverige har exakt samma problem- fast tvärtom! ^_^
Får se hur det blir med ”yaoi-con”…Antar att minimikravet är att man bör ha läst nån yaoi för att kunna komma in där! ^_-
My sade ,
november 23, 2008 @ 6:13 e m
Hej igen!
Ja, resandet tröttnar man på ganska fort. Eftersom jag flög så ofta gick flygresorna på rutin. Jag kunde ha gjort hela resorna i sömnen tillslut. Det hjälpte lite att jag lärde mig att sova var som helst och när som helst (flygplatser, plan, tåg, nattbussar, mm). Men mot slutet började jag verkligen känna att de eviga omställningarna mellan så olika tidszoner som Japan och Sveriges slet på mig. Det var en lättnad att slå sig ner på ett och samma ställe till slut.
Det du säger om maglagningen stämmer absolut. Under min första tid i Japan gick jag ner väldigt mycket i vikt, för att jag levde på smörgåsar och inte kände igen någonting i affärerna jag besökte. Vi utbytesstudenter räddades av en välorganiserad studentorganisation, som såg till att alla fick hjälp att handla allt från mat, till sovmadrasser och stekpannor. En av flickorna på min studentkorridor (jag bodde där första året) tyckte synd om mig, och lärde mig 3 rätter. Dessa levde jag sedan på under en hel månad, till de andra tjejernas stora nöje (eftersom den ena av dessa var Okonomiyaki, och de alltid fick smaka).
Jag deltog även en gång i en matlagningsgrupp för kvinnor (på inbjudan av en bekant). Det var en slovakisk kvinna, gift med en japansk man, som stod för matlagningen den dagen. Hon berättade för mig att hon inte hade så många vänner, och hoppades att träffa folk där. Tyvärr stod två oerhört kritiska japanska damer i övre medelåldern och totaldissade allt hon gjorde, trots att det var en slovensk rätt som de uppenbarligen aldrig hade gjort eller ens sett förut. Det gjorde mig väldigt tveksam till att återvända dit igen.
Min sambo däremot är både duktig och pedagogisk. Jag klarade i början inte av att läsa ens de enklaste kokböckerna, så jag lärde mig det mesta genom att titta på när han lagade och sedan fråga. Vissa saker överlåter jag dock till honom, jag vågar till exempel inte riktigt laga mat som ska friteras i olja.
Det tog ett tag även för honom att lära sig laga mat i Sverige, men det finns ändå så många Asien Food Store och liknande att man kan få tag i det mesta av basprodukterna. Utmaningen nu blir väl att lära honom svensk mat. ^.^
pruddelutt sade ,
november 24, 2008 @ 2:18 f m
Hej hej!
Tack för svaret! Jag läser oförtrutet vidare och vi satsar hårt på att komma iväg till nästa höst. Det skulle vara riktigt, riktigt roligt!