Arkiv för Mat

Kakigori

november 26, 2008 · Arkiverad under Mat

Insåg häromdagen att om det är nåt vi kommer att missa från Japan så är det nog kakigori.

Kakigori är hyvlad is som man äter med nån sötsliskig sås/sirap med olika smaker, tex jordgubb, blåbär, melon etc.

Här står mer om det och det finns bild också.

Det finns en rad kakigorimaskiner på amazon men jag vet inte riktigt ifall de är bra. Jag tror att en riktigt bra är dyrare än de här barnvarianterna. Men en sån där liten räcker kanske för oss.

Jag tror väl inte det finns liknande ishyvelmaskiner i Sverige?

Lämna en kommentar »

Att sakna från Japan

november 20, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Livet i Sverige, Mat

Nu när det är drygt en månad kvar att flytta hem till Sverige igen så undrar jag ifall jag kommer att sakna nåt härifrån. Kanske mega-kaki frukterna eventuellt. För övrigt ska det bli rätt skönt att kunna gå in i en vanlig affär och kunna handla kläder som passar. Det verkar ju helt absurt att man i ett land där det bor 120 miljoner personer inte skall kunna köpa vare sig skor, överdelar eller jacka…men så är det.

Om man är lite längre än 160 så finns inga kläder att köpa här i Japan- inte om man inte har en extremt kort överkropp för kläderna är ju sydda efter japanskors symmetri. Om jag köper skjortor här så skaver de under armarna, stramar över axlarna, är för korta i ärmen och midjan så att jag ser ut som en jätte, plus om de är sydda med nåt för bysten så är det garanterat att det inte passar. Jag försökte i säkert 1,5 år att köpa kläder här i japan men skall nu kasta alla misslyckade inköp. Det är nämligen mindre fräsch med skjortor som skaver i armhålan i tropiskt klimat där alla tvättar sina kläder i en KALL-tvättmaskin. Att det dessutom är omöjligt att få tag på normala deodoranter gör inte saken bättre.

Jag har sett att det finns spray-deodorant att köpa. Samt nåt som påminner om doftkuddar som man hänger i bilen. Om man har tur finns en liten deo med fast innehåll som kostar typ 80sek. Men alla de jag prövat har antagligen innehållit enorma mängder av skumma kemikalier för jag får utslag av dom.

På sätt och vis blir det en självuppfyllande profetia: utlänningar i Japan har slafsiga kläder på sig (eftersom man inte kan köpa nya är ju garderoben något begränsad), otvättade (fläckar går inte bort i kallt vatten för bomullskläder som skall tvättas i 60grader), trasiga skor (ja, sönder går dom när man använt dom i 3 vintrar), och är allmänt ovårdande. (jag har inte klippt håret sen jag var i Sverige i mars 2007, eftersom japanska hårfriskörskor inte klarar av att klippa mjukt, självlockigt västerländskt hår. Jag har gett upp att försöka eftersom jag inte vill betala enorma mängder pengar för att bli missnöjd).

Däremot så saknar jag alltid japanernas artiga bemötande överallt och plus att det är så himla smutsigt och förfallet överallt i Sverige som man direkt chockeras av när man åker hem. Plus att alla är så högljudda. Varför måste de vara det?

Däremot så tror jag inte att jag kommer att sakna japansk mat speciellt mycket. Kanske vissa rätter men det är inga rätter som man normalt förknippar med japan. Faktum är ju att jag blivit anklagad för att ogilla den mesta japanska maten. Det är väl inte det att jag medvetet ogillar maten, det är bara det att den inte smakar gott, är slemmig, osmaklig, läbbig eller direkt hälsofarlig. Om det är gott så klart att man vill äta det. Om det nu inte ser ut som fiskars råa inälvor (ja, det är faktiskt en maträtt här).

Kommentarer (13) »

Konsten att äta tofu

november 11, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

Jag tror att jag har lyckats med ett av mina viktigaste mål. Ända sedan vi flyttade till japan har jag haft ett medvetet mål kunna laga till tofu så att den blev- inte god- utan ätbar. Det vill säga att tofun smakar NÅGONTING.

Det tycks bisarrt för någon som aldrig ätit tofu att det faktiskt finns matvaror som inte smakar något. Men det gör det. Och det är inte bara så att den inte smakar nåt, konsistensen är dessutom lagom rolig. Den påminner rätt mycket om gele. Så frågan är: vad ska man göra med en ingrediens som vare sig smakar nåt och som är som gele. Om man rör för mycket i mat där tofu ingår så går den dessutom sönder.

Nåväl, jag gillar utmaningar så jag har provat mig fram som en utlänning i ett alienland bör göra. Till skillnad mot mycket annan japansk mat så vet jag ju med rätt signifikant säkerhet att tofun vare sig är giftig eller cancerframkallande så det är en bra start.

Den är dessutom nyttig och innehåller mycket protein då den är framställd av sojabönor (precis som 70-80% av all japansk mat är). Veganer gillar att äta tofu eftersom man kan använda den istället för exempelvis vit sås i lasagne. De flesta japanerna gillar tofu nåt oerhört och äter den som den är med lite soja ovanpå bara.

Här i Japan finns flera sorters tofu. De kostar olika mycket och används till olika saker. Det finns en väldigt vattnig skör tofu (silkestofu) som är lite billigare. Den kan man nog ha i lasagne tror jag. Den passar även att ha i små tärningar i soppa (man lägger i dom allra sist, annars kokar dom sönder). Räkna dock ej med någon sensationell smakupplevelse. Tofu är ju…tofu. Bara för att man lägger den i soppa betyder inte att den börjar smaka mera. Soppan blir bara snyggare och nyttigare. Jag har testat att göra salsa med tofu i sig. Väldigt stark salsa. Jag lovar: tofun smakar fortfarande tofu men det var en skön svalkig slemmig känsla att äta det med tofu. Inte speciellt gott men ätbart.

Den andra sortens tofu är mer hård i konsistensen och heter bomullstofu. När man vill äta lite bättre så köper man grillad bomullstofu, den smakar faktiskt litegrann mera än vanlig ogrillad tofu. Och är därför dubbelt så dyr.

Positivt är att bomullstofun går att använda lite mera i matlagningen. Så det är mest den jag experimenterat med. Man kan liksom med silkestofu ha den i soppa. Jag gillar väldigt mycket att äta fisk så jag har provat att göra tonfisksallad med små bitar av tofu. Det blev helt ok men man kan bara ha i litegrann. I väldigt små bitar dessutom. (min tonfisksallad är ungefär så här: tonfisk, majonnäs/kanske lite yoghurt om det finns hemma, sånt som passar som man råkar ha hemma, plus såna där små små bitar med pickles som sätter bra smak på röran, salt, peppar, andra kryddor man är sugen på).

Men vad som är betydligt mera spännande är att man kan frysa in bomullstofun och sedan använda den i matlagningen. Bitarna blir väldigt speciella i sitt utseende, liksom ljusbruna frigolitbitar. De smakar inte speciellt mycket (inte dom heller). Men det är ett superbra sätt att spara undan tofu man inte hinner äta upp då tofu är en färskvara. Man kan sedan slänga i de frysta tofubitarna när man steker/wokar grönsaker eller dylikt. Gärna med nån stark sås för annars smakar dom som sagt inget. Det verkar som att den frysta tofun lättare kan ta upp smakämnen.

Vad jag gjorde häromdagen var att marinera tofubitar. Jag skar upp tofun i små fyrkantiga tärningar och slängde ner olja, vinäger, sojasås, kryddor och lite mirin. Sedan fick det ligga och gotta sig nån dag och igår stekte jag upp bitarna tillsammans med potatis. När jag åt dom varma smakade dom inget vidare- bara tofu. Kryddorna verkade inte göra någon större skillnad. Att de var varma gjorde också att de var mera mjuka och lite geleaktiga. Idag däremot så åt jag dom kalla då jag inte orkar gå upp och använda mikrovågsugnen i vårt gemensamma fikarum som ingen någonsin städar. Så jag åt dom kalla. Oh, lalala….det smakade minsann något!

Annat jag funderat på att göra är att använda vitlök i marinaden, att sticka en gaffel in igenom bitarna så att de tar upp lite smak av marinaden. Sen är det så att ju mer man låter tofun rinna av innan man marinerar desto mer smak får den. Man kan pressa den mellan nåt så att vätskan kommer ut.

Jag tror det kanske handlar om att vänja sig vid att använda tofu varje dag, ungefär som man använder potatis eller andra basvaror. Men den smakar ju ändå bara tofu. Å andra sidan kanske man inte tänker på det om man äter det varje dag.

Kommentarer (4) »

Alienfest i huset

oktober 28, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

På fredag är det fest. Igen. Det var väl bara ett år sedan det var en alienfest sist. Då flockades alla utlänningar från de tre höghusen som utgör min ”institution”. Jag vet egentligen inte vad syftet är med utlänningsfesterna mer än att professorerna och deras aliens ska kunna mingla och dricka obegränsade mängder med sprit och äta fint upplagd, dyr mat. Universitetet betalar för att vi ska kunna ”mingla”.

Mingel var det dock sämre med förra året när jag gick. Första timman gick åt till väldigt artiga och högtidliga tal av snubbar jag aldrig sett förrut och aldrig känt igen efteråt heller. Allt på japanska givetvis för även om festen är för utlänningar så är man ju i Japan. Efter det var det en halvtimma med presentationer av alla aliens. På japanska också för vi är ju som sagt i Japan.

Jag anlände till festen med en kompis och med dottern i släptåg. För att dottern skulle följa med välvilligt gick det inte att säga att det var en fest för torra professorer som ville dricka sprit och en massa aliens. Nej, förra året sa jag att det var en halloweenfest så dottern fick klä ut sig till en häxa. Egentligen spelade det inte heller någon roll för oavsett vad hon tar på sig blir hon efter ungefär 10 sekunder festens mittpunkt på nåt sätt. Rödhåriga småbarn med blå ögon och som snackar japanska med Hokkaidodialekt verkar vara oemotståndliga för japaner.

Min kompis som ursprungligen kommer från Kanada följde även han med. Eftersom vi kom till festen tillsammans och med ett barn antog givetvis ALLA att vi var gifta och att han var pappa till min dotter. Rätt länge efteråt när jag stött på folk från festen på min institution har de frågat vart min man är. Han från Kanada. Det är inte BARA det att de felaktigt antar att han var min man som är irriterande utan även det faktum att de antar att jag måste vara gift bara för att jag har barn. Men så är det i Japan där 98% av alla barn föds inom äktenskapet (typ). Jag funderar på att i fortsättningen börja alla presentationer med att säga att jag inte är gift men jag misstänker att det kanske kan ge lite felaktiga vibbar.

På festen snackade jag lite med en indisk student som verkade trevlig och gav henne mitt visitkort och föreslog att vi kunde luncha ihop. Alltid kul att snacka engelska med någon. Och äta måste man ju ändå. Efter några veckor damp det ned ett email från henne: hon berättade om GUD och sånt och tyckte det var synd om mig som var ensam i Japan. Det måste ju vara extremt ensamt. Därför tyckte hon att jag skulle komma på en bibelskola som är en gång i veckan.

Emailet gjorde mig lite upprörd eftersom det är lite svårt att som vetenskapskvinna i biologi få ihop evolutionen och gudstron på ett sympatiskt sätt. Att dessutom använda jobbemailen från universitetet för att sprida propaganda om bibelskolan och då speciellt bjuda in mig gjorde mig smått irriterad. Men då hennes professor råkar vara dekanusen för hela vårt hus bestämde jag mig för att helt enkelt inte svara. Vid ett senare tillfälle råkade jag träffa henne på gatan. Hon kände igen min dotter. Hon undrade varför jag inte skrivit eller kommit på bibelskola-mötena och jag sa bara att jag varit så himla upptagen. Lämpligt nog var min dotter på väg över vägen just då så jag kunde springa därifrån och undvika eventuell fortsatt diskussion. Faktiskt så springer jag hellre iväg än har en diskussion om evolutionsläran med dekanusens student.

Det roligaste som hände på hela festen var när jag snackade lite med vår dekanus. Han är mycket speciell fastän han är japansk och är den enda person jag någonsin träffat som skrattar åt allt. I början av min vistelse hade jag lite byråkratiska problem med finansieringen och hade ett möte med honom. Det gick ungefär såhär:

JAG: ”Jag kan inte få pengar och måste åka härifrån ifall vi inte löser detta på nåt vis. Om jag åker kommer jag inte tillbaka (av praktiska skäl vore det omöjligt). Så det är slutet på min forskningsperiod här i Japan”.

Hans svar var: ”Ja, det låter ju inte så bra” och så skrattade han.

Hans skratt är så smittande att alla andra i hans omgivning också börjar skratta och helt plötsligt är alla på gott humör och så har man enats om något. Det är mycket underligt men väl värt att testa om man är i en knepig situation nån gång. Fast det krävs övning misstänker jag (hahahaha).

På festen hände följande: dekanus började snacka med min dotter. På engelska. Min dotter förstod inte vad han sa och frågade mig mycket förvirrat på svenska: ”Talar han inte japanska?” Jag kunde givetvis inte hålla mig för skratt utan började gapskratta. Min dotter fattade inte varför jag skrattade utan tyckte bara att det var irriterande när hon blev tilltalad och det inte var på japanska trots att snubben helt uppenbarligen var japansk (det händer dock varje gång vi vistas i någon ny miljö där ingen vet vem vi är så nu för tiden är hon rätt van). Dekanus var dock med på noterna och skrattade han med. Precis som vanligt.

Nåt som dock var mycket positivt med festen var att det var fri alkohol och massor av god mat att äta överallt (trots att den var japansk…öhm…det där blev lite fel skrivet. Kanske). Förra året fick vi med oss flera kilo mat som var överblivna rester av diverse läckerheter: friterade räkor, sallad, exotiska frukter, grillat kött, mm.

Jag har räknat ut att om man dyker upp efter ungefär 1,5 timma (skyller på att man jobbat eller inte hade barnvakt) så bör alla trista tal vara avklarade liksom presentationer och artigt mingel, man kan ta ett glas vin och flumma runt i ungefär en halvtimma och undvika religiösa indier, m.m. (det där funkar väldigt bra när man har ett aktivt barn faktiskt. Man väljer ju själv när man måste passa dom och när man vill avvika är det bara att säga: hörde du nåt? Jag tyckte mitt barn skrek? Är det säkert att ytterdörren är låst?).

Ungefär då är festen över varpå alla professorer och högdjur drar därifrån och lämnar all uppstädning och alla matrester åt sekreterare och masterstudenter. Om man då råkar ha med sig en stor väska med plastburkar och plats för vinflaskor så är det bara att hiva ned resterna av maten och vips slipper man laga mat på några dagar.

Förra året delade jag och min icke-man maten med 5 döhungriga studenter på min avdelning. De stackarna satt och jobbade sent på fredagskvällen när vi dök upp med stora silvriga fat med massor av dyr mat de inte haft råd att äta på flera månader eller år. Efter en liten stund hade gamarna av hungriga studenter gjort rent faten från all mat vi burit med oss från festen. Jag var ändå glad för då kom ju maten till någon slags praktiskt nytta för övriga i huset. Solidaritet kallas det kanske? (hahahaha, jag testar ånyo: hahahaha. Funkar det?)

Någon som vill med på festen? Det gör inget om ni inte är inbjudna för jag kan ju vara omgift i år…(förutsatt att vi får klartecken från min pojkvän!)

Kommentarer (1) »

Världens minsta ramenskål (nudlar)

juni 3, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat · Tagged

Jag tror minsann att japanska forskare uppfunnit mat för att ytterligare minska på japanernas BMI mått. Idag står det på japantimes.co.jp om världens minsta ramenportion (nudlar alltså) som är så liten att det krävs mikroskåp för att se den. Se här. Forskarna är mycket stolta då dom använt högteknologiskt ledande teknik och forskningsresurser för att skapa världens minsta ramenskål i något slags nanokol-material. Man börjar verkligen förstå hur det kommer sig att Japan ligger näst efter USA när det gäller världsledande universitet/forskning globalt sett. Jag tror det är för att det finns så mycket pengar här till olika slags forskning att man kan ta sig tid till att leka. Som i detta fallet när någon tyckte att det skulle vara kul att ha gjort världens minsta ramenportion. Bara en japan kan komma på en sådan sak. En ramen-älskande japan.

Hela skålen är bara en tusendel av en millimeter stor så det lär krävas några stycken för att bli mätt. Om det gått att äta nudlarna vill säga. För det gör det nämligen inte. Man kan säkert råkas andas in dom i och för sig eftersom nudelskålen antagligen är mindre än ett normalt dammkorn. För övrigt är det väl precis sådär som japanska mattraditioner går ut på: det skall vara pyttelitet men se gulligt ut och helst inte smaka speciellt mycket. Den här mini-ramenportionen har dock fördelen att inte vare sig smaka soja eller vara slemmig vilket är en bonus.

Det är underligt det här med nudlar. I Sverige fick jag känslan av att nudlar anses som billig, onyttig och till och med farlig skräpmat, speciellt när det hela tiden larmades om all MSG som nudlarna ibland innehåller i alltför höga mängder. Här i Japan och speciellt i Hokkaido är nudlar ansedd vara en näringsriktig och nyttig maträtt. Trots att det mest är nudlar den består av. Det finns flera sorters nudlar (beroende på vilken slags buljong den är baserad på), den typiska för Hokkaido/Sapporo är en nudelsås som är gjord på buljong och miso. Miso är en slags pasta bestående av fermenterade sojabönor. Mycket hälsosamt att äta tydligen. Är gott dessutom.

Misonudlar är jättegott och rekommenderas starkt om man skall besöka Hokkaido. Har aldrig sett misonudlar till salu i Sverige men det är inte så svårt att göra själv om man har nudlar och misotillgängligt. Man grundar bara på vanlig buljong, slänger i nudlarna (och grönsaker/kött) och lägger i lite miso på slutet. Miso skall dock ej kokas. Låter enkelt men är det säkert inte. Om man inte orkar kan man ju alltid kolla in hemsidan med mikronudlarna istället under tiden man äter sin vanliga lunch och låtsas att man äter nudlar. Det skall jag göra i alla fall.

Kommentarer (4) »

Underliga och farliga saker

maj 8, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat, Miljö

Jag har skrivit om det förr men det tål att skrivas om igen. Mest för att det är så bisarrt.

När allmänbildningen inte är så hög av olika orsaker kan många saker gå fel och speciellt när personer med lite allmänbildning får vara med och synas och höras överallt i massmedia och så. Men även när folk inte vet och sen kanske bara ser på TV och sånt. Här kommer lite ”roliga” underliga saker som skett eller finns i Japan:

-Såg just på tv-program när de visade hur man kan göra en egen ansiktsmask genom att dela tunnt papper i små små bitar och sedan lägga det på ansiktet. Pappret var uppblött av vatten och någon lotion eller creme. För att masken skall verka riktigt bra skall man täcka ansiktet med en plastpåse. Utan hål i.

-Vissa saker anses vara mycket farliga i japan och folk avråds starkt från dom: tex att bada och läsa tidning eller bok samtidigt. Drunkningsrisken är för stor.

-Däremot finns det, enligt hörsägen, onsen med radioaktivitet eller el. Extra hälsosamt!

-En kvinna ringde till sjukhuset eftersom hon trodde hennes son var sjuk. Han kissade nämligen inte alls blått som alla barn gör i blöjreklamen!

-Några av de saker som japanerna äter och anser nyttiga är väldigt farliga att äta. Till exempel Hijiki-alger (Hizikia fusiformes) som innehåller alldeles för höga halter arsenik, eller stammen av växten: Fuki (Petasites japonicus), som ger skador på levern vid upprepad förtäring, tonfisk med för höga halter kvicksilver, ormbunkar som ätes i stor utsträckning och som är carcinogena (Pteridium), man tror att Pteridium är en del av orsaken till det höga magcancerantalet i japan.

-Inte bara naturliga saker som ingår i maten är giftiga att äta utan även färdiglagade saker. För några månader sedan insjunknade en hel del av människor efter att de ätit frysta kinesiska dumplings; gyoza som innehöll pesticider/insektsgift. Rent generellt anser japanerna att mat från Kina är undermålig och inte alls är så hälsosam och ”ren” som de inhemska produkterna. Det märks på priserna i affären där exempelvis cancerogena ormbunkar från Kina är mycket billigare än cancerogena ormbunkar från Japan. Undrar om det är nyttigare eller onyttigare att äta cancerogen mat från Kina eller Japan egentligen?

Kommentarer (1) »

Att laga japansk mat hemma

maj 7, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat · Tagged

För några månader sedan köpte jag en kokbok i hur man ska laga japansk mat. Första gångerna fick jag komma hem till en japansk väninna och vi lagade då maten tillsammans så att jag skulle lära mig litegrann hur man gör. Mina största problem som icke-japan-språkig är att A) identifiera sakerna vid namn, B) komma ihåg namnet både i tal och i skrift och C) lyckas identifiera samma sak i en affär som har en annan färg eller design på förpackningen.

Detta låter helt vansinnigt men fortfarande, nästan efter 2 år i Japan kan jag gå in i mataffären och upptäcka mängder av saker jag inte vet vad det är!

Ett annat problem är också att min kokbok är på engelska och japanska, men ingenstans står skrivet hur sakerna HETER på japanska. Det står däremot i en annan kokbok jag har köpt så nu börjar jag förstå lite bättre vad produkterna är i affären. Men numera gör jag så här: köper nåt som verkar lite kul och intressant. Kollar upp namnet (tex genom att fråga dottern om det inte står i kanji då är det rätt kört), letar recept på internet eller tar nåt ur mina kokböcker. Ju enklare recept desto bättre, för om man väl lärt sig ungefär hur man lagar nåt så kan man alltid pröva sig fram själv sen.

I långhelgen som var (golden week) så testade jag att laga flera olika sorters mat. Eller rättare sagt så trodde jag att det var olika sorters mat. I själva verket ingår samma smaksättare så det blev likartad smak, nästan identisk faktiskt! Påminner mig om vad min kompis här i Japan brukar klaga på: Att allt smakar samma. Det är alltså inte han som ljuger utan det är faktiskt så att man tillsätter samma saker om och om igen i japansk matlagning fast i olika proportioner.

Man kan börja på enkelt vis: stek lite saker i en gryta. Släng i vatten, soja, saké (typ 1-2 mtsk) och lite socker. Lägg till ungefär lika mycket mirin. Här har jag dock funnit en variation: man kan tillsätta mirin i tillsammans med sojan eller lite längre efteråt. Sojasåsen är ofta i större andel än de övriga. Sedan kan man utesluta antingen saké, socker eller mirin, beroende på hur sött man vill ha det och sådär. Saké och mirin verkar dock vara utomordentligt bra på att göra illasmakande ingredienser mer ätbara (typ fisk och bittra saker såsom stor kardborre (japanska: gobo, engelska: burdock)så jag tror jag skall använda det alltmer i framtiden ^_^

Dottern är inte helt nöjd med mina nya matlagningsexperiment dock. Trots att hon älskar soja och socker så gillar hon inte ihopröror. Så jag fick göra ris-curry till henne som muta igår. Och gissa förresten hur man gör egen teriyakisås? (sojasås, saké, mirin och socker, typ). Det finns massor av olika recept har jag upptäckt men såsen är relativt lätt att göra själv baserad på lika delar sojasås och mirin och en skvätt socker (koka till sockret löst sig). Man kan byta mirin mot saké och socker (3:1). Har man inte vare sig mirin eller saké så kan man göra en västerländsk variant på 1 del sojasås + en halv del brunt socker/eller honung och tillsätta lite kryddor (ingefära, vitlök, ananas, citron eller vad man vill). Eller använda sherry tillsammans med sojasåsen + lite socker. Konsten att göra teriyakisås verkar vara att använda sojasåsen tillsammans med nåt som är brunt och smakar sött ungefär och sedan lägga till vad man själv tycker är gott som krydda. Jag rekommenderar dock att man prövar sig fram hellre än att köpa färdig teriyakisås eftersom den antagligen är smockfull av konserveringsmedel (?) och säkert också MSG: monosodium glutamat. Sojasås är ju känslig för förvaring och åldras rätt snabbt vid fel hantering så smaken förändras.  Här i Japan verkar man dock gilla kemikalier och speciellt MSG som gör att allt är sååå mycket godare att äta.

Jag har i allafall insett att det mesta jag ätit varit fullproppat av tyramin- vilket är en aminosyra som gör att man lättare och oftare får huvudvärk och migrän. Tyramin finns i mat som är fermenterad eller föråldrad/lagrad vilket i stort sett innebar det mesta jag åt förrut. Det är svårt att undvika alla sojaprodukterna i Japan nämligen! (sojasås, miso, tofu etc, etc). Så nu är det ljus sojasås som gäller för min del. Eller bara väldigt lite sojasås som smaksättare. Eller så får jag väl börja att bara äta sushi-utan soja.

Kommentarer (2) »

Japan- Anorektikernas paradis

april 29, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat · Tagged , , , ,

Som rubriken avslöjar skall jag idag skriva om vikt. Japan är känt för att vara landet som är både rikt men även har en icke-överviktig befolkning. Den nyttiga livsstilen har också fått genomslagskraft i medellivslängden där japanska folket lever längst i världen.

 

Det första som jag la märke till när jag landade i Japanskt territorium var att de flesta kvinnorna är extremt korta och extremt smala. Eftersom vi från väst är besatta av att man skall vara smal så verkar de flesta västerlänningar se detta som något annorlunda, men positivt annorlunda. Japanskor som är utomlands kan inte hitta kläder i sin egen storlek utan måste gå till barnavdelningen. Exempelvis är en normal japanskas midjemått i storleksordningen av en 8-årig flickas, motsvarande storlek 0 eller 00 i kvinnostorlek (svenska storlekar 30-32 och 32-34). Och detta anses vara normalt.

 

Jag har hela tiden sökt en fysiologiskt förklaring till japanskornas konstanta anorektiska livsstil. Och det finns flera tror jag; matens innehåll (ris, fisk, alger, etc) men även hur man äter maten (små portioner, sällan och upplagda vackert). Sedan finns även en möjlighet att japaner är fysiologiskt olika andra folk så att de har annan kroppsstruktur. Detta tror jag mer och mer på och en studie visade exempelvis att när man jämför BMI (BMI=Body Mass Index, vikten/(längden x 2) hos män så har japanska män högre andel fett när de har samma BMI som kaukasiska män. BMI för japanska män är alltså lite missvisande eftersom de har ohälsosam fetma vid lägre BMI än vita män. Däremot var skillnaden väldigt liten och jag har inte sett motsvarande studier på kvinnornas BMI.

 

Nu skall jag berätta några anekdoter från Japan:

  • En kvinna på min avdelning var i 8:e månaden men hade gått upp hela 10kg i vikt under graviditeten. Hennes läkare sa argt och tydligt att hon måste sluta äta för annars blev hon för fet. Och det gjorde hon. Nu är hon lika trådsmal som alltid.
  • En annan kvinna (bekants bekant) åt enbart isbitar till lunch för att hålla vikten och kunna äta normala mängder mat under kvällarna.
  • På min arbetsplats äter vi inte lunch tillsammans. Många äter inte lunch alls och en del äter bara en liten risboll till lunch (ca 100 kcal). Ytterligare några har med en bentolåda som består ungefär av en risboll med ris och en liten röra av grönsaker och max 50gr kött eller fisk. Detta gäller även män. Jag har också sett att nudlar är populärt och då är det en liten burk som gäller. Inte de där stora som vi har i Sverige.

Undervikt?

Vad som är mycket vanligt och samhällsgenomgående är att det inte existerar något som heter undervikt. Alla kan banta och alla bör banta. Om man inte bantar är man inte hälsosam. Japanska kvinnor har i medel ett BMI på 16-20. Detta är alltså ett medelvärde, så resten av befolkningen har under 16 och övriga över 20. Även om man redan är extremt underviktig så bör man banta och man bantar. Här i japan alltså. 2001 sa en forskare på ätstörningar att 47% av japanskorna väger 10% under sin idealvikt och att trenden är att antalet som väger under sin idealvikt ökar.

Andelen extremt underviktiga (extra slim) har ökat markant under senaste 10-15 åren eller så i Japan. Det lanseras alltmer kläder med inriktning på kvinnor som har låga BMI. Att dessa skulle vara extremt underviktiga diskuteras inte och i massmedia visar sig modeller och klagar på att de är för feta (när de kanske väger 35 kg eller så).

 

För att ha något att jämföra med så är dessa gränser normalt standard: BMI under 15: svält/extremt underviktig. Under 18,5: underviktig. Ideal 18,5-25. Överviktig 25-30. Fet: 30-40. Kraftigt fet: över 40.

 

BMI, svält och fertilitet.

Om man har BMI under 15 så är man inte bara extremt smal och underviktig utan man riskerar att DÖ. Den kända fotomodellen Ana Carolina Reston hade ett BMI på 13,4 när hon dog då kroppens organ inte klarade av att arbeta längre. Men det är inte bara döden man närmar sig när man är extremt underviktig. Immunsystemet slutar fungera, hjärnan slutar arbeta och när kroppens fettdepåer är slut börjar kroppen ta av hjärnans fett (vilket kan leda till personlighetsförändringar eller förvirring eller allmän intelligensbefrielse).

Det är inte bara att kroppen fungerar rent fysiskt dåligt utan som kvinna så kommer man att märka att menstruationen upphör och en del som varit underviktiga länge blir kroniskt sterila. Cirka 20% av de som haft långvarig anorexia blir aldrig fertila igen. Om man som underviktig lyckas bli gravid är chansen mycket stor att man drabbas av missfall, kanske upprepade gånger eller får andra komplikationer som försvårar eller omöjliggör en graviditet. Hur extrem undervikt påverkar fostret är oklart (dvs jag har inte orkat kolla upp det ännu) men om fostret inte får tillräckligt med energi under sin utveckling kommer givetvis barnet att bli underutvecklat på flera sätt.

 

Om man skall jämföra med en normal längd som även kvinnor har i Sverige så väger 86% av de allra längsta japanska kvinnorna (de som är längre än 165cm) mellan 46-49 kg. (Detta taget från en rätt ovetenskaplig undersökning jag fann på Internet). Om man är 165cm och väger 49 kg, BMI=18 så räknas man som underviktig i Sverige, delvis beroende på att man är det och antagligen redan är steril (kroniskt eller temporärt)? I Japan är det alltså inom den övre gränsen för vad som anses vara normalt.

 

Helt plötsligt verkar det som om jag fått ett svar på varför barnafödandet i Japan går konstant ner!

Det är inte bara det att japanska samhället direkt motarbetar att kvinnor föder barn samtidigt som de försöker göra karriär utan även för att samhällsmoralen gör gällande att den enda accepterbara kroppsformen är att vara total-anorektiskt, och därför också…steril.

 

Vad som dock är ett framsteg är att man i Spanien förbjudit fotomodeller med ett BMI under 18 att vara med på modevisningar, och ifall någon modell med BMI under 16 skulle dyka upp så skulle de direkt ges medicinskt rådgivning för sin ohälsosamma och farliga undervikt. Jag misstänker att det dröjer länge innan vi får se någon japansk fotomodell på de modevisningarna.

Kommentarer (7) »

Myter om sushi

april 24, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

Det finns mängder av myter om japansk mat och jag tänkte ta upp några här. Först och främst har vi sushi. På japanska restauranger i Sverige serveras väldigt mycket sushi och det är därför inte underligt att när man pratar med utlänningar (icke-japaner) om japansk mat så associerar dom automatiskt till sushi. Och det finns också en konstig liknelse vid att ”gilla sushi”=”gilla Japan” och om man således inte gillar sushi så gillar man inte Japan. Och att sushi är väldigt exotiskt, kanske bara för att det (oftast) är ris med vinäger och rå fisk, typ. En del utlänningar (alltså icke-japaner) verkar även tro att japanerna själva ofta äter sushi och älskar det.

Japaner säger ALLTID inför utlänningar att de gillar sushi. Anledningen till detta är flera: det vore oartigt att säga att man tycker japansk traditionell mat är äckligt men också för att det finns så ofantligt många olika sorters sushi att det alltid finns någon man tycker om (det finns massor UTAN rå fisk!). Visst är sushi väldigt typiskt japansk mat på flera vis: ris och fisk är ju basen i mycket av japanska köket. Sedan att man använder vinäger i riset är antagligen (och nu gissar jag vilt) för att riset skall hålla sig bättre (det kan hålla sig i kanske 1 vecka om man lagrar det på rätt sätt). Varför annars skulle man få för sig att förstöra riset med nåt så äckligt som vinäger? Att äta rå fisk är nåt av det äckligaste jag vet och det gör jag inte vare sig i Sverige eller Japan, men det är ett väldigt smart sätt att slippa laga mat på inser jag. Hade jag valt att bli professionell kock hade jag valt att bli sushikock för att slippa laga till ingredienserna ^_^

En annan fördel med rå fisk är att det är smalmat då kroppen har svårare att tillgodogöra sig proteinet. Ett bra bantningstips alltså! Det är därför kändisar äter sushi för att hålla vikten. Riset är i och för sig rätt kaloririkt men hur många bitar sushi tror ni man kan äta dag ut och dag in utan att tröttna? Inte speciellt många så det är väldigt bra bantningsmat på det viset.

Eftersom den typiska fisk-sushin inte smakar speciellt mycket (?) använder man stark sojasås till eller wasabi. Allt för att döda smaklökarna och lyckas få i sig den råa fisken. Tydligen är de starka tillbehören även desinficerande ifall kocken slarvat och serverar gammal fisk, vilket måste komma som en lättnad för alla som äter rå fisk i ex Stockholm eller liknande.  (Inga elaka kommentarer nu om att det är de starka tillbehören är goda och framhäver den råa fisksmaken! Att fisken inte smakar nåt annat än rå fisk är väl så självklart att ingen behöver skriva det här?). Faktiskt så rekommenderas inte gravida alls att äta sushi med rå fisk (eftersom den är rå) då det kan framkalla missfall eller ge otäcka sjukdomar. Det var på nyheterna för inte så länge sedan att tonfisken som serveras på sushirestaurangerna i Tokyo hade enorma mängder kvicksilver i sig.

Även om japaner gillar vissa sorts sushi så gillar de inte alla sorters. Tydligen skiljer sig smaken mellan områden i Japan eftersom det serveras olika speciella sushirätter och även mellan män och kvinnor. Jag kan även tänka mig att det finns en generationsskillnad så att de yngre gillar vissa sorters sushi medan äldre gillar mer traditionell slags sushi. Så i praktiken räcker det egentligen med att en japansk person gillar en enda slags sushi för att de stolt ska kunna säga att de är äkta japaner och gillar sushi!

Här i Japan kan man köpa sushi i speciella sushirestauranger eller i en slags plastbentolåda i mataffären. I resturangen kan sushi vara rätt dyrt och ju dyrare-desto godare måste det vara tänker man nog. I en undersökning på internet (som jag inte lyckas hitta igen!) visades att de flesta japaner i genomsnitt äter sushi en gång per 3 månader eller ännu mer sällen. I Japan är sushi festmat och inget man äter varje dag. Faktiskt så är den så mycket festmat att man äter vissa sorters bara vid speciella dagar; tex flickornas dag.

Själv gillar jag vissa sorters sushi men ingen med rå fisk. Det finns ju massor av andra sorter. (Se här.) Varför skulle jag äta nåt som måste desinficeras och som dessutom kan ge missfall (om man är gravid), sjukdomar och extra onyttigt kvicksilver? Varför skulle någon person vid sina sinnens fulla bruk vilja äta det?

Att det är gott går jag inte på och jag har faktiskt smakat. Att det är nyttigt är ett bra skäl men faktiskt så föredrar jag nog att äta sojabönor eller morötter hellre än en stackars slemmig bläckfisk eller sjöborre som ligger och dallrar över en kudde med surt ris och tyst skriker ut ”varför måste jag bli dödad av de här fisk- och skaldjursmördarna? varför dödade de mig så plågsamt? varför kunde jag inte få dö snabbt och smärtlöst och bli kokt eller stekt som alla andra normala människor i hela världen gör med oss levande saker när de vill äta oss?”

Kommentarer (3) »

Pizza på Pizza Hut. I Japan.

april 23, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

I helgen hade jag en kanadensisk kompis på besök och vi ville äta pizza, passande nog då också på min dotters födelsedag. Eftersom det inte finns några existerande typ svenska pizzerior i Japan (av naturliga skäl), så fanns 2 alternativ:

A) gå till en italiensk restaurang och äta nåt rätt dyrt som heter pizza men mest är torrt bröd med ENDAST ost (med mera beroende på vad man gillar. Min dotter gillar dock inget utom skinka och oregano så där är utbudet en aningen begränsat). Pizzorna har oftast inte tomatsås och oftast saknas kryddor. Så det är som att äta ett tunnt bröd med extremt mycket ost på. Som inte smakar något.

B) Köpa hämtpizza alternativt beställa hem dom.

Vi bestämde oss för alternativ b. På vägen hem ifrån en konstnärspark vi varit på och motionerat dottern på hennes enhjuling så svängde jag alltså in på en pizza hut pizzeria för att inhandla pizzor att ta med hem. Eftersom det egentligen väl inte är meningen att kunderna skall vara på pizzerian när man beställer så blev vi ståendes precis vid ingången och läste pizzamenyn. Precis där 3 smockfulla lätt stinkande soptunnor stod. Kunde varit fräschare kändes det som om.

Valet var inte alls lätt, speciellt inte för mig som inte kan läsa japanska. För dottern var valet enkelt: carbonara. Jag var lite sugen på räkor och krabba så jag lyckades hitta en som hade det. Praktiskt nog så erbjuds man att köpa pizzor som har 50-50 så man kan ta 2 olika sorters pizza och ändå bara betala för 1. Kostade 2000yen/st för en mediumsized pizza vilket är ungefär 120 sek tror jag.

Sagt och gjort, vi beställde, väntade vackert och tog pizzorna och åkte hem. Väl där hemma fick jag en mycket otrevlig överraskning då det visade sig att min pizza var en majonnäspizza. Av någon anledning trodde jag att ordet ”mayo” hade nåt kanske med Maja-indianer att göra, eller nåt åt det hållet. Men nix. Det var majonnäspizza jag beställt. Ost, majonnäs, krabba, räkor och ingen tomatsås, ingen oregano. Även om jag tog på MASSOR av oregano så gick absolut inte smaken av majonnäs bort. Tyvärr. När dottern ätit en bit av sin egen carbonarahalva märkte jag att nåt inte stod rätt till där heller. Dottern spottade ut pizzabiten och sa att det var ägg på den!

Ägg? Det kan väl inte vara ägg på en carbonarapizza? Eller? Jag sa åt henne att det var inte alls ägg…det såg mera ut som gul sås kanske…hm. Hon vägrade äta den ändå och vidhöll att det var ägg. Jag hämtade menyn och dottern läste på japanska. Det var ägg. Hennes pizza innehöll: bacon, äggröra och ost. Ingen tomatsås, ingen oregano. Och inte lite ägg och oströra heller utan mera typ 3-5cm!

Som tur var hade min kompis beställt en ”normal” pizza halva på sin pizza så dottern fick en bit utav hans istället. Det är sånt här som gör att jag försöker undvika att beställa hämtpizza här i Japan. Även om det ser gott ut så är det oftast inte det. Jag borde nog baka pizza hemma igen…då kan jag få allt jag vill på och slipper både majonnäs och äggröra och smaklösheten.

Kommentarer (2) »

« Tidigare inlägg
Nästa sida »