DR. Karins Blogg

Detta är en av de allra sista dagarna i Japan och jag sitter på mina golvkuddar framför ett pyttelitet golvbord med datorn på i en rätt tom lägenhet.  Det är kallt överallt här i Hokkaido och nåt som varit lite jobbigt här i Japan är sommarens extrema värmeböljor och vinterns kalla kyla som båda tränger sig in när man bor i helt oisolerade hus. Vårt badrum består av en gammal gasapparat som hettar upp vattnet men den funkar extremt dåligt. På vintern när det bara är 15 grader eller så i badrummet är det bara varma bad som gäller. Reglaget till duschvattnet går inte att reglera nåt vidare så det är bara skållhett eller iskallt vatten som gäller. Det tar närmare 1 timma att fylla upp badkaret med vatten då vi bor på 8e våningen i ett gammalt hus. Det finns inget alls tryck i ledningarna så att duscha tar väldigt väldigt lång tid.

Hemma i Lysekil brukade min pappa skoja om att jag var den i familjen som kostade mest ved då han var tvungen att elda så mycket för att det skulle finnas varmvatten åt mig. Min japanska dusch är sämre än om någon stått med ett sugrör och blåst vatten över mig. Men jag tror att min boendestandard är lite lägre än genomsnittets. Men det beror på vad man jämför med. När jag skulle skaffa lägenhet fanns bara detta huset att välja på ifall min dotter skulle kunna fortsätta gå i samma skola som innan. Det är nämligen så att de flesta hyresvärdar vägrar hyra ut till utlänningar. Tur för dom att det inte finns lagar mot diskriminering i Japan.

Idag var en av de sista baddagarna och jag fick därför ägna en halvtimma åt att hälla upp skållhett vatten, sen en halvtimma med att få i kallare vatten och röra om med jämna mellanrum för att få lagom temperatur för oss att bada i.

Men jag skriver inte detta inlägget för att gnälla! Inte alls faktiskt. I fredags hade jag mitt avslutningsseminarie och delade ut mossa till alla som kom dit och lyssnade! Lite mindre att kasta innan man åker hem….

Det var bra att ha avslutningen, en chans att få ihop alla små pusselbitar av vad man sysslat med och en chans att få diskutera resultaten litegrann. Efteråt hade vi hejdå-festen som ju är japansk tradition. I mitt fall hade jag inget tid att ha festen på kvällen så vi löste det med en lunch. Studenterna som arrangerade det hela var mycket hänsynsfulla så det blev inte misosoppa, sushi eller annan japansk mat!

Nix, det blev en smörgåslunch med ostar, sallad, skinka, korv och kaka till efterätt. Det kändes väldigt europeiskt men jag kommer inte ihåg att vi i europa brukade stoppa i russin och socker i någon ostsort. Jag kan ha fel och har det säkert. Vad som var allra skönast med min avslutningslunch var att ingen höll på att plåga mig med frågor om japan, faktiskt så verkade de lite ledsna att jag skall sluta jobba där.

Själv är jag däremot inte alls ledsen utan ser rätt glatt fram emot att få stå på svensk mark igen. Europeisk hade också dugt. Sist jag bodde utomlands (Island) och flyttade hem igen dröjde det ungefär några år innan man kände att Sverige var för instängt och man längtade ut igen. Men då bodde jag ju på landet också.Vi får se hur det blir den här gången men jag har ju fått jobb i en stad jag bara varit några timmar i så det är ju inte alls som att komma ”hem” till sitt eget hem och sin egen stad.

Det är som att komma till sitt hemland men till nåt nytt, roligt och spännande. Det skall bli sååå skönt att slippa oroa sig för jordbävningar. Och att kunna kommunicera utan problem. Bara det här att veta att ifall man råkar ut för en olycka eller blir sjuk så finns det starka mediciner som smärtlindrar! I Japan är det förbjudet med kodein preparat så de enda värktabletterna här är i stort sett 25mg voltaren och så fick jag en gång några vita ”sockerpiller” som tydligen var väldigt milda för magen. Tyvärr var de så milda att de inte ens hade någon effekt på mig alls.

Nu är det ju så att jag inte alls planerat att råka ut för någon olycka eller bli sjuk men det gör man ju aldrig och rätt var det är så är olyckan där. Så det är skönt att veta att om man får ont av någon anledning så går det att få bot mot det till skillnad mot här i Japan.

Det skall också bli skönt att komma hem till familj och släktingar, vilket jag skrivit om förrut. De som återstår i livet och inte ligger sondmatade på lasarettet då.

Jag tror inte jag skrivit om det förrut men vill gärna ta upp det. En kollega till mig sa efter att ha varit i japan i ett par månader att han inte klarar av att vara här mera för att livet här kändes som en paus. En paus från det riktiga livet som inte är här i Japan utan någon annanstans. Man är helt isolerad ifrån Europa och omvärlden och man befinner sig i en så annorlunda verklighet  att det faktiskt är som att bo på en annan planet. Precis som i rymdresor är det som att tiden faktiskt står still. Sedan när man återvänder hem har kanske inte mycket ändrat sig till det yttre men i verkligheten har det gått en massa år och man har förlorat en massa år av sitt liv som man kunde levat det.

Detta märks så himla tydligt när man återfår kontakt med sina gamla vänner och bekanta. En del är jättegamla och tiden verkar ha rusat förbi medan man inte märkte det. Några kanske redan har dött och det är ju ännu svårare att acceptera eftersom man på nåt väldigt idiotiskt sätt tror att bara för att jag befinner mig på en annan plats är allt som vanligt sen igen.

Men det blir det ju inte. Äsch, nu skall jag sluta flumma. Det enda jag egentligen ville säga var att jag inte ångrar tiden i Japan (för det vore ju helt lönlöst), och att jag lärt mig en del på att bo här. Jag tar exempelvis inte för givet att någon förstår nåt av vad jag säger eller att man någonsin kan göra sig förstådd. Jag tar inte heller för givet att kunna äta identifierbar och oslemmig mat längre. Men det jag skulle komma till var att jag är väldigt lycklig över att ha fått chansen att bo  här för jag tror att annars hade kanske jag aldrig träffat min pojkvän.Visserligen ska jag inte flytta till honom nu men vi kommer att träffas bra mycket oftare än nu för tiden. Det är en viss skillnad mellan att åka Stockholm-Linköping och Stockholm-Sapporo.

Så jag säger hej då så länge och vi får se när jag får tid och lust att skriva nåt här igen.

Sayonara

Dr. Karin i Sapporo men inte länge till.

Det finns en populär tv-serie här i Japan som heter Millon Kazoku och den är rätt kul att se på ibland. Det handlar om en utvald familj som ska gömma undan alla sina familjemedlemmar i huset någonstans. Sen kommer programledarna och skall leta upp dom innan det gått 30 minuter. Enkelt kan det tyckas, men i själva verket gör japanerna nästan vad som helst för att vinna. Man vinner en miljon yen om man lyckas hålla någon familjemedlem gömd hela tiden.

http://video.aol.com/video-detail/yoshizawa-hitomi-million-kazoku-20071023-no-sub/3351557355

(bara på japanska men man fattar ändå ungefär)

För det första är det ett utmärkt sätt att se hur japaner egentligen bor. Jag trodde vi hade det stökigt här hemma och att japaner generellt är mer pedantiska! hahaha…oj vad fel jag hade!

För det andra är programledarna väldigt typiskt japanska programledare, hysteriska, utklädda till kungar och prinsessor…Hela tv-show konceptet med högt tempo, färgglada illustrationer och hög grad av pedagogiska bilder är mycket typiskt för japanska tv-shower (och ger mig migrän efter ett tag).

För det tredje är det fascinerande att se hur långt japaner kan gå med sina barn. Att stänga in barnen i små utrymmen klassas ju som aga i Sverige….men är det verkligen aga om man inte gör det i bestraffningssyfte utan som familjeaktivitet? hm, jag vet inte, men det är kanske därför den här showen inte visas i Sverige?

Jag har inget rent principiellt emot att lära mig japanska och är ledsen ifall det verkat så när jag skojat om mina japanska kunskaper i olika sammanhang. Innan vi flyttade till Japan hade jag inte läst någon japanska alls och visste inte ens hur man säger hej. Jag är inte heller manganörd eller wapanese så mitt intresse för japansk kultur och språk är normalt, dock ej överentuasiastiskt på nåt sätt. Till saken hör att jag i skolan varit tvungen att lära mig franska, lite spanska och när jag bodde på Island fick jag tillfälle att lära mig isländska (mest läsa och lyssna, inte så mycket snacka och skriva). Samtidigt har naturligtvis engelskan alltid legat mig närmast precis som för de flesta andra svenskar (som har svenska som modersmål). Som botaniker har jag dessutom varit tvungen att lära mig väldigt mycket latin och lite grekiska för att kunna undervisa i floristik. I floristiken måste man lära sig typ 300 arter utantill på latin och som lärare måste man kunna ännu mera. Jag tycker att latin är såpass kul att kunna att jag även skrivit artiklar om vad växternas latinska namn betyder. Så vad gäller språk är jag inte helt okunnig utan tycker att det är kul att lära sig det och att kunna använda det. (jag har tyvärr inte mycket språkbegåvning utan måste verkligen plugga in allt med tid och svett. Min syster däremot är rena språkgeniet och lär sig mycket lätt massor av språk: svenska, engelska, ryska, latin, grekiska är de jag minns. Hon lärde sig mer japanska på 2 veckor här än vad jag lyckats med på flera månader!).

När vi först flyttade hit hade jag fått en 9 månaders tidsbegränsat jobb så det var oklart ända tills 2 månader innan det avslutades ifall vi skulle bo kvar i Japan eller ej. Under dessa 9 månader fanns absolut ingen tid att lära sig japanska av flera olika skäl, varav flera är privata och jag ser ingen anledning att ta upp de här. Speciellt som få människor har tillräcklig inlevelseförmåga för att kunna sätta sig in i min situation.Ett praktiskt skäl som begränsade min tid var dock att barnen här i japan sover middag på dagis trots att de är 6 år gamla, så min dotter somnade inte förrän 9-11 på kvällen till skillnad mot 8 i Sverige.

Det krävdes en enorm omställning från min sida för helt plötsligt var jag tvungen att ägna all min kvällstid åt henne, när jag var van att ha den tiden för att jobba lite mera. Det var väldigt frustrerande och jag svor många gånger över hur knäppt organiserat japanska dagis är. Min dotter var i kulturchock när hon kom hit och trivdes inte alls på dagis, hon sa att lärarinnan blev arg för ingenting och började skälla som en dåre på de barn som vägrade sova eller lyda order. Jag övervägde flera gånger att avbryta vistelsen här i Japan för att hon vantrivdes så mycket i den japanska gruppmentaliteten. Det grundläggande skälet att inte lära sig japanska var dock tidsbrist. Om man inte kan någon japanska alls tar det TID att lära sig. Om man inte har tid att lära sig så är det lite kört.

Bara detta är svårt att förstå men det är också för att japanskan är ett så svårt språk att lära sig bara för att man kan inte lyssna och härma. Man har oftast inte en aning om vad som är ord och vad som är en mening när de snackar. I andra språk som är mer lika europeiska, engelska etc, så är det rätt lätt att avgöra vad som är ord, hur meningarna är uppbyggda grammatiskt och då kan man därför lätt lära sig basorden, verben, etc och börja förstå eller snacka ganska snabbt. Det är då lättare att kunna flera liknande språk eftersom språken har många gemensamma nämnare. Till exempel är ju svenska, norska, danska, isländska, tyska, franska, spanska och portugisiska väldigt lika varandra och är därför lätta att lära sig (relativt sett) antagligen för att de alla är från samma indo-europeiska stam, medan däremot ryska, finska, samiska, och en del östeuropeiska språk (finsk-ungerska och slaviska språken) samt keltiska verkar vara lite svårare men man kan ändå med god fantasi urskilja vad som är ord och meningar.

När det gäller japanskan kan man glömma ALLT man någonsin lärt sig om språk. Man har i stort sett ingen som helst nytta av sina gamla kunskaper och det är som att lära sig gå eller cykla igen. Här är en hemsida som beskriver väldigt träffande vad som gäller för att lära sig japanska och hur lätt det är att tro att det är LÄTT att lära sig japanska.

Nåväl, när det var bestämt att vi skulle stanna ytterligare 2 år så ville jag lära mig lite japanska för att kunna klara mig lite bättre i samhället. Jag letade efter kurser men det fanns inga som jag kunde gå för de var alla under arbetstid (och jag kan inte offra arbetstid när jag är ensam med barn och därför inte kan jobba på kvällar/helger så mycket), eller gruppkurser där man inte får lov att ta med barn. Efter ett halvår så blev jag tipsad om en privat japanskalärare och började gå dit tillsammans med dottern på lördagar.

Det var kul och nyttigt men problemet var att jag inte hade tid att läsa in nåt emellan vi träffades. Under ett helt halvår hade jag överhuvudtaget inte tid att träffa henne alls, när mitt jobb krävde extra mycket tid och energi (pga pågående experiment och fältarbete). Först försökte hon få mig att lära mig det grundläggande japanska alfabetet hiragana. Det skulle gått om jag hade haft några timmar lediga på kvällarna för att plugga in det. Men som sagt, det hade jag inte. Även om jag hade lite tid ledig så är man ju inte på världens piggaste humör när man stått upp 7 och varit aktiv i 150% hela dagen och halva kvällen, så det första man tänker på är snarare att få sova lite mer än de normala 5-6 timmarna snarare än att plugga in hiragana tyvärr…

Våra lektioner blev rätt ofta avbrutna av min dotter som inte tyckte det var kul att sitta i rummet bredvid och vänta i 1,5 timma. Visst, hon såg på film eller läste en bok eller liknande men barn vill ju ha lite mänsklig kontakt ibland. Så även när jag hade lektioner så hade jag inte chans att koncentrera mig till fullo på undervisningen.

Nåt som är väldigt typiskt för japansk undervisning är att man visar saker och sen ska man lära sig dom, tex när man lär sig kanji så skriver läraren och visar, sen skall barnen upprepa det. Detsamma gäller japanskan: man skall plugga in det genom repetition. Tyvärr passar den där pedagogiken inte för alla, och i mitt fall så har jag mycket lätt att lära mig saker men främst genom associationstekniker. Jag kan visst rätt mycket japanska ord och förstår väldigt mycket av sammanhanget i det som talas och jag kan faktiskt säga saker på japanska och gör det ibland. Men jag är alltför blygsam för att säga att jag talar japanska när jag träffar nya personer. Ibland brukar jag dock mixa japanska och engelska och det funkar också bra.

Men jag har absolut inget emot att lära mig japanska och skulle gärna vilja göra det när jag har mera tid att ägna åt mina hobbyverksamheter. För faktum är ju att jag är i Japan först och främst för att jobba och inte för att lära mig japanska. Jag kan ju också berätta att flertalet forskare i liknande situation som jag (fast de är män med hemmafruar!) har inte heller haft tid att lära sig japanska (trots att de inte behöver spendera hela kvällarna med barnen), medan däremot de som kommit hit ensamma har tid att lära sig japanska. Hemmafruar till männen som forskar brukar dock ha tid att gå kurser och lära sig hyfsad japanska. De kurserna går på dagtid och då lär man sig viktiga saker som hur man skall handla mat, tvättmedel etc. Jag har även stött på de som varit 2-3 år i japan och skall stanna ytterligare ca 3 år men satsar 150% på jobb och lär sig inte japanska och har till och med barnen i internationella skolor för att de inte skall behöva lära sig japanska under vistelsen i Japan.

Min åsikt är helt klart att ifall man planerar att bo permanent någonstans skall man givetvis lära sig språket så gott det går för att integrera sig. I Japan till exempel är det rätt tuffa krav på språktest för att få permanent uppehållstillstånd. Men jag tycker också att ifall man inte kan lära sig språket av olika anledningar när man bor tidsbegränsat eller ens permanent är det upp till var och en. Det kan ju finnas flera anledningar som man inte vill berätta om som gör att man inte har energi nog att ägna sig åt språkstudierna. Till exempel om man jobbar heltid eller mer än heltid och har familj och kanske även hälsoproblem så finns inte mycket tid eller energi nog att lära sig nya språk och speciellt inte ett språk som japanska som är så annorlunda jämfört med andra språk. Men vad som är betydligt värre än folk som inte kan lära sig nya svåra språk av olika skäl är när andra har total oförståelse för hur andra har det och dömer andra även fast de själva aldrig varit i samma situation. Jag dömer själv inte utlänningar som är i Sverige och inte kan svenska, tex i universitetsvärlden har jag stött på flera professorer och även doktorander som bor här under mycket lång tid (5-15år) men inte kan/vill prata svenska.

Men till nåt helt annat: såg ett rätt kul tv-program idag. Det är ett långt rullband där man rullar in saker på och vid första segmentet så skall det bedömnas hur mycket saken är värd (lägsta gränsen), annars så rullar saken vidare till en högre värdegränsnivå. Spännande och pressande för de tävlande, för det är ju inte som i antikrundan att ifall man gissar fel så rättas det till utan i den här showen så tävlar 3 lag mot varann och om man gissar fel så öppnas golvet under de 5 deltagarna och de faller handlöst ner i ett hav av fyrkantiga plastkuber. hahaha, gissa vad förvånade de blev när de gissade fel!

Första gången jag stötte på husdjurskläder här i Japan så antog jag att det var barnkläder. De har ungefär samma storlek men gullighetsfaktor på hund och kattkläder är signifikant högre. Och när jag såg att det såldes guldfiskar och kattmat på hyllan på andra sidan av de där-som jag antog var- bebiskläderna blev jag lite misstänksam.

En närmare granskning visade att det fanns hyllmetrar med kläder till hundar och katter. Små söta klänningar med matchande mössor, tröjjor med söta mönster eller med coola färger.I Japan skall man ju ha små hundar och eftersom hundarna är små lär dom ju frysa på vintern- eftersom japanerna fryser när utetemperaturen går under 20- så borde ju de stackars små hundarna också frysa?

Nåväl, oavsett om hundarna och katterna fryser eller ej så finns en stor industri som tjänar massor av pengar på att sälja såna kläder. Anledningen till jag skriver om detta är för att jag fick en länk av min bror idag: Klicka här om du undrar hur japanska katter brukar klä sig.

Min dotter tyckte de var supersöta! Hon är nästan helt japansk i sin mentalitet. Det är rätt förunderligt hur barn lyckas anpassa sig till nya kulturer medan man själv visserligen förändras men ändå har en känsla av att allt inte egentligen är riktigt riktigt normalt när man bor i nåt som kan liknas vid att bo på en annan planet.

Sen glömmer man hur lång tid det tagit att anpassa sig. När min pojkvän var här så lärde han sig inte att sopsortera på 3 veckor och inte heller vilka dagar det är sophämtning. Han brukar påminna mig om att lämna soporna på onsdagar, men onsdagarna är DE enda dagarna förutom lördag och söndag då det inte är någon sophämtning alls. Alla andra dagar är sophämtning på. Och det var inte heller så att han låtsades vara okunnig för att slippa diska alla plastsopor utan han kom faktiskt inte ihåg vart sakerna skulle. I och för sig så avskyr han att diska så det är möjligt att det var därför han ”låtsades” glömma sopsorteringssystemet här. Hm….