Arkiv för Livet i Sverige

Japanska dagis och sjuka barn

december 18, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Livet i Sverige

Min bror mejlade en länk om en krönika i expressen av Marie Söderqvist där det skrivs om japanska dagis och hanteringen av sjuka barn. Jag tycker att det är intressant att läsa om andra svenskars uppfattningsförmåga av japan, speciellt som denna iakttagelse brukar vara felaktig eller fragmenterad och tolkas ur sitt samhälleliga sammanhang.

Så är också fallet med Maries uppfattning av japanska dagis och sjuka barn. Hon skriver att sjuka barn får gå till en speciell avdelning på de megastora dagisen. Så kanske det är i Tokyo på nåt speciellt hippt ställe men jag har aldrig stött på det fenomenet under de 2,5 år jag och min dotter bott i Japan. På min dotters dagis gick säkert flera hundra barn men de var alla uppdelade i smågrupper om 6-10 barn ungefär och jag såg aldrig skymten av någon speciell sjukavdelning.

Marie skriver vidare att man i Japan måste intyga varje dag ifall barnet är friskt och att man tagit temperaturen. I verkligheten på japanska dagis är man tvungen att skriva en hel SIDA om barnets tillstånd, sovvanor, matvanor, vikt och hobbys samt ifall hon var frisk eller sjuk. En hel sida, varje dag! Eftersom detta kräver i stort sett att man är hemmafru gjorde jag aldrig det och såg det inte heller som nåt positivt. Som svensk- tvärtom emot vad Marie iakttagit i Sverige- behåller jag mitt barn hemma ifall det är sjukt. Vilket verkar vara tvärtemot hur japaner gör.

Och nu kommer vi till den viktigaste punkten som Marie missar i sin krönika. Japanska föräldrar har vare sig rätt till betald föräldraledighet ELLER vård av sjukt barn (med vissa undantag, jag vet att vissa större privata företag erbjuder betald föräldraledighet). Därför hör personalen aldrig av sig ifall ens barn blir sjukt utom ifall det händer en olycka och man måste ta barnet till doktorn. Dessutom finns inga lagar emot barnaga så om man har barnet i ett japanskt dagis får man räkna med att barnet antingen blir slaget, eller får uppleva att andra barn blir slagna som disciplinära straff av personalen.Vem vågar gnälla om feber ifall man riskerar att bli slagen av dagisfröken?

Jag tycker inte alls att de japanska dagisen med speciella sjukavdelningar för sjuka barn skulle kunna vara fördelaktig att ha i Sverige då den bygger på att det saknas bra föräldraersättning för att få vara hemma för vård av sjukt barn, men tydligen har Marie Söderqvist en annan åsikt.

Sen måste jag tillägga att eftersom bara cirka 35% av alla 3-åringar i Japan verkligen går på dagis medan de andra är hemma hos sina mammor som är heltidslediga hemmafruar är det säkert så att detta med sjuka barn på dagis inte räknas som nåt stort problem i Japan. Det var däremot ett problem för mig som fick finna mig i att personalen inte hörde av sig när min dotter var sjuk och jag hellre skulle vilja ha haft henne hemma, trots att jag inte har rätt till ekonomiskt ersättning för vård av sjukt barn. Detta är faktiskt motsatt vad Marie anser om svenska småbarnsföräldrar men å andra sidan kanske hon generaliserar lite för mycket i sina krönikor för att de skall räknas som absoluta sanningar?

Nu måste jag gå och jobba och packa det sista inför flytten till Sverige!

Kommentarer (3) »

Japansk nabefest

november 23, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Livet i Sverige

Sist när jag åt lunch med forskaren som sitter i rummet bredvid mig så klagade jag på att det är mycket svårt att skaffa kompisar i Japan- speciellt om man som jag är ensamstående med barn. Vet inte om det var därför men bara 2 dagar senare så bjöd hon in mig på nabefest hemma hos sig.

Nabe är en typisk japansk vinterrätt där man har en gryta på bordet med en gaslåga under. I grytan har man  buljong, baserad på konbu (en lång brunalg av släktet laminaria). Sen slänger man bara i allt som kan tänkas smaka gott i grytan fast oftast lägger man i köttet först så grönsakerna tar smak av det under den 1-3 timmar långa middagen. Det är lite pyssligt att äta nabe och väldigt socialt då man sitter samlade runt middagsbordet under lång tid och alla håller koll på maten, lägger i och tar ur, äter och donar.

Till nabe så dricks en del. Jag var faktiskt lite förvånad över att gästerna klarade av att dricka så mycket. Japaner är ju rätt känsliga för alkohol. Och det märktes när vi alla tog tunnelbanan hem för de var ju extremt runda under fötterna! Nere i tunnelbanan skulle en tjej som var på festen krama om min dotter och de liksom sjönk ned i slow-motion ner på golvet. Ingen skadades men däremot så blev alla de andra på tunnelbanan rätt undrande över vad som höll på att hända när japanskan och min dotter låg på marken som 2 sköldpaddor och sprattlade. Det kom några japanska killar bakom oss och började praktisera sin engelska (de var antagligen berusade för det är ju inte så himla ofta det händer att de snackar engelska frivilligt direkt).

Men på det hela taget var det en mycket mysig och trevlig fest och jag hade ett unikt tillfälle att snacka med några japanska forskare om hur det är att bo utomlands. De hade nämligen alla 4 bott utomlands i olika perioder. Det visade sig att vi hade rätt mycket gemensamma intryck trots att de bodde i Amerika/Europa och jag bor i Japan. Nåt jag observerat är till exempel att om man lär sig ett nytt språk men inte till fullo behärskar det så antar folk ibland att man är korkad om man inte förstår till 100%. Det är väl inget nytt iofs men det innebär ju då till exempel att man måste noga avväga ifall det är lönt att lära sig ett nytt språk eller om man helt enkelt skall avstå. Om man skulle flytta till ett land som Sverige eller nåt annat litet land i Europa under en kortare period (1-3år) så är det antagligen inte nån idé att lära sig prata flytande på det språket, även om några fraser som exempelvis ”kan jag få en öl” kan vara extremt värdefulla att kunna. I alla fall inte ifall man jobbar heltid och inte har tänkt sig nån permanent framtid i det landet.

Jag fick också frågan ifall jag kunde tänka mig att bo permanent i Japan. Och den var inte svår att svara på. NEJ. Aldrig i livet. Det är inte så att jag hatar Japan eller så men det känns trist när alla släktingar och ens familj samt vänner blir äldre, kanske sjuka och dör bort utan att vare sig jag eller min dotter fått en chans att träffa dom de sista åren de är i livet. Man känner sig också helt frikopplad från sitt hemland i övrigt, delvis beroende på att även om man kan läsa svenska tidningar på nätet så missar man allt bakomliggande, tex sånt som visas på nyheterna, eller vad folk i allmänhet tycker och tänker. De svenskar jag känner som bor här har mindre koll än vad jag har vad som gäller läget i Sverige / Europa så där får man ingen hjälp med att hålla sig ajour. Jag tror att det hade varit mycket lättare att bo i ett annat västerländskt land just för att de kulturella skillnaderna är mindre och inte alls är som att åka till en annan planet. Visst, det är exotiskt och spännande med allt nytt och allt som är annorlunda. Men så är det bara ett tag, sen blir man trött på hur hopplöst jobbigt det är.

Däremot så tror jag att japaner är mycket lättare att umgås med än svenskar. De har lätt för att hålla artiga lättsamma diskussioner med främlingar och är gärna vänskapliga med alla de träffar. Det märks till exempel när man reser för då är det nästan som en regel att man börjar prata med någon/några. Däremot så kan man inte räkna med att någonsin ha några djuplodande diskussioner med dom. Delvis så är de för artiga men också för att språket gör det svårt att ha djupa diskussioner.

Jag tyckte det var väldigt trist när jag bodde på landet långt utanför Göteborg, på orten jag kommer ifrån och är uppväxt, eftersom jag bott både utomlands och på andra ställen i Sverige så hade jag inte så bra kontakt med de som bodde kvar, vilket innebar att man aldrig blev hembjuden till någon eller ens blev tillfrågad ifall dottern kunde leka med deras barn. Vi bodde där i nästan 6 år och min dottern lekte bara med min kusins barn, medan det inte gick att få speciellt mycket kontakt med övriga föräldrar som gick i samma förskoleklass som min dotter. Jag trodde exempelvis att om barnen gick på varandras födelsedagskalas så fanns chans att få kontakt för att de skulle kunna umgås mera. Men nej. Födelsedagskalasen var bara: lämna och hämta barn. Det fanns överhuvudtaget inga tillfällen för att snacka med andra föräldrar under mer avslappnade förhållanden. När det var möte med dagis så var det möte. Punkt slut. Inget annat än möte och inte tid för att snacka med andra föräldrar sådär löst och ledigt så att man kan lära känna varandra. Hur det är i skolan vet jag inte.

Här i Japan har vi haft litegrann samma problem vad gäller lekkompisar men det har mest varit av språkliga skäl tror jag, då de inte snackar engelska och jag inte snackar japanska. Nu under hösten har det dock ändrat sig på den fronten och dottern drar hem kompisar rätt som det är, eller så leker de hemma hos dom. Ofta så tolkar min dotter mellan mig och deras föräldrar och det funkar bra.

Nu måste jag sluta och skriva och packa och sortera saker istället!

Kommentarer (3) »

Att sakna från Japan

november 20, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Livet i Sverige, Mat

Nu när det är drygt en månad kvar att flytta hem till Sverige igen så undrar jag ifall jag kommer att sakna nåt härifrån. Kanske mega-kaki frukterna eventuellt. För övrigt ska det bli rätt skönt att kunna gå in i en vanlig affär och kunna handla kläder som passar. Det verkar ju helt absurt att man i ett land där det bor 120 miljoner personer inte skall kunna köpa vare sig skor, överdelar eller jacka…men så är det.

Om man är lite längre än 160 så finns inga kläder att köpa här i Japan- inte om man inte har en extremt kort överkropp för kläderna är ju sydda efter japanskors symmetri. Om jag köper skjortor här så skaver de under armarna, stramar över axlarna, är för korta i ärmen och midjan så att jag ser ut som en jätte, plus om de är sydda med nåt för bysten så är det garanterat att det inte passar. Jag försökte i säkert 1,5 år att köpa kläder här i japan men skall nu kasta alla misslyckade inköp. Det är nämligen mindre fräsch med skjortor som skaver i armhålan i tropiskt klimat där alla tvättar sina kläder i en KALL-tvättmaskin. Att det dessutom är omöjligt att få tag på normala deodoranter gör inte saken bättre.

Jag har sett att det finns spray-deodorant att köpa. Samt nåt som påminner om doftkuddar som man hänger i bilen. Om man har tur finns en liten deo med fast innehåll som kostar typ 80sek. Men alla de jag prövat har antagligen innehållit enorma mängder av skumma kemikalier för jag får utslag av dom.

På sätt och vis blir det en självuppfyllande profetia: utlänningar i Japan har slafsiga kläder på sig (eftersom man inte kan köpa nya är ju garderoben något begränsad), otvättade (fläckar går inte bort i kallt vatten för bomullskläder som skall tvättas i 60grader), trasiga skor (ja, sönder går dom när man använt dom i 3 vintrar), och är allmänt ovårdande. (jag har inte klippt håret sen jag var i Sverige i mars 2007, eftersom japanska hårfriskörskor inte klarar av att klippa mjukt, självlockigt västerländskt hår. Jag har gett upp att försöka eftersom jag inte vill betala enorma mängder pengar för att bli missnöjd).

Däremot så saknar jag alltid japanernas artiga bemötande överallt och plus att det är så himla smutsigt och förfallet överallt i Sverige som man direkt chockeras av när man åker hem. Plus att alla är så högljudda. Varför måste de vara det?

Däremot så tror jag inte att jag kommer att sakna japansk mat speciellt mycket. Kanske vissa rätter men det är inga rätter som man normalt förknippar med japan. Faktum är ju att jag blivit anklagad för att ogilla den mesta japanska maten. Det är väl inte det att jag medvetet ogillar maten, det är bara det att den inte smakar gott, är slemmig, osmaklig, läbbig eller direkt hälsofarlig. Om det är gott så klart att man vill äta det. Om det nu inte ser ut som fiskars råa inälvor (ja, det är faktiskt en maträtt här).

Kommentarer (13) »

Grov rattfylla och vållande till annans död i Japan och Sverige: en skillnad på 23 år eller 4 år.

juni 4, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Livet i Sverige · Tagged

Det bör inte vara något kontroversiellt att tycka att folk som är fulla skall hålla sig borta från förarsätet i en bil. Det är nämligen inte så trevligt att ha berusade förare därute på vägarna och som när som helst och utan förvarning krockar i superspeed med andra bilister, kör över föräldrar och deras barn eller bara kör av vägen och förstör hus och växter.

Generellt så verkar folk världen över tycka att det är lite fel att folk kör bil berusade eftersom det är så farligt. Skillnaden är dock hur man tacklar problemet med fyllekörningarna. Här tror jag det handlar om massor av faktorer såsom: hur man ser på fyllekörningen: är det förarens ansvar när han kör full eller kan man ursäkta det personliga ansvaret av olika skäl, till exempel med att föraren hade otäck barndom som ledde till alkoholism som är en sjukdom som betyder att man skall tycka synd om den som har det som betyder att det är synd om de som frivilligt super sig fulla och sedan sätter sig i en bil och använder den som ett mordvapen. I Sverige har vi ju en attityd som innebär att den som är alkoholist behöver vård först och främst och inte långa fängelsestraff när man orsakar dödsolyckor vid rattfylla. Så har jag uppfattat straffsystemets mentalitet i alla fall. Det hävdas i Sverige att långa fängelsestraff inte är avskräckande för våra rattfyllerister men i texten nedan konstaterar jag att så visst är fallet i Japan: här har olyckorna med rattfulla förare minskat med 22% sen man ändrade lagarna och gjorde dom betydligt hårdare.

Vård?

I Japan diskuteras inte ens vård för rattfyllerister. Här skall man ta sitt ansvar oavsett vilka skäl man har att skylla ifrån sig på. Det finns liksom inga ursäkter för att köra rattfull. Och man kan fråga sig om det egentligen finns det någonstans i världen?

Som jag uppfattat det hade Japan tidigare normalstränga lagar för rattfylla. Sen hände någon uppmärksammad olycka och man skärpte straffen. I fjol i augusti hände ytterligare en mycket uppmärksammad och tragisk olycka som orsakade att lagen ytterligare skärptes angående rattfylla. En bil blev avknuffad från en bro och hamnade i vattnet. I bilen befann sig ett par och deras 3 små barn; 4, 3 och 1 år gamla. Föräldrarna överlevde men de tre barnen dog. Det hela var mycket tragiskt och föräldrarna- speciellt mamman- dök ner i vattnet om och om igen in i det längsta för att förtvivlat försöka rädda sina barn.

Föraren (22år) var full och brydde sig inte ens om att undersöka vad som hänt men noterade att olyckan skett. Istället var han snabb och ringde en vän som kom med några liter vätska så han kunde dricka och på så vis späda ut alkoholkoncentrationen i blodet så han skulle få lägre straff när polisen tog test på honom. Detta plus det faktum att han druckit med ett par vänner och att han blivit övertalad att skjutsa hem en av sina vänner har gjort att Japan nu ändrat lagarna rätt drastiskt om rattfylla. Föraren i fråga blev dömd till 7 års fängelse för olyckan och alla kritiserade straffet för att vara alltför lågt. När en person orsakar en sån här tragisk olycka vill alla medborgare att han skall bli rejält straffad. Japanernas hjärtan blödde av empati för paret som förlorat alla sina tre barn och man ville att den rattfulle föraren skulle straffas för de tragiska konsekvenserna hans handlingar fick. Man samlade in massor av namnunderskrifter.

Lagen ändrades efter medborgarnas påtryckningar

Så man ändrade lagen efter olyckan så att straffskalan för rattfylla blev hårdare. Men inte bara straffen har blivit hårdare. Nu kan även den som serverar alkohol till någon som skall köra bli dömd. Liksom de som åker med i bilen. Man måste aktivt stoppa föraren annars döms man själv också för rattfylla, kanske till och med flera års fängelse! Även kompisar som uppmuntrar till att dricka och att föraren skall köra bil kan dömas. Även arbetsgivaren kan bli dömd om föraren använder en firmabil och firman är medveten om att föraren har alkoholproblem. 

I Japan så blir man oftast sparkad samma dag man blir tagen för rattfylla. Ingen japansk arbetsgivare vill ha en rattfyllerist anställd hos sig eftersom man anser att rattfylla är ett hemskt brott och visar på att man är en helt oansvarig och omoralisk person. I fallet ovan blev föraren sparkad samma dag som olyckan skedde. Han jobbade på kommunen. Jag misstänker att polisen direkt gör besök på arbetsplatsen för att berätta vad som skett eftersom de ibland håller kvar folk rätt länge i häktet (när så här allvarliga olyckor skett blir de antagligen aldrig utsläppta igen förrän efter de suttit av sitt fängelsestraff).

Japanska lagar om rattfylla

Jag vill göra en jämförelse mellan lagarna i Sverige och Japan och börjar med vad de nya lagarna säger:  

  • Grovt rattfylleri, från 0,8 promille. Max 5 års fängelse och max 60 000 sek i böter. (se dock längre ned; i kombination med andra brott kan man få betydligt längre fängelsestraff).
  • Köra under påverkan: 0,15 -0,79 promille; max 3 års fängelse och max 30 000sek i böter.
  • Att ge en full person möjlighet att köra bil (genom att ge dom bilnyckeln eller liknande): samma straff som föraren får.
  • Att servera/ge en person alkohol som ska köra bil, eller att åka med en förare som är berusad/påverkad: max 2 respektive 3 år i fängelse beroende på alkoholmängden hos föraren; max 30 000sek respektive 18 000sek beroende på alkoholmängden hos föraren.
  • Att åka med en förare som är påverkad/rattfull: max 3 resp 2 års fängelse; max 30000sek resp 18 000sek beroende på alkoholmängden hos föraren.
  • Smitningsolycka: max 10 års fängelse och max 60 000sek i böter.

 

Men de här lagarna gäller inte om man råkar döda någon när man kör berusad/rattfull. Då är det betydligt strängare straff som gäller. Då blir man nämligen åtalad för oansvarigt körande eller något liknande.

 

Under den föregående lagen har jag lyckats hitta 2 domar där två personer blivit dömda till 20 års fängelse för att de kört rattfulla. En person körde in i en grupp av skolungdomar och dödade 3, en annan rattfull körde in i en grupp vuxna och dödade 4 personer. I det senare fallet krävde åklagaren 25 års fängelse och sa ”Han förtjänar allvarlig kritik” som motivation till det hårda fängelsestraffet. Det hårdaste straffet som utdelats under de äldre lagarna var en man som fick 23 års fängelse i en olycka där han orsakade att tre personer dog. Då sa domaren angående straffet och brottet: ” Det var en tragedi som var oundviklig eftersom den åtalade har låg respekt för lagen. Han bär därför ansvaret för att ha tagit tre unika liv.”

 

Under japanska lagar kan man nämligen öka på straffen ifall man lägger till fler brott till åtalet, så att man under den gamla lagen kunde komma upp till 15, 20 eller 30 års fängelse trots att det endast handlar om rattfylla. Detta om dödsfall eller smitning eller andra brott kan läggas till.

 

Man kan säga vad man vill om de nya japanska lagarna men att riskera upp till 30 års fängelse i värsta fall för att få köra bil efter man ha druckit är väldigt avskräckande för japanerna så efter att lagen infördes har antalet olyckor med berusade förare redan minskat med 22% (efter 6 månader).

 

Svenska lagarna om rattfylla

Nu till de svenska lagarna och straffen.

  • Köra under påverkan: 0,2 promille; böter och fängelse max 6 månader.
  • Grovt rattfylleri: över 1 promille. Fängelse i högst två år.
  • Vid vållande till annans död max 8 års fängelse men i verkligheten har längsta straffet i Sverige varit 4 år.
  • En person som inte anses behövas övervakas kan få samhällstjänst istället.

Vid en enkel sökning på Internet finner man mängder av fall där anhöriga anser att den rattonyktre föraren undkommit alltför skonsamt när de själva drabbats av förlust av ett barn, en anhörig, en make, en maka, en mamma eller mormor eller kanske till och med små spädbarn. Här är några exempel:

En rattfyllerist kör ihjäl en farmor och hennes barnbarn på 11 månader när de är ute på promenad. Får 1,5 års fängelse.

En rattfyllerist orsakar en 18-årig flickas död och får 21 månaders fängelse.

En 17-åring kör rattfull och orsakar att 2 tjejer på 15 och 16 år dör. Han får 100 timmars samhällstjänst.

Det hårdaste straffet som någonsin dömts till för rattfylla kombinerat med vållande till annans död är lastbilschauffören som körde rattfull och då orsakade 5 personers död: varav en hel familj om två vuxna och två småbarn. Han fick 4 års fängelse.

Money, money, money

Även de privata skadestånden skiljer sig rätt mycket mellan Sverige och Japan. I Japan läste jag om ett fall där den rattfulle, hans vän som inte förhindrat att han körde samt företaget som låtit den anställde köra bilen berusad blev tillsammans skyldiga att betala 58 miljoner yen till en familj som förlorat sin 21-åriga son pga rattfyllan. Det är ungefär 3,5 miljoner sek. I Sverige blev ex lastbilschauffören nämnd ovan skyldig att betala 25 000 sek som skadestånd till ett av offrens familj.

Inte bara de anhöriga har ansett att de svenska domarna varit alltför snälla mot de rattfyllerister som orsakar oskyldiga människors död, utan även svenska åklagare, politiker och massmedia har under de senaste åren framfört skarp kritik mot domarna. Efter en utredning som tog upp just ifall Sverige behöver hårdare straff för rattfylla kom man fram till att det inte behövdes och sedan verkar allt ha glömts bort. Till nästa gång en allvarligare dödsolycka sker med en rattfull förare.

Vad skiljer egentligen?

En stor skillnad mellan straffsystemen Japan-Sverige är att i Japan har man gruppmentalitet: det betyder i det här fallet att om en stor grupp av människor reagerar på att straffen är för små i förhållande till brottet så ändras lagarna i enlighet med det. På sätt och vis är det kanske mer demokratiskt eftersom det finns en flexibilitet i lagsystemet som gör att allmänheten är med och bestämmer. De två gånger som det skett allvarliga olyckor och där allmänheten och massmedia blivit upprörda då har man också haft extremt omfattande namninsamlingar och lyckats samla ihop hundratusentals namnunderskrifter.

Namnunderskrifterna i Japan hade även annan effekt för nu har bilindustrin äntligen börjat uppmärksamma problemet och flera utvecklar nu samtidigt flera olika slags inbyggda eller frivilliga alkolåssystem som tar bort initiativet från föraren. (Läs här). Toyota, Nissan, General Motors…alla gör det. Och dom har ett gemensamt mål: att se till att det inte blir möjligt att starta bilen om man druckit alkohol. Man vill ta bort att det är ett personligt ansvar att sätta sig med alkohol i kroppen och använda sin bil som ett mordvapen.

Redan idag används en speciell alko-mobil av japanska busschaufförer och andra förare som kör tyngre fordon. Mätaren på mobilen måste visa klartecken annars får man inte börja jobba. 

 

Kanske är det den japanska (och amerikanska) bilindustrin som i framtiden kommer att rädda svenska liv som idag tas pga rattfyllerister?  Och allvarligt talat: är inte det på tiden?

Kommentarer (2) »

Matrekommendationer Sverige-Japan

mars 23, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Livet i Sverige, Mat, Uncategorized

Få som är uppväxta i Sverige har väl undgått livsmedelsverkets rekommendationer om hur man skall äta som nyttigast? Det handlar om en triangel, en cirkel och så finns även en enkel metod som kallas för tallriksmodellen. Se här om du inte minns eller förträngt.

Även om man genuint är negativt inställd till myndigheter som försöker styra medborgarnas matvanor så ges inte rekommendationerna för att man skall vara elaka. Tvärtom faktiskt. Livsmedelsverket vill att svenskarna skall äta bra, nyttig mat så att vi inte alla dör i förtid. Mycket fibrer och antioxidanter med andra ord.

När vi kom till Japan tyckte jag det var mycket svårt att följa tallriksmodellen. Först för att man inte alltid äter på tallrikar. Sen för att ofta när man äter i Japan så har man ingen koll på hur mycket man äter (tex när man äter hemma hos folk så sätts massa mat fram på bordet men bara kaffekoppsfat så det är meningen man skall ta många gånger). Om man går på restaurang får man ibland ett set med mat som består av huvudrätt, soppa, lite sallad och kanske kaffe om man har tur. Där uppstår ändå problemet: japanerna har aldrig sett tallriksmodellen och bryr sig inte alls om att följa den.

Om man går på en normal restaurang består maten av 80% ris och 20% det andra (kött/fisk och rätt fet tillagad kanske). Grönsaksdelen är oftast mest till för dekoration. Speciellt restauranger med målgrupp bland yngre människor (tex pasta restauranger) vill bara ha lite mer coola sallader, dvs grönsallad, tomat, gurka och om man har tur lite majs. I stort sett inga eller få kostfibrer. Om man funderar på kostfiber innehåll när man äter på japanska restauranger så får man lätt panik. Bättre att inte göra det alltså.

Att cancer, och då speciellt magtarmcancer ligger högt på dödsorsakslistan i Japan kommer inte helt som en överraskning. Kass kost orsakar cancer både här och där.

Vad jag inte riktigt förstått var varför det är på det här viset. Rent generellt äter japanerna världens nyttigaste mat som gör att de lever längst i världen. Att livslängden är världens längsta beror på många faktorer men till stor del på fettfattig kost kanske. Och att andelen kött och fisk etc, dvs andelen med mycket högt energiinnehåll är mycket liten i den dagliga kosten. Man äter mest ris. Sedan ingår sojabönsprodukter i den dagliga dieten och en del äter säkerligen någon slags sojabönsprodukt till varje måltid. Ris däremot är ett livsmedel som man inte kan äta för lite av hur mycket man än försöker ^_^

Först nu i dagarna fick jag reda på japanernas tankar kring sina matvanor. Tydligen är det en grundregel att man måste äta minst 30 olika ingredienser per dag. Så ju mer små grejjer man lägger i sin misosoppa eller strör över sitt ris desto nyttigare tror man att det är. Detta förklarar också varför man ofta får massor av smårätter av mat när man äter japansk mat. Ju fler smårätter med olika ingredienser- desto större chans att få i sig 30 olika saker på en dag. Det säljs små burkar med grönsaksjuice där man kan få i sig hela dagsbehovet av 30 grönsaker. Jag tror inte de innehåller några kostfibrer de heller men en del vitaminer och mineraler. Och varför inte dricka dom? Att få i sig 30 grönsaker i en dl eller två är ju perfekta lösningen för någon som lever stressigt och inte har tid att äta grönsaker…kostfibrer kan man köpa som gele i en plasttub med en tratt på så man kan pressa in gelen i munnen och svälja direkt utan att tugga den ens. Det har tagit mig lång tid att inse hur man kan följa den svenska tallriksmodellen i Japan men nu vet jag. Det är 30sakers-grönsaksjuice och kostfibergeletub som gäller bredvid riset i fortsättningen!

(Eller så kan man laga mat själv i hemmets lugna vrå långt bort från hysteriska japanska matprodukter.)

Kommentarer (3) »

Strul med adresser och fakturor

mars 4, 2008 · Arkiverad under Livet i Sverige

Alla fall där man faller bara lite utanför det normala i svensk byråkrati och procedurer har bara ett möjligt utfall: misslyckande.
Under den tid jag bott i Japan har det bara varit strul, strul och strul. Med adresser, fakturor, undantag, elektroniska fakturor, autogiro, banken som vet eller inte vet vad göra och skattemyndigheter, försäkringskassan, förvirrade försäkringsbolag och så vidare.
Generellt är detta en aningen tröttsamt. Ungefär lika upphetsande som att bli stucken av en geting när man är oallergisk.Just nu precis, klockan 12 på natten i Japan har jag haft en lång, rätt arbetsam dag med tandläkarbesök, glömda stämplar, mycket labbjobb, för lite kaffe, hämtade av barnet, jobba lite mera…och sedan gå hem på ishalkiga gator. När jag väl fått slängt dottern i sängen, tagit ett långt ensamt bad, druckit en öl (Kirin: ”Kirins brewing technology elaborates the nodogoshi” står det på.) och var på väg att lägga mig att sova insåg jag att jag måste ringa mitt elbolag och ordna upp nya problem som uppstått på grund av vårt utomlandsboende.

Jag ringde och blev kopplad till en snubbe men var osäker på att det var rätt för jag kunde skrivit av numret fel och de kanske bara ville ha nya kunder på just den där ettan man skulle knappa in. Vad vet jag?
I alla fall så frågade jag försynt: ”Öh, jag undrar om en faktura…” (ett litet understatement).
Jag hade kommit rätt.

Han frågade: ”Vad är ditt kundnummer?”
En enkel fråga, men ack så svår att besvara när man inte har några papper framför sig. Så jag sa förvånat: ”Äsch! Den har jag inte!”
Han skrattade. Det var väl kanske inte första gången detta hände.
Det var ok. Jag kunde uppge personnumret istället (tack och lov för dem!).
Jag sa som det var: ”jag har lite problem med fakturorna. Jag ringde nån gång…kanske i december eller januari eller nåt när jag var i Sverige och försökte få er att skicka dom till min bror istället för mig.” (Min bror är den som borde betala dom). Kanske inte nåt helt normalt man brukar göra direkt men killen lät inte helt chockad.
”Jaha.”
Så jag frågade: ”Vad är det för adress nu?” Han sa min gamla adress till Sverige. ”Jaha”, sa jag, ”ingen post kommer fram dit för jag är inte folkbokförd i Sverige längre så posten kastar den väl eller nåt” (menade returnerar men är rätt trött så här mitt i natten så jag kom inte ihåg det ordet).
Han skrattade igen och sa: ”Ja det är ju inte så bra.”

Sedan sa han att jag tecknat nytt avtal i höstas. Detta var helt nytt för mig.
Jag sa förvånat och helt ovetande: ”Jaså? När då?” Han sa datumet. Efter några ögonblick förstod jag vad som hänt: ”jaja, det där är farsan vet du. Han har hand om sånt där.” (Jag glömde givetvis bort att man antagligen måste skriva under med sin namnteckning så i praktiken är det omöjligt att teckna avtal för andra personer….inte så lätt att komma ihåg allt.)
Han skrattade igen. Jag vet faktiskt inte riktigt varför.
Han sa: ”ja, vi har två fakturor liggandes här.”
Jag förstod problemet. De var inte betalda och skulle inte bli det inom överskådlig framtid eftersom fakturorna aldrig skulle komma fram. Fast jag mindes att jag haft elektroniska fakturor så jag frågade om de kanske hade skickat såna på just dessa fakturorna. Nej. De hade tydligen sagt upp e-fakturor när jag trodde att jag ändrat adressen (förra gången jag ringde). Allvarligt talat så verkar vare sig jag eller mitt elbolag ha minsta koll på vad som händer när man ringer dit och vill ändra nåt. Men spela roll, de är i alla fall miljövänliga.

Så jag sa, vis av all erfarenhet av mina tröttsamma möten med alla byråkrater odyl: ”Hur ska vi lösa det här smidigast? Kan ni skicka fakturorna till min bror istället?”
Eftersom jag redan kortfattat förklarat det komplicerade läget för den förvirrade handläggaren (att jag bor i Japan, min bror bor i mitt hus och han skall betala elräkningarna), så förstod han i alla fall att räkningarna skulle gå till den adress jag hade förrut men till ett annat namn. Så han sa: är det här ok: Min brors namn och min gamla adress. (nu skrattade han inte).
Nu kunde jag inte heller ljuga utan sa som det var: ”Njae, jag är inte helt säker för min bror är antagligen skriven på en annan adress…”
Han lät väldigt förvånad och förvirrad men skrattade ändå: ”Jaha. Men står det hans namn på brevlådan?”
Jag svarade sanningsenligt: ”Ojdå. Det har jag ingen aning om. Jag borde kanske fråga honom?” (sanningen att säga hade min bror ett tag knutit ett snöre runt brevlådan för att förhindra någon post alls att komma dit. Tror han tog bort det.)

Det hela blev en aningen komplicerat. Så vi bestämde att han ändrade adressen och ifall min bror inte fick räkningarna kunde min bror ringa själv och ändra adressen. (Jag är skeptisk till att något fungerar vad jag än ber dom göra så alla förändringar blir spännande att se. Min teori nu är att de kanske är slumpartade….).

Problemet i dagsläget var 2 fakturor som var förfallna eftersom jag aldrig sett skymten av någon faktura, vare sig digital eller någon annan. Killen sa att han kunde mejla en av dom (den andra hade jag redan fått som påminnelse). Det var ok sa jag. Sedan kom jag på att min japanska mejladress är lite svår för utlänningar att höra, skriva ner och skicka fram mejlet på. Så jag sa: ”Eller vänta lite, det går ju inte”. Han skrattade igen. Så kom jag på att jag har ju en hotmailadress, han lovade att skicka fakturan dit inom 5 minuter. Det var en timma sen och den har fortfarande inte kommit.
Sedan började han pladdra en massa om att det här var ju verkligen struligt, specialfall och ovanligt etc.
Jag vet inte vad han menar. Så här är det alltid för mig. Nu måste jag verkligen sova. Godnatt/Goddag!

Kommentarer (1) »

Myter om japaner i Sverige.

februari 12, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Livet i Sverige

Jag har verkligen ingen aning om var alla underliga, skumma och oförklarliga myter om japaner kommer ifrån. Härom veckan berättade jag sanningen för en japansk tjej om vad vi egentligen tror om japanernas vanor och seder. Hon blev mycket förvånad!

Myten om munskydd

Av någon helt okänd anledning verkar folk i Sverige tro att japaner har munskydd för att inte bli smittade av sjukdomar. I själva verket har de munskydd när de är sjuka och känner sig hängiga och vill alltså skydda omgivningen från att få deras kommande influensa, förkylning, tbc eller fågelinfluensa. Verkligen omtänksamt tänkt! Tydligen hjälper även munskyddet mot sjukdomen man har genom att halsen inte torkas ut lika lätt (munskyddet håller kvar en del av fuktigheten i andedräkten). Det finns massor av olika slags munskydd man kan köpa, normala för vuxna, lite finare modell för vuxna med färgat papper. Hello Kitty munskydd för barn…eller munskydd med andra figurer på som barn gillar.

Myten om V-tecknet.

När Japaner är med på kort gör de ofta ett V-tecken med fingrarna. Alltså håller ut och isär pekfinger och långfinger och poserar mot kameran på alla möjliga ställen ute i världen och i Japan. Hos oss betyder V: Victory, seger, jag vann, jag är störst och bäst och starkast eller nåt liknande.

I Japan betyder V-tecknet FRED. Genom att göra tecknet visar de alltså att de stödjer kampen om fred överallt i världen och till och med är fredliga av sig själva dessutom!

Lämna en kommentar »

Återkomst till Sverige

december 31, 2007 · Arkiverad under Livet i Sverige

Jag vet ärligt talat inte vad som egentligen är värst; att vara en alien i Japan eller att bete sig onormalt i Sverige.  På sätt och vis är man alltid ursäktat i Japan. Vad man än gör så är det ju så uppenbart att man är en utlänning som både är korkad och dum och inte rår för att man beter sig klantigt, fel och kanske tom olagligt. Det är ett underbart och ansvarsfritt sätt att leva på. Vad man än gör är man ursäktat och man blir positivt särbehandlad. Principiellt tycker jag att det är fel, men personligen anser jag att det är rätt ok att ständigt få fördelar, gratis saker och trevliga bemötande. De afrikaner jag träffat på som bor i Japan är betydligt mer negativt inställda till den särbehandling som de får av japanerna.  

Redan på flygplatsen började saker och ting att bli bisarra. En aningen trötta efter bara några timmars sömn stod vi i check-in kön. Först måste väskan igenom röntgen (innan check-in) och då hände följande: gubbarna satte security checked lappen på mina kedjeändar till väskan. Problemet var bara att jag inte satt fast kedjeändarna ordentligt och jag ville ju inte att väskan skulle öppnas under de 3 flygresorna. Så jag tog därför helt sonika bort securitylappen så gott det gick och stängde väskan. Stängde den rejält med kodlås och allt. Kvinnan som stod i kön bakom mig blev lite fundersam till mitt ihopsnusslande av den demolerade security check lappen. Hon insåg att en ihoppusslad security check lapp antagligen inte skulle uppfattas som nåt positivt när jag väl kom fram till check-in, så hon var vänlig nog att be vakterna om att jag skulle få en ny security check lapp. Vakten satte återigen lappen på precis samma plats som han gjort innan.

Ungefär så här långt gången i den trista och långsamma check-in kön började dottern bli extra rastlös. Hon var hungrig och fick en halv macka och sedan lyckades hon ströa ner bröd både här och där. Sedan var även det trist och hon gick försiktigt mot några blyga barn men de ville inte leka så helt plötsligt meddelar prinsessan: ”jag går och sätter mig där borta”. Upptagen av säkerhetslappar, namnlappar att fylla i massa onödiga detaljer på och att flytta de tre tunga väskorna framåt i kön så såg jag inte vart hon pekade och det spelade egentligen ingen roll, svaret var ändå givet på förhand: ett klart och tydligt NEJ. Nej, en 7åring kan inte gå ifrån check-in kön för att strosa omkring ensam en 40min innan flyget skall gå. Jag sa alltså nej. Men visst verkar det som om det är något allvarligt fel på barnens hörsel ibland. De hör men lyssnar inte.  När allt lugnat ner sig med lappar och grejer insåg ha att dottern var borta, så jag fick helt enkelt lämna check-in kön för att leta upp dottern.

Hur var det nu: ”lämna aldrig ditt bagage utan tillsyn.” Men hur ska man göra då när ens barn spårlöst går upp i rök, man skall snart checka-in och flyget skall gå. Skall man prioritera bagage och säkerhet och strunta i sina barn, eller? En ung och bakfull amerikan (han stank fortfarande alkohol) stod framför mig och vi hade snackat lite innan (faktiskt så fick jag väcka honom på tåget för annars hade han inte gått av på flygplats hållplatsen) så jag antog att han kunde passa väskorna, han och den hjälpsamma kvinnan som fixat extra säkerhetslapp till mig. Jag lämnade alltså allt där och ”gick” (läs sprang) på spaning efter den försvunna dottern. Jag behövde inte gå )ok halvspringa) långt för hon satt på en bänk tillsammans med ett gäng kineser och hade det mysigt. Jag sa lugnt med rätt hög röst till henne: ”Du kommer NU eller så får du vara kvar i Japan.” Hon rusade upp som om hon hade eld i baken och gick med tillbaka till check-in kön.

När jag hämtade bagaget på Landvetter satt den där säkerhetslappen på ett helt annat ställe än där vaktgubbarna satte den. Har ingen aning om hur det hänt, går de och flyttar på lapparna under alla flygningarna eller? 

På flyget i Japan började smått bisarra händelserna ske. Alltid när vi reser så antar folk att vi är turister på besök och således inte kan prata någon japanska alls. Ibland frågar dom lite snällt om jag kan prata engelska. När flygvärdinnorna försöker fråga vad vi vill ha att dricka, eller liknande, så frågar de alltså dottern och mig på engelska. Varpå dottern säger nåt typ: ”Vad säger du? Kan du inte prata japanska?” Följden blir direkt ett chockat utrop och så börjar de rabbla japanska. För de antar ju nämligen att jag också pratar japanska eftersom dottern gör det. Vem orkar förklara varenda gång hur det egentligen ligger till?  På flyget mellan Sapporo-Tokyo skulle vi gå på toa och passerade en liten familj med japanskt utseende som satt rätt långt bak. Dottern, som är rejält extrovert och gärna vill ha kontakt med nya människor såg att deras dotter hade samma leksak som hon fått och började därför prata med dom. Jag stod närmare toan och hörde inte först vad de sa, men efter ett par minuter var läget synnerligen förvirrat. Dottern pratade japanska med den till synes japanska familjen medan de svarade på engelska. Familjen, som såg japansk ut kunde alltså ingen japanska alls utan var engelskspråkiga, medan dottern som ser ultraskandinavisk ut kan flytande japanska och ingen engelska. Jag sa förlåt och drog dottern bort ifrån dem och både de och dottern var fortfarande signifikant förvirrade av den bisarra och svårförståeliga situationen.  

På Narita (flygplats i Tokyo) hade vi bråttom igenom alla korridorerna. Inte för att vi höll på att missa flyget, vilket ju normalt sett är en normal anledning att rusa fram bland alla människor. Nix, vi har bråttom bara för att det finns små lekplatser här och där. Dottern är nu resvan och vet mycket väl om att man måste skynda sig till lekplatsen för annars blir det inte mycket lektid innan flyget går. Så hon sprang längs rullgångbanden i samma hastighet som de resenärer som hade final call. Det är sånt här som kan vara lite stressigt ibland när man reser med barn. Hon får ju inte springa bort så man får ju försöka hålla jämn takt med energiknippet. På en av de specialbyggda lekplatserna i Narita fanns 3 datorer inbyggda i väggen. Dottern satte sig där en stund medan jag läste en bok (alltså: studerade ett par och deras bebis). Det var inget anmärkningsvärt med dom, killen var västerländsk och kvinnan japanskt. Detta är ungefär hur 97% av alla blandäktenskap ser ut. Det är sällan man ser en västerländsk kvinna med en japansk man men jag vet om att det finns såna exempel. Bara det att de är så himla få att man aldrig träffar på dem i samhället. Detta paret hade 2 söner: en var fastklistrad vid datorn som alla andra normala barn i den åldern (mellan 6-10år, har ingen aning egentligen). Den andre sonen hade precis lärt sig gå och höll på att upptäcka världen, sådär spännande som det är när man är barn och är nyfiken på allt. Sonen ville inte sitta still med trista plastklossar och trista föräldrar. Nej, sonen ville se sig omkring i det lilla lekrummet. Men det fick han inte. Så fort han gick några meter ifrån föräldrarna rusade de efter för att hämta tillbaks honom till den trista plastklossleken. Jag tyckte synd om den alltför väl övervakade sonen.Däremot var det väldigt underhållande att se föräldrarna. Deras springande fram och tillbaka för att hämta sonen påminde rätt mycket om när man kastar pinnar åt en hund. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. De tröttnar aldrig utan gör glatt samma sak om och om igen. När mamman gick på toa med sonen satte sig pappan ner och vädrade sin genomsvettiga tröja. Det är minsann rejäl motion att jobba som bebis-aporterare.  

Där fanns också en ”vakt” i lekrummet och vaktade. Inte barnen som man kunde tro, nej, utan hon vaktade bara själva rummet. Hon satt där rakt upp och ner som en uniformsklädd staty med ett kyligt, neutralt leende, och med välansant rakt avklippt hår och tittade sådär tomt och uttråkat framför sig medan föräldrarna sprang och hämtade bebisen om och om igen. Stenstaty vakten reagerade inte ens när dottern bestämde sig för att möblera om i lekrummet och flyttade alla gigantiska mjukdjur i en stor hög så hon kunde hoppa ner på dem ifrån en liten rutschkana. Inte heller reagerade stenstatyvakten när den lilla bebisen nästan var framme vid den lilla julgranen som stod så lämpligt inom räckhåll för småbarn. Men varför ens ha en julgran inom räckhåll för bebisar i ett barnlekrum? 

I Sverige

Väl i Sverige har jag drabbats av diverse japanska kulturkrockar. Jag har anpassat mig till livet i Japan. Värst var det för dottern att anlända till Sverige den 22 december, årets mörkaste dag. Hon väckte mig i lagom tid 5.30 trots att jag bara sovit 5 timmar och missat en hel natts sömn när vi flög över halva jordklotet. Hon var rädd. Det var ju mörkt och det var mörkt överallt, både inne och ute. Dottern sa allvarligt: ”Mamma, har ljuset gått sönder?” Jag var nyvaken och förstod inte riktigt: ”nej, det har inte gått sönder, du måste trycka på knappen.” Då blev hon ännu mer rädd och arg också: ”Jag menar ute!” Jag fick förklara att solen inte gått upp ännu, både beroende på att solen inte är uppe så mycket här i Norden samt att det var mitt i natten.  Hon trodde inte riktigt på mig utan var väldigt oroad av att solen faktiskt gått sönder och slutat fungera här i Sverige.

I Japan går solen upp och ner vid ungefär samma tidpunkt under året eftersom Japan ligger rätt nära ekvatorn. Det tog flera timmar innan dottern verkligen trodde på att solen gick upp och jag kunde lättat pusta ut när solen började färga den svenska morgonhimlen lite gråblå. 

 Sen var vi i affären. I Japan brukar man i alla större affärer lämna fram hela kundkorgen till expediten som lyfter varorna till en annan korg samtidigt som de scannar av priset. Man måste packa ned allt först efter att man lämnat kassan. Det är smidigt för köerna blir mycket kortare än om alla skulle packa upp och ner allt de köper. Men, jag har nog aldrig sett en mer underlig blick än när jag i Sverige tog hela kundkorgen och satte den på disken framför expediten i affären i Sverige. Han tittade på korgen som om det var nåt som hunden dragit in, sedan tittade han på mig som om jag var ett UFO och så tog han upp mina saker ur korgen och gav tillbaka korgen till mig.  

Av ren vana började jag också diska mjukplast därhemma och la den för att torka på diskbänken. Brorsan som bor i min bostad när vi bor i Japan kunde knappast ha brytt sig mindre. Han tog mina diskade sopor och la direkt i brännbara soporna för sophämtningen. Min brorsa är rätt cool så han reagerade inte ens på att jag faktiskt diskat dom och lagt dom för att torka där på diskbänken. Han sa inget i alla fall. Jag var mest förvånad att han faktiskt plockat undan mina sopor. Det är möjligt att han blivit mer vuxen nu när han är 42 år gammal. Äntligen!  

Men jag tror att man kan anpassa sig rätt bra mellan att bo på olika platser i världen och även att dela sin tillvaro mellan så extremt olika länder och kulturer som Sverige och Japan. Det gäller bara att anpassa sig och att hoppas att solen inte någonsin blir trasig.  

Kommentarer (2) »