DR. Karins Blogg

Detta är en av de allra sista dagarna i Japan och jag sitter på mina golvkuddar framför ett pyttelitet golvbord med datorn på i en rätt tom lägenhet.  Det är kallt överallt här i Hokkaido och nåt som varit lite jobbigt här i Japan är sommarens extrema värmeböljor och vinterns kalla kyla som båda tränger sig in när man bor i helt oisolerade hus. Vårt badrum består av en gammal gasapparat som hettar upp vattnet men den funkar extremt dåligt. På vintern när det bara är 15 grader eller så i badrummet är det bara varma bad som gäller. Reglaget till duschvattnet går inte att reglera nåt vidare så det är bara skållhett eller iskallt vatten som gäller. Det tar närmare 1 timma att fylla upp badkaret med vatten då vi bor på 8e våningen i ett gammalt hus. Det finns inget alls tryck i ledningarna så att duscha tar väldigt väldigt lång tid.

Hemma i Lysekil brukade min pappa skoja om att jag var den i familjen som kostade mest ved då han var tvungen att elda så mycket för att det skulle finnas varmvatten åt mig. Min japanska dusch är sämre än om någon stått med ett sugrör och blåst vatten över mig. Men jag tror att min boendestandard är lite lägre än genomsnittets. Men det beror på vad man jämför med. När jag skulle skaffa lägenhet fanns bara detta huset att välja på ifall min dotter skulle kunna fortsätta gå i samma skola som innan. Det är nämligen så att de flesta hyresvärdar vägrar hyra ut till utlänningar. Tur för dom att det inte finns lagar mot diskriminering i Japan.

Idag var en av de sista baddagarna och jag fick därför ägna en halvtimma åt att hälla upp skållhett vatten, sen en halvtimma med att få i kallare vatten och röra om med jämna mellanrum för att få lagom temperatur för oss att bada i.

Men jag skriver inte detta inlägget för att gnälla! Inte alls faktiskt. I fredags hade jag mitt avslutningsseminarie och delade ut mossa till alla som kom dit och lyssnade! Lite mindre att kasta innan man åker hem….

Det var bra att ha avslutningen, en chans att få ihop alla små pusselbitar av vad man sysslat med och en chans att få diskutera resultaten litegrann. Efteråt hade vi hejdå-festen som ju är japansk tradition. I mitt fall hade jag inget tid att ha festen på kvällen så vi löste det med en lunch. Studenterna som arrangerade det hela var mycket hänsynsfulla så det blev inte misosoppa, sushi eller annan japansk mat!

Nix, det blev en smörgåslunch med ostar, sallad, skinka, korv och kaka till efterätt. Det kändes väldigt europeiskt men jag kommer inte ihåg att vi i europa brukade stoppa i russin och socker i någon ostsort. Jag kan ha fel och har det säkert. Vad som var allra skönast med min avslutningslunch var att ingen höll på att plåga mig med frågor om japan, faktiskt så verkade de lite ledsna att jag skall sluta jobba där.

Själv är jag däremot inte alls ledsen utan ser rätt glatt fram emot att få stå på svensk mark igen. Europeisk hade också dugt. Sist jag bodde utomlands (Island) och flyttade hem igen dröjde det ungefär några år innan man kände att Sverige var för instängt och man längtade ut igen. Men då bodde jag ju på landet också.Vi får se hur det blir den här gången men jag har ju fått jobb i en stad jag bara varit några timmar i så det är ju inte alls som att komma ”hem” till sitt eget hem och sin egen stad.

Det är som att komma till sitt hemland men till nåt nytt, roligt och spännande. Det skall bli sååå skönt att slippa oroa sig för jordbävningar. Och att kunna kommunicera utan problem. Bara det här att veta att ifall man råkar ut för en olycka eller blir sjuk så finns det starka mediciner som smärtlindrar! I Japan är det förbjudet med kodein preparat så de enda värktabletterna här är i stort sett 25mg voltaren och så fick jag en gång några vita ”sockerpiller” som tydligen var väldigt milda för magen. Tyvärr var de så milda att de inte ens hade någon effekt på mig alls.

Nu är det ju så att jag inte alls planerat att råka ut för någon olycka eller bli sjuk men det gör man ju aldrig och rätt var det är så är olyckan där. Så det är skönt att veta att om man får ont av någon anledning så går det att få bot mot det till skillnad mot här i Japan.

Det skall också bli skönt att komma hem till familj och släktingar, vilket jag skrivit om förrut. De som återstår i livet och inte ligger sondmatade på lasarettet då.

Jag tror inte jag skrivit om det förrut men vill gärna ta upp det. En kollega till mig sa efter att ha varit i japan i ett par månader att han inte klarar av att vara här mera för att livet här kändes som en paus. En paus från det riktiga livet som inte är här i Japan utan någon annanstans. Man är helt isolerad ifrån Europa och omvärlden och man befinner sig i en så annorlunda verklighet  att det faktiskt är som att bo på en annan planet. Precis som i rymdresor är det som att tiden faktiskt står still. Sedan när man återvänder hem har kanske inte mycket ändrat sig till det yttre men i verkligheten har det gått en massa år och man har förlorat en massa år av sitt liv som man kunde levat det.

Detta märks så himla tydligt när man återfår kontakt med sina gamla vänner och bekanta. En del är jättegamla och tiden verkar ha rusat förbi medan man inte märkte det. Några kanske redan har dött och det är ju ännu svårare att acceptera eftersom man på nåt väldigt idiotiskt sätt tror att bara för att jag befinner mig på en annan plats är allt som vanligt sen igen.

Men det blir det ju inte. Äsch, nu skall jag sluta flumma. Det enda jag egentligen ville säga var att jag inte ångrar tiden i Japan (för det vore ju helt lönlöst), och att jag lärt mig en del på att bo här. Jag tar exempelvis inte för givet att någon förstår nåt av vad jag säger eller att man någonsin kan göra sig förstådd. Jag tar inte heller för givet att kunna äta identifierbar och oslemmig mat längre. Men det jag skulle komma till var att jag är väldigt lycklig över att ha fått chansen att bo  här för jag tror att annars hade kanske jag aldrig träffat min pojkvän.Visserligen ska jag inte flytta till honom nu men vi kommer att träffas bra mycket oftare än nu för tiden. Det är en viss skillnad mellan att åka Stockholm-Linköping och Stockholm-Sapporo.

Så jag säger hej då så länge och vi får se när jag får tid och lust att skriva nåt här igen.

Sayonara

Dr. Karin i Sapporo men inte länge till.