Igår hade jag blivit speciellt inbjuden av en grupp japaner för att vara med i en ”debatt” eller nåt liknande där man ville prata om giftermål respektive samboende. I Japan är sambo ett okänt begrepp. Man träffas, man dejtar och man gifter sig och flyttar ihop. Ungefär.
Därför anses ju det svenska sambo-tillståndet vara väldigt udda, exotiskt men man inser också att det har många fördelar.
Ibland blir det så här lite bakvänt i Japan. De är välinformerade om olika levnadsformer eller kulturella unika saker som existerar runtom i världen men förstår inte varför det uppkommit eller hur det kan fungera. Många tror att det skulle gå att applicera direkt i Japan och det är därför de vill veta mera. Hur det fungerar rent praktiskt. Sedan att det aldrig skulle fungera rent praktiskt är dock en annan sak. Japan är så långt efter i jämlikhet att de flesta kvinnorna inte har heltidsjobb, har inte rätt att ta ledigt (nej, inte ens föräldraledigt), och generellt om man har en man så ska man passa upp honom med städning, ta hand om hus och hem och laga avancerade komplicerade japanska maträtter dagarna i ända. Om man vill ha familj så är det bara att säga bye-bye till en karriär. Visst finns det kvinnor som faktiskt lyckas behålla sina arbeten, kanske på deltid, lågt betalt och sådär. Men japanska kvinnor står väldigt långt ned på karriärstegen, både positionsmässigt och lönemässigt.
Dagens yngre tjejer finner sig inte i detta och får därför välja mellan man/familj eller karriär. Det är synd, men så är det och samtidigt så vet inte (de manliga) politikerna varför barnafödandet går ner. De står helt handfallna och söker finna sätt att få japanerna att vilja föröka sig mer istället för att jobba.
Igår när vi började diskutera giftermål eller ej, typ så sa den första tjejen att hon inte kunde tänka sig att gifta sig eftersom det inte fanns någon lämplig man åt henne. Tja, det är ju inte helt fel tänkt för om hon vill ha en man som inte bara kommer hem full sent på kvällen varje dag efter jobb dygnets alla vakna timmar, kräver sin middag och en öl för att sedan somna utan att ens ge sin fru en kram, så är det väl svårt att hitta en man i Japan. En snubbe frågade då: ”men vad är en bra man?”.
Jag skulle väl svara typ: ”en som inte är japansk.” Men nu gjorde jag inte det. Och faktiskt så vet jag flera japanska män som antagligen är undantag från hur japanska män generellt är. Men de är alla upptagna såklart. Och ingen av dom var föräldralediga med sina barn kan tilläggas.
En man var tveksam till det här med samboende. Av följande anledning: När man dejtar och träffas så får man ju inte visa sitt riktiga jag: alltså hur man verkligen är som person. Det skall vara en överraskning till efter att man har gift sig. Så att giftermålet är hindret man behöver kliva över för att lära känna sin respektive ”på riktigt”. Den här överraskningen skulle ju försvinna om man bodde ihop utan att vara gifta och det skulle ju vara tråkigt, typ. Först när min snälla tolk översatte vad han sa trodde jag att snubben skämtade. Så var dock inte fallet. Jag sa till min tolk att jag tyckte han lät som en psykopat. Hon var snäll nog att inte översätta det.
Själv föredrar jag nog att veta ifall min blivande make är en galen yxmördare, våldtäktsman eller homosexuell FÖRE bröllopet även om jag förstår att han själv skulle ha fördelar av att inte avslöja det. Men det är väl helt enkelt så att vi svenskar är alldeles för fritänkande vad gäller det här med att bo ihop utan att vara gifta och att verkligen vilja känna den person vi vill gifta oss med lite INNAN vi verkligen gör det.
Jag kan också tillägga att det här med skilsmässor inte är helt vanligt i Japan heller. Så om man som japansk kvinna nu skulle råka gifta sig med en yxmördare eller kvinnomisshandlare är det otur men inget direkt att göra åt utan bara att härda ut. Har man tur överlever man den där överraskningen av att lära känna sin make efter giftermålet, annars inte antar jag. Sånt är livet. Ibland har man tur, ibland otur.
