En vinkel till på samboförhållanden i Sverige och hur det ses av japaner. En gång för några år sedan var det ett inslag på TV om just detta medan jag bodde i Japan. Mina japanska vänner tog upp ämnet och sammanfattade svenskarnas kärleksliv såhär ”jaaa men alltså ni svenskar ni gifter er inte utan bor ihop ändå. Sen skaffar ni barn med era kompisar” sagt på ett sånt sätt att det lät som att vi inte var KÄRA i våra sambos utan bara polare. Då blev jag arg. Och struntade i att tala om att jag var svensk väldigt länge. Men visst, här i Japan kanske man inte är kär på riktigt om man inte gifter sig? Vad vet jag. Btw, jag har en koreanskättling till japans pojkvän, vet vet kanske kommer jag att få se alla baksidorna vad det lider…. :S

M.V.H. Palina

Hoppas flytten har gått bra! Vid det här laget är du väl tillbaka i Sverige igen. Jag kände absolut igen det där du skriver om att livet har varit på paus. Det tog mig ett tag att känna att jag hade kommit i fatt efter att jag hade kommit hem. Men det gör man ju tillslut. Man får vara lite aktiv i att återknyta alla kontakter. Vissa får man väl aldrig tillbaka, för flera år kan ju göra att man hamnar på helt olika ställen i livet (något jag upplevde extra mycket, eftersom många av mina studiekamrater hade flyttat från Göteborg, gift sig eller annat).

Hoppas att flytten till Linköping har gått bra!

Ja, det har varit väldigt intressesant att läsa om ditt liv i Japan! Jag bodde i Japan 3 månader med barn (2 och 4 år) medan min man forskade och jag tror att jag förstår vad du menar med paus! Det kändes som om det inte var på riktigt- att det ”riktiga” livet väntade hemma i Sverige. Men jag tyckte mycket om Japan och åker gärna tillbaka! Vore kul om du bloggar ifrån Sverige!

S

Tack så mycket för många trevliga och intressanta bloggtexter från Sapporo. Det har varit kul att följa dina och dotterns äventyr på Hokkaido både i text och i bilder. Och jag hoppas att vi får fortsätta att läsa dina funderingar även efter hemkomsten till Svedala i denna blogg eller på annat ställe.

Och som en liten avrundning från min sida så vill jag bara kommentera din avslutning med ordet sayonara i ditt inlägg ovan. Det är det kanske vanligaste ordet en gaijin lär sig på japanska och dessvärre så lär man sig att det är ett mycket vanligt avskedsord i Japan. Men i praktiken så använder japaner ofta andra ord och omskrivningar för att signalera ett farväl och det kan t.o.m. vara så att bruket av sayonara för de flesta vuxna japaner påminner om barns och skolelevers språk.

Så vill man använda sig av sayonara bör man göra det med försiktighet. Dessutom betyder ordet sayônara 左様なら eller skrivet vanligen med enbart hiragana さようならegentligen ”om det måste vara så…”, dvs underförstått att vi nu ska skiljas åt – och då dessutom med undertonen av för alltid eller åtminstone för en väldigt lång tid. Jfr med det ursprungliga franska avskedsordet adieu (adjö) som egentligen i vår västerländska kultur från början betydde adjö för evigt eller åtminstone mycket länge, kanske en flytt till en annan kontinent. Som när Karl-Oskar och Kristina lämnade släktingar och vänner i Småland för att emigrera till Amerika. Så i det avseendet passar förstås sayonara bra nu när du flyttar från Hokkaido till Sverige.

Ja mata ne

Arne

Faktiskt en väldigt bra och välgjord blogg nu när jag läste ännu mer på tid!

Du är verkligen duktig!