Att sakna från Japan

november 20, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Livet i Sverige, Mat

Nu när det är drygt en månad kvar att flytta hem till Sverige igen så undrar jag ifall jag kommer att sakna nåt härifrån. Kanske mega-kaki frukterna eventuellt. För övrigt ska det bli rätt skönt att kunna gå in i en vanlig affär och kunna handla kläder som passar. Det verkar ju helt absurt att man i ett land där det bor 120 miljoner personer inte skall kunna köpa vare sig skor, överdelar eller jacka…men så är det.

Om man är lite längre än 160 så finns inga kläder att köpa här i Japan- inte om man inte har en extremt kort överkropp för kläderna är ju sydda efter japanskors symmetri. Om jag köper skjortor här så skaver de under armarna, stramar över axlarna, är för korta i ärmen och midjan så att jag ser ut som en jätte, plus om de är sydda med nåt för bysten så är det garanterat att det inte passar. Jag försökte i säkert 1,5 år att köpa kläder här i japan men skall nu kasta alla misslyckade inköp. Det är nämligen mindre fräsch med skjortor som skaver i armhålan i tropiskt klimat där alla tvättar sina kläder i en KALL-tvättmaskin. Att det dessutom är omöjligt att få tag på normala deodoranter gör inte saken bättre.

Jag har sett att det finns spray-deodorant att köpa. Samt nåt som påminner om doftkuddar som man hänger i bilen. Om man har tur finns en liten deo med fast innehåll som kostar typ 80sek. Men alla de jag prövat har antagligen innehållit enorma mängder av skumma kemikalier för jag får utslag av dom.

På sätt och vis blir det en självuppfyllande profetia: utlänningar i Japan har slafsiga kläder på sig (eftersom man inte kan köpa nya är ju garderoben något begränsad), otvättade (fläckar går inte bort i kallt vatten för bomullskläder som skall tvättas i 60grader), trasiga skor (ja, sönder går dom när man använt dom i 3 vintrar), och är allmänt ovårdande. (jag har inte klippt håret sen jag var i Sverige i mars 2007, eftersom japanska hårfriskörskor inte klarar av att klippa mjukt, självlockigt västerländskt hår. Jag har gett upp att försöka eftersom jag inte vill betala enorma mängder pengar för att bli missnöjd).

Däremot så saknar jag alltid japanernas artiga bemötande överallt och plus att det är så himla smutsigt och förfallet överallt i Sverige som man direkt chockeras av när man åker hem. Plus att alla är så högljudda. Varför måste de vara det?

Däremot så tror jag inte att jag kommer att sakna japansk mat speciellt mycket. Kanske vissa rätter men det är inga rätter som man normalt förknippar med japan. Faktum är ju att jag blivit anklagad för att ogilla den mesta japanska maten. Det är väl inte det att jag medvetet ogillar maten, det är bara det att den inte smakar gott, är slemmig, osmaklig, läbbig eller direkt hälsofarlig. Om det är gott så klart att man vill äta det. Om det nu inte ser ut som fiskars råa inälvor (ja, det är faktiskt en maträtt här).

Kommentarer (13) »

Hår och hår

november 18, 2008 · Arkiverad under Uncategorized

Nu har jag äntligen återhämtat mig från min stukning och kan få ned hela mig i det lilla badkaret igen utan att det gör ont. Badkaret är av japansk lågbudgetmodell; 70 x 70 cm och 60 cm högt.

Häromkvällen när jag badade tillsammans med dottern (ja, vi går ned båda två i det lilla badkaret. med viss möda. typ som att genomföra ett mänskligt pussel: inte så bekvämt men varmt, vi är båda rätt viga som tur är), hon berättade då om vad som hänt i skolan nån gång i somras då de hade simlektioner.

När de varit i och doppat sig så blev de andra barnen förvånade och tittade på henne och frågade: ”varför har ditt hår ändrat färg?” Hon visste givetvis inte…och blev väl ställd av själva frågan. Hon har normalt sett ljust-orange hårfärg men när det är blött blir det…givetvis mörkare. Varför skulle det INTE ändra färg? Det ändrar ju alltid färg när det är blött liksom….

Så hon sa till mig: ”mamma, vet du att japaners hår inte ändrar färg när det är blött? Det är alltid samma färg.” Njae, det visste jag väl kanske, bara att jag aldrig reflekterat över det.

Kommentarer (3) »

Konsten att äta tofu

november 11, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

Jag tror att jag har lyckats med ett av mina viktigaste mål. Ända sedan vi flyttade till japan har jag haft ett medvetet mål kunna laga till tofu så att den blev- inte god- utan ätbar. Det vill säga att tofun smakar NÅGONTING.

Det tycks bisarrt för någon som aldrig ätit tofu att det faktiskt finns matvaror som inte smakar något. Men det gör det. Och det är inte bara så att den inte smakar nåt, konsistensen är dessutom lagom rolig. Den påminner rätt mycket om gele. Så frågan är: vad ska man göra med en ingrediens som vare sig smakar nåt och som är som gele. Om man rör för mycket i mat där tofu ingår så går den dessutom sönder.

Nåväl, jag gillar utmaningar så jag har provat mig fram som en utlänning i ett alienland bör göra. Till skillnad mot mycket annan japansk mat så vet jag ju med rätt signifikant säkerhet att tofun vare sig är giftig eller cancerframkallande så det är en bra start.

Den är dessutom nyttig och innehåller mycket protein då den är framställd av sojabönor (precis som 70-80% av all japansk mat är). Veganer gillar att äta tofu eftersom man kan använda den istället för exempelvis vit sås i lasagne. De flesta japanerna gillar tofu nåt oerhört och äter den som den är med lite soja ovanpå bara.

Här i Japan finns flera sorters tofu. De kostar olika mycket och används till olika saker. Det finns en väldigt vattnig skör tofu (silkestofu) som är lite billigare. Den kan man nog ha i lasagne tror jag. Den passar även att ha i små tärningar i soppa (man lägger i dom allra sist, annars kokar dom sönder). Räkna dock ej med någon sensationell smakupplevelse. Tofu är ju…tofu. Bara för att man lägger den i soppa betyder inte att den börjar smaka mera. Soppan blir bara snyggare och nyttigare. Jag har testat att göra salsa med tofu i sig. Väldigt stark salsa. Jag lovar: tofun smakar fortfarande tofu men det var en skön svalkig slemmig känsla att äta det med tofu. Inte speciellt gott men ätbart.

Den andra sortens tofu är mer hård i konsistensen och heter bomullstofu. När man vill äta lite bättre så köper man grillad bomullstofu, den smakar faktiskt litegrann mera än vanlig ogrillad tofu. Och är därför dubbelt så dyr.

Positivt är att bomullstofun går att använda lite mera i matlagningen. Så det är mest den jag experimenterat med. Man kan liksom med silkestofu ha den i soppa. Jag gillar väldigt mycket att äta fisk så jag har provat att göra tonfisksallad med små bitar av tofu. Det blev helt ok men man kan bara ha i litegrann. I väldigt små bitar dessutom. (min tonfisksallad är ungefär så här: tonfisk, majonnäs/kanske lite yoghurt om det finns hemma, sånt som passar som man råkar ha hemma, plus såna där små små bitar med pickles som sätter bra smak på röran, salt, peppar, andra kryddor man är sugen på).

Men vad som är betydligt mera spännande är att man kan frysa in bomullstofun och sedan använda den i matlagningen. Bitarna blir väldigt speciella i sitt utseende, liksom ljusbruna frigolitbitar. De smakar inte speciellt mycket (inte dom heller). Men det är ett superbra sätt att spara undan tofu man inte hinner äta upp då tofu är en färskvara. Man kan sedan slänga i de frysta tofubitarna när man steker/wokar grönsaker eller dylikt. Gärna med nån stark sås för annars smakar dom som sagt inget. Det verkar som att den frysta tofun lättare kan ta upp smakämnen.

Vad jag gjorde häromdagen var att marinera tofubitar. Jag skar upp tofun i små fyrkantiga tärningar och slängde ner olja, vinäger, sojasås, kryddor och lite mirin. Sedan fick det ligga och gotta sig nån dag och igår stekte jag upp bitarna tillsammans med potatis. När jag åt dom varma smakade dom inget vidare- bara tofu. Kryddorna verkade inte göra någon större skillnad. Att de var varma gjorde också att de var mera mjuka och lite geleaktiga. Idag däremot så åt jag dom kalla då jag inte orkar gå upp och använda mikrovågsugnen i vårt gemensamma fikarum som ingen någonsin städar. Så jag åt dom kalla. Oh, lalala….det smakade minsann något!

Annat jag funderat på att göra är att använda vitlök i marinaden, att sticka en gaffel in igenom bitarna så att de tar upp lite smak av marinaden. Sen är det så att ju mer man låter tofun rinna av innan man marinerar desto mer smak får den. Man kan pressa den mellan nåt så att vätskan kommer ut.

Jag tror det kanske handlar om att vänja sig vid att använda tofu varje dag, ungefär som man använder potatis eller andra basvaror. Men den smakar ju ändå bara tofu. Å andra sidan kanske man inte tänker på det om man äter det varje dag.

Kommentarer (4) »

Husdjur och kläder

november 2, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan

Första gången jag stötte på husdjurskläder här i Japan så antog jag att det var barnkläder. De har ungefär samma storlek men gullighetsfaktor på hund och kattkläder är signifikant högre. Och när jag såg att det såldes guldfiskar och kattmat på hyllan på andra sidan av de där-som jag antog var- bebiskläderna blev jag lite misstänksam.

En närmare granskning visade att det fanns hyllmetrar med kläder till hundar och katter. Små söta klänningar med matchande mössor, tröjjor med söta mönster eller med coola färger.I Japan skall man ju ha små hundar och eftersom hundarna är små lär dom ju frysa på vintern- eftersom japanerna fryser när utetemperaturen går under 20- så borde ju de stackars små hundarna också frysa?

Nåväl, oavsett om hundarna och katterna fryser eller ej så finns en stor industri som tjänar massor av pengar på att sälja såna kläder. Anledningen till jag skriver om detta är för att jag fick en länk av min bror idag: Klicka här om du undrar hur japanska katter brukar klä sig.

Min dotter tyckte de var supersöta! Hon är nästan helt japansk i sin mentalitet. Det är rätt förunderligt hur barn lyckas anpassa sig till nya kulturer medan man själv visserligen förändras men ändå har en känsla av att allt inte egentligen är riktigt riktigt normalt när man bor i nåt som kan liknas vid att bo på en annan planet.

Sen glömmer man hur lång tid det tagit att anpassa sig. När min pojkvän var här så lärde han sig inte att sopsortera på 3 veckor och inte heller vilka dagar det är sophämtning. Han brukar påminna mig om att lämna soporna på onsdagar, men onsdagarna är DE enda dagarna förutom lördag och söndag då det inte är någon sophämtning alls. Alla andra dagar är sophämtning på. Och det var inte heller så att han låtsades vara okunnig för att slippa diska alla plastsopor utan han kom faktiskt inte ihåg vart sakerna skulle. I och för sig så avskyr han att diska så det är möjligt att det var därför han ”låtsades” glömma sopsorteringssystemet här. Hm….

Kommentarer (2) »

Lakrits och deadlines

oktober 29, 2008 · Arkiverad under Uncategorized

Häromdagen möttes jag, min assistent och vår avdelningssekretarere vid kopieringsrummet. Kopieringsrummet är numera ett rum där ännu en sekretare sitter, kartrummet, biblioteket, arkiv, reservnyckelförråd, faxrum, samt stället där det finns fika, kaffe, vattenkokaren och ett bord där man faktiskt kan ha små möten med typ 4 personer. Ett rum med många funktioner men det är lite trångt.

När vi möttes sa jag att jag hade rödbetor och lite svensk potatis att ge till sekreteraren. Jag fick det skickat till mig från en väninna som bor utanför Sapporo som har som hobby att odla svenska saker. Sekreteraren blev mycket glad för detta, varpå min ärliga och icke-japanska assistent skämtsamt sa ”hon är glad för all mat hon kan få. Hon äter ALLT.”

Sekreteraren, som heter snölega/snöfält i efternamn, skrattade och medgav att så var fallet. Av någon anledning tycker hon att det är lite pinsamt för alltid när min assistent behöver träffa henne för att ordna med några anställningspapper så sitter hon och äter. Det är väldigt underligt för jag ser henne nästan aldrig äta och mitt rum är typ mittemot hennes. Ett tag undrade jag om människan någonsin åt överhuvudtaget.

Jag var dock lite skeptisk till att hon verkligen kunde äta allt och frågade: ”Jaså, tycker du verkligen om lakrits?”Jag har ju haft med mig lakrits flera gånger och minns inte att jag verkligen sett henne äta det nån gång.

Hon medgav att så inte var fallet utan att det faktiskt fanns nåt hon inte kunde äta. Jag tyckte synd om henne och sa att: ”du kanske ska pröva lakrits-sprit. Du gillar sprit eller?”

”Jag älskar sprit” var hennes svar såklart. Ännu har jag inte träffat på en enda japan som inte tycker om sprit. Visserligen dricker inte alla sprit eftersom de inte kan bryta ned spriten och därför blir jättesjuka av det men jag har aldrig hört någon säga att de inte dricker för att de inte GILLAR spriten. Det är kanske ungefär som att vara allergisk mot choklad: man älskar kanske att äta det men kan inte göra det. (jag vet för jag får lätt migrän av choklad…men ändå äter jag det.)

Frågan är nu: var tusan kan jag hitta lakrits-sprit åt henne? Jag har inga turkiska peppar kvar, bara en liten påse med djungelvrål. Har ingen aning om ifall det funkar, eller ens om jag har någon 40:- flaska med vodka kvar att blanda den i. Å andra sidan har jag 4 stora flaskor med svensk snaps ståendes i min bokhylla och samla damm så jag kanske kan ge henne dom istället. Ännu ett alternativ är att blanda sprit med soja i och lura henne att det är lakritssnaps. hahaha…det KAN inte slå fel. För den oupplyste skall nämnas att japaner och soja är som svenskar och ketchup/bananer/kardemumma. Inte tillsammans dock. Jag googlade och fick fram information om att vi svenskar äter mest av dessa tre sakerna i världen. Kardemumman var faktiskt en överraskning.

Sojasprit är ju faktiskt ett helt underbart sätt att få japaner att börja smaka lakrits! (först lurar man i dom sojaspriten och säger att det är lakritssprit och när de är lite lulliga och smaklökarna är sovande pga alkoholen vilket tar ungefär 1 glas på en normal japan, DÅ tar man fram riktig lakrits eller salmiak och säger att nu är det dags för det stora testet. Hm, jag borde kanske testa detta om jag går på festen på fredag.)

För övrigt verkar det här inlägget bli helt meningslöst och intetsägande men vad gör man inte för att slippa jobba när klockan är 22.23 på natten och man måste skriva typ 5 sidor till innan man somnar för att hinna bli färdig till sin deadline. Jag håller på att skriva ett bokkapitel till en bok om mossor och klimatförändringar. Det enda som direkt oroar mig är att jag jobbar dygnet runt för att bli klar i tid till min deadline och sedan kommer de andra, varav flera gamla professorer, inte alls att vara färdiga i tid utan kanske inte skicka in förrän efter flera veckor om ens någonsin. Då är det ju jättedumt om jag jobbar ihjäl mig när de andra ändå inte är färdiga i tid. Jag fick reda på att det skulle bli en bok redan i Augusti 2006 men det har minst sagt gått trögt med att börja. Antagligen är det för att det jag skall skriva om känns lite gammalt för mig: det är ungefär samma som min avhandling handlade om. Nåväl, jag skall sluta hitta på ursäkter, sluta skriva och börja skriva. Och där insåg jag att jag inte kan gå på festen och stjäla massor av mat på fredag eftersom jag måste jobba. Nåväl, det var kul att tänka sig att gå på festen så länge det varade.

Lämna en kommentar »

Alienfest i huset

oktober 28, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan, Mat

På fredag är det fest. Igen. Det var väl bara ett år sedan det var en alienfest sist. Då flockades alla utlänningar från de tre höghusen som utgör min ”institution”. Jag vet egentligen inte vad syftet är med utlänningsfesterna mer än att professorerna och deras aliens ska kunna mingla och dricka obegränsade mängder med sprit och äta fint upplagd, dyr mat. Universitetet betalar för att vi ska kunna ”mingla”.

Mingel var det dock sämre med förra året när jag gick. Första timman gick åt till väldigt artiga och högtidliga tal av snubbar jag aldrig sett förrut och aldrig känt igen efteråt heller. Allt på japanska givetvis för även om festen är för utlänningar så är man ju i Japan. Efter det var det en halvtimma med presentationer av alla aliens. På japanska också för vi är ju som sagt i Japan.

Jag anlände till festen med en kompis och med dottern i släptåg. För att dottern skulle följa med välvilligt gick det inte att säga att det var en fest för torra professorer som ville dricka sprit och en massa aliens. Nej, förra året sa jag att det var en halloweenfest så dottern fick klä ut sig till en häxa. Egentligen spelade det inte heller någon roll för oavsett vad hon tar på sig blir hon efter ungefär 10 sekunder festens mittpunkt på nåt sätt. Rödhåriga småbarn med blå ögon och som snackar japanska med Hokkaidodialekt verkar vara oemotståndliga för japaner.

Min kompis som ursprungligen kommer från Kanada följde även han med. Eftersom vi kom till festen tillsammans och med ett barn antog givetvis ALLA att vi var gifta och att han var pappa till min dotter. Rätt länge efteråt när jag stött på folk från festen på min institution har de frågat vart min man är. Han från Kanada. Det är inte BARA det att de felaktigt antar att han var min man som är irriterande utan även det faktum att de antar att jag måste vara gift bara för att jag har barn. Men så är det i Japan där 98% av alla barn föds inom äktenskapet (typ). Jag funderar på att i fortsättningen börja alla presentationer med att säga att jag inte är gift men jag misstänker att det kanske kan ge lite felaktiga vibbar.

På festen snackade jag lite med en indisk student som verkade trevlig och gav henne mitt visitkort och föreslog att vi kunde luncha ihop. Alltid kul att snacka engelska med någon. Och äta måste man ju ändå. Efter några veckor damp det ned ett email från henne: hon berättade om GUD och sånt och tyckte det var synd om mig som var ensam i Japan. Det måste ju vara extremt ensamt. Därför tyckte hon att jag skulle komma på en bibelskola som är en gång i veckan.

Emailet gjorde mig lite upprörd eftersom det är lite svårt att som vetenskapskvinna i biologi få ihop evolutionen och gudstron på ett sympatiskt sätt. Att dessutom använda jobbemailen från universitetet för att sprida propaganda om bibelskolan och då speciellt bjuda in mig gjorde mig smått irriterad. Men då hennes professor råkar vara dekanusen för hela vårt hus bestämde jag mig för att helt enkelt inte svara. Vid ett senare tillfälle råkade jag träffa henne på gatan. Hon kände igen min dotter. Hon undrade varför jag inte skrivit eller kommit på bibelskola-mötena och jag sa bara att jag varit så himla upptagen. Lämpligt nog var min dotter på väg över vägen just då så jag kunde springa därifrån och undvika eventuell fortsatt diskussion. Faktiskt så springer jag hellre iväg än har en diskussion om evolutionsläran med dekanusens student.

Det roligaste som hände på hela festen var när jag snackade lite med vår dekanus. Han är mycket speciell fastän han är japansk och är den enda person jag någonsin träffat som skrattar åt allt. I början av min vistelse hade jag lite byråkratiska problem med finansieringen och hade ett möte med honom. Det gick ungefär såhär:

JAG: ”Jag kan inte få pengar och måste åka härifrån ifall vi inte löser detta på nåt vis. Om jag åker kommer jag inte tillbaka (av praktiska skäl vore det omöjligt). Så det är slutet på min forskningsperiod här i Japan”.

Hans svar var: ”Ja, det låter ju inte så bra” och så skrattade han.

Hans skratt är så smittande att alla andra i hans omgivning också börjar skratta och helt plötsligt är alla på gott humör och så har man enats om något. Det är mycket underligt men väl värt att testa om man är i en knepig situation nån gång. Fast det krävs övning misstänker jag (hahahaha).

På festen hände följande: dekanus började snacka med min dotter. På engelska. Min dotter förstod inte vad han sa och frågade mig mycket förvirrat på svenska: ”Talar han inte japanska?” Jag kunde givetvis inte hålla mig för skratt utan började gapskratta. Min dotter fattade inte varför jag skrattade utan tyckte bara att det var irriterande när hon blev tilltalad och det inte var på japanska trots att snubben helt uppenbarligen var japansk (det händer dock varje gång vi vistas i någon ny miljö där ingen vet vem vi är så nu för tiden är hon rätt van). Dekanus var dock med på noterna och skrattade han med. Precis som vanligt.

Nåt som dock var mycket positivt med festen var att det var fri alkohol och massor av god mat att äta överallt (trots att den var japansk…öhm…det där blev lite fel skrivet. Kanske). Förra året fick vi med oss flera kilo mat som var överblivna rester av diverse läckerheter: friterade räkor, sallad, exotiska frukter, grillat kött, mm.

Jag har räknat ut att om man dyker upp efter ungefär 1,5 timma (skyller på att man jobbat eller inte hade barnvakt) så bör alla trista tal vara avklarade liksom presentationer och artigt mingel, man kan ta ett glas vin och flumma runt i ungefär en halvtimma och undvika religiösa indier, m.m. (det där funkar väldigt bra när man har ett aktivt barn faktiskt. Man väljer ju själv när man måste passa dom och när man vill avvika är det bara att säga: hörde du nåt? Jag tyckte mitt barn skrek? Är det säkert att ytterdörren är låst?).

Ungefär då är festen över varpå alla professorer och högdjur drar därifrån och lämnar all uppstädning och alla matrester åt sekreterare och masterstudenter. Om man då råkar ha med sig en stor väska med plastburkar och plats för vinflaskor så är det bara att hiva ned resterna av maten och vips slipper man laga mat på några dagar.

Förra året delade jag och min icke-man maten med 5 döhungriga studenter på min avdelning. De stackarna satt och jobbade sent på fredagskvällen när vi dök upp med stora silvriga fat med massor av dyr mat de inte haft råd att äta på flera månader eller år. Efter en liten stund hade gamarna av hungriga studenter gjort rent faten från all mat vi burit med oss från festen. Jag var ändå glad för då kom ju maten till någon slags praktiskt nytta för övriga i huset. Solidaritet kallas det kanske? (hahahaha, jag testar ånyo: hahahaha. Funkar det?)

Någon som vill med på festen? Det gör inget om ni inte är inbjudna för jag kan ju vara omgift i år…(förutsatt att vi får klartecken från min pojkvän!)

Kommentarer (1) »

¥ Japanska yen och svenska kronor

oktober 27, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan

Jag är normalt sett rätt oinsatt i ekonomiska frågor men nu på senaste tiden har man blivit tvingad till att sätta sig in i vad som händer i den globala ekonomin. Isländska banken i konkurs, svenska kronan chock-dyker i värde, japanska yenen är högre än jag varit med om.

Under de nästan 2,5 åren jag varit i Japan har yen legat på ungefär 60 sek för 1000 yen. Under året som gått har den varit nere på 55 sek för 1000yen. Det har inte varit så kul att få sin lön i japanska yen för att föra över dom till svenska kontot.

Nu i oktober hände dock något. Sakta och säkert har yen ökat i värde och svenska kronan minskat och idag låg kursen på 81.4 sek för 1000 yen. Om jag räknar om min lön så har jag fått en rejäl löneökning på bara 1 månad! ^_^

Idag gick japanska börsen dåligast på 26 år och nu går även Japan in i en slags kris. Näringslivet är oroat då det är svårt att ha hög export när yenen är så dyr jämfört med övrig valuta. Turistsäsongen här i Hokkaido är redan hotat och massor av avbokningar är redan gjorda. Presidenten lovar att pumpa in mer pengar till näringslivet så att aktiebörsen slutar sjunka och hoppas att yenen anpassar sitt värde efter den globala marknaden.

Det mest underliga är att hålla reda på vad saker kostar. Det som förrut var billigt här i Japan är nu, omräknat till svenska kronor jättedyrt. Och sånt som skall exporteras från Japan till övriga världen lär ju alltså öka i pris ifall japanska yenen fortsätter vara hög. Redan under hösten har japanska industrin rapporterat om dåligare försäljningssiffror pga valutakursen.

Nu är ju jag inte alls neutral i denna fråga då jag ju än så länge får betalt i ¥.Men jag tycker nog att yenen legat lite väl lågt senaste året och jag kan motivera det. Yenen har ju en egen symbol, och bara det faktumet tycker jag är ett bra skäl till att yenen skall vara bra värderad. ¥¥¥¥¥¥¥¥¥

Lämna en kommentar »

Besök på aktiv vulkan

oktober 25, 2008 · Arkiverad under Japanska berg, Livet i Japan

Jag har inte haft så mycket tid och lust att skriva blogg senaste månaderna.

Anledningen till att jag skriver just nu är för att jag ligger här i sängen och har väldigt tråkigt. Jag stukade nämligen foten för ungefär 1 vecka sedan och visst kan jag stödja lite på den nu men det är ju inte så att jag känner för att springa bergsmaraton direkt. Det mest ironiska av allt var att jag stukade inte foten när jag vandrade upp och ner på Oakandake. Inte heller när jag gick på Meakandake, eller Komagadake…nej, jag stukade foten när jag skulle gå hem från centralstationen.

Jag har mycket jobb-skrivande att göra just nu; artiklar och så söker jag jobb. Därför har det inte funnits mycket tid att blogga. Faktiskt så söker jag jobb i Sverige men i praktiken skulle väl var som helst utom Japan funka. Ett tag. Det finns nämligen ett starkt skäl för mig att söka jobb i Sverige och han bor i Stockholm.

Tyvärr är jag väl lite av en anti-Stockholmsperson. Egentligen har jag väl ingen anledning till att tycka illa om Stockholm. Det är bara det att man blir så himla trött på storstadsbor som är insnöade och egocentriska och som knappt sett nåt annat av Sverige eftersom det ”inte finns någon anledning till att besöka grönsakslandet. och dessutom finns ju ALLT man någonsin kan behöva i Stockholm”.

Vi som kommer från grönsakslandet vet ju att visst finns det mycket i Stockholm men Stockholm är ju ändå och förblir Stockholm. Nåt som är enormt frustrerande för oss fd grönsakslandetbor är att alltför många japaner frågar ifall man kommer från Stockholm när de får veta att man är svensk. Egentligen borde jag ju se det som en positiv sak; de tror ju iallafall inte att Sverige ligger i Afrika eller Asien och inte heller att Sverige är Schweiz, utan de vet att Stockholm är i Sverige. Men det är ändå frustrerande irriterande när man aldrig ens bott i Stockholm och när man får frågan för 10e eller 20e gången.

För att byta ämne mot något roligare så ska jag berätta om mitt besök på Meakan. Jag har 2 berg där jag utfört mitt fältarbete och det ena berget ligger i Östra delen av Hokkaido, vid sjön Akan. Vulkanen där heter Oakandake (1370 meter högt) och är fint med mycket blandad skog. Många turister kommer dit och vandrar upp och ned. Jag förstod inte riktigt varför de bara vandrar upp och ner som några motionsfanatiker tills jag fick höra talas om den japanska ”100bergslistan”. Det finns en lista med de 100 högsta japanska bergen och många personer har som hobby att beta av den listan.

I närheten av Oakandake finns en aktiv vulkan som heter Meakan. Eftersom jag ändå var i närheten av området och lyckligtvis lyckades avsluta mitt fältarbete tidigare än beräknat hade jag tid att vandra upp på det berget. Jag var dock lite osäker eftersom det ju ändå är en aktiv vulkan och jag var ensam. Min dotter fick jag hjälp med att få in på skolan i Akan under fältarbetsperioden så jag kunde vandra upp själv utan hennes sällskap. Det är alltid en övervägning man får göra när man skall gå på aktiva vulkaner: är det värt risken? En aktiv vulkan är ju som sagt aktiv och det har hänt många gånger att vulkanerna får plötsliga utbrott som överraskar och som gör att man blir överöst med het lava.

Jag gillar att gå på berg men jag gillar inte tanken på att få het lava över mig. Den här gången skulle jag dessutom vara tvungen att gå ensam (min fältassistent hade åkt hem) och det medför alltid extra risk. Om man skall gå på en aktiv vulkan eller på höga berg så är det alltid bättre att vara 2 personer. Om nåt skulle hända så kan alltid den andra personen kalla på hjälp. Och chansen att nåt skall hända är rätt stor. Bara för att man är van att gå på berg betyder inte att man är garanterad från olyckor. Snarare tvärtom. Ju mer man vistas ute på bergen, desto större är chansen att man blir oförsiktig och ramlar.

Jag snackade därför med min Stockholmare huruvida jag skulle ta chansen (läs risken) att gå upp på den aktiva vulkanen. Jag visste att det var sista chansen för jag är inte säker på att jag någonsin kommer att resa tillbaka till området. Min Stockholmare gjorde som alla duktiga pojkvänner bör göra: han stöttade mig och uppmuntrade mig att gå upp på vulkanen. Han vet att jag tycker om att gå upp på berg så det klart att han tyckte jag skulle göra det?

Jag bestämde mig därför för att besöka vulkanen Meakan. Jag packade en dagspackning med lite käk och med mobiltelefonen. Jag körde till parkeringen där vandringsleden startar. Det fanns inga andra bilar där vilket var lite underligt. Men konstigare saker har ju hänt. Vid själva startområdet för vandringsleden stod en MC och det var skrivit i besöksboken att någon annan börjat vandra upp innan mig. Där fanns även många varningsskyltar för att vulkanen kan få utbrott. Det stod en skylt som var skriven på engelska där de upplyste att mellan stationen 8 och 10 fanns inte täckning för varningssignalen som ringer ifall det är risk för utbrott så ifall man planerade att gå där skulle man skynda sig på just den biten och ifall det börjar falla ned stenar eller aska så är det ett tecken på vulkanutbrott och då ska man helst vända om och gå tillbaka. Utan panik för annars kan man skada sig. Det stod att man bör ha med sig en radio och vilka radiostationer man bör ha på för att få veta ifall vulkanen får utbrott. Jag undrar varför för alla radiostationerna är på japanska.

På japanska berg har man satt ut skyltar för alla besökare så att man kan bedöma hur långt man gått. Man delar in leden i 10 bitar där nummer 10 är på toppen. Alla nummer står med japanska kanji så som icke-kanjiläsande är det kört att veta vilket nummer man är på ifall man har dåligt minne och glömmer att räkna de föregående stationerna. Jag är en sådan person.

Vid vandringsledens början fanns skyltar som var nyare och som var skrivna på japanska med delvis röd text. Jag kan inte läsa japanska men jag vet att röd text betyder extra varning. Det stod ett datum på dom. Jag visste inte vad det stod men eftersom man varnat för björnar på precis samma datum på det andra berget så sa min logik mig att det kanske var det man varnade för. Kanske. Oavsett vad de varnade för så var vandringsleden inte avstängd så jag antog att det inte var något vulkanutbrott på gång. Så jag började gå. Just den vägen jag valt var mycket brant och går på nersidan av ena vulkansidan. Det var rätt jobbigt att gå där men det var rätt skönt att det inte fanns några andra turister där. Tyckte jag först.

När jag började närma mig den aktiva vulkanzonen där bara lågväxta buskar finns och var närmare toppen kändes det sådär kul att vara helt ensam på vulkanen. Jag hade då gått i kanske 1,5 timma och visste att ifall vulkanen fick utbrott skulle jag vara ganska chanslös. Det är nämligen inte alls som på film vid vulkanutbrott: där stenblocken alltid faller precis bredvid huvudpersonen och lavan rinner jättesakta och man kan surfa omkring på stenblocken som flyter omkring i lavafloden. I verkligheten räcker det att få en liten sten i huvudet för att bli medvetslös och enbart en liten jordbävning skulle göra det omöjligt att fortsätta vandra leden nedför. Lavan är dessutom av olika konsistens så om det är lättflytande lava skulle man snart bli genomgrillad av den.

Det var inte bara avsaknaden av turister som gav mig dåliga vibbar. Det var också alldeles tyst i skogen på vägen upp. Inte en enda fågel som sjöng någonstans. Det enda man hörde var vulkanens väsande när det sprutade ut ånga från vulkankraterns utsida som vätte mot min vandringsled. Det fanns dessutom många varningsskyltar liknande den jag först sett vid vandringsledens start men ingen var på engelska.

Jag funderade på att vända tillbaka men det kändes också dumt. ”Jo, jag har vandrat på Meakan men jag var för rädd för att gå ända upp till toppen”. Sedan är jag en sådan person som gärna vill komma upp till en utsiktspunkt innan jag vänder. Så jag vandrade på, upp och upp. Det var mycket brant och rätt lurigt att gå eftersom det fanns mycket porösa och små vulkanstenar. När jag väl kom upp till en av de högre liggande stationerna (8?) satt ett rep över vandringsleden och massa varningsskyltar igen.

Jag är inte helt korkad utan förstod att vandringsleden var avstängd där. Men jag visste också att jag inte mött någon vulkanvandrare som gått nerför så alltså hade snubben som gått upp innan mig fortsatt till toppen trots att leden var avstängd. Jag var inte heller helt nöjd med utsikten så jag gick över avspärrningsrepet och fortsatte ett par hundra meter högre upp tills jag kom till en utsiktspunkt. Där tog jag kort på den väsande vulkanen och la en massa turstenar i röset som fanns där. Rösen som man finner längs vandringsleder i fjällen och på bergen är inte alls som alla tror- till för att man skall hitta lättare. Nix, sanningen är att det finns massor av småtroll, bergstroll och bergsandar/vulkansjälar och gudar och för att de skall skona ens liv är det en absolut nödvändighet att lägga några extra stenar på rösen man går förbi. Jag är inte alls religiös men pröva själv att gå på en aktiv vulkan ensam och göra valet att INTE lägga på en extra sten för att blidka vulkanens själ…

När jag lagt 7 stenar på röset vände jag om och gick neråt igen. Jag stannade först när jag kom ner i skogszonen, det känns tryggare där av någon anledning. Kanske för att man inbillar sig att träden skyddar  ifall vulkanen skulle få utbrott och slunga iväg stora stenblock utefter berskanterna. Hela vägen ner kändes det som om vulkanen flåsade mig i nacken så jag stannade inte ens för att äta lunch.

Först senare fick jag reda på att vulkanen hade haft utbrott i flera dagar när jag var uppe på den men att den hade en kort avbrott just den dagen jag gick där. Jag blev lite skraj, men inte tillräckligt för att inte jobba på en annan aktiva vulkan veckan därpå ^_^ Däremot så ska jag nog inte ta råd om vulkanvandringar av Stockholmare i framtiden. Det är trots allt så att vi från grönsakslandet ändå nog har bäst koll på sånt som är ute i grönsakslandet, vare sig det är vulkanutbrott eller grönsaker.

När jag var tillbaka på universitetet frågade en av professorerna hur fältarbetet gått och jag sa då att jag varit på Meakan och att den hade haft utbrott. Han skrattade och sa sedan medan han gick mot sitt rum: ”Jo, men bara ett litet.”

Kommentarer (5) »

Japanska banker och japanska stämplar

juli 10, 2008 · Arkiverad under Livet i Japan

När jag landade i Japan för första gången 2006 och skulle öppna bankkonto här för att kunna få min lön utbetalt möttes vi direkt av svårigheter (vi=jag och vår sekreterare som följde med som tolk). Banken ville ha massa papper eller kort som jag inte hade fått då jag precis anlänt. Tex alien registration card och andra papper. Vi gick då vidare till nästa bank som nöjde sig med ett papper på att jag hade någonstans att bo, ungefär. Det gick också bra att skriva under bankboken med en signatur av mina initialer istället för att stämpla med sin stämpel som man normalt sett gör.

Jag behövde ingen stämpel förrän förra året då jag köpte bil, så då skaffade jag en. Det finns tydligen olika slags stämplar och de viktigaste skall specialbeställas för att få sina egna unika mått. Sägs det. Rimligtvis lär det ju knappast vara så här eftersom massor av japaner har samma namn och så oändliga är knappast möjligheterna att man kan få fram olika stämplar.

Jag hade dock lite problem med banken då jag ville ha räkningar på autogiro eftersom min nedskrivna signatur i min bankbok som banken hade en kopia av inte alls stämde med den signatur jag gjorde på godkännandet av autogirobetalningarna. Lite problematiskt det där eftersom japanerna anser att för att en signatur skall vara giltig bör den vara exakt identisk med den första man gjorde. Jag tror aldrig jag lyckats med att göra en identisk signatur två gånger. På det viset var det enklare med att skaffa en namn-stämpel eftersom jag numera ”skriver under” allt med denna stämpel.

I samband med att vi snart skall dra till Europa så behöver jag skaffa ett VISA debetkort där jag kan sätta in japanska pengar och ta ut i Sverige. Det verkade först som att det borde vara en enkel sak att fixa ett sånt där kort. Tills jag upptäckte att debetkort är mycket ovanliga här och för att få kreditkort måste man ha fast jobb. Nåväl, jag skickade ett gäng förslag på banker som eventuellt kunde fixa debetkort till mig till vår sekreterare och hon började med efterforskningar.

Ett efter ett alternativ föll bort och kvar är nu bara ebank. En helt internetbaserad bank som ju inte lär se att man är utlänning först och främst så där har jag kanske en chans att få ett visa kort. Enligt anvisningarna behövdes en kopia av mitt alienkort. Inga problem: det är minimikrav hos de flesta bankerna här. Så sekreteraren faxade en kopia av kortet tillsammans med en bankkontoansökan. Nästa dag kom hon och meddelade att det inte räckte för att skaffa debetkort hos dom. Man behöver även originalpappren (som finns på kommunkontoret och jag tror knappast att jag ens får lov att hämta tillbaka dom), eller sitt nationella hälso försäkringskort. Banken behöver alltså mitt hälsoförsäkringskort för att jag skall få skaffa ett bankkort hos dom. Man undrar ju varför liksom: har de kanske tänkt byta bransch och även öppna sjukhus? Jag vet inte men underligt är det. Dessutom behövs min stämpel igen. Naturligtvis.

Nu, efter 2 år i Japan har jag insett att det där med stämpel är rätt mycket spel för kulisserna. På mitt jobb när man skriver i lönerapporten för varje månad skall arbetstagaren stämpla VARJE arbetad dag med sin stämpel, sedan skall väl några andra snubbar och tanter stämpla också på detta pappret. Bland annat jag skulle stämpla denna lapp när jag hade en assistent jobbandes för mig. Nu råkade det ju vara så att vi var tvungna att ändra lappen och då vips så trollades det fram en stämpel som ersättning för min assistents personliga stämpel. Jag hade sen inte med mig min stämpel och det gick tydligen också att ordna på nåt annat sätt.

Nu när vi skall resa till Sverige i slutet av juli behövdes godkännande för utresan av min professor. Han är bortrest i Kanada så det verkade en aningen komplicerat att ordna. Men det visade sig att han lämnat sin stämpel på kontoret så det hela var lätt fixat. För att han inte skulle bli alltför överraskad skrev jag till honom och berättade att jag skulle åka hem. Jag är rätt snäll av mig. Nu gäller det bara att skriva ihop ett gäng artiklar också innan vi drar till Sverige så att man faktiskt kan vara ledig och njuta av den kalla, svala och regniga svenska sommaren. Jag längtar redan! Jag håller tummarna för en usel regnig och kall sommar så man kan njuta av kylan och mest vara inne och kolla på tv och äta god mat och umgås med familjen, vänner och bekanta. ^_^

Kommentarer (6) »

Verkar ha haft effekt och starka skäl att bli arbetsnarkoman

juli 9, 2008 · Arkiverad under Uncategorized

Igår protesterade jag mot G8-mötet och tyckte att det var för mycket mardrömslik känsla med att se alla dessa japanska poliser överallt. Det verkar som att det har hjälpt för idag var gatorna, tack och lov, polistomma igen. Jippi! Bara helikoptrarna kvar.

Däremot är det lika varmt som tidigare här. På mitt kontor ligger temperaturen rätt stadigt på 28-29 grader oavsett vad jag gör. Nån dag var den nere på 26. När jag besökte sekreterarens rum var det ännu varmare medan hon satt där framför datorn, helt osvettig och jobbade i en rätt tjock långärmad tröja. Japanerna är direkt anpassade för det varma klimatet tror jag. Och vet jag.

Men jag har äntligen funnit den rätta platsen för mig. På vårt labb en våning ner finns det nämligen luftkonditionering och där är temperaturen 19 grader konstant. Numera drar jag ur internetuppkopplingen ur datorn och tar mitt pick och pack och går ner och sätter mig bland alla möjliga livsfarliga kemikalier och underliga maskiner och gastuber. Jag står gärna ut att bli exponerad för giftiga saker så länge det är vid en angenäm rumstemperatur. Labbsäkerheten här i Japan är tyvärr inte vad jag tycker är acceptabel men det är inte mycket att göra nåt åt.

Enda egentliga problemet jag hade var att jag råkade spilla ut aceton (ur en icke säkerhetsgodkänd flaska) över en massa datasladdar så de liksom frätte ihop med bänkskivan i plast. Det var dock ok sa en doktorand som var med vid incidenten. Sladdarna används aldrig ändå. Tyvärr fick jag en massa aceton också på kläderna som jag fick försöka att ta bort på nåt vis. Det började kännas konstigt och stickade på benet bland annat. Men det kunde ju varit värre, det kunde ju varit saltsyran som stod en bit bort.

Men förutom labbsäkerheten så trivs jag mycket bra i mitt nya coola arbetsrum. Faktiskt så bra att jag inte alls kände för att gå ut i korridoren och inse att den riktiga verkligheten är mera som att befinna sig i en  bastu dygnet runt. Jag vill inte alls gå från mitt coola nya arbetsrum. Jag funderar skarpt på att ta med sovsäck och börja bo på labbet. Eller sova med kylskåpet öppet. Men var ska man då ha maten?

Kommentarer (4) »

« Föregående sida — « Tidigare inlägg
Nästa — Nästa sida »