Det hände nåt underligt en dag i fikarummet. Ok, jag skrev fel. Det är inget fikarum egentligen eftersom ingen här i Japan tar fika. Det är ett litet samlingsrum där man kan äta lunch om man vill. Det är också rummet där ingen någonsin städar så det känns sådär kul att äta där.
Det som hände var följande: Jag skulle lämna tillbaka en slev som jag lånat. Det var en del folk i samlingsrummet när jag kom in och jag visste inte varför. Det spelade inte mig någon roll heller eftersom jag hade hundratals mosskott att analysera, så jag siktade in mig på att lämna tillbaka sleven i bokhyllan där den skulle vara och snabbt avyttra mig därifrån innan jag blev indragen i långdragna ovetenskapliga diskussioner. (Ja, i en bokhylla. Det är ett fikarum i Japan vi snackar om).
Jag hittade först inte var sleven skulle vara för det hängde ett ofräscht tygskynke framför bokhyllan. (Ja, det klart att det hänger tygstycke framför bokhyllan som innehåller bestick i fikarummet; vad skulle de annars hänga framför bokhyllan? Plast? Ok. Vissa har plast istället. Jag kommer inte heller på nåt som de INTE skulle hänga i bokhyllan.)
När jag stod där och kikade in under tygskynket för att se vart jag borde lägga sleven började någon att ta på min rygg och mina kläder. Jag förstod inte riktigt vad som hände för de snackade på japanska, men oavsett vad det än var så kunde det inte vara speciellt bra. Inte om det ingick fysisk beröring. En av de doktorander som jag är lite bättre kompis med ansåg att jag var promiskuöst klädd och försökte rätta till det hela genom att dra min stora scarf över min rygg och nacken! Samtidigt sa hon: ”MEN DU !”
Hela incidenten handlar om det japanska samhällets inställning till behåar. Det säljs behå och trosor i affärerna överallt men ändå är det som om ingen egentligen vill bekänna att de faktiskt använder sådana kläder. Nej, behå och trosor är tabubelagt och skall vare sig synas och helst inte heller snackas om. Eller synas och synas. Om det är i porrtidningen på lunchrestaurangen är det tydligen ok för alla män att sitta och dregla över halvnakna tjejer när de slabbar i sig sina ramennudlar, curryris eller slemmiga alger och köttdelar. Men att se skymten av underkläder i verkligheten är tydligen en helt annan sak.
Normalt brukar jag klä på mig såhär (obs detta är inte så värst intressant så det går utmärkt att hoppa direkt ner till nästa paragraf om man vill): jag försöker desperat att hitta nåt att dra över mig trots att jag fortfarande inte hittat mina glasögon efter nattens djupa sömn. Vem vet vilka japanska småtomtar som lyckas flytta dom varje natt, men en sak är säker: de kommer aldrig någonsin att få se skymten av någon risgrynsgröt! Eftersom jag är rätt omedveten om vad jag tar på mig (mest för att vi alltid försover oss av någon underlig anledning) brukar jag inte heller kolla så att behå och kläder är anpassade till japanska dresskoden för att man skall kunna vistas i samhället utan att folk kommer fram och rättar till ens kläder.
Dagen i ära hade jag en tunika som var rätt stor runt halsen, urringad, medan min behå inte var det (banden alltså, inte själva behån. Det hade blivit lite konstigt tror jag). Utanpå hade jag en scarf. Min väninna tyckte alltså att jag gått över gränsen för det acceptabla. Och då visade jag definitivt inget mera än några stackars bomullsband! Till råga på allt var det en muslimsk tjej i rummet (hon var helt skyld och hade även huvudduk) och hon tittade något chockad och förvånat på oss. Jag vet inte vad hon var mest chockad över: att det fanns en rödhårig promiskuöst klädd kvinna i huset, att min väninna rättade till mina kläder i frustration eller att jag efteråt sa: ”Det är helt ok” när min väninna inte alls lyckades skyla mina stackars omedvetna behåband.
Till deras stora förtvivlan var jag inte heller generad eller minsta berörd, utan gick snabbt därifrån för att fortsätta stirra på mina mossor.
Senare träffade jag min väninna och den muslimska kvinnan i korridoren vid hissen, men nu slapp jag bli påklädd av min väninna. Antar att hon redan vant sig vid att jag faktiskt är promiskuöst klädd och slutade försöka rätta till mig. I alla fall så sa den muslimska kvinnan: ”jag är från zkdfgDf.” Hon pratade bra engelska. Men inte bra nog.
Jag sa: ”från VAR?” Det hade låtit som ett tempel, en borg eller kanske en stad som är med i nåt avsnitt av Star Trek. Jag antog av logiska skäl att inget av det stämde. Min väninna tolkade och sa att hon var ifrån ett annat hus på universitetet. Hon jobbade alltså inte i yttre rymden.
Jag blev glad eftersom jag faktiskt vet var huset ligger och sa: ”Jaha! Ja, det ligger…” och där skulle jag naturligtvis ha sagt att det låg bredvid nåt annat hus. Men inte tusan kom jag på namnet på ett enda hus som ligger bredvid. Så jag pekade åt nåt håll. Det spelade egentligen ingen roll åt vilket håll jag pekade, så jag pekade åt det håll som var enklast att ta upp armen åt. Slumpen fick avgöra. Ingen reagerar om man pekar åt fel håll har jag märkt. Den muslimska kvinnan visste inte åt vilket håll hennes hus låg för hon var ny i huset och min väninna är japansk så hon är artig och rättar inte sånt (hon rättar bara till mina kläder). De såg båda glada ut så muslimska tjejen trodde nog att det var åt rätt håll och min väninna brydde sig inte. Hon doktorerade nämligen dagen före.
Sedan sa den muslimska kvinnan (hon var från Indonesien) att hennes professor hette ”hiSDvfshsDoijdjio”. Tja, nåt åt det hållet i allafall. Jag låtsades som jag visste vem han var och nickade. Det är enklast att göra så eftersom a) att ta reda på professorns riktiga namn skulle antagligen ta rätt många minuter extra och jag var inte intresserad av att veta det, och b) om man nickar behöver det inte betyda att man vet utan kan också betyda att man bara är artig.
Ämnet som hon jobbade i var dock intressant eftersom jag lovat en svensk doktorand att leta upp någon i det ämnet, så jag frågade: ”Vem är professor i det ämnet?”
Naturligtvis fick jag samma svar igen och jag borde anat det komma: ”hiSDvfshsDoijdjio”. Det lät ungefär som namnet på ett berg. Ibland tror jag att alla namn kommer från berg eller städer. Japanerna verkar ha dålig fantasi eller så kanske alla vill heta samma. Kanske har det nåt med gruppmentaliteten att göra. Men det är möjligt att det är svårt att hitta på nåt unikt när man har en så stor befolkning?
Jag nickade igen. ”jaha, ja”. Sedan lade jag till: ”Kan han engelska?” Jag lovade nämligen den svenske doktoranden att kolla ifall hans potentiella samarbetspartner kunde engelska. Den muslimska tjejen sa nu klart och tydligt på engelska som jag förstod: ”ja, han kan inte engelska.”
Nu blev till och med min japanska väninna lite förvirrad och ville ha ett bekräftande av den muslimska tjejen: ”Han kan alltså engelska?”
Muslimska tjejen såg strålande glad ut när hon återigen svarade: ”JA, han kan INTE engelska.”
Min japanska väninna vände sig mot mig och sa liksom för att förklara: ”Professor hiSDvfshsDoijdjio kan engelska för han har jobbat i Indonesien.”
Logiken var inte helt glasklar men jag kände inte för att gå in i den tillsammans med dem. Kan man japanska för att man är i Japan? Kan man snacka vakum om man är astronaut? Kan man lära sig svenska bara genom att befinna sig på svenskt territorium. Eller delfinspråk om man badar med delfiner?
Ja, det är jättekul att bo i Japan. Man lär sig nya saker varje dag. Att inte klä sig såpass obscent att japanska kvinnor börjar skyla över en. Att nicka artigt förstående när man inte fattar nåt men inte heller vill veta. Att peka åt ett slumpartat håll när man inte vet. Att folk säger en sak men menar en annan. Att vissa diskussioner är helt chanslösa innan de ens börjat. Att jag borde sitta mer på mitt rum och analysera mossa. Det ska jag göra imorgon.
