DR. Karins Blogg

Jag har inget rent principiellt emot att lära mig japanska och är ledsen ifall det verkat så när jag skojat om mina japanska kunskaper i olika sammanhang. Innan vi flyttade till Japan hade jag inte läst någon japanska alls och visste inte ens hur man säger hej. Jag är inte heller manganörd eller wapanese så mitt intresse för japansk kultur och språk är normalt, dock ej överentuasiastiskt på nåt sätt. Till saken hör att jag i skolan varit tvungen att lära mig franska, lite spanska och när jag bodde på Island fick jag tillfälle att lära mig isländska (mest läsa och lyssna, inte så mycket snacka och skriva). Samtidigt har naturligtvis engelskan alltid legat mig närmast precis som för de flesta andra svenskar (som har svenska som modersmål). Som botaniker har jag dessutom varit tvungen att lära mig väldigt mycket latin och lite grekiska för att kunna undervisa i floristik. I floristiken måste man lära sig typ 300 arter utantill på latin och som lärare måste man kunna ännu mera. Jag tycker att latin är såpass kul att kunna att jag även skrivit artiklar om vad växternas latinska namn betyder. Så vad gäller språk är jag inte helt okunnig utan tycker att det är kul att lära sig det och att kunna använda det. (jag har tyvärr inte mycket språkbegåvning utan måste verkligen plugga in allt med tid och svett. Min syster däremot är rena språkgeniet och lär sig mycket lätt massor av språk: svenska, engelska, ryska, latin, grekiska är de jag minns. Hon lärde sig mer japanska på 2 veckor här än vad jag lyckats med på flera månader!).

När vi först flyttade hit hade jag fått en 9 månaders tidsbegränsat jobb så det var oklart ända tills 2 månader innan det avslutades ifall vi skulle bo kvar i Japan eller ej. Under dessa 9 månader fanns absolut ingen tid att lära sig japanska av flera olika skäl, varav flera är privata och jag ser ingen anledning att ta upp de här. Speciellt som få människor har tillräcklig inlevelseförmåga för att kunna sätta sig in i min situation.Ett praktiskt skäl som begränsade min tid var dock att barnen här i japan sover middag på dagis trots att de är 6 år gamla, så min dotter somnade inte förrän 9-11 på kvällen till skillnad mot 8 i Sverige.

Det krävdes en enorm omställning från min sida för helt plötsligt var jag tvungen att ägna all min kvällstid åt henne, när jag var van att ha den tiden för att jobba lite mera. Det var väldigt frustrerande och jag svor många gånger över hur knäppt organiserat japanska dagis är. Min dotter var i kulturchock när hon kom hit och trivdes inte alls på dagis, hon sa att lärarinnan blev arg för ingenting och började skälla som en dåre på de barn som vägrade sova eller lyda order. Jag övervägde flera gånger att avbryta vistelsen här i Japan för att hon vantrivdes så mycket i den japanska gruppmentaliteten. Det grundläggande skälet att inte lära sig japanska var dock tidsbrist. Om man inte kan någon japanska alls tar det TID att lära sig. Om man inte har tid att lära sig så är det lite kört.

Bara detta är svårt att förstå men det är också för att japanskan är ett så svårt språk att lära sig bara för att man kan inte lyssna och härma. Man har oftast inte en aning om vad som är ord och vad som är en mening när de snackar. I andra språk som är mer lika europeiska, engelska etc, så är det rätt lätt att avgöra vad som är ord, hur meningarna är uppbyggda grammatiskt och då kan man därför lätt lära sig basorden, verben, etc och börja förstå eller snacka ganska snabbt. Det är då lättare att kunna flera liknande språk eftersom språken har många gemensamma nämnare. Till exempel är ju svenska, norska, danska, isländska, tyska, franska, spanska och portugisiska väldigt lika varandra och är därför lätta att lära sig (relativt sett) antagligen för att de alla är från samma indo-europeiska stam, medan däremot ryska, finska, samiska, och en del östeuropeiska språk (finsk-ungerska och slaviska språken) samt keltiska verkar vara lite svårare men man kan ändå med god fantasi urskilja vad som är ord och meningar.

När det gäller japanskan kan man glömma ALLT man någonsin lärt sig om språk. Man har i stort sett ingen som helst nytta av sina gamla kunskaper och det är som att lära sig gå eller cykla igen. Här är en hemsida som beskriver väldigt träffande vad som gäller för att lära sig japanska och hur lätt det är att tro att det är LÄTT att lära sig japanska.

Nåväl, när det var bestämt att vi skulle stanna ytterligare 2 år så ville jag lära mig lite japanska för att kunna klara mig lite bättre i samhället. Jag letade efter kurser men det fanns inga som jag kunde gå för de var alla under arbetstid (och jag kan inte offra arbetstid när jag är ensam med barn och därför inte kan jobba på kvällar/helger så mycket), eller gruppkurser där man inte får lov att ta med barn. Efter ett halvår så blev jag tipsad om en privat japanskalärare och började gå dit tillsammans med dottern på lördagar.

Det var kul och nyttigt men problemet var att jag inte hade tid att läsa in nåt emellan vi träffades. Under ett helt halvår hade jag överhuvudtaget inte tid att träffa henne alls, när mitt jobb krävde extra mycket tid och energi (pga pågående experiment och fältarbete). Först försökte hon få mig att lära mig det grundläggande japanska alfabetet hiragana. Det skulle gått om jag hade haft några timmar lediga på kvällarna för att plugga in det. Men som sagt, det hade jag inte. Även om jag hade lite tid ledig så är man ju inte på världens piggaste humör när man stått upp 7 och varit aktiv i 150% hela dagen och halva kvällen, så det första man tänker på är snarare att få sova lite mer än de normala 5-6 timmarna snarare än att plugga in hiragana tyvärr…

Våra lektioner blev rätt ofta avbrutna av min dotter som inte tyckte det var kul att sitta i rummet bredvid och vänta i 1,5 timma. Visst, hon såg på film eller läste en bok eller liknande men barn vill ju ha lite mänsklig kontakt ibland. Så även när jag hade lektioner så hade jag inte chans att koncentrera mig till fullo på undervisningen.

Nåt som är väldigt typiskt för japansk undervisning är att man visar saker och sen ska man lära sig dom, tex när man lär sig kanji så skriver läraren och visar, sen skall barnen upprepa det. Detsamma gäller japanskan: man skall plugga in det genom repetition. Tyvärr passar den där pedagogiken inte för alla, och i mitt fall så har jag mycket lätt att lära mig saker men främst genom associationstekniker. Jag kan visst rätt mycket japanska ord och förstår väldigt mycket av sammanhanget i det som talas och jag kan faktiskt säga saker på japanska och gör det ibland. Men jag är alltför blygsam för att säga att jag talar japanska när jag träffar nya personer. Ibland brukar jag dock mixa japanska och engelska och det funkar också bra.

Men jag har absolut inget emot att lära mig japanska och skulle gärna vilja göra det när jag har mera tid att ägna åt mina hobbyverksamheter. För faktum är ju att jag är i Japan först och främst för att jobba och inte för att lära mig japanska. Jag kan ju också berätta att flertalet forskare i liknande situation som jag (fast de är män med hemmafruar!) har inte heller haft tid att lära sig japanska (trots att de inte behöver spendera hela kvällarna med barnen), medan däremot de som kommit hit ensamma har tid att lära sig japanska. Hemmafruar till männen som forskar brukar dock ha tid att gå kurser och lära sig hyfsad japanska. De kurserna går på dagtid och då lär man sig viktiga saker som hur man skall handla mat, tvättmedel etc. Jag har även stött på de som varit 2-3 år i japan och skall stanna ytterligare ca 3 år men satsar 150% på jobb och lär sig inte japanska och har till och med barnen i internationella skolor för att de inte skall behöva lära sig japanska under vistelsen i Japan.

Min åsikt är helt klart att ifall man planerar att bo permanent någonstans skall man givetvis lära sig språket så gott det går för att integrera sig. I Japan till exempel är det rätt tuffa krav på språktest för att få permanent uppehållstillstånd. Men jag tycker också att ifall man inte kan lära sig språket av olika anledningar när man bor tidsbegränsat eller ens permanent är det upp till var och en. Det kan ju finnas flera anledningar som man inte vill berätta om som gör att man inte har energi nog att ägna sig åt språkstudierna. Till exempel om man jobbar heltid eller mer än heltid och har familj och kanske även hälsoproblem så finns inte mycket tid eller energi nog att lära sig nya språk och speciellt inte ett språk som japanska som är så annorlunda jämfört med andra språk. Men vad som är betydligt värre än folk som inte kan lära sig nya svåra språk av olika skäl är när andra har total oförståelse för hur andra har det och dömer andra även fast de själva aldrig varit i samma situation. Jag dömer själv inte utlänningar som är i Sverige och inte kan svenska, tex i universitetsvärlden har jag stött på flera professorer och även doktorander som bor här under mycket lång tid (5-15år) men inte kan/vill prata svenska.

Men till nåt helt annat: såg ett rätt kul tv-program idag. Det är ett långt rullband där man rullar in saker på och vid första segmentet så skall det bedömnas hur mycket saken är värd (lägsta gränsen), annars så rullar saken vidare till en högre värdegränsnivå. Spännande och pressande för de tävlande, för det är ju inte som i antikrundan att ifall man gissar fel så rättas det till utan i den här showen så tävlar 3 lag mot varann och om man gissar fel så öppnas golvet under de 5 deltagarna och de faller handlöst ner i ett hav av fyrkantiga plastkuber. hahaha, gissa vad förvånade de blev när de gissade fel!