Jag bor i Linköping nu och har inte nåt direkt som jag vill uttrycka i en blogg. Jag jobbar heltid som forskare och på fritiden så skriver jag ibland på (minst) 2 bokprojekt och på science fiction noveller/romaner.

Jag har gjort en hemsida där jag lagt ut en bloggbok från min första blogg (inte den här), den finns tillgänglig som pdf, word och textformat, eller så kan man köpa den för 150 spänn i pocketform via www.vulkan.se.

Nu dröjer det ett tag tills vi åker tillbaka till Japan men ändå träffar vi en del människor i Sverige som är japanska, eller pratar japanska…

hej då och ha en trevlig sommar!

Så är också fallet med Maries uppfattning av japanska dagis och sjuka barn. Hon skriver att sjuka barn får gå till en speciell avdelning på de megastora dagisen. Så kanske det är i Tokyo på nåt speciellt hippt ställe men jag har aldrig stött på det fenomenet under de 2,5 år jag och min dotter bott i Japan. På min dotters dagis gick säkert flera hundra barn men de var alla uppdelade i smågrupper om 6-10 barn ungefär och jag såg aldrig skymten av någon speciell sjukavdelning.

Marie skriver vidare att man i Japan måste intyga varje dag ifall barnet är friskt och att man tagit temperaturen. I verkligheten på japanska dagis är man tvungen att skriva en hel SIDA om barnets tillstånd, sovvanor, matvanor, vikt och hobbys samt ifall hon var frisk eller sjuk. En hel sida, varje dag! Eftersom detta kräver i stort sett att man är hemmafru gjorde jag aldrig det och såg det inte heller som nåt positivt. Som svensk- tvärtom emot vad Marie iakttagit i Sverige- behåller jag mitt barn hemma ifall det är sjukt. Vilket verkar vara tvärtemot hur japaner gör.

Och nu kommer vi till den viktigaste punkten som Marie missar i sin krönika. Japanska föräldrar har vare sig rätt till betald föräldraledighet ELLER vård av sjukt barn (med vissa undantag, jag vet att vissa större privata företag erbjuder betald föräldraledighet). Därför hör personalen aldrig av sig ifall ens barn blir sjukt utom ifall det händer en olycka och man måste ta barnet till doktorn. Dessutom finns inga lagar emot barnaga så om man har barnet i ett japanskt dagis får man räkna med att barnet antingen blir slaget, eller får uppleva att andra barn blir slagna som disciplinära straff av personalen.Vem vågar gnälla om feber ifall man riskerar att bli slagen av dagisfröken?

Jag tycker inte alls att de japanska dagisen med speciella sjukavdelningar för sjuka barn skulle kunna vara fördelaktig att ha i Sverige då den bygger på att det saknas bra föräldraersättning för att få vara hemma för vård av sjukt barn, men tydligen har Marie Söderqvist en annan åsikt.

Sen måste jag tillägga att eftersom bara cirka 35% av alla 3-åringar i Japan verkligen går på dagis medan de andra är hemma hos sina mammor som är heltidslediga hemmafruar är det säkert så att detta med sjuka barn på dagis inte räknas som nåt stort problem i Japan. Det var däremot ett problem för mig som fick finna mig i att personalen inte hörde av sig när min dotter var sjuk och jag hellre skulle vilja ha haft henne hemma, trots att jag inte har rätt till ekonomiskt ersättning för vård av sjukt barn. Detta är faktiskt motsatt vad Marie anser om svenska småbarnsföräldrar men å andra sidan kanske hon generaliserar lite för mycket i sina krönikor för att de skall räknas som absoluta sanningar?

Nu måste jag gå och jobba och packa det sista inför flytten till Sverige!

Hemma i Lysekil brukade min pappa skoja om att jag var den i familjen som kostade mest ved då han var tvungen att elda så mycket för att det skulle finnas varmvatten åt mig. Min japanska dusch är sämre än om någon stått med ett sugrör och blåst vatten över mig. Men jag tror att min boendestandard är lite lägre än genomsnittets. Men det beror på vad man jämför med. När jag skulle skaffa lägenhet fanns bara detta huset att välja på ifall min dotter skulle kunna fortsätta gå i samma skola som innan. Det är nämligen så att de flesta hyresvärdar vägrar hyra ut till utlänningar. Tur för dom att det inte finns lagar mot diskriminering i Japan.

Idag var en av de sista baddagarna och jag fick därför ägna en halvtimma åt att hälla upp skållhett vatten, sen en halvtimma med att få i kallare vatten och röra om med jämna mellanrum för att få lagom temperatur för oss att bada i.

Men jag skriver inte detta inlägget för att gnälla! Inte alls faktiskt. I fredags hade jag mitt avslutningsseminarie och delade ut mossa till alla som kom dit och lyssnade! Lite mindre att kasta innan man åker hem….

Det var bra att ha avslutningen, en chans att få ihop alla små pusselbitar av vad man sysslat med och en chans att få diskutera resultaten litegrann. Efteråt hade vi hejdå-festen som ju är japansk tradition. I mitt fall hade jag inget tid att ha festen på kvällen så vi löste det med en lunch. Studenterna som arrangerade det hela var mycket hänsynsfulla så det blev inte misosoppa, sushi eller annan japansk mat!

Nix, det blev en smörgåslunch med ostar, sallad, skinka, korv och kaka till efterätt. Det kändes väldigt europeiskt men jag kommer inte ihåg att vi i europa brukade stoppa i russin och socker i någon ostsort. Jag kan ha fel och har det säkert. Vad som var allra skönast med min avslutningslunch var att ingen höll på att plåga mig med frågor om japan, faktiskt så verkade de lite ledsna att jag skall sluta jobba där.

Själv är jag däremot inte alls ledsen utan ser rätt glatt fram emot att få stå på svensk mark igen. Europeisk hade också dugt. Sist jag bodde utomlands (Island) och flyttade hem igen dröjde det ungefär några år innan man kände att Sverige var för instängt och man längtade ut igen. Men då bodde jag ju på landet också.Vi får se hur det blir den här gången men jag har ju fått jobb i en stad jag bara varit några timmar i så det är ju inte alls som att komma ”hem” till sitt eget hem och sin egen stad.

Det är som att komma till sitt hemland men till nåt nytt, roligt och spännande. Det skall bli sååå skönt att slippa oroa sig för jordbävningar. Och att kunna kommunicera utan problem. Bara det här att veta att ifall man råkar ut för en olycka eller blir sjuk så finns det starka mediciner som smärtlindrar! I Japan är det förbjudet med kodein preparat så de enda värktabletterna här är i stort sett 25mg voltaren och så fick jag en gång några vita ”sockerpiller” som tydligen var väldigt milda för magen. Tyvärr var de så milda att de inte ens hade någon effekt på mig alls.

Nu är det ju så att jag inte alls planerat att råka ut för någon olycka eller bli sjuk men det gör man ju aldrig och rätt var det är så är olyckan där. Så det är skönt att veta att om man får ont av någon anledning så går det att få bot mot det till skillnad mot här i Japan.

Det skall också bli skönt att komma hem till familj och släktingar, vilket jag skrivit om förrut. De som återstår i livet och inte ligger sondmatade på lasarettet då.

Jag tror inte jag skrivit om det förrut men vill gärna ta upp det. En kollega till mig sa efter att ha varit i japan i ett par månader att han inte klarar av att vara här mera för att livet här kändes som en paus. En paus från det riktiga livet som inte är här i Japan utan någon annanstans. Man är helt isolerad ifrån Europa och omvärlden och man befinner sig i en så annorlunda verklighet  att det faktiskt är som att bo på en annan planet. Precis som i rymdresor är det som att tiden faktiskt står still. Sedan när man återvänder hem har kanske inte mycket ändrat sig till det yttre men i verkligheten har det gått en massa år och man har förlorat en massa år av sitt liv som man kunde levat det.

Detta märks så himla tydligt när man återfår kontakt med sina gamla vänner och bekanta. En del är jättegamla och tiden verkar ha rusat förbi medan man inte märkte det. Några kanske redan har dött och det är ju ännu svårare att acceptera eftersom man på nåt väldigt idiotiskt sätt tror att bara för att jag befinner mig på en annan plats är allt som vanligt sen igen.

Men det blir det ju inte. Äsch, nu skall jag sluta flumma. Det enda jag egentligen ville säga var att jag inte ångrar tiden i Japan (för det vore ju helt lönlöst), och att jag lärt mig en del på att bo här. Jag tar exempelvis inte för givet att någon förstår nåt av vad jag säger eller att man någonsin kan göra sig förstådd. Jag tar inte heller för givet att kunna äta identifierbar och oslemmig mat längre. Men det jag skulle komma till var att jag är väldigt lycklig över att ha fått chansen att bo  här för jag tror att annars hade kanske jag aldrig träffat min pojkvän.Visserligen ska jag inte flytta till honom nu men vi kommer att träffas bra mycket oftare än nu för tiden. Det är en viss skillnad mellan att åka Stockholm-Linköping och Stockholm-Sapporo.

Så jag säger hej då så länge och vi får se när jag får tid och lust att skriva nåt här igen.

Sayonara

Dr. Karin i Sapporo men inte länge till.

När vi tittade på julkalendern så frågade dottern, 8 år, ifall det var verklighetsbaserat (i andra ord dock). Jultomten är ju med och mitt lyckligt ovetande barn tror fortfarande på att tomten existerar! Från japansk tv är hon van att se i stort sett vad som helst, även människor med kycklinghuvuden och abstrakta miljöer. Speciellt en del barnprogram blandar verklighet med tv-spel eller påhittade  miljöer så det var ju en logisk fråga. Hon undrade givetvis för att hon också vill hitta tomten.

Efter några avsnitt så frågade hon varför de pratade så konstigt. Killarna som är huvudpersoner i programmet. Anders och Måns alltså. De pratar skånska. Jag sa att de pratade konstigt för att de kom ifrån Skåne, en plats som ligger söderut. Hon sa då ”Aha, så det är därför de inte kan prata riktig svenska!”

Jag visste inte vad jag skulle svara. På sätt och vis sa hon ju det som alla egentligen vill säga när det gäller dialekter: att de inte kan prata riktig svenska och är handikappade på nåt sätt. Samtidigt är det ju en fråga om mångfald eller nåt sånt. Nåväl, huvudsaken är ju inte ifall man klassar dialekter som handikapp eller ej utan att man förstår vad dom säger.

Jag pratar lite göteborgska med i från Lysekil men jag förstår vad skåningar säger. Jag förstår också vad norrlänningar säger. (ok, oftast!). Däremot har många utlänningar som lär sig rikssvenska- kanske i utlandet dessutom-mycket svårt att höra vad som sägs på dialekt. Det kan man ju mycket väl förstå.

Jag hörde talas från en bekant om en kille som var från Australien men som bodde i USA. När australiensaren ringde till telefonbolag eller myndigheter i USA sa bad de honom att skaffa en tolk som pratade ren engelska. De kunde inte förstå vad han sa. Jag är glad att det inte gått så långt i Sverige. Än.

http://video.aol.com/video-detail/yoshizawa-hitomi-million-kazoku-20071023-no-sub/3351557355

(bara på japanska men man fattar ändå ungefär)

För det första är det ett utmärkt sätt att se hur japaner egentligen bor. Jag trodde vi hade det stökigt här hemma och att japaner generellt är mer pedantiska! hahaha…oj vad fel jag hade!

För det andra är programledarna väldigt typiskt japanska programledare, hysteriska, utklädda till kungar och prinsessor…Hela tv-show konceptet med högt tempo, färgglada illustrationer och hög grad av pedagogiska bilder är mycket typiskt för japanska tv-shower (och ger mig migrän efter ett tag).

För det tredje är det fascinerande att se hur långt japaner kan gå med sina barn. Att stänga in barnen i små utrymmen klassas ju som aga i Sverige….men är det verkligen aga om man inte gör det i bestraffningssyfte utan som familjeaktivitet? hm, jag vet inte, men det är kanske därför den här showen inte visas i Sverige?

Kakigori är hyvlad is som man äter med nån sötsliskig sås/sirap med olika smaker, tex jordgubb, blåbär, melon etc.

Här står mer om det och det finns bild också.

Det finns en rad kakigorimaskiner på amazon men jag vet inte riktigt ifall de är bra. Jag tror att en riktigt bra är dyrare än de här barnvarianterna. Men en sån där liten räcker kanske för oss.

Jag tror väl inte det finns liknande ishyvelmaskiner i Sverige?

Här kommer en höstbild från Mt. Koma i södra Hokkaido. Mt. Koma är en aktiv vulkan, därför finns inga träd och mycket lite vegetation uppe på toppen trots att den ”bara” är ca 1100möh. Det var inte alltför länge sen den hade utbrott (år 2000). Min högsta experimentlokal ligger däruppe strax bortanför den första lilla runda kullen med kameror (de syns kanske ej). De träd som syns är lärkträd som invandrat naturligt och är det enda stället på hela Hokkaido som har naturlig lärkskog. Lägg märke till hur udda bergstoppen är insvept i molnen.

Så här såg det ut uppe vid min högsta experimentlokal (bara cirka 1000möh). Vulkanen blåser mer rök än jag sett den göra förut och jag har besökt denna plats regelbundet sen augusti 2006. Det är förbjudet att gå alltför nära vulkankratern och hela berget är avstängt för allmänheten: bara galna forskare och deras barn/familj får komma dit. Visst kommer det dit turister ändå, men de får vandra väldigt långt för att komma upp på vulkanen. Inget för barnfamiljer och handikappade direkt, men pigga pensionärer brukar vandra förbi.

Så här glada var mina fältassistenter när jobbet högst uppe på berget var över och de trodde- felaktigt- att vi skulle gå ner för vulkanen och åka tillbaka till hotellet för att lata oss och bada onsen. Oj, vad fel de hade! Istället fick de ligga och frysa bland mossa och stenar i några timmar till medan jag gjorde färdigt mitt fältarbete.

I Japan har man inte fyrverkeri på nyår (jag minns inte om man har några alls på nyår just nu) utan istället på sommaren, hösten och närhelst man tycker det kan vara fint med fyrverkerier. Inte mycket till miljöhänsyn här inte. I oktober när vi bodde på hotell i närheten av Mt. Koma så hade hotellet fyrverkerifestival i nästan 1 timma. Vi passade på att titta på detta för vi skulle ändå gå och sjunga karaoke den kvällen. Så här coola kort kan man ta med kameran om man låter den vara öppen och lyckas hålla den stilla. Jag passade på att pröva nattfoto med min nya kamera, en Nikon D60. På aktiva vulkaner och farliga berg samt regndagar brukar jag bara använda en vattentätt Pentax Optio istället. Lättare och mer stöttålig, vet inte hur många gånger jag lyckas tappa kameran rakt ner i backen. Har även tappat den i gatan, på en myr och på betonggolv. Fantastiskt vad mycket den klarar av!

Här är ännu en fyrverkeribild som mer ser ut som att en liten galax med stjärnor och planeter landat precis på parkeringen.

I Japan har man väldigt häftiga fyrverkerier i form av blommor och högtidliga, fantasifulla formationer. Jag lyckades fota en stjärna.

När det är helg och larmberedskapen ligger nere för Mt.Koma så är det också förbjudet att gå upp på berget så istället gick jag och min kille upp på det närbelägna berget som tillika är skidbacke på vintern. Jättefin utsikt därifrån och bara en ca 300 höjdmeter att vandra. Dottern var kvar på hotellområdet med nya vänner och hade sin egen mobiltelefon med sig för att ringa ifall nåt skulle hända.

Då jag har massor av jobb att göra nu blir det mindre skriverier, men kanske mer foto istället.

När vi först flyttade hit hade jag fått en 9 månaders tidsbegränsat jobb så det var oklart ända tills 2 månader innan det avslutades ifall vi skulle bo kvar i Japan eller ej. Under dessa 9 månader fanns absolut ingen tid att lära sig japanska av flera olika skäl, varav flera är privata och jag ser ingen anledning att ta upp de här. Speciellt som få människor har tillräcklig inlevelseförmåga för att kunna sätta sig in i min situation.Ett praktiskt skäl som begränsade min tid var dock att barnen här i japan sover middag på dagis trots att de är 6 år gamla, så min dotter somnade inte förrän 9-11 på kvällen till skillnad mot 8 i Sverige.

Det krävdes en enorm omställning från min sida för helt plötsligt var jag tvungen att ägna all min kvällstid åt henne, när jag var van att ha den tiden för att jobba lite mera. Det var väldigt frustrerande och jag svor många gånger över hur knäppt organiserat japanska dagis är. Min dotter var i kulturchock när hon kom hit och trivdes inte alls på dagis, hon sa att lärarinnan blev arg för ingenting och började skälla som en dåre på de barn som vägrade sova eller lyda order. Jag övervägde flera gånger att avbryta vistelsen här i Japan för att hon vantrivdes så mycket i den japanska gruppmentaliteten. Det grundläggande skälet att inte lära sig japanska var dock tidsbrist. Om man inte kan någon japanska alls tar det TID att lära sig. Om man inte har tid att lära sig så är det lite kört.

Bara detta är svårt att förstå men det är också för att japanskan är ett så svårt språk att lära sig bara för att man kan inte lyssna och härma. Man har oftast inte en aning om vad som är ord och vad som är en mening när de snackar. I andra språk som är mer lika europeiska, engelska etc, så är det rätt lätt att avgöra vad som är ord, hur meningarna är uppbyggda grammatiskt och då kan man därför lätt lära sig basorden, verben, etc och börja förstå eller snacka ganska snabbt. Det är då lättare att kunna flera liknande språk eftersom språken har många gemensamma nämnare. Till exempel är ju svenska, norska, danska, isländska, tyska, franska, spanska och portugisiska väldigt lika varandra och är därför lätta att lära sig (relativt sett) antagligen för att de alla är från samma indo-europeiska stam, medan däremot ryska, finska, samiska, och en del östeuropeiska språk (finsk-ungerska och slaviska språken) samt keltiska verkar vara lite svårare men man kan ändå med god fantasi urskilja vad som är ord och meningar.

När det gäller japanskan kan man glömma ALLT man någonsin lärt sig om språk. Man har i stort sett ingen som helst nytta av sina gamla kunskaper och det är som att lära sig gå eller cykla igen. Här är en hemsida som beskriver väldigt träffande vad som gäller för att lära sig japanska och hur lätt det är att tro att det är LÄTT att lära sig japanska.

Nåväl, när det var bestämt att vi skulle stanna ytterligare 2 år så ville jag lära mig lite japanska för att kunna klara mig lite bättre i samhället. Jag letade efter kurser men det fanns inga som jag kunde gå för de var alla under arbetstid (och jag kan inte offra arbetstid när jag är ensam med barn och därför inte kan jobba på kvällar/helger så mycket), eller gruppkurser där man inte får lov att ta med barn. Efter ett halvår så blev jag tipsad om en privat japanskalärare och började gå dit tillsammans med dottern på lördagar.

Det var kul och nyttigt men problemet var att jag inte hade tid att läsa in nåt emellan vi träffades. Under ett helt halvår hade jag överhuvudtaget inte tid att träffa henne alls, när mitt jobb krävde extra mycket tid och energi (pga pågående experiment och fältarbete). Först försökte hon få mig att lära mig det grundläggande japanska alfabetet hiragana. Det skulle gått om jag hade haft några timmar lediga på kvällarna för att plugga in det. Men som sagt, det hade jag inte. Även om jag hade lite tid ledig så är man ju inte på världens piggaste humör när man stått upp 7 och varit aktiv i 150% hela dagen och halva kvällen, så det första man tänker på är snarare att få sova lite mer än de normala 5-6 timmarna snarare än att plugga in hiragana tyvärr…

Våra lektioner blev rätt ofta avbrutna av min dotter som inte tyckte det var kul att sitta i rummet bredvid och vänta i 1,5 timma. Visst, hon såg på film eller läste en bok eller liknande men barn vill ju ha lite mänsklig kontakt ibland. Så även när jag hade lektioner så hade jag inte chans att koncentrera mig till fullo på undervisningen.

Nåt som är väldigt typiskt för japansk undervisning är att man visar saker och sen ska man lära sig dom, tex när man lär sig kanji så skriver läraren och visar, sen skall barnen upprepa det. Detsamma gäller japanskan: man skall plugga in det genom repetition. Tyvärr passar den där pedagogiken inte för alla, och i mitt fall så har jag mycket lätt att lära mig saker men främst genom associationstekniker. Jag kan visst rätt mycket japanska ord och förstår väldigt mycket av sammanhanget i det som talas och jag kan faktiskt säga saker på japanska och gör det ibland. Men jag är alltför blygsam för att säga att jag talar japanska när jag träffar nya personer. Ibland brukar jag dock mixa japanska och engelska och det funkar också bra.

Men jag har absolut inget emot att lära mig japanska och skulle gärna vilja göra det när jag har mera tid att ägna åt mina hobbyverksamheter. För faktum är ju att jag är i Japan först och främst för att jobba och inte för att lära mig japanska. Jag kan ju också berätta att flertalet forskare i liknande situation som jag (fast de är män med hemmafruar!) har inte heller haft tid att lära sig japanska (trots att de inte behöver spendera hela kvällarna med barnen), medan däremot de som kommit hit ensamma har tid att lära sig japanska. Hemmafruar till männen som forskar brukar dock ha tid att gå kurser och lära sig hyfsad japanska. De kurserna går på dagtid och då lär man sig viktiga saker som hur man skall handla mat, tvättmedel etc. Jag har även stött på de som varit 2-3 år i japan och skall stanna ytterligare ca 3 år men satsar 150% på jobb och lär sig inte japanska och har till och med barnen i internationella skolor för att de inte skall behöva lära sig japanska under vistelsen i Japan.

Min åsikt är helt klart att ifall man planerar att bo permanent någonstans skall man givetvis lära sig språket så gott det går för att integrera sig. I Japan till exempel är det rätt tuffa krav på språktest för att få permanent uppehållstillstånd. Men jag tycker också att ifall man inte kan lära sig språket av olika anledningar när man bor tidsbegränsat eller ens permanent är det upp till var och en. Det kan ju finnas flera anledningar som man inte vill berätta om som gör att man inte har energi nog att ägna sig åt språkstudierna. Till exempel om man jobbar heltid eller mer än heltid och har familj och kanske även hälsoproblem så finns inte mycket tid eller energi nog att lära sig nya språk och speciellt inte ett språk som japanska som är så annorlunda jämfört med andra språk. Men vad som är betydligt värre än folk som inte kan lära sig nya svåra språk av olika skäl är när andra har total oförståelse för hur andra har det och dömer andra även fast de själva aldrig varit i samma situation. Jag dömer själv inte utlänningar som är i Sverige och inte kan svenska, tex i universitetsvärlden har jag stött på flera professorer och även doktorander som bor här under mycket lång tid (5-15år) men inte kan/vill prata svenska.

Men till nåt helt annat: såg ett rätt kul tv-program idag. Det är ett långt rullband där man rullar in saker på och vid första segmentet så skall det bedömnas hur mycket saken är värd (lägsta gränsen), annars så rullar saken vidare till en högre värdegränsnivå. Spännande och pressande för de tävlande, för det är ju inte som i antikrundan att ifall man gissar fel så rättas det till utan i den här showen så tävlar 3 lag mot varann och om man gissar fel så öppnas golvet under de 5 deltagarna och de faller handlöst ner i ett hav av fyrkantiga plastkuber. hahaha, gissa vad förvånade de blev när de gissade fel!

Nabe är en typisk japansk vinterrätt där man har en gryta på bordet med en gaslåga under. I grytan har man  buljong, baserad på konbu (en lång brunalg av släktet laminaria). Sen slänger man bara i allt som kan tänkas smaka gott i grytan fast oftast lägger man i köttet först så grönsakerna tar smak av det under den 1-3 timmar långa middagen. Det är lite pyssligt att äta nabe och väldigt socialt då man sitter samlade runt middagsbordet under lång tid och alla håller koll på maten, lägger i och tar ur, äter och donar.

Till nabe så dricks en del. Jag var faktiskt lite förvånad över att gästerna klarade av att dricka så mycket. Japaner är ju rätt känsliga för alkohol. Och det märktes när vi alla tog tunnelbanan hem för de var ju extremt runda under fötterna! Nere i tunnelbanan skulle en tjej som var på festen krama om min dotter och de liksom sjönk ned i slow-motion ner på golvet. Ingen skadades men däremot så blev alla de andra på tunnelbanan rätt undrande över vad som höll på att hända när japanskan och min dotter låg på marken som 2 sköldpaddor och sprattlade. Det kom några japanska killar bakom oss och började praktisera sin engelska (de var antagligen berusade för det är ju inte så himla ofta det händer att de snackar engelska frivilligt direkt).

Men på det hela taget var det en mycket mysig och trevlig fest och jag hade ett unikt tillfälle att snacka med några japanska forskare om hur det är att bo utomlands. De hade nämligen alla 4 bott utomlands i olika perioder. Det visade sig att vi hade rätt mycket gemensamma intryck trots att de bodde i Amerika/Europa och jag bor i Japan. Nåt jag observerat är till exempel att om man lär sig ett nytt språk men inte till fullo behärskar det så antar folk ibland att man är korkad om man inte förstår till 100%. Det är väl inget nytt iofs men det innebär ju då till exempel att man måste noga avväga ifall det är lönt att lära sig ett nytt språk eller om man helt enkelt skall avstå. Om man skulle flytta till ett land som Sverige eller nåt annat litet land i Europa under en kortare period (1-3år) så är det antagligen inte nån idé att lära sig prata flytande på det språket, även om några fraser som exempelvis ”kan jag få en öl” kan vara extremt värdefulla att kunna. I alla fall inte ifall man jobbar heltid och inte har tänkt sig nån permanent framtid i det landet.

Jag fick också frågan ifall jag kunde tänka mig att bo permanent i Japan. Och den var inte svår att svara på. NEJ. Aldrig i livet. Det är inte så att jag hatar Japan eller så men det känns trist när alla släktingar och ens familj samt vänner blir äldre, kanske sjuka och dör bort utan att vare sig jag eller min dotter fått en chans att träffa dom de sista åren de är i livet. Man känner sig också helt frikopplad från sitt hemland i övrigt, delvis beroende på att även om man kan läsa svenska tidningar på nätet så missar man allt bakomliggande, tex sånt som visas på nyheterna, eller vad folk i allmänhet tycker och tänker. De svenskar jag känner som bor här har mindre koll än vad jag har vad som gäller läget i Sverige / Europa så där får man ingen hjälp med att hålla sig ajour. Jag tror att det hade varit mycket lättare att bo i ett annat västerländskt land just för att de kulturella skillnaderna är mindre och inte alls är som att åka till en annan planet. Visst, det är exotiskt och spännande med allt nytt och allt som är annorlunda. Men så är det bara ett tag, sen blir man trött på hur hopplöst jobbigt det är.

Däremot så tror jag att japaner är mycket lättare att umgås med än svenskar. De har lätt för att hålla artiga lättsamma diskussioner med främlingar och är gärna vänskapliga med alla de träffar. Det märks till exempel när man reser för då är det nästan som en regel att man börjar prata med någon/några. Däremot så kan man inte räkna med att någonsin ha några djuplodande diskussioner med dom. Delvis så är de för artiga men också för att språket gör det svårt att ha djupa diskussioner.

Jag tyckte det var väldigt trist när jag bodde på landet långt utanför Göteborg, på orten jag kommer ifrån och är uppväxt, eftersom jag bott både utomlands och på andra ställen i Sverige så hade jag inte så bra kontakt med de som bodde kvar, vilket innebar att man aldrig blev hembjuden till någon eller ens blev tillfrågad ifall dottern kunde leka med deras barn. Vi bodde där i nästan 6 år och min dottern lekte bara med min kusins barn, medan det inte gick att få speciellt mycket kontakt med övriga föräldrar som gick i samma förskoleklass som min dotter. Jag trodde exempelvis att om barnen gick på varandras födelsedagskalas så fanns chans att få kontakt för att de skulle kunna umgås mera. Men nej. Födelsedagskalasen var bara: lämna och hämta barn. Det fanns överhuvudtaget inga tillfällen för att snacka med andra föräldrar under mer avslappnade förhållanden. När det var möte med dagis så var det möte. Punkt slut. Inget annat än möte och inte tid för att snacka med andra föräldrar sådär löst och ledigt så att man kan lära känna varandra. Hur det är i skolan vet jag inte.

Här i Japan har vi haft litegrann samma problem vad gäller lekkompisar men det har mest varit av språkliga skäl tror jag, då de inte snackar engelska och jag inte snackar japanska. Nu under hösten har det dock ändrat sig på den fronten och dottern drar hem kompisar rätt som det är, eller så leker de hemma hos dom. Ofta så tolkar min dotter mellan mig och deras föräldrar och det funkar bra.

Nu måste jag sluta och skriva och packa och sortera saker istället!

Vad som har varit intressant är att se hur ett av världens rikaste länder hanterar finanskrisen. I början var man lite avvaktande och kollade väl läget. Det var innan den japanska ekonomin började drabbas. När bilförsäljningen av de japanska bilarna minskade drastiskt i höstas började väl regeringen och finansvärlden ana vad som skulle komma. Premiärminister utlovade att massor av pengar skulle mobiliseras till att hjälpa näringslivet. Exakt hur detta skulle ske mera exakt nämndes dock aldrig.

Tydligen skall man donera 15000yen (1 270,14 SEK med dagens kurs på forex) per person som tjänar under en viss inkomst som gåva från staten. Detta nu innan jul. Man har tänkt sig att alla skall köpa saker så att handeln stimuleras. Det är en lite originell lösning på problemen tycker man men vad vet jag ifall det kanske funkar?

Japaner är så artiga att de säkert köper nåt för de pengarna som stimulerar näringslivet. Fast risken är väl att det gör ganska marginell skillnad på det stora hela.

Nåt som är fascinerande med japaner är att de flesta har en mycket oproblematisk inställning till det här med konsumtionssamhället och shopping i allmänhet. Ungefär så här: Klart att ALLA gillar att shoppa och köpa nya saker? Varför skulle man inte vilja göra det?

Den här inställningen genomsyrar tyvärr större delen av samhället så att secondhandaffärer existerar i viss mån men är inget normala människor handlar av. Så om man har exempelvis ett stort fint träbord eller ett gammalt kylskåp så vill inte ens secondhandaffärerna ta hand om det. Istället får man betala 400-500sek för att sopgubbarna skall ta det med sig.

Den här ny-hysterin som råder bland japaner är verkligen inte nåt som är bra för miljön i framtiden och det värsta är att det är så ingrott i samhället att det är svårt att förändra. Nåt som dom däremot är väldigt bra på (?) är att sopsortera. Nog för att jag gillar idén med sopsorteringen men det skall bli rätt skönt att slippa diska alla soporna nu (mjukplasten och allt glas, metall, aluminiumburkar, petflaskor, you name it). Det tar både tid och är lite ofräscht ibland. I och för sig så vet jag att de flesta inte förväntar sig att vi utlänningar verkligen klarar av sopsorteringen- för att den ju är sååå komplicerad och japansk…men man försöker ju. Trots att man är en ovårdad och långhårig barbar ^_^