DR. Karins Blogg

Hejsan!

Jag bor i Linköping nu och har inte nåt direkt som jag vill uttrycka i en blogg. Jag jobbar heltid som forskare och på fritiden så skriver jag ibland på (minst) 2 bokprojekt och på science fiction noveller/romaner.

Jag har gjort en hemsida där jag lagt ut en bloggbok från min första blogg (inte den här), den finns tillgänglig som pdf, word och textformat, eller så kan man köpa den för 150 spänn i pocketform via www.vulkan.se.

Nu dröjer det ett tag tills vi åker tillbaka till Japan men ändå träffar vi en del människor i Sverige som är japanska, eller pratar japanska…

hej då och ha en trevlig sommar!

Idag kollade vi på den svenska julkalendern för första gången i år. Miljön var rätt underlig, roboten som var med i kalendern verkade vara en kopia från nån dålig 50-talsfilm som floppade. Jag vet ju att de riktiga människoliknande robotarna rör sig betydligt smidigare och ser snyggare ut än roboten i programmet. Och de är också betydligt bättre programmerade.

När vi tittade på julkalendern så frågade dottern, 8 år, ifall det var verklighetsbaserat (i andra ord dock). Jultomten är ju med och mitt lyckligt ovetande barn tror fortfarande på att tomten existerar! Från japansk tv är hon van att se i stort sett vad som helst, även människor med kycklinghuvuden och abstrakta miljöer. Speciellt en del barnprogram blandar verklighet med tv-spel eller påhittade  miljöer så det var ju en logisk fråga. Hon undrade givetvis för att hon också vill hitta tomten.

Efter några avsnitt så frågade hon varför de pratade så konstigt. Killarna som är huvudpersoner i programmet. Anders och Måns alltså. De pratar skånska. Jag sa att de pratade konstigt för att de kom ifrån Skåne, en plats som ligger söderut. Hon sa då ”Aha, så det är därför de inte kan prata riktig svenska!”

Jag visste inte vad jag skulle svara. På sätt och vis sa hon ju det som alla egentligen vill säga när det gäller dialekter: att de inte kan prata riktig svenska och är handikappade på nåt sätt. Samtidigt är det ju en fråga om mångfald eller nåt sånt. Nåväl, huvudsaken är ju inte ifall man klassar dialekter som handikapp eller ej utan att man förstår vad dom säger.

Jag pratar lite göteborgska med i från Lysekil men jag förstår vad skåningar säger. Jag förstår också vad norrlänningar säger. (ok, oftast!). Däremot har många utlänningar som lär sig rikssvenska- kanske i utlandet dessutom-mycket svårt att höra vad som sägs på dialekt. Det kan man ju mycket väl förstå.

Jag hörde talas från en bekant om en kille som var från Australien men som bodde i USA. När australiensaren ringde till telefonbolag eller myndigheter i USA sa bad de honom att skaffa en tolk som pratade ren engelska. De kunde inte förstå vad han sa. Jag är glad att det inte gått så långt i Sverige. Än.

Nu har jag äntligen återhämtat mig från min stukning och kan få ned hela mig i det lilla badkaret igen utan att det gör ont. Badkaret är av japansk lågbudgetmodell; 70 x 70 cm och 60 cm högt.

Häromkvällen när jag badade tillsammans med dottern (ja, vi går ned båda två i det lilla badkaret. med viss möda. typ som att genomföra ett mänskligt pussel: inte så bekvämt men varmt, vi är båda rätt viga som tur är), hon berättade då om vad som hänt i skolan nån gång i somras då de hade simlektioner.

När de varit i och doppat sig så blev de andra barnen förvånade och tittade på henne och frågade: ”varför har ditt hår ändrat färg?” Hon visste givetvis inte…och blev väl ställd av själva frågan. Hon har normalt sett ljust-orange hårfärg men när det är blött blir det…givetvis mörkare. Varför skulle det INTE ändra färg? Det ändrar ju alltid färg när det är blött liksom….

Så hon sa till mig: ”mamma, vet du att japaners hår inte ändrar färg när det är blött? Det är alltid samma färg.” Njae, det visste jag väl kanske, bara att jag aldrig reflekterat över det.

Häromdagen möttes jag, min assistent och vår avdelningssekretarere vid kopieringsrummet. Kopieringsrummet är numera ett rum där ännu en sekretare sitter, kartrummet, biblioteket, arkiv, reservnyckelförråd, faxrum, samt stället där det finns fika, kaffe, vattenkokaren och ett bord där man faktiskt kan ha små möten med typ 4 personer. Ett rum med många funktioner men det är lite trångt.

När vi möttes sa jag att jag hade rödbetor och lite svensk potatis att ge till sekreteraren. Jag fick det skickat till mig från en väninna som bor utanför Sapporo som har som hobby att odla svenska saker. Sekreteraren blev mycket glad för detta, varpå min ärliga och icke-japanska assistent skämtsamt sa ”hon är glad för all mat hon kan få. Hon äter ALLT.”

Sekreteraren, som heter snölega/snöfält i efternamn, skrattade och medgav att så var fallet. Av någon anledning tycker hon att det är lite pinsamt för alltid när min assistent behöver träffa henne för att ordna med några anställningspapper så sitter hon och äter. Det är väldigt underligt för jag ser henne nästan aldrig äta och mitt rum är typ mittemot hennes. Ett tag undrade jag om människan någonsin åt överhuvudtaget.

Jag var dock lite skeptisk till att hon verkligen kunde äta allt och frågade: ”Jaså, tycker du verkligen om lakrits?”Jag har ju haft med mig lakrits flera gånger och minns inte att jag verkligen sett henne äta det nån gång.

Hon medgav att så inte var fallet utan att det faktiskt fanns nåt hon inte kunde äta. Jag tyckte synd om henne och sa att: ”du kanske ska pröva lakrits-sprit. Du gillar sprit eller?”

”Jag älskar sprit” var hennes svar såklart. Ännu har jag inte träffat på en enda japan som inte tycker om sprit. Visserligen dricker inte alla sprit eftersom de inte kan bryta ned spriten och därför blir jättesjuka av det men jag har aldrig hört någon säga att de inte dricker för att de inte GILLAR spriten. Det är kanske ungefär som att vara allergisk mot choklad: man älskar kanske att äta det men kan inte göra det. (jag vet för jag får lätt migrän av choklad…men ändå äter jag det.)

Frågan är nu: var tusan kan jag hitta lakrits-sprit åt henne? Jag har inga turkiska peppar kvar, bara en liten påse med djungelvrål. Har ingen aning om ifall det funkar, eller ens om jag har någon 40:- flaska med vodka kvar att blanda den i. Å andra sidan har jag 4 stora flaskor med svensk snaps ståendes i min bokhylla och samla damm så jag kanske kan ge henne dom istället. Ännu ett alternativ är att blanda sprit med soja i och lura henne att det är lakritssnaps. hahaha…det KAN inte slå fel. För den oupplyste skall nämnas att japaner och soja är som svenskar och ketchup/bananer/kardemumma. Inte tillsammans dock. Jag googlade och fick fram information om att vi svenskar äter mest av dessa tre sakerna i världen. Kardemumman var faktiskt en överraskning.

Sojasprit är ju faktiskt ett helt underbart sätt att få japaner att börja smaka lakrits! (först lurar man i dom sojaspriten och säger att det är lakritssprit och när de är lite lulliga och smaklökarna är sovande pga alkoholen vilket tar ungefär 1 glas på en normal japan, DÅ tar man fram riktig lakrits eller salmiak och säger att nu är det dags för det stora testet. Hm, jag borde kanske testa detta om jag går på festen på fredag.)

För övrigt verkar det här inlägget bli helt meningslöst och intetsägande men vad gör man inte för att slippa jobba när klockan är 22.23 på natten och man måste skriva typ 5 sidor till innan man somnar för att hinna bli färdig till sin deadline. Jag håller på att skriva ett bokkapitel till en bok om mossor och klimatförändringar. Det enda som direkt oroar mig är att jag jobbar dygnet runt för att bli klar i tid till min deadline och sedan kommer de andra, varav flera gamla professorer, inte alls att vara färdiga i tid utan kanske inte skicka in förrän efter flera veckor om ens någonsin. Då är det ju jättedumt om jag jobbar ihjäl mig när de andra ändå inte är färdiga i tid. Jag fick reda på att det skulle bli en bok redan i Augusti 2006 men det har minst sagt gått trögt med att börja. Antagligen är det för att det jag skall skriva om känns lite gammalt för mig: det är ungefär samma som min avhandling handlade om. Nåväl, jag skall sluta hitta på ursäkter, sluta skriva och börja skriva. Och där insåg jag att jag inte kan gå på festen och stjäla massor av mat på fredag eftersom jag måste jobba. Nåväl, det var kul att tänka sig att gå på festen så länge det varade.

Igår protesterade jag mot G8-mötet och tyckte att det var för mycket mardrömslik känsla med att se alla dessa japanska poliser överallt. Det verkar som att det har hjälpt för idag var gatorna, tack och lov, polistomma igen. Jippi! Bara helikoptrarna kvar.

Däremot är det lika varmt som tidigare här. På mitt kontor ligger temperaturen rätt stadigt på 28-29 grader oavsett vad jag gör. Nån dag var den nere på 26. När jag besökte sekreterarens rum var det ännu varmare medan hon satt där framför datorn, helt osvettig och jobbade i en rätt tjock långärmad tröja. Japanerna är direkt anpassade för det varma klimatet tror jag. Och vet jag.

Men jag har äntligen funnit den rätta platsen för mig. På vårt labb en våning ner finns det nämligen luftkonditionering och där är temperaturen 19 grader konstant. Numera drar jag ur internetuppkopplingen ur datorn och tar mitt pick och pack och går ner och sätter mig bland alla möjliga livsfarliga kemikalier och underliga maskiner och gastuber. Jag står gärna ut att bli exponerad för giftiga saker så länge det är vid en angenäm rumstemperatur. Labbsäkerheten här i Japan är tyvärr inte vad jag tycker är acceptabel men det är inte mycket att göra nåt åt.

Enda egentliga problemet jag hade var att jag råkade spilla ut aceton (ur en icke säkerhetsgodkänd flaska) över en massa datasladdar så de liksom frätte ihop med bänkskivan i plast. Det var dock ok sa en doktorand som var med vid incidenten. Sladdarna används aldrig ändå. Tyvärr fick jag en massa aceton också på kläderna som jag fick försöka att ta bort på nåt vis. Det började kännas konstigt och stickade på benet bland annat. Men det kunde ju varit värre, det kunde ju varit saltsyran som stod en bit bort.

Men förutom labbsäkerheten så trivs jag mycket bra i mitt nya coola arbetsrum. Faktiskt så bra att jag inte alls kände för att gå ut i korridoren och inse att den riktiga verkligheten är mera som att befinna sig i en  bastu dygnet runt. Jag vill inte alls gå från mitt coola nya arbetsrum. Jag funderar skarpt på att ta med sovsäck och börja bo på labbet. Eller sova med kylskåpet öppet. Men var ska man då ha maten?

Jag tar ingen politisk ställning alls. Det är bara det att jag nu bestämt mig för att protestera mot G8-mötet. Skriftligen. Inte för att de har möte överhuvudtaget utan för att de har möte här i Hokkaido.

Från att ha varit en fredlig, rätt tyst storstad med 1,89 miljoner invånare har Sapporo helt plötsligt blivit förvandlat till nån slags mardrömslik fascistoid polisstat (tänk Blade Runner, Matrix, Strange Days, Terminator eller nåt sånt så fattar ni känslan. Ej kops dock). Någon slags stad som man drömmer mardrömmar om när man drömmer med ångest om framtiden. Redan långt innan mötet märktes att nåt höll på att hända med staden när det kom en massa blåa bussar med galler för fönstren. Det var polisbussar från olika ställen i Japan. Alla vägar bär till Sapporo verkade vara sant för denna veckan.

Sedan började oväsendet. På nätterna, på dagarna. Det är polissyrener och polismegafoner när de jagar någon eller nåt. Det är kanske ambulanser med sirenerna på? Det är helikoptrar som flyger hela dagarna igenom. Man hör ett ständigt surrande därovanför hela tiden när man är utomhus. På nätterna är det utryckningar hela tiden. Det är röda lampor som blinkar överallt när polisbussarna står parkerade överallt i hela stan för att skydda eller vakta en gata eller en buss eller vad vet jag vad de vill vakta?

Imorse när jag gick med dottern till skolan var jag dum nog att följa henne hela vägen. Jag är ju rädd för att släppa iväg henne ensam till skolan eftersom nåt kan hända. Men jag hade ju helt glömt bort att det är G8-möte. När jag gick tillbaka till lägenheten kunde räkna ihop till 15 poliser på 2 kvarter. Vid mitt hus stod nämligen 3 i varje gathörn och vaktade vägen. Ja. Vägen. Det var poliser i vartenda hörn i hela centrum. De har hjälmar och batonger och militärliknande overaller på sig.

Idag när jag gick från universitet till banken (den ligger mitt framför centralstationen) slutade jag räkna poliser efter 10. Då hade jag inte kommit fram till banken. Bland annat stod det 2 måttligt glada betongsnutar framför en cykelväg. Antar att de vaktade cykelvägen. Sedan stod det 2 poliser på varsin sida övergångsstället (med hjälm och batong, såklart!), och just då höll de på att lasta av en minibuss med ett gäng poliser. De tittade lite på mig så jag antar att de tror att jag är någon slags militant demonstrant eller nåt när jag bara är en simpel bortkommen mossforskare. Jag tyckte väl mest synd om dom som står i tjocka snutkläder och hjälm i 30 graders värme men det är väl sånt de får tåla när de jobbar som poliser antar jag. Jag tror att de egentligen behöver några kramar för att mjukas upp och bli gladare men tror att jag skulle bli arresterad och utvisad om jag försökte krama en snut här.

Det är meningen att Sapporos gator skall vara säkrare med alla dessa poliser överallt. Tydligen har det kommit hit en 20 000 extra poliser för att vakta vägen utanför mitt hus och cykelvägar och annat som kan tänkas viktigt att vakta. En bekant berättade att hon höll på att krocka när hon körde bil i Sapporo för hon blev så fruktansvärt nervös att bli tagen av polisen. Och polisen står ju i vartenda hörn i hela staden så hon var alltså konstant nervös. Alla vet ju att det japanska rättssystemet har sina tydliga brister så man undviker polisen så långt det går.

Hon berättade även för mig att de poliserna som är här nu är japanska polisens elit. De är de tuffa och starka snutarna från Yakuza-städer (japanska maffian) såsom Hiroshima som blivit förflyttade hit under G8-mötet. Ännu en anledning att hålla sig långt borta ifrån dom.

Hokkaidopolisen anses synnerligen svag och vek i jämförelse med poliser som är vana att slåss mot den japanska maffian på regelbunden basis. Misstänker att Hokkaidopolisen har det rätt slappt och behöver bara hitta en misstänkt när det händer nåt och så erkänner den misstänkte rätt snart. Oavsett om de är skyldiga eller ej.

Det skall verkligen bli skönt när G8-mötet är över och man slipper bli övervakad av 8-10 batongbeväpnade och hjälmklädda poliser när man slänger soporna. Men det har verkligen varit en rätt oangenäm upplevelse med att få befinna sig i ett mardrömscenario för en vecka.

Just nu sitter jag mest på mitt kontor och jobbar här i Sapporo. Här finns ingen aircondition tyvärr så nu när det är en 28 grader ute så är det nästan lika varmt- ibland varmare här på mitt kontor. Det främjar inte min kreativitetsnivå utan jag börjar inse att vi nordbor bör vara i norden eller åtminstone befinna oss i lokaler med aircondition.

Däremot mår jag mycket bättre i den här värmen jämfört med tidigare år så jag antar att man anpassar sig. Man utvecklar även en del knep för att svala av sig, tex att lägga blöta handdukar runt halsen, på huvudet eller blöta ner sig rent allmänt så man får svalka. Visserligen ser man helknäpp ut men å andra sidan så är jag antagligen den enda rödhåriga vuxna personen bland 127miljoner japaner så relativt sett ser jag ändå helknäpp ut. En huvudhandduk mer eller mindre lär ju spela mindre roll i det perspektivet. 

De stackars barnen ska gå i skolan ända fram till 25 Juli då det japanska sommarlovet börjar och sen börjar skolorna igen 20 Augusti. För de som vill jobba hela sommarledigheten finns möjlighet att ha barnen på efter-skol-centrat. Officiellt finns ju ingen semesterledighet här i Japan.

Själva tänkte vi dock åka hem under sommarlovet i år. Egentligen har jag inte tid men jag börjar känna en viss avoghet mot Japan och är väldigt anti mot ALLT: gulligt, rosa, glitter, högklackade skor, pimpinetta handväskor, små söta hårspännen, mobiltelefonhållare i fluffigt material, småkorta shorts och solparaplyer just nu. Och pseudo ursäkterna, tackandet och sånt. Jag behöver en dos av grova oartiga men naturliga Sverige helt klart.

För övrigt så är det G8 möte på gång här. Den enda skillnaden jag märkt är att det kör en himla massa helikoptrar hela tiden över staden. I söndags såg vi nåt som kunde varit en demonstration, det var 2 killar med varsitt A4-stort plakat och en annan kille som gick bredvid med en megafon. Ena plakatet var på tyska så jag undrar lite vem det var riktad emot egentligen. Jag har aldrig träffat någon tysk i japan under de 2 år jag varit här så det var kanske mest en stum protest (med tanke på att väldigt få kommer att förstå vad de vill säga). De sa dock inget heller så jag antog att dagens protester mot nåt var över. Eller att protesten var stum även rent ljudmässigt och inte bara skriftmässigt. Det är fullt möjligt att megafonen var med mest för att det är coolt att gå omkring med en megafon. Jag skulle gärna gå omkring med en megafon. Så kunde man ta upp den när det blev grön gubbe över övergångsstället och ropa nåt på svenska: ”GÅ NU!” typ. Oj, vad kul det hade varit!

För övrigt så skulle jag inte rekommendera någon av mina vänner att delta i demonstrationer mot G8mötet. Polisen här är nämligen inte att leka med.

I dotterns skola har G8 mötet också haft effekt. De fick en broschyr om G8 länderna och där var fina bilder på växter och djur och sånt. En vulkan också tror jag. Inte direkt sånt jag brukar förknippa med G8 mötet, men ändå. Detta är ju Japan. Broschyren om G8 var givetvis gullig också. En gullighetsfaktor på 5 skulle jag nog säga. Om skalan var 1-10 där 1 var en normal svensk och 10 en normal japan.

Det börjar bli trist att bo här nu tycker jag. I dagsläget snart 2 år (fattas en månad). Inte för maten, den har vi vant oss vid numera. Ris, ris och ris. Klart man skall äta ris liksom. Melonbullar stora som limpor och bullar med curryröra inuti. Gott gott. Konnyaku (en stor geleklump: grå eller genomskinlig) bör man äta varje dag för att må bra. Som tur är är det inte heller cancerframkallande. Såvitt jag vet. Och såvitt japanerna vet. Hittintills.

Nej, det är inte maten, vädret, folket, eller samhället som gör att man längtar hem. Det är nog snarare den här känslan av att det känns som om man befinner sig i ett vakum. Man är inte delaktig i världen. Jag läser tidningar runtom i världen och försöker hålla mig ajour. Men även om jag läser vad som sker så känns det som att det berör ändå inte mig eller några andra som bor här i Japan. Vi är liksom rätt isolerade mot vad som sker i Hollywood, vem som blir USAs nästa president och vad dom pysslar med i EU eller hur många som dör i nästa orkankatastrof. På japanska nyheterna läste jag idag om toppnyheterna.

-Babyluckan där mammor kan ge bort sina bebisar anonymt har gjort succe och de har fått in 17 bebisar. På nästan ett år. Positivt tycker dom flesta eftersom man antar att föräldrarna (dvs mamman) annars skulle döda bebisen genom att spola ner den på toan, dumpa den i en flod, eller kasta bland soporna eller kanske bara lägga den i frysen och vänta på bättre tider, vilket verkar vara de rätt normala sätten att få bukt med oönskade graviditeter i Japan.

-En 23-årig kille blev dömd till döden för att han begravt 2 gangsters levande. Anledningen att han dödade dom var för att dom ville ha pengar av honom. Folk anser att straffet var lite strängt för killen var ju ändå såpass schysst att han inte dödade några oskyldiga människor utan faktiskt gangsters som ville ha pengar av honom. Hade han dödat några oskyldiga skulle väl straffet vara värre. Men vad kan vara värre än att bli dömd till döden? Hm. Kanske att bli levande begravd…

-Någon slags japansk docka har gjort succe och drar in massor av pengar.

-Amerikanare (militären har nato-bas här) döms en efter en för massa underliga brott i Japan och senaste blev en dömd för gängvåldtäkt, och för att ha stulit offrets pengar dessutom. På nåt sätt förhandlade han bort åtalet om kidnappning.

-Japanska militären rustar sakta upp och pö om pö går lagar igenom som tillåter ett mer offensivt försvar. Efter andra världskriget blev japan förbjudet att ha egna militära styrkor men nu så här långt efteråt har man väl insett att det behövs nåt slags försvar ifall Nord Korea får för sig att återigen testa missiler i Japanskt territorium. Eller kanske en atombomb. Har inte hållt mig ajour om vad som egentligen skett där efter den allra första provsprängingen. Har nog med att oroa mig för min aktiva vulkan, jordbävningar, tsunamnis, barnvakt, orkaner, vad man skall ha till middag och sånt. Så lite extra oro för kärnvapen och missiler som eventuellt skulle kunna dimpa ner känns lite som en droppe för mycket.

Och det är ju inte bara det att det känns som att man är isolerad. Man är ju verkligen isolerad också. Jag och dottern har fått klagomål från riktiga svenskar att vi snackar fel, grammatiskt sett. Jag minns inte huruvida jag gjorde det innan också eller ej (troligen eftersom jag fått samma kommentar redan under 90-talet när jag begav mig utanför Lysekils kommuns gränser), men att dottern gör det beror direkt på att vi bor här. Hon använder japanska mer än svenskan nu och därför har hon börjat prata svenska ibland med japansk grammatik. Men numera skriver hon inte längre svenska men med japanska bokstäver tack och lov!

Sedan är det såklart extrajobbigt när man aldrig kan ta del i samhället på nåt sätt eftersom man inte förstår språket och har svårt så fort man vill nåt speciellt. Tex om man frågar efter nåt i affären så brukar det gå till så här: jag bad dottern fråga expediten om att få köpa matlagningssaké. Alltså saké man har när man lagar mat. Det finns ju typ överallt men jag kan ju inte läsa vad som står på flaskorna. Först frågade dottern en kassörska. Hon gick försiktigt omkring och letade och drog med dottern till fiskdisken. Ordet saké betyder nämligen både lax och spriten sake.

Sedan gav den kassörskan upp och bad en annan, lite äldre tant att hjälpa till. Hon drog med oss till hyllan där mjöl, socker och bakgrejjerna är. Hon frågade vilken slags essens vi behövde för att dölja fisksmaken i maten vi skulle göra. Jag förstår inte alls hur hon tänkte, men vad vet jag? Det finns kanske bakessens för att ta bort fisksmaken i tårtor och andra bakverk man vill göra. (?) Silltårta har man ju hört talas om så varför inte sushitårta med rå fisk. Har hört talas om det tror jag. Eller så drömde jag det. Eller rulltårtelax? Låter ju jättegott. Eller kanske makrillmuffins? Finska pinnar med torskrom?

Till slut kom vi till sprithyllorna och även där visade tanten oss essenser. Nån slags drinksessens som hade glada små kaniner med svarta hattar på eller nåt. Kaninerna såg rätt berusade ut iallafall. Men till slut fattade hon vad vi ville och pekade ut hyllan med matlagningssaké. Alltså spriten. Inte någon fisk involverad alls. Det var den allra största hyllan med flaskor. Fattar inte varför jag inte såg flaskorna tidigare men jag blev väl förblindad och chockskadad av att titta på alla 4 liters flaskor med whisky, saké och allt vad det är. Hur kan man rimligtvis göra av med 4 liter sprit under en hel levnadstid? Och speciellt om man är en normal japan? (max 65kg enligt hissarnas rekommenderade maxvikt).

Men fina är dom, de där 4 liters flaskorna som säljs i närbutiken (co-op heter den. Låter rätt svenskt eller hur?). Undrar vad tullen i Sverige skulle säga om man hade med en sån där 4-litare i resväskan? Kanske nåt åt det här hållet ”Välkommen till EU, var vänlig visa ej ditt pass! Vi har ändå inte tid att kolla i det.” Och så skulle de le lite eftersom alla ju vet att vi svenskar dricker så himla mycket så att ta med sig 4 liter hem vore fullt normalt…och så skulle de vifta att man skulle gå vidare. Och man skulle fatta vad de sa.

(ledsen att jag inte skrivit på ett tag, hade en väldigt underbar Sverige-besökare här och var tvungen att ta hand om honom. Dvs dra med upp på vulkaner och sånt där. Han har skrivit om sitt besök här. )