DR. Karins Blogg

Sist när jag åt lunch med forskaren som sitter i rummet bredvid mig så klagade jag på att det är mycket svårt att skaffa kompisar i Japan- speciellt om man som jag är ensamstående med barn. Vet inte om det var därför men bara 2 dagar senare så bjöd hon in mig på nabefest hemma hos sig.

Nabe är en typisk japansk vinterrätt där man har en gryta på bordet med en gaslåga under. I grytan har man  buljong, baserad på konbu (en lång brunalg av släktet laminaria). Sen slänger man bara i allt som kan tänkas smaka gott i grytan fast oftast lägger man i köttet först så grönsakerna tar smak av det under den 1-3 timmar långa middagen. Det är lite pyssligt att äta nabe och väldigt socialt då man sitter samlade runt middagsbordet under lång tid och alla håller koll på maten, lägger i och tar ur, äter och donar.

Till nabe så dricks en del. Jag var faktiskt lite förvånad över att gästerna klarade av att dricka så mycket. Japaner är ju rätt känsliga för alkohol. Och det märktes när vi alla tog tunnelbanan hem för de var ju extremt runda under fötterna! Nere i tunnelbanan skulle en tjej som var på festen krama om min dotter och de liksom sjönk ned i slow-motion ner på golvet. Ingen skadades men däremot så blev alla de andra på tunnelbanan rätt undrande över vad som höll på att hända när japanskan och min dotter låg på marken som 2 sköldpaddor och sprattlade. Det kom några japanska killar bakom oss och började praktisera sin engelska (de var antagligen berusade för det är ju inte så himla ofta det händer att de snackar engelska frivilligt direkt).

Men på det hela taget var det en mycket mysig och trevlig fest och jag hade ett unikt tillfälle att snacka med några japanska forskare om hur det är att bo utomlands. De hade nämligen alla 4 bott utomlands i olika perioder. Det visade sig att vi hade rätt mycket gemensamma intryck trots att de bodde i Amerika/Europa och jag bor i Japan. Nåt jag observerat är till exempel att om man lär sig ett nytt språk men inte till fullo behärskar det så antar folk ibland att man är korkad om man inte förstår till 100%. Det är väl inget nytt iofs men det innebär ju då till exempel att man måste noga avväga ifall det är lönt att lära sig ett nytt språk eller om man helt enkelt skall avstå. Om man skulle flytta till ett land som Sverige eller nåt annat litet land i Europa under en kortare period (1-3år) så är det antagligen inte nån idé att lära sig prata flytande på det språket, även om några fraser som exempelvis ”kan jag få en öl” kan vara extremt värdefulla att kunna. I alla fall inte ifall man jobbar heltid och inte har tänkt sig nån permanent framtid i det landet.

Jag fick också frågan ifall jag kunde tänka mig att bo permanent i Japan. Och den var inte svår att svara på. NEJ. Aldrig i livet. Det är inte så att jag hatar Japan eller så men det känns trist när alla släktingar och ens familj samt vänner blir äldre, kanske sjuka och dör bort utan att vare sig jag eller min dotter fått en chans att träffa dom de sista åren de är i livet. Man känner sig också helt frikopplad från sitt hemland i övrigt, delvis beroende på att även om man kan läsa svenska tidningar på nätet så missar man allt bakomliggande, tex sånt som visas på nyheterna, eller vad folk i allmänhet tycker och tänker. De svenskar jag känner som bor här har mindre koll än vad jag har vad som gäller läget i Sverige / Europa så där får man ingen hjälp med att hålla sig ajour. Jag tror att det hade varit mycket lättare att bo i ett annat västerländskt land just för att de kulturella skillnaderna är mindre och inte alls är som att åka till en annan planet. Visst, det är exotiskt och spännande med allt nytt och allt som är annorlunda. Men så är det bara ett tag, sen blir man trött på hur hopplöst jobbigt det är.

Däremot så tror jag att japaner är mycket lättare att umgås med än svenskar. De har lätt för att hålla artiga lättsamma diskussioner med främlingar och är gärna vänskapliga med alla de träffar. Det märks till exempel när man reser för då är det nästan som en regel att man börjar prata med någon/några. Däremot så kan man inte räkna med att någonsin ha några djuplodande diskussioner med dom. Delvis så är de för artiga men också för att språket gör det svårt att ha djupa diskussioner.

Jag tyckte det var väldigt trist när jag bodde på landet långt utanför Göteborg, på orten jag kommer ifrån och är uppväxt, eftersom jag bott både utomlands och på andra ställen i Sverige så hade jag inte så bra kontakt med de som bodde kvar, vilket innebar att man aldrig blev hembjuden till någon eller ens blev tillfrågad ifall dottern kunde leka med deras barn. Vi bodde där i nästan 6 år och min dottern lekte bara med min kusins barn, medan det inte gick att få speciellt mycket kontakt med övriga föräldrar som gick i samma förskoleklass som min dotter. Jag trodde exempelvis att om barnen gick på varandras födelsedagskalas så fanns chans att få kontakt för att de skulle kunna umgås mera. Men nej. Födelsedagskalasen var bara: lämna och hämta barn. Det fanns överhuvudtaget inga tillfällen för att snacka med andra föräldrar under mer avslappnade förhållanden. När det var möte med dagis så var det möte. Punkt slut. Inget annat än möte och inte tid för att snacka med andra föräldrar sådär löst och ledigt så att man kan lära känna varandra. Hur det är i skolan vet jag inte.

Här i Japan har vi haft litegrann samma problem vad gäller lekkompisar men det har mest varit av språkliga skäl tror jag, då de inte snackar engelska och jag inte snackar japanska. Nu under hösten har det dock ändrat sig på den fronten och dottern drar hem kompisar rätt som det är, eller så leker de hemma hos dom. Ofta så tolkar min dotter mellan mig och deras föräldrar och det funkar bra.

Nu måste jag sluta och skriva och packa och sortera saker istället!